Varför just jag?

Skratt. Höga skratt. Jag hukade mig av rädsla. Drog upp axlarna, försökte gömma mig. Det fungerade inte. Det fungerade aldrig.

Jag var 15 år, mitt namn ville jag inte skriva, ej heller ville jag förtälja vilken skola jag gick på. De kan hitta mig, mobbarna. Jag trodde jag var glad. Jag trodde jag var normal. Jag hade skapliga betyg och vänner, trodde jag. Vänner jag hade haft i hela mitt liv och några sen jag började sjuan. Min glädje försvann på en enda dag, en enda lunchrast. På väg till lunchen kom de där vanliga hånfulla kommentarerna. Jag brydde mig inte, var van. Fniss. Det där fnisset. Det var olycksbådande, ett omen. Jag gillade det inte.

”Vänta lite tjejer, ska bara kolla en sak”, sa hon, den bästa vännen av dem alla. Alla de andra ställde sig runt, en skyddande ring runt henne och hennes mobil. En ring som jag inte tillhörde. Som vanligt. Jag gick i förväg, satte mig vid vårt bord som vi alltid satt vid. De kom in, tog sin mat och satte sig. De satte sig någon annanstans, tittade inte ens på mig. Bordet var fullt, jag skulle inte få plats där. Ännu ett fniss. Jag förstod. Förstod att nu var det slut. Jag hade känt det på mig en lång tid. Ett avstånd mellan mig och dem, för att jag inte hade några känslor sa de. Det hade hänt. Jag var fredlös. Jag fanns inte längre, jag existerade inte längre som en mänsklig själ med känslor. Jag var utfrusen från mina kompisar. Jag kastade i mig maten och gick, med långa, snabba steg. Jag kände blickarna på min rygg. Snart, snart skulle allt förvärras. Hörde viskande röster, jag sneglade åt sidan. Jag såg några som satt vid ett bord, en av dem pekade mot mig och en annan viskade.

Jag var livrädd. Jag gick till skåpet. Jag tog ut boken, penna, sudd och block. En knuff i ryggen, ett skrammel och min nyckel var borta. Jag kunde inte låsa mitt skåp. De, mobbarna bestämde när jag skulle få nyckeln tillbaka, jag samlade på mig mina pengar, min mobil och allt annat av värde. Stängde igen skåpet så att andra inte skulle se att det var öppet. Lektionen började. Jag satte mig i ett hörn och ignorerade kommentarerna, det gjorde läraren också. Som alltid. Mina gamla vänner satt tysta. Gav ingen kommentar, såg mig inte, talade inte med mig. Då de var tvungna att tala med mig och se på mig var det med en iskall kyla. Ett sudd träffade bakhuvudet, sen kommer små bitar av ett sudd, de fastnade i håret. Klassrummet fylldes av hånskratt. Läraren log osäkert. Bad dem att vara lite tystare så hon kunde fortsätta genomgången. Jag kunde inte göra något. Jag kunde bara acceptera. Det är så världen är. Lektionen slutade. Vi skulle ha skrivit en dikt men mitt papper var tomt.

Skåpet var låst. En smäll i ryggen. Det var nycklarna. Jag plockade upp dem och låste upp. Nåt var fel. Allt i skåpet var på sin plats och allt var helt, ingenting saknades. Kanske ville de bara göra mig orolig, men jag tvivlade. Ännu en lektion förflöt och äntligen började bussresan hem. Jag låtsades sova. Det var enklast så. Jag undrade varför det alltid var jag som utsattes, svaret var självklart. Jag hade varit starkare än båda ledarna av mobbarna. Starkare både psykiskt och fysiskt. Jag utmanade dem, ifrågasatte dem. De var mobbare och jag förstörde för dem. Nu var jag inte längre skyddad av mina vänner, de var starkare fysiskt och mitt självförtroende raserade de snabbt. Det var skönt att kliva av bussen. Men då kom sorgen. Jag grät. Jag grät för att mina bästa vänner hade fryst ut mig, de hade inte ens sagt varför. De personer jag älskat och lekt med hela mitt liv såg mig endast som luft, möjligen irriterande och besvärande luft. Min familj var orolig, de såg på mig att något var fel men visste inte vad. Den psykiska och fysiska press jag kände anade de aldrig.

