Uppvaknandet

Jag och Kevin är ute, vi har nyss slutat skolan, det var en fredag eftermiddag och
vädret var kallt och jag kände hur vinden piskade mot mina kinder.
Vi gick runt på torget, det var inte en blund på torget, jag var hungrig och ville hem och ta något att äta, jag sa till Kevin:
- Jag ska bara gå hem, vi kan väl ses senare?
- Ja självklart! sa Kevin
Jag gick hem det var rätt mörkt och jag kände mig lite rädd. Alla lampor hade inte börjat lysa på gatorna, vägen kändes som en evighet och man hörde hur löven susade förbi mig.
Plötsligt hörde jag en väldig smäll inne vid en gränd, jag undrade var det var, jag kolla mig åt sidan men tänkte att det inte var något särskilt, jag började småjogga av adrenalinrädsla, det är bara 400 meter kvar hem.

När jag var framme vid trappuppgången så tar upp nycklarna ur min jackficka, mina händer är stelfrusna och jag får knappt upp dem, jag går upp för trapphuset, sedan låser jag upp dörren, det är väldigt tyst i lägenheten och jag tar av mig mina skor samt jackan och går in i vardagsrummet, jag hör att tv:n är på, jag blev ännu räddare eftersom att jag visste att pappa var kvar på jobbet, sedan hoppar jag till och ser att pappa ligger i soffan och vilar,
smygandes går jag in i köket och gör mig en smörgås.
Jag kollar ut igenom köksfönstret ner på parkeringen medans jag äter och ser pappas polisbil.
Sedan ringer min telefon, jag ser att det är Kevin men jag la på snabbt så jag inte väcker pappa.
Sedan hör jag en stor gäsp och pappa kom in i köket med bara kalsonger och såg extremt trött ut.
Han sa:
– Vad håller du på mig, spelar du musik?
– Nej, Kevin ringde sade jag.
– Kevin? Jag trodde ni hade slutat umgås, han ställer bara till med elände.
– Jo jag vet, men han har blivit bättre, sa jag samtidigt som jag gick ifrån köket.

Pappa gillar egentligen inte att jag är med Kevin, han kommer ofta på idéer som inte är så passande när jag har en polis som far.

Jag tar på mig min tunna svarta jacka och mina skor som är våta som två trasor, jag kollar på klockan och ser att hon är 10, jag går in i hallen ända till vardagsrummet och sträcker fram huvudet lite hastigt och säger att jag ska gå ut.
När jag väl kommer ut ur lägenheten ringer jag upp Kevin.
Han svarar:
– Hallå?

– Tjena, jag är klar nu.

– Härligt kom till torget, jag har något jag vill visa dig.

– Ja okej, sa jag tveksamt, vad har han nu hittat på tänkte jag medans jag gick på den trista gatan till torget.
Jag ser han på ett avstånd, han håller något i sin hand, jag vet inte riktigt var det är.
Jag närmar mig, jag ser han hålla i en cigarett, han hostar och säger

– Kollar här. Sa han till mig

Jag kollade på vad han räckte fram till mig, det var något runt och avlångt, det var i aluminium, jag känner igen det, jag vet inte riktigt var det är för något.

– Vad är det där? Sa jag.

– Gissa? Sa han till mig.

Jag kolla närmare och ser tillslut att det är någon typ av sprayflaska.

– Är det en sprayflaska? Sa jag till Kevin

– Ja, det är det

– Jaha? Tänker jag

– Vad ska du ha den till? Och var har du fått tag på den?

– Jag hittade den i pappas garage, kolla här sa han och spreja ett blått sträck på ett skyltfönster.

– Vafan! Vad håller du på med? Det kommer ju inte gå bort! Vi kommer torska på detta!

– Vafan lunga ner dig, det är lugnt, det är ju bara en sprayflaska!

– Bara en sprayflaska? Det kommer bli dryga böter om vi åker dit för detta!

– Jaja, okej chilla sa Kevin till mig.

Han blev ganska paff, jag brukar inte säga till honom så ordentligt. Sedan säger han

– Kom, sa han till mig

Jag följde bara efter, samtidigt som jag gick tänkte jag över vad han gjorde, och samtidigt undrade jag vart han skulle föra mig vidare nu.
Han ledde mig in i en skräpig och obehaglig gränd, jag undrade vad vi skulle göra, vi fortsatte ungefär 100 meter till och kom fram till en tunnelbana,
Kevin gick fram till perrongen och hoppade ner på spåret.

– Kevin vafan gör du, kom upp igen! Sa jag till honom medans han var nere på tågspåret.
– Kom ner hit, det är ingen fara det går ändå inga tåg nu.
Jag kollade osäkert på honom, jag hoppade ner, det var väldigt obehagligt.
Jag kände i hela kroppen att det här inte var någon bra idé.

