Alexandra och Patrik

Kapitel 1

Jag kände något vibrera i fickan. Det var mobilen som ringde och jag fiskade upp den. Det var Daniels nummer som stod skrivet på displayen och jag svarade hastigt. Daniel var min pojkvän och vi hade varit tillsammans i snart 1 år.
”Hallå?” Svarade jag.
”Hej Alex.” Sa han kort. Jag heter egentligen Alexandra men alla kallar mig Alex.
”Vad är det?” Frågade jag oroligt, hans röst lät så sorglig.
”Jag, jag måste prata med dig.” Sa han, jag hade aldrig hört honom så upprörd förut.
”Okej.” Jag hann inte säga något mer för han la på. 5 minuter senare ringde det på min dörr och jag störtade nerför trappan. Han hade redan öppnat dörren och stod i hallen. Jag såg direkt att han hade gråtit eftersom han var alldeles röd runt ögonen.
”Vad är det som händer, Daniel?” Frågar jag med orolig röst. Han snyftar till och jag blir allt mer orolig och samtidigt irriterad.
”Svara mig snälla!” Säger jag med frustrerad röst. Han ändrade snabbt min och såg nu allvarligare ut än någonsin.
”Alexandra”, han nämnde hela mitt namn och jag förstod att det var någonting hemskt han hade att säga. Och oj vad jag hade rätt.
”Alexandra, jag …”
”Alexandra, jag ska flytta” sa han. Jag såg att han var nära på att brista ut i gråt igen, men kände att samma sak hände mig.
”V-va?” Snyftade jag och kände en tår trilla nerför min kind. Han nickade som svar och mina ben svek mig. Jag föll ner på knä och brast ut i gråt. Även om vi bara varit tillsammans i 1 år så älskade vi varandra mer än något annat. Han la sin varma hand på min axel, men jag kände att den skakade. Jag kollade upp och såg att hans allvarliga blick var som bortblåst. Han såg sårad ut och det flödade ut tårar från hans kinder. Han blundade 1 sekund och återfann lugnet. Sedan öppnade han sakta ögonen och log plötsligt. Jag blev chockad och ställde mig upp. Hur kunde han LE? Ett ögonblick som detta? Han tog ett djupt andetag och sa:
”Allt kommer bli bra, Alex. Du kommer gå vidare med ditt liv och hitta någon. Någon som kommer älska dig för den du är. Du kommer hitta den rätta, det är du värd.” Jag öppnade munnen och protesterade:
”Men du är ju den rätta, Daniel! Och det finns väl bara en till varje person? Annars är det väl orättvist?” Sa jag och snörvlade högljutt. Jag ville inte att detta skulle ske, det var som den värsta mardrömmen man kunde tänka sig.
”Jag är inte den rätta, Alex. Jag är inte den som ska hålla om dig när du är sårad, eller som ska göra frukost på sängen åt dig på månarna.” Han försökte få sin röst att låta lugn och naturlig, men jag hörde sorgen i den. Jag blinkade hårt. Vad menade han? Hur kunde han INTE vara den rätte?
”Dan…” Men jag hann inte avsluta min mening, för han kysste mig hastigt, öppnade ytterdörren och tog ett kliv ut mot den svala luften. Innan han stängde dörren så viskade han:
”Hejdå Alexandra, jag kommer alltid älska dig!” Mina knän vek sig igen och tårarna som kom gjorde synen suddig för mig. Allt jag hörde var dörren som han stängde med en smäll, och såklart, mina högljuda snyftningar.

Kapitel 2

EN MÅNAD SENARE

Jag vaknade av min väckarklocka och stönade högt. Måndag, skit. Den värsta av alla skoldagar. Jag blev snabbt på dåligt humör, och kom och tänka på Daniel. Klart att jag brast ut i gråt av blotta tanken. Hur skulle jag någonsin kunna komma över honom. Tanken av att han kanske skrattade och var glad någonstans 50 mil ifrån mig fick mig inte direkt att må bättre. Tvärtom, tårarna kändes större och blev allt fler. Hur kunde han lämna mig med ord som:
”Du kommer hitta den rätte” och
”Det är du värd.” Vilket struntprat! Hur kunde det finnas någon som var bättre än honom?. Hur skulle jag någonsin kunna hitta någon annan som jag ens i närheten skulle älska så mycket som jag älskade, nej älskar honom. Jag tog på mig mina kläder och gick med sega steg nerför trappan. Sedan åt jag, som vanligt, min frukost långsamt. Min familj var helt tyst. Som vanligt. Dom led med mig, förstod att det var svårt. Min storasyster såg alltid lika medlidande mot mig varje morgon, likaså mina föräldrar. Inte för att det fick mig att känna mig bättre. Chansen, som redan var liten, kändes ännu mindre att hitta en ny kille som skulle laga mitt nuvarande trasiga hjärta. Eftersom dem såg på mig som om jag omöjlig kunde le igen. Tillslut var jag såklart klar och började i långsam takt vandra till skolan. Jag möttes av min nära kompis Sofia som log svagt mot mig. Hon såg att jag hade gråtit idag igen.
”Hej.” Sa hon vänligt till mig.
”Hej, Sofia.” Svarade jag med den mest samlade röst jag kunde åstadkomma just nu. Tyvärr lät den henne inte luras och hon försökte genast muntra upp mig. Men jag blev chockad av att det inte var på samma sätt som vanligt.
”Har du lust att göra något efter skolan? Vi kanske kan shoppa eller nått?” Sa hon med ivrigare röst. Jag blinkade förvånat.
”Äh, jag vet inte…” Mumlade jag lite osäkert.
”Kom igen, det kommer bli jätte kul!” Vädjade hon.
”Hm, öh, okej då.” Sa jag och kände mig fortfarande osäker.
”Bra! Jag lovar att det kommer bli jätte kul!” Sa Sofia med ett brett leende på läpparna och gick armkrok med mig den sista biten till skolan. För första gången kände jag en något som liknade en känsla av att vara lycklig. Jag längtade efter att skoldagen skulle ta slut. Då kanske jag skulle uppleva glädje första gången på länge? Kanske, kanske inte?Fortare än jag trott så var skoldagen över. Ska den inte gå sakta i såna här tillfällen? Men, skit samma. När den sista lektionen, matten, var slut så kom Sofia fram till mig.
”Är du klar?” Strålade hon.
”Strax, ska bara packa i några böcker i min väska.” Mumlade jag, log ett svagt leende och gick till mitt skåp. Hon stod och babblade för fullt om hur roligt vi skulle ha det medan jag tog ut böckerna ur skåpet. När jag sedan var klar nästan drog hon mig ut ur skolan. Vi började gå, i armkrok igen, till stan. Hon såg några killar som hon sa var söta och fnittrade ganska högt till mig. Tillräkligt högt för att dem hör det, vänder sig om och hon genast blir illröd i ansiktet. Jag himlar med ögonen och känner hur det hugger till i bröstet på mig.