Jag hade alltid föraktat de som skar sig, de som skar sig för att visa att de har ont och de som skar sig för att döva smärtan. Jag satt på min säng. Jag drog ett snitt, två, tre. Häftstiftet färgades rött. Jag tyckte om smärtan och fortsatte. Jag brydde mig inte om att torka bort blodet. Morgonen därpå var lakanet fläckigt av torkat blod, benet likaså och jag klev in i duschen. Jag lät det varma vattnet skölja bort blodet, jag rörde försiktigt vid ett blåmärke på armen. Jag tog på mig en långärmad tröja för att dölja det. Dagen började. Jag satte mig i bussen och ignorerade de som ropade mitt namn. Jag blundade och låtsades sova. Det gjorde mindre ont då. Det är ingen som ser hur sårad jag blir då. Bussen stannade bakom skolan. Jag klev snabbt ut och gick med snabba steg till skolan. Jag ville inte riskera att bli utestängd. Jag gick till mitt skåp. Öppnade. En hemsk stank kom ut. Jag letade länge och hittade en gammal och möglig trasa som legat där sen de tog min nyckel. Nu kom alla. De skrattade, gav kommentarer. Alla stod där. De som svek, de som förstörde, de som tysta såg på.

Tiden gick, vintern kom och den försvann. Jag åt inte längre någon lunch. Jag kunde bara inte. Jag kunde inte gå dit, veta att hela skolan tittade på mig där jag ensam satt vid ett bord. Viskade om mig. Det värsta var inte kommentarerna. Det värsta var deras tystnad, mina gamla kompisar som inte längre brydde sig om mig. Dag efter dag uthärdade jag. Jag räknade dagarna, dagarna till skolavslutningen. Den stora avslutningen. Jag skulle få börja gymnasiet. Tanken på dig var det enda som fick mig att varje dag kämpa mig upp ur sängen, kämpa mig genom en hemsk dag. Du fick mig alltid att skratta och le hur ont jag än hade. Jag fick anstränga mig för att inte börja le så fort jag såg dig. Ofta misslyckades jag. Du frågade alltid varför jag log när jag mötte dig. Jag svarade aldrig. Jag var rädd för att förlora dig. Du var alltid så snäll mot alla. Du såg alla och du pratade med alla, även de andra som varje dag var tvungna att kämpa mot tårarna. Du var så rolig och fick även den mörkaste dag bli ljusare. Alla sken upp när de såg dig. Alla tittade på dig då du gick förbi, sände ut tankar mot dig, ville att du skulle komma till just den personen. Det var många som tävlade om dig, många som ville vara med dig. De hånskrattade varje gång någon mobbare antydde att du och jag var tillsammans. De hånskrattade för att det inte skulle kunna vara möjligt. De var så fina och jag var så ful.

Skolavslutning. Snart slipper jag dem, hoppades jag. Jag var klädd i en ljusblå klänning och vita skor, håret var uppsatt och jag hade örhängen som matchade klänningens färg. Jag kände mig så fin. Det varade 20 minuter, sen kom jag till skolan där de andra stod. Min långa, raka rygg blev en kort och böjd rygg. Fniss. Jag funderade om fnisset var avsett för mig. Jag kröp ihop ännu mer. Försökte göra mig osynlig. Jag ställde mig i tåget och började gå. De försökte trampa av mina skor, de lyckades nästan. Mina nya och fina skor blev leriga på hälen. Vi kom fram och jag satte mig i bänken. Jag gjorde diskreta försök att skrapa bort leran från skon. Sen gick det snabbt , vi sjöng vår sång. Alla grät och kramades, alla utom jag. Några lyckades sjunga samtidigt. Jag sjöng inte, rädd för att de skulle skratta. Jag mimade. Allt var över. Vi skulle ge rosorna, alla gav varandra en ros. Alla gav varandra en kram och ett lycka till. Mina kramar var stela, mina leenden ansträngda.

