Sagan om Patrik

Staden var full av liv, bilarna körde upp och ner längs stadens breda gator. Men var var alla människor? Jag tog en snabb titt längs trottoaren men där fanns ingen, och när jag tittade i bilarna såg jag att de körde utan både förare eller passagerare. Vad skulle detta betyda? På andra sidan vägen såg jag nu en man med kostym och en stor svart väska, han såg viktig ut och jag tänkte fråga honom om vad som hade hänt. Man när jag tittade åt hans håll igen var han bort. Konstigt.
Klockan var några minuter i sex och Patrik försökte minas vad han hade drömt, men han var utan någon större framgång. Istället kollade han på klockan och såg att snart skulle ring och han skulle var tvungen att gå upp till ännu en dag i sitt liv. Han reste sig upp och tog en djup suck, när han satte ner fötterna på det kalla golvet rös han i hela kroppen och önskade att han skulle kunna sova några timmar till.
Han frös i hela kroppen så han gick direkt till duschen och lät det varma vattnet värma hela hans kropp. Han hade alltid gillat långa varma duschar och duschade sällan kortare än en kvart. Efter en stund i duschen torkade han sig tog på sig kläder och satte sig vid matbordet. Han kollade ut genom sitt fönster på sjunde våningen. Där ute såg han människor som gick i rask takt längs trottoaren, och bilar som körde snabbt längs vägen. Snart skulle han vara en av dom på väg till sitt jobb som optiker. Han gillade egentligen inte sitt jobb särskilt bra. Det var ju inget tråkigt jobb, men det var bara inte vad han ville göra för all framtid. I och för sig hade han redan gett upp allt hopp om att hitta något jobb han kunde trivas med, så därför stannade han kvar.
Klockan var redan mycket när han började gå mot sitt jobb, men hans chef Eddy brukade inte bry sig så länge han var högst fem minuter sen. Eddy var en mycket konstig man, när han var ung hade han var en av stadens mest framgångsrika advokater. Därför blev många chockade när han slutat mitt i sitt största mål. Istället för att avsluta målet hade han bara gått iväg, och ingen hade sett honom igen på över ett halvår. Vid den tiden hade dom flesta trott att han hade dött, men så var det inte. Han hade plötsligt kommit tillbaka en dag och sakta att han ville bli optiker. Det var ingen direkt som tog honom på allvar, men efter två år på en optiker skola hade han öppnat sin egen praktik. Patrik hade alltid beundrat Eddy för att han hade vågat sluta med något som han var bra på för att börja med något han tyckte om, det påminde väl honom om hans egen situation. Det enda han inte gillade var att Eddy aldrig pratade om vad han hade gjort när han var bort. Patrick hade alltid varit nyfiken så därför störde det honom att varken han eller någon annan viste vad Eddy gjort när han var borta.
Nog om Eddy, Patrik är framme vid mottagningen och hälsar på Katarina som han arbetar tillsammans med.
-Hej Patrik. Sa Katarina kyligt
Katarina hade aldrig gillat Patrik, men han förstod aldrig varför.
-Hej Katarina.
-Herr Andersson väntar på att du ska undersöka honom.
-Okej, då går jag in och gör det.
Patrick hade sitt rum längst ner till höger, där undersökte han sina patienter. Eddy hade sitt rum på andra sidan. Resten av praktiken var snålt inred med endast några stolar och en kassadisk där Katarina jobbade. På vägen hängde lite billig konst som ingen någonsin tittade på, men Eddy hade fått den billigt av en man som också sålde tvål och plast blommor. Annars hade väggen nyans av extremt tråkigt vit som tavlorna dolde med sina motiv av bl.a. slarvigt målade stads duvor och gula fjärilar.
Patrik arbetade hela förmiddagen med att undersöka herr Andersson och några andra kunder innan han kunde gå på Lunch.
På lunchen hade han och hans vän Johan bestämt att dom skull träffas på en restaurang i närheten. Johan var psykolog och man kan säga att han var Patriks enda vän, jo det är sant att han träffade många andra trevliga människor men ingen som skulle gick att kalla vän.