Kapitel 3

”Inte nu” tänker jag för mig själv.”Alla tillfällen utan nu”. Men jag kan inte hejda det utan faller ihop i gråt mitt på gatan vi befann oss på. Jag hörde killarna mumla något och en av deras fotsteg kom närmare mig. Dom ekade i mitt huvud. Sofia viskade oroligt:”Mår du bra, Alex? Vad är det?” Jag kunde inte svara. Dels på grund av alla tårar som strömmade nerför mina kinder, men också på grund av. killen som nu närmade sig mig steg för steg. Plötsligt tystnade dem och jag kände en ny hand på min axel .. Jag ryckte till och kollade sakta upp. Som sagt, det var en utav killarna. Han hade ljust brunt hår och choklad bruna ögon. Han var även riktigt söt som Sofia sa förut. Killen satt på huk och tittade mig i ögonen.
”Hej, mår du bra?” Frågade han mig. En väldigt dum fråga om man tänker efter. VEM skulle bryta ihop och gråta mitt på en gata om man mådde bra?! Men skulle jag säga det till honom? Knappast. Jag skulle inte ens nämna något av mina tragiska problem. Så istället för att göra mig ännu mer till åtlöje så nickade jag och sa tyst:
”ja”. Hans blick borrade sig in i min och det var svårt att kolla bort. Men jag lyckades till sist och kollade ner i marken.
”Det ser inte ut som det.” Sa han med sammetslen röst. Vad försökte han göra? Få mig att dregla över honom? För det är jag säker på att jag skulle kunna göra. Om jag nu inte var förkrossad av en annan kille. Jag kollade upp igen, men vände snabbt blicken ner i marken igen. Han var ännu vackrare när han log. För det var det han gjorde när jag mötte hans blick igen. Han log ett leende som fick mig att smälta inombords. Jag blev chockad, jag trodde ALDRIG att jag skulle få uppleva den känslan igen. Sedan reste han sig upp efter att inte fått något svar och sträckte ut handen mot mig. Antagligen var det meningen att jag skulle ta den. Men vad skulle hända sen? Skulle han bara gå iväg till dem andra och sedan vandra vidare? Jag vill verkligen inte det, men å andra sidan kanske det var bättre? Han var antagligen för bra för att behöva ta hand om en trasig tjej. Jag menar, jag är ju inte precis hel… Men jag grabbade tag om hans hand och han drog mig upp på fötter. Jag torkade av mina ögon mer hjälp av tröjärmen och snörvlade tyst. Han log fortfarande mot mig och jag var rädd för att möta hans blick och fastna igen.
”Vad heter du?” Frågade han plötsligt efter några sekunders tystnad. Jag såg att Sofia pratade i sin mobil och att dem andra killarna fortsatt gå mot centrum.
”Alexandra” pep jag.
”Fint” Sa han gillande och tillade:
”Jag heter Patrik.” Jag nickade lite svagt och råkade möta hans blick. SKIT! Han verkade (till skillnad från mig) glad över detta faktum. Patrik granskade mig nyfiket och jag funderade förskräckt över hur hemsk jag måste se ut. Han verkade inte tycka det, Tror jag i alla fall, för han log ännu bredare och det blev omöjligt att titta bort.
”Så, Alexandra, varför är du så ledsen?” Sa han med en förundran i rösten och tittade på mig med oemotståndliga ögon. Jag blev arg på mig själv en sekund. Hur kunde jag känna såhär? Var inte jag förkrossad av att jag inte kunde vara med min enda kärlek, Daniel? Då slog det mig, än en gång, att han var långt borta och hade säkert hittat någon annan vid det här laget. De måste ha kastat sig över honom. Den tanken fick tårarna att strömma över igen. Patrik såg på mig med en oförståelig blick och väntade antagligen på ett svar som kunde förklara varför jag betedde mig som jag gjorde. Han skulle antagligen inte få något. Sofia bröt tystnaden, och sa:
”Du, Alex… Jag måste gå hem nu. Du klarar dig va? Jag är så ledsen, men min mamma ringde och om jag inte kommer hem, så…” Jag nickade åt henne och tvingade fram ett spår av ett leende. Hon log osäkert mot mig och traskade sedan iväg mot sitt hem.
”Så, ska vi gå någonstans och prata om det här?” Frågade Patrik sedan när Sofia var bortom syn håll. Jag blev orolig, rädd, ja.. de mesta. Han verkade pålitlig så jag nickade lite men slet mig ifrån hans blick och kollade ner på mina skor.
”Då så” sa han vänligt.”Kom, så går vi.” Jag visste inte vart vi skulle, utan jag bara följde efter Patrick. Jag undvek ännu en gång att möta hans blick och gick därför bakom honom. Ibland mumlade han ord som:”Den här vägen” eller”rakt framåt nu”. Jag gick tyst bakom honom.

Kapitel 4

Efter en stund stannade han, likaså jag.
”Här bor jag” sa han och tvingade mig att möta hans blick. Han log helhjärtat och jag svär på att min puls ökade kraftigt i det ögonblicket.
”Skit, vad är det jag håller på med?” Väste jag i mina tankar. Men självklart kom jag på att Daniel säkerligen kommit över mig för länge sen och kände mig genast sur på mig själv som påminde mig om det. Patrick märkte hur mitt humör förändrades och sa:
”Kom, vi går in”. Jag följde efter honom uppför trappan och han låste upp dörren med en nyckel som han fiskade upp ur fickan. Sedan öppnade han dörren och jag klev in i det stora huset. Jag kom på mig själv med att gapa och stängde snabbt munnen. Huset var stort, öppet och framför allt hemtrevligt. Patrick tog av sig sina skor och jag gjorde lika dant. Han började gå mot en dörr som låg tvärs emot hallen, jag följde efter. Han öppnade dörren och jag förstod direkt att det var hans rum, såklart. Det var, som huset, stort, fint och välstädat. Allt låg prydligt på sin plats. En stor hylla med CD-skivor stack ut väl och jag fattade att han var intresserad av musik. Skivorna var sorterad i bokstavsordning, Såklart, och var alla staplade efter varandra. Han hade även en stor CD-spelare bredvid CD-skivorna. Den var stor och lyxig. I resten av rummet hade han en garderob, en väl bäddad säng, ett skrivbord med en dator på. (Även diverse saker som skrivbordslampa, pennor m.m.) Ännu en gång kom jag på mig själv med att gapa stort och jag hörde Patrick skratta mjukt och roat bredvid mig. Jag stängde generat munnen och vände bort ansiktet samtidigt som jag i tankarna gav mig själv en uppläxning.
”Det gör ingenting” sa Patrick lugnt till mig.”Du behöver inte skämmas” tillade han. Jag tittade ner i golvet och ville inte titta upp. Vad skulle hända här näst? Jag tänkte på Daniel och fick en klump i halsen.
”Kom, vi sätter oss i sängen” sa Patrick vänligt mot mig. Han satte sig och klappade på täcket bredvid sig. Jag satte mig tyst och återgick till att stirra på mina fötter.
”Så” sa Patrick.”Börja berätta”. Jag tittade upp och såg att han granskade mig med en orolig blick.
”Varför gråter du så vilt hela tiden?” Fortsatte han med oro i rösten. Hur kunde han bry sig så mycket?
”J-jag” stammade jag.
”Ja?” han tittade på mig med en genomträngande ögon. HUR kunde man bli vackrare?
”M-min p-pojkvän flyttade” pep jag och fick nätt och jämt ut mig dem tuffa orden som jag säkerligen aldrig sagt högt förut. Jag mötte hans blick och såg medlidandet i ögonen på honom. Jag kunde inte sluta tänka på Daniel nu, tårarna började rinna igen.
”Det är okej, det är okej.” Viskade Patrick och omfamnade mig. Jag grät mot hans axel och kände mig ytterst obekväm. Här satt jag, i en främlings hus och lipa mot främlingens axel. Vad sjutton håller jag på med? Jag lyckades samla mig och drog mig bort från hans nu blöta axel. Jag undvek att möta hans blick och var mer lättad än någonsin att jag lyckades. Sedan sprang jag. Det var fortfarande ljust ute när jag kom ut i den svala vårluften. Jag sprang förbi hans gata, men tårarna gjorde min syn suddig och jag såg inte vilket håll jag sprang åt. Jag kommer inte ihåg vart jag sprang eller vilken natur jag befann mig i. Förtvivlat stannade jag upp och märkte förskräckt att den delen av staden jag befann mig i just nu var okänd för mig. Så jag hade absolut ingen aning om vilket håll jag skulle åt. Som jag sa, så var det fortfarande ljust ute men i de här kvarteren så vet jag inte om det någonsin KAN bli ljust. Runt omkring mig var det två olika vägar åt två olika håll. Annars var det bara stora, tjocka väggar täckta av graffiti. Jag fick panik, här kunde jag ju inte stanna. Jag jämförde förtvivlat de två olika vägarna med varandra. Vilken av dem kom jag med? Den ena, den till vänster, verkade leda till skogen och den andra, den till höger, till någon gata. Jag beslutade mig tillslut för att ta den till höger. Jag började gå och hoppades på att den skulle leda till centrum eller något som jag kände igen. Men gud vad jag hade fel!