Vi gick på tågspåret cirka 50 meter ända tills vi kom fram till en lång och väldigt mörk tunnel.
Båda stannade upp och kollade in i tunneln, Kevin hade tagit med sig en ficklampa som låg i hans ryggsäck.
Kevin sa till mig att jag skulle tala med små bokstäver, det ekar över hela tunneln så folk kan höra att vi är här. Vi gick i tunneln, det var väldigt mörkt, vi gick efter kanten och ficklampan var det ända ljuset vi hade.
Sedan gick jag gick fram till Kevin och drog tag i hans axel och frågade vad vi skulle göra, jag fick dock inget svar, han bara fortsatte gå, efter 20 meter stannade han upp och hukade sig ner och börja rota i hans väska. Han tar upp sprayflaskan som han hade hittat i hans pappas garage.
Jag kollade på honom och sa:
– Har vi gått ända hit för att du ska spraya med din förbaskade flaska?
– Ja, du hade inte behövt följa med om du inte ville. Sa han till mig
Jag pustade, och tänkte att jag nästan kan riskera mitt liv pga. av detta.

Han tog på sig sin graffitimask, han såg rätt obehaglig ut.
Håll i ficklampan sa han till mig och lys på den här väggen. Sade han medans han skakade flaskan.
Han sprayade på hela väggen, han skrev K&J,

Snyggt va? Sa han medans han tog av sig masken.
Ja, skitsnyggt.. Sa jag lite ironiskt.

Han kastade graffitimasken på mitt bröst och frågade om jag ville testa.
– Nej, det är lugnt. Sade jag
– Men kom igen, var inte så feg hela tiden. Sa han och kollade konstigt på mig.
Jag tog på mig masken, det kändes obehagligt, det kändes fel, jag skakade sprayburken, jag hörde hur det ekade långt in i tunneln när jag skakade sprayburken, ljudet kom från kulan inuti, jag testade mig fram och började med att göra en cirkel, jag ville egentligen inte spraya mera, jag gjorde ett J som symboliserade mitt namn.

Tillslut ryckte Kevin snabbt tag i min axel och sa att jag skulle sluta.
– Vad är det? Sa jag till Kevin medans jag tog av mig graffitimasken.
Kevin huka sig ner, han kände på rälsen, han såg skraj ut.
Jag gjorde samma, jag kände att hela rälsen skakade.
Jag kände hur min puls steg drastiskt uppåt.
Spring! Skrek Kevin, jag sprang i panik i den mörka tunneln, vi hörde hur tåget kom närmare och närmare, jag sprang så fort att jag fick blodsmak i hela munnen.
Jag ser att Kevin var ca 4 meter bakom mig, vi båda grät av rädsla medans vi sprang, tillslut ser vi perrongen från avstånd, vi var nästan framme.
Men 10 meter ifrån perrongen hör jag hur Kevin skriker till av enorm smärta, jag vänder mig om och ser att han har trampat helt snett på en av rälsen.
– KEVIN! Skrek jag och började gråta ännu mera.
Han försökte resa sig upp, men faller ner på marken lika snabbt igen, han gråter och slår i marken med knogarna.
– Fortsätt Jake, jag klarar det aldrig, sa han med tårar i ögonen.
All min rädsla och sorgen går över till ilska, jag springer snabbt tillbaka till Kevin, sedan kastar jag upp han på ryggen, med hjälp av all adrenalin så klarar jag det.
Jag springer till perrongen, kastar upp Kevin på perrongkanten, och jag hoppar upp från tågrälsen och känner ett enormt vinddrag från tåget, jag ramlade nästan, men fick tillbaka balansen rätt snabbt igen.
Vi båda klarade oss, när vi hade kommit upp på perrongen satte vi oss bara tysta vid perrongkanten i säkert 20 minuter och bara kollade in i väggen rakt över tågspåret, båda var i djup chock och rädsla.

Flera miljoner tankar strömmade runt i mitt huvud när jag satt där, jag kände mig iskall, maktlös och rädd jag kände mig nästan förlamad. Jag kollade på Kevin och såg att han var kritvit i ansiktet, hans läppar skakade och han såg drogad ut.
Men tillslut fick Kevin fram ett ord
– Förlåt
Jag visste inte riktigt i det ögonblicket vad jag skulle säga, jag reste mig upp, jag kollade besviket på honom och räckte fram min hand, och drog upp honom.
Jag kollade på Kevin, men sedan vände jag ryggen åt honom och började gå.
Jake vänta! Ropa han.
Jag kollade bak med huvudet, jag såg hur han försökte komma ikapp mig haltandes, jag vrider bak huvudet och kollar på honom, men sedan vänder ryggen åt honom igen och går vidare.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (34 röster)
Uppvaknandet , 4.0 out of 5 based on 34 ratings

2 kommentarer

  1. Emilia Skriver:

    är detta egenskrivet? =)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Amanda Skriver:

    Väldigt bra novell!
    Speciellt slutet!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.