Tre livsöden

Sekunderna innan planet träffade marken stod allt still. Det var som om alla ljud och rörelse dragits ur, och lämnade oss i ett vakuum. Jag stod och tittade mot mittengången, såg hur den stängda dörren till piloterna ryckte till. Jag såg människor som satt i samma grimaser av förvirring och rädsla. Hade det funnits en framtid efter den stunden hade jag nog sparat minnet, tröstat mig med tanken på att de inte dog i hopplöshet. Att de inte dog med vetskapen att deras liv föralltid skulle vara över.
Det finns så lite tid att ångra sina misstag. Först gäller det att man ser dem, ångrar och gör rätt. Visa misstag lever kvar i decennium, andra dör innan de fått fotfäste.
Alicia var en av de mindre på planet. Hennes hår var fortfarande lockigt på ett sätt endast barn kunde få, spröda lockar som slickade sig över huvudet. Minuter innan störtningen hade hon tagit upp en bok hon fått av sin syster, och betraktat den. Hon läste den aldrig, bara såg beundransvärt på omslaget. För Alicia var hennes syster ett helgon, någon som upphöjde sig över allt och alla. Det var ett klassiskt karaktärsdrag bland mindre, att se upp till sina syskon. Att avundas och älska. Boken var ett inslag av gammal kärlek och livsförhållande, och själva innehållet skulle för henne vara helt obegripligt. Själva bokens innebörd var något helt annat, och under den stunden hon betraktade den kände hon sig viktig. Stor och vuxen, precis som hennes syster. Hon kunde nästan se hur hennes hår växte, blev tung och glansigt. Hur kroppen blev längre och hur kläderna blev moderna och vackra. Ett hopp som enligt hennes unga hjärna var alldeles för långt borta. Tålamod låg inte på hennes karta, hon ville ha det nu.
Några rader bakom Alicia, på stolen närmast fönstret, satt tjugotvååriga Elle och tvivlade på sitt val. För medan Alicia hade någon att se upp till, var Elle den som alla trodde skulle gå långt. Hon försökte hela tiden springa ikapp folks förväntningar, men lyckades aldrig komma fram. Nu stod hon inför randen på ett nytt uppdrag, ett uppdrag som hon började ångra. Det var det som den unga begåvningen skulle grubbla på, medan sanden började rinna ner. Elle var en naturbegåvning, någon som trots framgångar höll sig ödmjuk och lugn inför beröm. Hon såg dem mer som en bekräftelse på hårt arbete än något att bli överdriven och glad över. För varje beröm innebar en större press att prestera, en större press att fortsätta arbeta. Så hon tog dem, log lite och fortsatte. Ibland, de få stunderna hon stannade upp för att hämta andan, förstod hon att folk inte endast var imponerande, utan också avundsjuka. Hon hade länge förträngt att folk pratade bakom hennes rygg, använde mindre fina ord för den överpresterande hon var. Och när hon insåg det, undrade varför hon egentligen gjorde det. Hon hade levt hela sitt liv i ett försök att behaga andra, andra som förväntade sig att hon skulle göra just det och ändå inte uppskattade henne. En gång sneglade hon mot den blonda Alicia, som tittade med sådan entusiasm och glöd på en sliten bok. Elle hade läst boken utan att funnit något av värde i den, ändå var flickan förtrollad av blotta framsidan. Hon såg hur Alicia vördnadsfullt lade ner boken och satte sig på sin plats, med händerna i knät och benen dinglande. Som om flickan hörde en ljuv melodi som endast existerade på hennes plats. Elle hade själv varit så, även om det minnet sedan länge varit borta. Hon hade slukat böcker med intresse, inte som ett krav. Hon hade njutit av att varje lördag få sitta uppe till tio, tittandes på en klassisk James Bond film. Lekt min sin lillebror, sedan dumpa honom för en docka. Precis som Alicia hade Elle haft en livsglädje som sträckte sig över kontinenter och korsade hav. Det var en känsla bara barn kunde äga. Elle var en naturbegåvning på att strategiskt och lugnt analysera problem. Hon lärde sig snabbt och ägde en kvickhet som gjorde att hon snabbt kunde fixa läckande kranar och ekonomi. Men att leva visste Elle ytterst lite av. Hon hade varit för upptagen med att skapa ett liv för att njuta av det hon redan haft.
Minuterna innan tiden tog slut, sanden rann ut, ifrågasatte Elle hela sitt liv.
Av alla på tåget, fanns det ingen så enkel som Sarah. Hennes sinnen var enkla och lätta, okomplicerade i det sista. En kvinna som sett väldigt mycket av världen, och inte påverkats. Hon hade förmågan att ta det minsta sandkorn och göra det till en pärla framför ögonen. För henne handlade livet inte om val och löften, utan om förståelse för vem hon var. Andra skulle säga att hon var en glädjespridare, som endast levde i vår värld korta sekunder. Att hon i tankarna var på ett lyckligare ställe. De hade fel. Sarah var uppmärksam på allt som hände, från havet som slog på skrovet till de mörkaste hjärnorna. Och för varje människa hon stötte på såg hon gott i alla. Hon hade levt sitt liv i mörker, i tron om att människor i grund och botten var onda. En uppväxt hade varit kantad av hat och vrede, rädsla. Nu var hon kvinnan som alla älskade och beundrade, eftersom ingen kunde tveka på hennes innersta godhet. De flesta som mötte Sarah, skulle alltid symbolisera lycka i hennes svala ögon och leende läppar. Vägen dit var svår, men det gick inte en dag när Sarah tänkte tillbaka. Hon höll huvudet högt, fokuserade framåt och log under hela resan. När planet vinglade till första gången, lutade hon sig tillbaka på sin stol och lät vaggningarna dra in henne i en dröm.
Ibland vill jag tro att allt skedde av en anledning. Att de inte kände kärlek, glädje, sorg och förtvivlan för inget. Att deras liv var menat för annat. Att deras liv spelade roll.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (14 röster)
Tre livsöden, 3.9 out of 5 based on 14 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.