Kapitel 5

När jag kom fram till gatan så såg jag förskräckt ett gäng killar som verkade en aning äldre än mig. Jag var nu 16, och dem, dem verkade vara minst 19. Killarna satt utanför en byggnad som jag nu såg var en nattklubb eller något liknande. Paniken växte inom mig. Skulle jag springa tillbaka och ta den andra vägen? Jag hann inte tänka över beslutet för dem hade sett mig, nästan direkt.
”Hallå? Du där borta, kom hit!” Ropade en av dem mot mig Jag började backa bakåt men såg förskräckt att en av killarna reste sig upp. I samma takt som jag backade gick han mot mig och vi fortsatte att hålla samma mellanrum. Tills jag backade in i en vägg. Jag skrek i mitt huvud. Varför skulle det här hända mig? Medan jag visste att det inte fanns några utvägar så minskade mellanrummet mellan oss. Jag försökte se hans ansikte men det var för mörkt. Det var nog alltid mörkt i de här trakterna. Tillslut var han bara en halv meter ifrån mig och jag kunde höra hans andetag. Han satte sina händer mot väggen, på varsin sida om mig. Sedan öppnade han munnen och sa:
”Du kommer med oss”. Jag hade aldrig hört en sådan hotfull röst. Jag hade hoppats att han inte skulle vara”elak” (eller vad man ska säga) eftersom han inte sagt något tills nu. Gud vad jag hade haft fel. Han tog tag i min handled och skulle just dra med mig till dem andra när jag såg någon annan i ögonvrån. Greppet om min handled försvann hastigt och jag såg hur hans mörka ansikte fördrevs i rädsla. Jag undrade över det möjligtvis kunde vara som nu skrämde den hotfulla killen, eller mannen. Kanske det var hans”boss” eller”chef”. Vad vet jag. Plötsligt kom någon framrusande i en klarblå tröja. En sådan Patrick hade på sig idag. Jag kom ihåg det. Förstås! Det VAR Patrick. En märkvärdig lättnad sköljdes över mig. Nu var jag trygg. Alla killarna rusade iväg och jag såg en av dem stirra ursinnigt på mig innan han också sprang iväg. När dem allesammans var bortom synhåll sjönk jag ner på marken, blundade och önskade att Daniel var här. Som om det fick mig att må bättre. Självklart kom en tår trillandes nerför min kind, men jag torkade irriterat bort den. Patrick gick mot mig och satte sig bredvid. Han sträckte osäkert ut armarna framför sig. Sedan omfamnade han mig och jag lät honom. Och så satt vi, ett bra tag. Tillslut reste han sig upp och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog den och han drog upp mig. Han släppte inte min hand, istället höll han den i ett fast grepp i sitt. Sedan började han gå med mig. Jag tittade noga efter vilken väg vi tog och memorerade det. Jag ville ALDRIG uppleva känslan av att vara vilse igen. Efter ett tag var vi framme vid hans hus igen. Han ledde mig till dörren och jag protesterade inte. Jag hade ingen lust att gå hem, jag ville inte vara ensam. Visst mina föräldrar var där, men dom är ju roliga. Dessutom var det mörkt ute nu. Vi tog av oss skorna i den nu bekanta hallen och gick direkt mot hans rum. Han höll fortfarande i min hand och satte sig i sängen med mig i släptåg.
”Mår du bättre?” Frågade han mig efter en stund. Jag tittade upp och mötte hans blick. Han var, som vanligt, oemotståndlig.
”J-ja” stammade jag. Han satt och tittade in i mina ögon en stund. Sedan närmade han sig mig sakta och kysste mig. En liten del av mig sa att jag skulle sluta, jag ville ju bara ha Daniel, eller? Men en större del sa att detta var vad jag ville som mest. Att hitta en ny kille, gå vidare. Daniel var ju trots allt inte här, och det skulle han aldrig vara. Så, jag besvarade kyssen. Han drog mig till sig och”vips” så satt jag i hans famn. Den var varm och trygg. I det ögonblicket ville jag inte vara någon annanstans än hos honom. Jag hade helt och hållet glömt bort Daniel och min stora sorg för att hans flytt. Jag ville bara vara med Patrick. Tillslut avslutade han kyssen och bara satt och höll om mig. Han tittade mig djupt in i ögonen och det kändes som om jag ALDRIG skulle kunna slita blicken från honom. Helt plötsligt log han, och han blev så där andlöst vacker igen.
”Du är så vacker” hasplade jag ur mig. Jag blev röd om kinderna och kollade generat ner.
”Inte jämfört med dig” Mumlade han i mitt öra och kysste mig på huvudet. Jag blev ännu mer generad och höll blicken fast vid mina skor. Han satt tyst bredvid mig och väntade på att jag skulle kolla på honom. Så jag tittade upp och han kysste mig hastigt på munnen. Jag hoppade till, det var verkligen inte vad jag väntat mig och han skrattade mjukt.
”Är vi tillsammans nu?” frågade jag tyst. Gud, vilken dum fråga! Eller, han kanske var en sådan som går runt och kysser tjejer hela dagarna. Fast jag tror inte det, han verkade inte som den typen i alla fall. Han log mot mig och sa:
”Om du vill det så”. Alla tankar på Daniel var som bortblåsta. Allt jag kunde tänka på var Patrick, Patrick och Patrick. Jag drog lite på munnen och nickade mot honom. Hela hans ansikte lyste upp, som om han var rädd att jag skulle säga nej. Varför skulle jag det? Jag menar, TITTA på honom. Sedan satt vi bara där och höll om varandra. Plötsligt ringde min mobil och jag tog sakta upp den ur byxfickan. Ett telefonsamtal var inte direkt så viktigt just nu.
”Hallå?” Svarade jag kort.
”Hej, Alex” Hörde jag en allt för bekant röst säga i den andra luren.”Det är Daniel.”Jag tappade nästan mobilen i det ögonblicket. Det var för plågsamt att höra hans röst igen.
”Hallå? Är du där?” Frågade han med orolig röst.
”Ja.” Min röst var hes, fylld med gråt. Patrick granskade mig oroligt. Han såg att jag höll på att bryta ihop, men gjorde ingenting.
”Jag måste prata med dig.” Sa Daniel när han var säker på att jag lyssnade.
”mm” fick jag fram. Det här var för smärtsamt.
”Jag ska flytta tillbaka.” Sa Daniel. Jag visste inte hur jag skulle känna mig. Jag kunde känna mig glad, förvånad, orolig, ja många känslor i detta sammanhang. Men jag valde ilska. Först får han mig att bli förälskad i honom. Sen krossar han mitt hjärta genom att flytta. Och nu flyttar han tillbaka och förväntar sig troligen att jag kommer välkomna honom med öppna armar. Men det kan han glömma, den skiten! Så jag la på. Utan ett ord.
”Vem var det?” Frågar Patrick, antagligen förvånad över hur mitt humör så fort ändrades.
”Daniel!” snäste jag. Så arg var jag på honom. Jag kände hur det som förut var hopplös kärlek, förändras till hat. Patrick blev tyst och tittade mållöst på mig. Han visste antagligen inte vad han skulle säga när jag såg så galet ilsken ut.
”Han sa att han skulle flytta tillbaka, som om jag skulle ’rusa’ tillbaka till honom nu när han var tillbaka. Han förstörde mig och nu tror han att han är förlåten?” väste jag. Patrik kollade på mig med ytterst oroliga ögon. Dem fick mig att mjukna och snart brast jag i gråt.”Sch, allt kommer att bli bra.” Tröstade han mig. Jag kände mobilen vibrera i fickan men ignorerade det. Jag ville inte prata med Daniel. Jag kollade upp på Patrick och han kysste mig mjukt. Jaoo det var Patrick jag ville ha. Daniel hade helt enkelt kommit försent. Men vad jag inte visste var hur mycket Daniel skulle kämpa. Så hur enkelt kommer det egentligen bli att välja?