På väg till restaurangen trängdes han med många människor, människor som han förmodligen aldrig mer skulle se igen. Men nu var dom närmare än dom flesta människor han träffade brukade vara. Igentligen brydde han sig inte, han hade ju knappt tid att bry sig om sig själv. Så bara tanken på andra människor och världen utan för skrämde honom. Efter att ha gått i sina egna tankar i några minuter kom han fram till restaurangen. Restaurangen var inte särskild stor men inred så att den skulle kunna rymma ca femtio människor. Vägen var målad i mörk blått och på den hängde det några tavlor med blandade motiv utan något klart tema. När Johan kom dit var restaurangen nästan helt tom, dom enda som var där satt ute. Där satt Johan och väntade så han satte sig ner bredvid honom och sa:
-Hej Johan. Hur har du haft det idag?
-Hej hej, jo jag har haft det ganska bra. Hur mår du själv?
-Så där, jobbet var ganska tråkigt men det är det alltid.
-Jag förstår inte varför du jobbar där när du tycker det är så tråkigt.
-Tyvär vet alla inte vad dom vill gör med sina liv, och jag är en av dom.
-Vad du behöver är en radikal förändrig av hur du lever dit liv innan du går under av tristes.
-Lätt för dig att säga, jag önskar att slupen tog tag i mitt liv och ger det någon form av menig.
-Jo förresten Jenny ringde mig, hon ville att vi följde med henne till hennes stuga vid kusten nu till helgen. Jag tror du skulle må bra av lite frisk havs luft.
Innan vi fortsätter måste jag nog förklara vem Jenny är. För många år sedan innan Patrik var optiker träffade han Jenny på en fest. Hon var sötaste tjejen där och dom pratade hela kvällen. Efteråt började dom träffas allt oftare, och efter tre veckor levde dom tillsammans. Något lyckligt förhållande blev det tyvärr inte, dom var helt enkelt inte gjorda för varandra. Så efter några månader flyttade dom isär. Det var dock ingen helt misslyckad upplevelse för det slutade med att Jenny och Johan blev goda vänner. Mer behöver vi inte veta just nu, låt oss istället lyssna på vad Patrik och Johan har att säga varandra.
-En helg vid kusten skulle nog vara trevligt.
-Bra då hämtar Jenny dig klockan åtta sen åker vi tillsammans ner till kusten.
-Det blir veckens höjd punkt, nej månadens
-Kom igen då, sluta deppa. Du gör det bara värre då, tänk positivt.
-Om det ändå vore så enkelt. Mitt liv är skit. Jag jobbar med världens tråkigaste jobb, jag har inte träffat en kvinna på över två år och om tre år är jag 30. Jag kommer att dö ensam och bort glömd utan att ha uträtat något meningsfullt med mitt liv.
-Slut nu det finns massor med människor som tycker om dig och gärna träffar dig. Oj är klockan så mycket, tyvärr måste jag gå nu. Hej då.
-Vaa? Ja hej då.
Johans försök att uppmuntra Patrik hade hjälp väldig lite. Men han såg ändå fram emot att spendera helgen vid kusten. Det skulle ju trots allt bli skönt med lite havs luft.
Han borde gå tillbaka nu men Patrik satt kvar ett tag och försökte tänka på sitt liv, vad skulle han göra? Fanns det något bättre han kunde göra eller skulle han vara optiker hela livet. Han reste sig tittade runt på människorna som satt och åt, dom såg alla nöjda och glada ut, varför kunde inte han vara det. Han började gå mot utgången, gick ut och fortsatte sakta mot praktiken. Stegen kändes tunga och vägen kändes hård han hade igen lust att att gå tillbaka, men han kände sig tvungen. Människorna som gick längs gatan såg ut som vanligt, men mitt bland dom såg han en snygg lång kvinna med långt brunt lockigt hår och vänliga bruna ögon. Om han hade varit lite (eller mycket) modigare hade han frågat om ville gå ut med honom, men det skulle aldrig hända. Han gick vidare och försökte att inte tänka på sin ensamhet, när han plötsligt såg att hon tappade sin plånbok. Nu hade han sin chans att prata med henne som man bara får en gång i livet. Så han gick fram och tog upp plånboken, men när han såg upp igen kunde han inte se henne någonstans. Han ville gärna träffa henne och hans jobb kunde vänta, så han sprang runt hörnet för att se om hon hade tagit den vägen. Tyvärr såg han inte henne där. Men han gav inte upp så lätt, istället sprang han åt andra hållet tyvärr var hon lika lite där så han gav upp och började gå mot kliniken.
