Hatade, älskade mamma

Jag önskar ibland att jag aldrig funnits.

Visste du det mamma?

Jag önskar ibland att jag förblivit en avtryck i ditt förflutna.

Fast mest önskar jag att ni aldrig velat ha mig.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, om jag hade kunnat. Om inte orden hade varit så stora och jag så liten. Finns så mycket du borde veta. Så mycket jag tänkt på under alla dessa år som bara passerat förbi oss. Jag har inte sett dig sen jag var 13. Det är snart fyra år sedan. Det kanske känns som en evighet för vissa, men inte för mig. I mitt minne är du fortfarande här, lika vacker som du en gång var. Ditt hår lika blont och glänsande i solen, smilgroparna lika synliga och ögonen lika skinande av lycka. En gång fanns allt det där, vi fanns. Vi var lyckliga, vi var perfekta.
En gång var vi starka.
Det känns som om jag borde vetat. Jag borde sett något, eller känt något. Men världen är osynlig för den som är blind. Jag såg inte för jag ville inte se. Det fanns inga skuggor, vi märkte inte mörkret som sakta kröp sig inpå oss. Inte förrän det var försent och vi blev slagna till marken. Det kom så plötsligt, det fanns inga förvarningar. Ingenting. Du var alltid bra på att luras, men aldrig trodde jag att det skulle gå så långt.
Det var en lek. Ett grymt spel med resten av världen som dina pjäser. Jag förstår det först nu. Du trivdes där, i din egen lilla värld. Vi fanns inte. Vi var små dammkorn i din trasiga fantasi. Universums kant var den blå sänghimlen över fristaden du byggt. Små, runda piller var planeterna som kretsade kring ditt huvud. Ibland låste du in dig i flera timmar. Då fick jag inte leka i den långa korridoren utanför ert sovrum. Mamma sover, du måste vara tyst. Jag kommer ihåg att jag smög in en gång ändå, fast jag inte fick. Jag stod och tittade på dig när du satt framför spegeln vid toalettbordet och svepte glas efter glas med genomskinlig dryck. Då var jag 7 år.
Jag försökte faktiskt. Under flera år försökte jag få dig att sluta mamma. Sätta ner glaset och gå därifrån. Men du vägrade att lyssna. Du ville inte höra. Du målade den här bilden. Du målade oss, en familj mitt i livet, utan varken mening eller mål. Ett groteskt leende bland spritångor. Suddiga minnen av förstörda barnkalas, en trasig prinsessklänning av tyll. Rött vin på en vit bomullsduk, som spred sig likt en blodfläck i snö. Halva min barndom är som ett gammalt hackigt kassettband, med repor som aldrig går bort.
Reporna finns fortfarande, men inte längre på ett dammigt band i mitt minnes utkant utan på mina bleka armar och i mitt hjärta. Jag har ännu ärr, långa vita band som snirklar sig fram över armen, som silvertrådar under huden. Mitt hjärta klarade inte mer, mitt hjärta blev sjukt. Något brast inom mig. Det enda jag hade kontroll över var smärtan jag kunde orsaka mig själv. Jag hade ingen kontroll över den inre , över den smärta du orsakat i min själ. Själen brann mamma, som om du matat den med bensin för att sedan tända på och med ett leende se på när jag vred mig i plågor. Vad hade jag någonsin gjort dig? Jag hade aldrig önskat att bli född.
Du var sjuk mamma. Det var det de sa, läkarna och psykologerna. På något sätt var det en tröst för mig, att mamma var sjuk. Det fanns helt plötsligt en förklaring, något jag kunde dela med andra. Om någon frågade varför mamma inte hämtade mig efter skolan eller varför du missade min student. En sjukdom kan man inte hjälpa.
Fast det kunde du ju. Det här valde du. Det är det som gör mest ont, förstår du inte det? Du valde en flaska framför din dotter. Du valde bort mig. Det är det som är skillnaden mellan att göra abort och att göra sig av med ett barn man redan har. Du ville inte ha mig längre. Inte ett ofött barn du aldrig träffat, utan din egen dotter, någon du kanske älskat under flera år.
Jag stod framför dig med allt jag kunde ge dig, och du valde att gå. Det förlåter jag dig aldrig för. Jag kände mig så liten i det ögonblicket. Som om jag var 5 år igen och ropade på mamma när jag skrapade upp knät på asfalten. Men du kom aldrig och tröstade mig. Jag såg dörren slå igen bakom dig när du lämnade oss, jag hörde ekot i trapphuset när du rusade ut, steg för steg. Allting försvann, jag kände det tydligt. Allt som fanns kvar var ett gapande hål. Hålet var du, hålet var din rygg när den vändes mot mig. De rytmiska stegen i trappan var hjärtat som slog och slog för att sedan stanna, stapplandes framåt i en tyst önskan om att höras. Se mig! Se mig då för helvete! Älska mig! Bara en enda gång.
Bara så jag vet hur det känns att bli älskad av sin mor.
Jag hatade dig då. Jag hatade vad du hade gjort, inte bara mot dig själv, utan också mot oss, mot mig och pappa. Du har ingen aning om hur mycket han saknade dig. Jag tror du krossade hans hjärta när du stack. Han älskade alltid dig, till och med när du druckit så mycket att du låg avsvimmad på det vita kakelgolvet i dina egna spyor. Under ljuset från lysrören i taket på toan var du mycket värre än vanligt. Där blev du plötsligt ett monster för mig. Jag väntade mig halvt om halvt att det skulle växa antenner ur ditt huvud, men du var ändå bara du. När jag såg pappas tårfyllda, blå ögon så fulla av smärta, smärta som du orsakat så hatade jag dig. Jag frågade honom en gång, varför han stannade. Jag älskar henne. Det var så enkelt för honom. Varför var det inte det för dig?
Hatade.

Hatade.
Älskade.
Jag älskade dig också. Du gav mig mitt liv, hur skulle jag inte kunnat göra det? Du var en dålig mamma, men du ville ha mig. I alla fall vid någon tidpunkt, och det kommer jag vara dig för evigt tacksam. Jag kommer aldrig förlåta dig. Men jag älskar dig. Om det finns något jag önskar så är det att få se dig igen, bara en enda gång.
Bara för att säga att jag älskar dig.
Det är något speciellt med att vara sjuk i hjärtat mamma. Det är som om varje hjärtslag är tusen gånger starkare. Man väntar hela tiden på nästa. Det spelar ingen roll hur lång tid som går, man väntar ändå. Om det så skulle ta ett år, två, en evighet. Jag väntar fortfarande.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (22 röster)
Hatade, älskade mamma, 3.9 out of 5 based on 22 ratings

1 kommentar

  1. daniella Skriver:

    Älska din novell känner mig i nästan samma station men för mig är att jag inte kan gå ut från den situation….

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.