Kapitel 6

DAGEN EFTER

Jag vaknade av väckarklockan, exakt som igår. Men den här gången var jag förvirrad. Hur kom jag hem? Det sista jag kom ihåg var att jag satt i Patricks famn och, somnade? Då måste jag fått skjuts av hans föräldrar eller nått. Fast jag såg aldrig hans föräldrar. Men dem kanske kom hem senare?. Jag gick upp och klädde på mig, allt var så annorlunda från igår. Jag hade skaffat en pojkvän, åh, vad härligt det var att tänka det. Och Daniel skulle flytta tillbaka, den idioten. Men jag hade Patrick nu, så det gjorde inget. Sedan gick jag ner för att äta frukost. Där mötte jag mina föräldrar som såg, rent sagt, förbannade ut. Jag kände mig väldigt liten när jag fick blickarna på mig.
”Så var befann dig du igår?” Väste min mamma.
”Vi ringde på din mobil hur många gånger som helst, men du svarade inte!” skrek min pappa. Det var alltså dem som ringt på min mobil hela tiden, inte Daniel…
”Så, vad är din förklaring!? Vet du hur OROLIGA vi var?” Skrek nu min mamma.
”Vi hittade dig inte på hela eftermiddagen eller kvällen” började min pappa igen.
”Men sen klockan 21:00 hittade vi dig sovandes i sängen! Hur förklarar du det?”
”Jag, äh, jag träffade några kompisar och glömde bort tiden.” fick jag fram.
”Sen skjutsade någon hem mig.” Avslutade jag.
”Och du kom inte på tanken att ringa oss och berätta om detta?” snäste min mamma åt mig. Hon måste varit jätte orolig, eftersom jag inte brukade vara ute så mycket.
”Det var för hög musik, så jag hörde inte” mumlade jag och stirrade ner på mina fötter.
”Du slipper undan den här gången” hörde jag min pappa säga.
”Men nästa gång blir det utegångsförbud!” fortsatte min mamma. Efter det gick båda ut genom ytterdörren och jag hörde hur bilarna startades. Hade dem övat på utskällningen? Den tanken fick mig att börja fnissa och min storasyster tittade konstigt på mig. Jag harklade mig och började äta frukost. För än gångs skull så fick jag i mig allt och gick i lugn takt till skolan. Som vanligt mötte Sofia mig när jag kommit halvvägs.
”Hej!” sa jag glatt och imponerades av att jag inte kunde höra någon sorg alls.
”Hej.” svarade hon osäkert.
”Det där igår” fortsatte hon.”Det var inte meningen att sticka sådär.” Jag kände mig förvirrad. Hade hon skuldkänslor?
”Va? Det är klart att det inte gör något! Du var ju tvungen att gå hem.” Sa jag så snällt jag kunde.
”Åh, så bra!” Sa hon och log. Hon verkade slappna av för hon började glatt prata på som alltid på morgonen.
”Så vad gjorde du och den där killen då?” La jag senare märke till att hon frågade. Jag blev nervös. Skulle jag berätta allt? Jag beslutade mig för att hålla”vilse” delen inom mig.
”Äh, inte så mycket. Vi gick bara till hans ställe och så.” Mumlade jag tyst, som om jag hoppades på att hon inte skulle höra mig. Men självklart hörde hon och blev alldeles till sig.
”Va? Vad gjorde ni där? Åh, det var ju han som var så snygg ju.”
”Äh, vi bara va.” sa jag tyst. Jag ville inte precis gå inpå några detaljer eller så.
”Men…” började Sofia men avbröts av klockan som ringde.
”Vi har so nu, kom.” Sa jag till henne och var mer än lättad att slippa svara på frågan som hon skulle ställa. Även om jag inte visste vad hon tänkte säga, så var jag säker på att de var bäst att inte få reda på det. Vi gick in i klassrummet och började med den tråkiga lektionen. Efter 1 timma var den äntligen över. När alla hörde klockan ringa så påbörjades ett jubel. Det var verkligen den tråkigaste lektionen på länge. Jag klev upp från stolen och började sträcka på mig. Sedan gick jag ut och satte mig på en bänk nära skolan för att sola lite. Plötsligt hörde jag nån sätta sig bredvid mig och spärrade upp ögonen. jag hoppade till av chock. Där satt han, Daniel.
”Hej.” Sa han lugnt. Jag flyttade mig till kanten av bänken, så långt bort från honom som möjligt. Han log mot mig, det kräket. Jag var mer ilsken än någonsin. Även om jag älskade honom så mycket, så hade han lämnat mig. Bara åkt iväg och lämnat mig. Nu, när han flyttade tillbaka, trodde han antagligen att jag skulle kasta mig över honom. Att jag skulle vara jätte glad och älska honom mer än någonsin. Men det kan han glömma. För jag är inte det minsta glad.
”Hej” Sa jag ilsket tillbaka efter en stund. Mot min förskräckelse flyttade han sig närmare mig. Jag hade lust att slå till honom, så arg var jag. Tillslut satt han alldeles bredvid mig och jag kände mig inträngd. Så jag satte mig med ryggen mot honom och stirrade mot skolan. Jag vet inte vad han tänkte på men han satte sina armar runt min midja och höll om mig. Jag försökte resa på mig men han gav inte efter. Istället höll han mig i ett fast grepp. Han måste ha förstått att jag var arg. Eller, Självklart förstod han att jag var arg. Dem blickarna jag gav honom måste ha visat det mer än väl. Jag försökte fortfarande slita mig från hans grepp när han viskade i mitt öra:
”Jag är så ledsen, Alex. Förlåt mig, men nu är jag tillbaka, och allt kan bli som vanligt igen.” Hans röst ekade i mitt huvud.
”Bara du tillåter det” Till la han. Just DÄR tappade jag kontrollen och skrek:
”SLÄPP MIG!” så att hela skolan Säkerligen kunde höra det. Alla blickar riktades mot oss och jag tog i med all min kraft så att jag kom loss. Sedan sprang jag därifrån. Jag sprang hem med tårar i ögonen. Jag började känna saknad för hur det var. Och som han sa så kunde det bli så igen, om jag bara tillät det. Vi hade det så bra. Tårarna blev fler och jag sprang fortare. Misstaget med detta var att jag inte såg något och sprang rakt in i någon annan. Jag flög ner på marken och mitt huvud dunkade hårt.
”Gick det bra?” Hörde jag en röst säga. Jag öppnade ögonen och såg Patrick stå böjd över mig. Han hade en orolig blick och sträckte fram en hand mot mig och hjälpte mig upp.
”Äh, ja. Det är lugnt.” Sa jag och nuddade ömt mitt huvud. Det gjorde ont och jag grina illa.
”Kom, vi går hem till dig. Du bor väl där borta va?” Sa han och nickade mot mitt hus.
”Äh, ja.” Han tog min hand och ledde mig till mitt hus. Jag tog fram min nyckel och låste upp dörren. Jag kisade på grund av smärtan och höll fortfarande handen mot huvudet.
”Var är ditt rum?” Frågade han mig när vi båda tagit av oss skorna.
”På övervåningen” mumlade jag. Vi tog oss uppför trappan och jag pekade mot dörren som ledde till mitt rum. När vi kommit in såg jag att han smålog.
”Snyggt.” Sa han och flinade bredare. Mitt rum var inte direkt städat och det var så sjukt pinsamt. Underkläder låg utspridda på golvet, CD-skivor var allt annat än sorterade och sängen var väldigt obäddad. Vi satte oss i alla fall i sängen och han gick och hämtade is invirat i en köks handduk. Jag la den mot mitt huvud och kände hur det blev kallt och skönt. Efter ett tag kände jag mig mycket bättre.
”Så varför var du ute och sprang?” Sa Patrick och flinade mot mig. Jag rodnade och ville inte möta hans blick.
”Äh, det var inget särskilt.” mumlade jag och stirrade ner mot golvet.
”Var det bara din vardagliga joggingtur då eller?” Sa han och jag förstod att hans flin var gigantiskt vid det här laget.
”Äh, jag såg Daniel i skolan.” Sa jag tillslut. Jag kom inte på någon förklaring.
”Och…” Undrade Patrick.
”Han, äh, jag vill inte prata om det här.” mumlade jag tyst.
”Okej, det gör inget.” sa han och omfamnade mig. Då kände jag mobilen vibrera i fickan och jag förstod att det var ett sms. Jag tog upp den och läste det.
”Hej, sötnos. Möt mig i parken klockan 13:00. Ses där, Daniel” Jag bara satt och stirrade på min mobil, på mitt meddelande.
”Vad står det?” frågade Patrick efter en stund. Jag tittade upp och såg att han granskade mig oroligt. Självklart måste han undra, jag satt ju bara där och stirrade ner på texten som stod skriven.
”Här, läs själv.” mumlade jag och räckte över mobilen till honom. Han läste sms:et en lång stund, som om han försökte klura ut budskapet ur det. Sedan gav han tillbaka mobilen till mig och tvingade mig att fånga hans blick. Han såg bekymrad ut, som om han var tvungen att göra något jobbigt.
”Du måste gå dit.” Sa han till mig, och precis som hans blick lät han bekymrad. Jag blev chockad. Varför skulle jag?
”Varför?” Fick jag då fram med en förvånad röst.
”Du måste avsluta detta.” Svarade Patrick och såg allvarligt på mig.
”Om det är det du vill alltså.” Till la han nervöst.
”Det är klart jag vill.” Sa jag som om det var den konstigaste tanken som kunde komma upp i mitt huvud.
”Varför skulle jag vilja gå tillbaka till honom” Till la jag.
”Jag har ju dig.” sa jag och kysste Patrick på munnen. Så då var det bestämt, jag skulle dit och jag skulle avsluta det här. Men det skulle inte bli så enkelt, fast det visste jag ju inte då förstås.