Väl framme var han tjugo minuter sen. Han öppnade dörren och steg in, Eddy stirrade surt på honom och muttrade:
-Hm
Patrick förstod att Eddy var arg på honom, men dom sa inget till varandra. Dom gick istället och började jobba men Patrik kunde inte sluta tänk på kvinnan han sett, han önskade att han kunde se henne igen, att han hade hennes plånbok hade han glömt för tillfället.
Det var inte förrän han hade slutade och var på väg hem som han kände något i fickan. Hm vad var det för något? Tänkte han, och sträckte ner handen i fickan. Där kände han en plånbok och när han tog upp den insåg han genast vad det var. Om jag lämnar tillbaka den personligen får jag en chans att träffa henna och vem vet vad som händer. Han öppnade plånboken för att se om den innehöll någon ledtråd om vem hon var. Det ende han hitta som kunde hjälpa honom var ett kort där det stod ”Alberts bokhandel” och en gatuadress i närheten. Han började genast gå dit i rask takt, och efter några minuter stod han utanför Alberts bokhandel. När han öppnade dörren kände han hur hjärta började slå allt raskare och hur svetten började rinna i hans handflator. Butiken var ganska stor, men bokhyllorna stod så trångt att butiken kändes väldigt liten. Innan han han tänka så mycket på det mötes han av en kort gråhårig man kring femtio som sa:
-Hej det är jag som är Albert kan jag hjälpa till med något?
-Jo det var så att jag hittade den här. Svarade Patrik med osäkerhet i rösten och gav Albert plånboken. Albert tittade på den och sa
-Det ser ut som Dims, hon sitter här borta. Följ med mig bara.
Patrik följde efter Albert till ett bord en bit längre in butiken. Där satt hon kvinnan från tidigare med sitt vackra långa hår och sina vänliga mörka ögon. Albert gav henne plånboken och sa:
-Det här är din vaa?
-Jo det är min, men hur fick du tag på den?
-Den här trevlig unga manen gav den till mig.
Patrick försökte komma på något smart att säg men det ända han fick fram var:
-Öh du tappade den.
Hon gav honom ett Mona-Lisa leende och sa:
-Det var väldigt snällt av dig.
-Jag är väldigt snäll. Sa Patrik och försökte låta tuff, men lätt bara töntig.
Dim skrattade lätt och Patrik försökte dölja att han rodnade, men misslyckades totalt.
-Kom nu Dim har mycket att gör och vi stör henne. Sa Albert till Patrik.
-Hej då och hoppas vi ses igen. Sa Dim och log mot Patrik. Patrik log tillbaka och hoppades att hon skulle få rätt. Albert och Patrik gick mot utgången och Patrik hade redan öppnat dörren när Albert sa:
-Vänta det är något jag måste ge dig. Han tog fram en bok och gav den till Patrik
-Här jag vill att du ska ha den som tack. Patrik tittade frågande på Albert men sa till sist:
-öhh tack.
Resten av veckan gick så sakta att man kunde tro att någon medvetet retades med Patrik, men tills blev det ändå fredag kväll. Patrik stod utanför sin lägenhet och väntade på Jenny och Johan. Han spanade ut längs gatan och såg när solen gick ner vid horisonten. Han spanade åt andra hållet och fick se Jenny och Johan komma körande. Dom stannade alldeles vid hans fötter, han trodde nästan dom skulle köra på honom.
-Försöker ni ha ihjäl mig? Sa Patrik när Johan klev ut ur bilen.
-Jag bara skojade lite med dig. Hoppa in där back istället så vi kan kör.