Nu var det över. Allt var klart. Jag gick till dig. Jag log förläget när jag sträckte över en ros. Den var speciell. Stor. Med en lapp. Jag minns fortfarande vad jag skrev. Jag tackade dig för att du alltid gjorde mig så glad, jag vågade inte säga det, jag vågade bara skriva det. Du gav mig en kram, sa att jag var fin. Även denna gång var min kram stel, men denna gång är orsakerna annorlunda. Jag åkte hem. Jag tänkte på dig, det skulle dröja länge innan jag såg dig igen, om jag ens någon gång skulle göra det. Jag skulle börja om på nytt. Flytta. Flytta långt bort och glömma allt som hade hänt. Men det skulle bli svårt, det visste jag. Mina psykiska ärr gjorde sig ofta påminda. Jag skulle ha svårt för mänsklig kontakt. En enkel kram, ett enkelt leende. Det skulle bli svårt. Det visste jag. När någon rörde vid mig ville jag bara springa därifrån. Men jag visste att jag var tvungen att uthärda, börja ett nytt liv. Jag kunde inte gömma mig, inte heller fly ifrån verkligheten.

Kunde jag ha gjort något annorlunda? Kunde jag ha förändrat mig för att behålla mina gamla vänner? Skulle jag ha konfronterat dem? Nej. Jag ville inte bli som dem, jag skulle inte ha kunnat förändra mig. Konfronterat dem hade jag inte vågat, det skulle bara bli värre då. Nu kunde jag låtsas som om vi bara helt normalt hade glidit ifrån varandra, kanske pratat om det och att jag ville detta. Jag låtsades som det. Som om det var avsiktligt gjort. Men inom mig visste jag att hela skolan visste anledningarna, hela skolan förutom jag.

Jag stänger igen dagboken. Dagboken med mina tankar från det hemska året. Jag sitter på golvet. Sommarlovet är snart slut. Jag tvekar, andas in. Nej. Nej, jag tänker inte ta med den. Jag går ut till pannrummet. Jag kastar in dagboken och ser hur elden förstör det sista jag har kvar från den tiden. Jag går tillbaka till flyttkartongerna och sätter mig ner för att börja med nästa sak i högen med alla gamla saker. Jag hejdar mig, jag har shorts på mig och min blick glider nedåt. Jag rör vid ett långt, smalt och väldigt rakt ärr. Jag är glad för att jag hejdade mig i tid. Jag skar mig bara några dagar, på samma ställe. Det finns bara ett ärr, och såret blev inte alltför djupt. Jag suckar och böjer mig ner. Nästa sak jag tar upp är ett gammalt fotografi. Fotot visar oss, dem. Jag knycklar ihop det. Slänger det i soporna. Jag tar ett djupt andetag. Allt är över, kvar finns bara de förkolnade resterna av en dagbok och ett hopknycklat fotografi.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (30 röster)
Varför just jag? , 4.0 out of 5 based on 30 ratings

1 kommentar

  1. Anna Skriver:

    Jag läste denna novell med en årskurs fyra idag. Barnen satt som tända ljus! De fick i uppdrag att skriva ett brev till författaren. De blev oerhört inspirerade att verkligen skicka breven till författaren, så jag lovade att försöka ta reda på om det var möjligt att kontakta författaren. Är det det, eller vill denne, vilket skrivs i novellen, verkligen vara anonym? Tack för fantastiskt fängslande läsning!

    ****

    Svar till kommentaren: Vi publicerar endast författarens namn eller pseudonym OM detta uttryckligen efterfrågas.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.