Kapitel 7

NÅGRA TIMMAR SENARE

Nu var klockan kvart i 1 och jag var beredd för att börja gå. Det tog ungefär en kvart till parken. Patrick gick med mig en bit, men när vi kommit halvvägs så var han tvungen att svänga eftersom hans hus låg åt det hållet. Så jag fortsatte på egen hand. När jag kommit en bit såg jag parken framför mig. Jag såg honom inte och började hoppats på att han inte skulle dyka upp trots allt. Men olyckligt nog fick jag syn på honom några kliv senare, sittandes på en bänk. Han log mot mig och jag kände hur ilskan steg. Men grejen var att jag inte kunde låta bli att tycka han var söt. För det var han. Han hade också varit mitt liv tills 1 månad tillbaka. Det gjorde ont att tänka så. För vi KUNDE faktiskt bli tillsammans igen, om jag bara till lät det.
”Jag hade Patrick nu” intalade jag mig själv.”Skärp dig nu!” När jag tillslut stod framför honom ställde han sig upp.
”Du kom.” Sa han och jag kunde se hur glädjen svämmade över inom honom. Han var glad att se mig, det var kanske det som gjorde honom så irriterande glad hela tiden. Han kanske hade saknat mig också. Då kom jag och tänka på den hemska dagen, dagen då allt började. När han berättade att han skulle flytta. Jag kunde inte undvika att komma ihåg sorgen i hans ögon och hur han faktiskt bröt ihop för en sekund. Han VAR glad att se mig och jag kunde inte låta bli att känna lika dant.
”Jag har saknat dig” Sa han och ställde sig upp ifrån bänken. Sedan började han sakta gå mot mig och gick runt mig, som för att granska hela jag. Jag andades sakta och försökte kontrollera mig. För jag var fortfarande arg på honom, tror jag. Det är svårt att koncentrera mig när han uppför sig så här. Han stod bakom mig nu och tog ett steg närmare. Jag andades sakta, sakta och blundade.
”Kontrollera dig, Alex. Kontrollera dig” Sa jag till mig själv i huvudet. Sedan la han sina armar runt mina axlar och höll mig tätt emot sig.
”Nej” Sa jag och försökte slingra mig ur.
”Varför” viskade han och jag rös av hans varma andedräkt i mitt öra. Jag kom och tänka på Patrick, och hade ännu en anledning för att detta inte var lämpligt.
”Jag har en pojkvän” sa jag, men han lättade inte greppet.
”Jaså, sen när?” sa han lugnt och kysste mig i håret. Jag pressade ihop mina ögon och kände hur tårarna brände.
”Sen du lämnade mig!” Röt jag sedan till och lyckades komma loss.
”Du vet att jag var tvungen” Sa han silkeslent och tog ett steg emot mig.
”J-jag klarar inte det här Daniel.” Stammade jag och tog ett steg bakåt.
”Vadå för något?” Frågade han och tog ytterligare ett steg.
”Det här, att du, kommer så nära. Som om vi var tillsammans eller något.”
”Är vi inte det då?” Daniel gav mig ett bländande leende och allt jag vill, var att vara med honom. Jag svalde hårt och blundar. Det skulle jag inte göra! För då tog Daniel chansen och kysste mig.
”Sl…” Fick jag fram men han gick inte att hejda. Jag kämpade för att komma loss men det gick ingen vidare. Helt plötsligt såg jag Patrick stå en bit ifrån. Han stirrade på mig. Jag såg att en tår rullade nerför hans ögat, men han torkade av den och gick med snabba steg därifrån. Jag brydde mig så fruktansvärt över detta faktum och la knappt en tanke på den så förändrade Daniel. Så jag knäade honom emellan benen och han släppte sitt grepp. Sedan rusade jag efter Patrick.
”Alex! Alex kom tillbaka.” Skrek Daniel bakom mig. Men jag fortsatte utan att ens vända blicken. Jag fortsatte att springa och fick syn på Patricks välbekanta blåa tröja. Han hade den idag igen. Jag var flera meter bakom honom och skulle aldrig kunna springa ikapp honom. Men jag fortsatte springa.
”Patrick” Skrek jag för full hals efter honom.”Patrick, kom tillbaka” Patrick vände sig om och jag såg att han var alldeles tårögd.
”Vad vill du?” Röt han.”Krossa bitarna av mitt hjärta som är kvar?”
”F-förlåt mig” Sa jag och sjönk ihop på marken.
”Bra!” Skrek han och började springa iväg. Jag satt kvar på marken med mitt huvud sänkt mot knäna. Tårarna droppade ner och jag stängde mina ögon. Sedan kände jag en hand på min axel och jag rykte till. Jag lyfte mitt huvud och blev besviken. Daniel, den sista jag ville se just nu.
”Stick här ifrån” Väste jag emellan tänderna.”Innan du blir ordentligt skadad” Han flinade mot mig och jag ville bara slita honom i stycken. Och jag brukade inte vara den brutala typen heller.
”Jag varnar dig, om du någonsin är närmare mig än 2 meter så skaffar du dig en tidig död.” Sa jag eftersom han inte svarade. Han lyfte upp händerna som om jag var någon polis och flinade fortfarande. Han blev allt mer irriterande och det var inte bra, för hans skulle då menar jag.
”Stick härifrån!” Sa jag och blundade igen.
”Och om jag inte vill?” Sa han och jag ville bara slå till honom.
”Bara stick!” Skrek jag och spärrade upp ögonen. Det var för sent, han skulle tagit min varning på mer allvar. Jag ställde mig upp på fötterna och började gå emot honom.
”Du skulle stuckit medan du hade chansen” röt jag mot honom. Han sa inte något utan fortsatte bara flina. Där var det nog. Jag slog till honom med all kraft jag hade. Det kändes underbart när min knytnäve träffade hans nylle. Hur brutalt det än låter så var jag för arg på honom. Han tog inte min varning och det skulle han få betala för.
”Aj, vad i helvete, Alex!” vrålade han och tog sig på kinden. Det var där jag hade träffat.
”Jag varnade dig” Sa jag kort och gick därifrån. Först var jag stolt, men sedan blev jag sur på mig själv. Varför förstörde jag mitt förhållande med Patrick? Nu hade jag inte någon. Men det kanske var för det bästa. Jag beslutade mig för att gå till Sofia och förklara hela situationen. Kanske hon kunde få mig att må bättre? Men jag hann inte fram, för där stod någon. Framför mig stod Patrick. Han såg ut att ha samlat sig. Han gick fram till mig och log. Jag blev chockad, var jag förlåten?
”Alex, jag älskar dig” Sa han och la sina händer mot min midja. Jag var mållös. Älskade han mig? Redan? Men jag hann inte tänka mer för han kysste mig, intensivt. Och jag älskade honom verkligen i det ögonblicket. Han älskade mig och jag älskade honom. Allt var så perfekt, som i en saga. Jag behövde inte säga det, jag tror han fattade det när jag besvarade kyssen ännu mer intensivt än han.

Kapitel 8

ETT ÅR SENARE:

Väckarklockan ringde och jag smällde till den så att den jobbiga melodin tystnade tvärt. Som varje morgon. Sedan klädde jag på mig. Ett par blåa jeans med ett ganska så långt, svart linne. Över hade jag en grön munkjacka. Jag borstade mitt rufsiga hår och gick nerför trappan.
”God morgon” sa jag och satte mig på min stol vid matbordet.
”God morgon gumman” Sa mamma och log lite.
”Go’morron” mumlade min syster och pappa. Dom hade som vanligt dåligt morgon humör.
”Mm, fredag idag” sa jag, blundade och log. Sedan började jag äta och när jag var klar tog jag på mig mina ytterkläder och gick ut genom ytterdörren. När jag börjat gå mot skolan hörde jag en bekant röst.
”Hallå? Vänta på mig!” Det var Patrick som sprang efter mig.
”Tack” flåsade han när jag stannade.
”Haha, det var så lite” Sa jag och log mot honom.
”Så, ska vi gå mot skolan eller?” Sa han när han inte längre var andfådd.
”Visst, kom” Vi började gå mot skolan. Han tog tag i min hand och jag blev varm i kroppen. Jag kände mig alltid generad när han gjorde sådant, även om vi varit tillsammans i ett år nu. Patrick hade bytt skola också, bara för att vara med mig oftare. Det var så sött att han gjorde det för mig. Jag sa att han inte behövde, men jag var självklart överlycklig inombords. Efter en stund var vi framme och vi skildes åt för att gå till våra skåp.
”Ses på 20: minuters rasten sen” sa jag och log. Vi hade typ memorerat alla gånger vi hade längre raster tillsammans.
”Ja, vi ses då” Sa Patrick och kysste mig lite snabbt. Sedan gick han iväg mot sitt skåp. Det var lite genant, jag menar, alla såg ju. Men jag tyckte ändå det var sött. Jag tog ut mina böcker med en suck och började gå mot matte salen.
”Snart är det över” sa jag till mig själv och satte mig på min plats i klassrummet.
”Hej allesammans” Sa vår matte lärare och såg lagom risig ut. Hon verkade behöva den här helgen.
”Hej” mumlade klassen och verkade tycka den här lektionen var lika jobbig som jag.
”Slå upp sidan 134, sedan börjar ni på uppgift 73 och jag förväntar mig att ni jobbat fram till minst 90. Annars får ni jobba med det ni inte hunnit med i helgen.” Sa läraren och alla stönade. Efter en timma och 10 minuters matte lektion var den äntligen över. Jag hade klarat 24 uppgifter och var riktigt stolt över mig själv. Det hade vart en väldigt lång lektion, och prat nivån var som högst.
”Men nu är det över” tänkte jag och plockade ihop mina saker i en prydlig hög.
”Yes, nu är det rast. Då kan jag spendera lite tid med Patrick!” Tänkte jag och log hela vägen till skåpet. Men leendet försvann direkt när jag kom fram. Jag hörde slag lite längre bort, vid Patricks skåp. Jag gick närmare och såg att några hade samlats i en ring runt något. Jag trängde mig förbi och såg Patrick. I ett slagsmål med någon annan kille.
”Patrick!” Skrek jag förtvivlat.
”Patrick, vad sjutton håller du på med?” Men han svarade inte utan slog till den andra killen så hårt han kunde. Han brukade inte uppföra sig så här, så jag blev orolig.
”Varför slåss dem?” Frågade jag en kille bredvid mig.
”Jag vet inte, jag tror Pontus sa något till Patrick.” Sa han. Så killen hette Pontus, jag såg inte speciellt bra just nu.
”Patrick, Patrick sluta!” Skrek jag åt honom.
”Jag gör slut om du inte lägger av!” Till la jag och såg förtvivlat hur han fick en knytnäve i magen. Han svarade fortfarande inte.
”Nähä, skit i det då!” Skrek jag och gick därifrån. Jag orkade inte med skolan så jag gick hem i stället. Jag skulle få skäll av min mamma, men vem bryr sig. När jag kommit hem gick jag och tog en macka. Jag skulle precis ta en tugga när det ringde på dörren.
”Undrar vem det kan vara?” Tänkte jag och gick med sega steg genom hallen för att öppna dörren. Och där stod Patrick! Han hade ett sår på under läppen och jeansen var alldeles trasiga i knäna. Hela han var blodig och jag fick panik.
”Men herre gud, Patrick!” Nästan skrek jag hysteriskt.
”Det är lugnt, Alex. Det är inte så farligt som det ser ut.” Sa han och försökte le lite.
”Varför gjorde du detta?” Frågade jag fortfarande hysteriskt medan jag hjälpte honom genom hallen.
”Han förtjänade det, den idioten” morrade Patrick och såg fruktansvärt förbannad ut. Jag hjälpte honom ner i soffan och började plåstra om honom.
”Vad gjorde han då?” Frågade jag oroligt och tvättade av hans sår i ansiktet.
”Den där jäkeln sa nått dumt om dig” sa Patrick och på något sätt lät han argare än förut.
”Men, vad sa han?” Frågade jag och rynkade pannan.
”Eller dumt och dumt…” Mumlade Patrick och kollade ner på sina fötter.
”Vad sa han, Patrick?” Upprepade jag.
”Han, han sa att han skulle få dig att bli tillsammans med honom istället för mig” sa Patrick.
”För att förstöra vårt förhållande liksom”
”Men det skulle jag aldrig göra” Sa jag och log snällt mot honom.
”Jag vet, men han sa också att han sedan skulle, skulle få dig att bli kär i honom och sedan vara otrogen framför ögonen på dig” Fortsatte Patrick och svalde. Allt lät som nonsens i mina öron. Varför skulle jag någonsin göra det?
”Jag vet att du tror att det aldrig skulle kunna hända, men Pontus är väldigt bra på att få tjejer att bli förälskade i sig. Han kan vara väldigt charmig mot tjejer ibland” Sa Patrick och rynkade pannan.
”Jag ska hålla mig borta ifrån honom, jag lovar” sa jag och kysste honom på munnen.
”Bra” mumlade Patrick och besvarade kyssen. Jag fortsatte att rengöra hans sår och tillslut skulle jag bara tvätta dem, antagligen stora, såren på hans knän.
”Äh, du måste nog ta av dig byxorna om jag ska rengöra såren på knäna” Sa jag och rodnade häftigt.
”Haha, eller är det bara ett trick för att få av mig dem?” Sa Patrick och blinkade åt mig.
”Nej, nu får du göra det själv” sa jag och gav honom en våtservett. Sedan log jag mot honom och gick ut till köket. Telefonen ringde och jag svarade.
”Hej, det är Alex”
”Tja Alex” hörde jag en mjuk röst säga.
”Hur gick det med din pojkvän? Han fick väl inga större skador va?”
”Äh, ursäkta, men vem är det?” Frågade jag förvånat.
”Pontus, och du är Alexandra” svarade han flirtigt.
”Vad vill du?” sa jag, hårdare nu.
”Jag ville bara höra hur det var med Patrick” Han lät oskuldsfull.
”Och varför tror du han är här?” Frågade jag, halvt panikslaget.
”Hm, han är din pojkvän? Eller har ni gjort slut?” Frågade han med spelad besviken röst.
”Nej” sa jag hastigt.
”Så, är han inte hos dig?”
”Det ska du skita i” Sen la jag på. Jag var inte så glad i Pontus just nu. Om Patrick började slåss mot honom så måste han ha gjort något. Något som Patrick verkligen inte tyckte om. Plötsligt kände jag ett par händer på mina axlar. Jag ryckte till och vände mig chockat om. Det var självklart bara Patrick och han såg orolig ut.
”Vem var det?” frågade han.
”Äh, ingen särskild” Svarade jag och försökte låta normal.
”Säker? För du lät väldigt upprörd” Patrick granskade mig ängsligt. Jag suckade.
”Kan du inte oroa dig för dig själv istället? Se som du ser ut!”
”Om något bekymrar dig, så berätta det nu” viskade Patrick allvarligt och för första gången såg han farlig ut, i alla fall mot mig.
”Äh, nej, det var inget” mumlade jag och ville få ett nytt samtalsämne. Jag ville inte göra Patrick mer upprörd.
”Snälla, Alex. Jag märker när du ljuger för mig” Sa han med låg röst.
”Alltså, vi pratar om nått annat” Jag var desperat av en utväg.
”Vem var det, Alex?” Försökte Patrick igen. Jag sväljer.
”Det var, Pontus” sa jag med en suck.
”Kan du inte skita i honom nu?” Frågade jag ängsligt.
”Jag vill inte att du ska hamna i något bråk igen”
”Jag vill att du ska hålla dig borta från honom” sa Patrick lågt och såg allvarligt på mig.
”Ja, jag ska, har jag ju sagt!” Jag började bli irriterad.
”Bra” sa Patrick och log varmt mot mig.
”Då gör du ingenting dumt då, va?” Frågade jag osäkert mot honom.
”Nej, jag lovar” Han såg allvarlig ut och jag pustade ut.
”Bra” sa jag och log.
”Ja, men jag måste gå nu, gumman” Sa han och blinkade med ögat.
”Gumman?” Tänkte jag.
”Vi ses i morgon” Han kysste mig och gick mot dörren.
”Äh, vi ses!” ropade jag mot honom när han öppnade dörren.
”Hejdå” vad det sista han sa innan han smällde igen dörren.
”Gumman” mumlade jag och gick upp till mitt rum. Men efter bara ett trappsteg hörde jag dörrklockan ringa.
”Är det Patrick igen?” tänkte jag förvånat och gick genom hallen.
”Han kanske har glömt nått” funderade jag och öppnade dörren. Och där stod Pontus.

Kapitel 9

Jag visste inte vad jag skulle göra. Först bara stod jag där och stirrade på honom.
”Vad vill du?” Frågade jag tillslut och han log.
”Inget särskilt, ville bara se hur du mår” sa Pontus och log ett charmleende.
”Jag mår bra, du kan gå igen” Sa jag med sammanbitna tänder.
”Får jag inte komma in?” Han blinkade med ena ögat mot mig och jag hade en sådan lust att slå till honom.
”Nej, gå nu!” Sa jag och började stänga dörren. Men han satte ju såklart en fot emellan så jag inte kunde stänga.
”Vad är det du vill?” frågade jag irriterat.
”Jag vill ha dig!” Sa han och smällde upp dörren. Sedan pressade han sig in och jag var för svag för att kunna göra motstånd.
”Gå härifrån, Pontus!” Sa jag högre och började känna mig panikslagen.
”Nej” Han gick mot mig och jag började hastigt backa mot trappan. Men han fortsatte att gå. Så jag rusade uppför trappan och hörde honom bakom mig.
”Stick härifrån!” Jag sprang så fort jag kunde till mitt rum. Sedan smällde jag igen dörren och låste.
”Tur att jag har lås” tänkte jag och tackade min mamma för att ha köpt det till mig.
”Släpp in mig, Alex” Hörde jag Pontus säga på andra sidan dörren.
”Det kan du glömma” tänkte jag och gick mot Telefonen som fanns i mitt rum. Jag slog Patricks nummer och han svarade efter 3 signaler.
”Hej, det är Patrick” Sa han.
”Hej, det är Alex. Du måste hjälpa mig!” Pep jag i luren.
”Vad har hänt?” frågade han oroligt.
”Pontus, han är här”
”VA?” Jag hörde massa svordomar och mindre trevliga ord.
”Var är du nu?” Frågade han när han samlat sig.
”På mitt rum, han är utanför”
”Har inte du en balkong på ditt rum?” Frågade han som om han hade en idé.
”Jo…” sa jag osäkert.
”Använd den! Jag väntar på dig nedanför” sa han och la på. Jag fick ont i magen. Jag som hade höjdskräck.
”Släpp in mig, Alex” hörde jag Pontus säga igen och jag föredrog balkongen. Så jag öppnade balkongdörren och stängde den efter mig. Sedan tog jag tag i stegen som satt fast i huset på sidan av balkongen. Jag började klättra neråt och ville inte titta ner. Men, dumt nog, så gjorde jag det. Och där stod han. Pontus.
”Hej” sa han och gick mot mig när jag kommit ner.
”Låt mig vara” sa jag och gick till framsidan. Han följde efter som en igel. Men där kom Patrick rusandes och hade en panikslagen blick.
”Lämna henne ifred” gormade han och gick fram till Pontus. Han hann inte säga ett ord innan Patrick slog till honom så hårt han kunde mot käken. Det hördes ett skrik och Pontus ramlade ner på marken.
”Jag varnade dig” mumlade Patrick med en hotande röst.”Jag varnade dig faktiskt” Sedan tog han mig i handen och började gå med mig hem till honom.
”Förlåt” mumlade han och drog mig närmare sig. Vi satt i hans säng och hade inte sagt ett ord fören nu.
”Jag bara, Hatar honom!” sa Patrick plågat och kysste mig på kinden.
”Det gör inget” sa jag och njöt av att ha honom i min närhet.
”Jag är bara glad att du kom”

Kapitel 10

”Alexandra!” hörde jag lärarens irriterande röst säga.
”Alexandra, vad var det jag just sa?”
”Äh” Jag hade ingen aning. Mina tankar var på andra håll. Jag skulle snart fylla 17, jag fyllde sent på året.
”Jag vet inte” mumlade jag och stirrade ner på mina händer.
”Du borde lyssna bättre i fortsättningen” sa rösten högt.”Om du vill göra något med ditt liv!” Klockan ringde äntligen och jag började vandra ut.
”Hej, Alex” Jag hörde den välbekanta, varma rösten bakom mig och log. Patrick kom fram till mig och kysste mig lätt på munnen. Vi var fortfarande tillsammans, sedan lite mer än ett år.
”Ska vi göra något efter skolan?” Frågade han mjukt och log.
”Självklart” svarade jag och besvarade leendet. Skoldagen släpade sig fram, men förr eller senare ringde klockan ut på den sista lektionen. Patrick och jag hade inte samma lektion så jag gick ut till mitt skåp för att vänta på honom. De böckerna jag behövde stoppade jag ner i min väska och efter en stund stängde jag mitt skåp. Det lång smala ”rummet” jag befann mig i var nästan tomt och det var inget tecken på Patrick.
”Var sjutton är han?” muttrade jag och kollade mig omkring. Jag beslutade mig för att ringa honom och gjorde det.
”Hej, du har kommit till Patrick Sandén. Jag kan tyvärr inte svara just nu, men lämna gärna ett meddelande efter pipet.” Sedan hördes ett ljudligt pip och jag la på. Vart var han? Irriterat började jag gå ut till skolgården för att få syn på honom, men där var det lika lite tecken på hans närvaro, som det var där inne. Jag började undra om han hade glömt, så jag hoppade på cykeln och trampade iväg mot hans hus. I stället för att knacka, (vilket jag sällan gör), gick jag rakt in. Och där stod han, kyssandes med min kompis, (eller bästis), Sofia.
”V-vad gör ni?” stammade jag och kände tårarna komma. Patrick slutade hastigt och vände sig om mot mig. Jag kunde inte stoppa tårarna från att rinna. Men jag kunde heller inte hindra ilskan som for genom min kropp.
”Vad i?” Skrek jag och kände mig riktigt förbannad.
”HUR KAN DU, PATRICK?” Gormade jag och tårarna flödade.
”Jag litade på dig” skrek jag med gäll röst.”men du svek mig” Lika så gjorde min röst och de sista orden kom i stället ut i en sorgsen viskning. Mina knän vek sig under mig och tårarna blev allt fler. Jag hade inte gråtit på detta sätt på 1 år.
”Alex, jag kan förklara” började Patrick och ilskan blev större. Jag reste mig upp på fötter igen.
”Det finns inget att förklara” sa jag kort, fortfarande med tårar som strömmade nerför mina kinder.
”Det är slut” fortsatte jag och kände hur sant det var. Det VAR slut, efter så länge. Värsta deja vu känslan från förra året. Men, jag behöver ingen kille. Killar är skitar, sopor, allihopa!.
”Snälla, Alex!” bönade Patrick och jag såg tårar rinna nerför hans kinder.
”Vet du” väste jag.”om du inte hade vart otrogen, hade jag nog sluppit ta detta beslutet” Jag imponerades av min ilskna röst. Den lät självsäker, förbannad.
”Snälla, det var ett misstag” Gnällde han.”Du har också gjort misstag, kommer du inte ihåg?” Ilskan avtog inte.
”Så, du kysste inte tillbaka?” Snäste jag, med samma självsäkra röst.
”Alex” pep han och tårar började forsa nerför hans nu våta kinder.
”Snälla” pep han igen. Jag kände plötsligt att irritationen steg inom mig.
”Jag ska INTE känna det för den skiten. Aldrig, aldrig igen!”, sa jag i mina tankar.
”Du kysste tillbaka” väste jag lågt och tårarna tredubblades plötsligt. Han sa inget utan såg ut att skämmas.
”Bra” tänkte jag.”Det behöver han” Sedan gick jag med arga steg mot ytterdörren som jag lämnat på glänt.
”Och vad det betyder dig” sa jag och vände min ilskna blick mot Sofia, som stått tyst genom hela samtalet.
”kan du glömma vår så kallade ’vänskap’” morrade jag och ännu ett dussin tårar kom.
”Jag trodde du var en sann vän” började jag igen.”men jag antar att du bara umgicks med mig för att komma närmare Patrick” Jag gick ut genom dörren och mina sista ord var:
”Det funkade, Sofia. Du får honom” Sedan smällde jag igen dörren och det ända som hördes var ljudet av Patricks snyftningar som sakta avtog mer och mer. Jag började gå därifrån. Mot parken, konstigt nog. Plötsligt kände jag en hand slutas runt min armled och jag vände mig chockat runt. Där stod Patrick. Andfådd, svullen och röd runt ögonen.
”A-alex” stammade han med gråt i halsen. Tårarna rann fortfarande och han såg hemsk ut. Jag hade aldrig sätt honom såhär förstörd tidigare. Hans underläpp darrade och han snyftade tydligt.
”J-ja” fick jag fram och jag kände, irriterande nog, att ilskan avtog. Han var verkligen ledsen.
”Snä-snälla, A-alex” Patrick snörvlade till och ännu mer tårar forsade nerför kinderna.
”F-förlåt mig”
”J-jag, jag måste gå” hasplade jag upp och slet mig ur hans grepp. Osäker gick jag där ifrån, fortsatte emot parken. När jag var framme satte jag mig på en parkbänk och grät. Grät mer än någonsin. Mina ögon svullnade och det kändes som om jag inte hade några fler tårar att gråta. Folk som gick förbi kollade konstigt på mig. Vissa såg bekymrade ut och vissa visade tydlig aggression. Andra stannade osäkra till, som om de funderade på att gå fram till mig, men dem började alltid gå igen. Jag lyfte upp mina knän så låren lutade mot mitt bröst. Sen lindade jag armarna runt knäna och lutade mitt huvud mot knäskålarna. Där satt jag. Osäker, förkrossad och innerst inne förbannad. Var han tvungen att förstöra vårt förhållande sådär. Vårt lojala, underbara förhållande. Var han tvungen att kyssa min bästis. Var han tvungen att förstöra ALLTING? Jag hörde snabba fotsteg närma sig mig och ryckte till. Hastigt drog jag upp mitt huvud och fick syn på en av Patricks närmaste vänner, Simon.
”Åh, hej” mumlade jag och la åter mitt huvud emot knäskålarna. Simon och jag hade en speciell vänskap. En äkta. Han förstod, lyssnade, tröstade.
”Alex” sa han mjukt.”Hur är det?” Stumt skakade jag på huvudet och ännu mer tårar – var det möjlig? – rann nerför mina dyngsura kinder. Jag kände att han strök mig på huvudet och jag lugnade ner mig. Tillslut tittade jag upp och såg att han log mot mig. Jag log svagt tillbaka och rätade på mig. Mina ögon hade äntligen torkat.
”Varför skulle han vara en sådan idiot?” muttrar jag och dunkar mitt huvud mot ryggkanten. En ensam liten tår rullade nerför min kind.
”Det kommer bli bra” sa Simon lent. Han lägger en arm runt min axel och drar mig emot sig. Jag suckar och lutar mitt huvud mot hans bröst.
”Jag kommer ihåg när Patrick tröstade mig såhär.” tänker jag och blundar.
”Det var så likt det som händer nu på ett sätt, varför skulle han vara otrogen?” Plötsligt känner jag att Simon kysser mig i pannan och jag blir lite generad. Fjärilar bubblar i min mage och jag blir chockad.
”Vad i? Nej, nej det får bara inte vara sant!” tänkte jag och ryckte upp mitt huvud.
”Inte Simon, snälla?!”

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (32 röster)
Alexandra och Patrik, 3.9 out of 5 based on 32 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.