Patrik gjorde som han sa och satte sig med sin väska i backsätet.
-Hur har ni haft det denna veckan. Sa Patrik. Johan och Jenny kollade på varandra som om dom hade något att dölja. Sen tittade dom på honom och sa:
-Nää inget särskilt.
-Låter kul. Sen sa dom inget mer på över en hel timme, dom bara körde i total tystnad. Landskapet ändrades snabbt från stor stad till landsbygd, väggen blev smalare husen blev mindre och potthålen blev fler.
-Vi behöver tanka. Sa Jenny och svängde in på en bensinstation. Dom klev ur bilen och Jenny började tanka. Det hade redan börjat bli mörkt och Patrik gick en bit längre bort för att bättre kunna se stjärnorna bättre. Han hade alltid gillat att titta på stjärnorna. Där stod han säkert i över en kvart innan en dam kom fram och frågade:
-Ska du stå där hela dan, jag måste faktiskt också tanka.
-Vi ska snart flytta på bilen. Sa Patrik och försökte se efter vart Jenny och Johan tagit vägen. Lyckligtvis såg Patrik att Jenny och Johan var på väg mot bilen så då kunde dom sätta sig och köra i väg.
-varför tog det så lång tid? Sa Patrik
-Jag var tvungen att gå på toaletten. Sa Jenny
-Jaha. Sen körd dom helt tysta i en hel timme till innan dom kom fram. Alla tre var då väldigt trötta, så dom gick alla och la sig väldigt tidigt
Nästa dag gick dom alla upp väldigt tidig, och vid frukost berättade Jenny att hon och Johan tänkte gå på en konst utställning.
-Vill du följa med oss och kolla? Frågade Jenny Patrik.
-Nää jag tror inte det.
-Tänkte nästan det du gillade aldrig konst när vi var ihop, alltid när jag ville gå på en konst utställning hade du någon dålig ursäkt för att inte komma.
-Jag har nog aldrig varit intresserad av konst, och du ville ju alltid stanna i flera timma och prata med någon om konstens betydelse i vårt samhälle. Men förstod aldrig någonting, så jag kände mig alltid så dum när jag var där.
-Vi åker nu, så vi ses om några timmar, Hej då
-Hej då.
Dörren small igen och Jenny och Johan var borta. Patrik tittade ut genom fönstret och såg när deras bil körde i väg och försvann bakom ett hus. Vad ska jag göra nu tänkte han. Han gick runt i huset och försökte komma på något. När han kom in i Tv-rummet satte han sig i soffan och började bläddra igenom alla kanaler, men det vara bara skit på tv. Tillsist kom han på boken han hade fått av bokhandlaren. Han tog fram boken och tänkte att han kunde läsa en stund. Han förstod inte riktigt vad boken handlade om, men det var något om ett krig för mycket länge sedan. Två folkslag hade börjat bråka om vem som hade rätt att odla marken och det hade slutat med krig. Det var i alla fall vad han hade förstått efter att ha läst ett litet tag. Det var ganska spännande så han läste ganska länge, säkert i flera timmar. Tillsist orkade han inte mer och la ifrån sig boken och tänkte att han borde göra något annat. Han orkade inte läsa mer. Han kände att han var hungrig, så han började duka fram något att äta. Precis när han var klar kom Jenny och Johan.
-Vad bra att du har duckat fram lite att ät, vi tänkte göra det när vi kom hem. Sa Jenny till Patrik.
-Jag började bli hungrig och tänkte ta något innan maten, men strunt i det hur var det?
-Du menar utsättningen?
-ja vad annars.
-Det var ganska trevligt, men Jenny skulle tvunget prata med någon konstig gubbe om konst i nästan en hel timme.
- Du kunde väl sakta att du hade tråkigt. Avbröt Jenny.
-Ni verkade ju ha så trevligt så jag ville inte störa.
-Vad ska vi göra sen då?
-Vi tänkte ta det lugnt, sen tänkte vi gå ut och gå vill du följa med.
-Jo det låter trevligt.
Dom duckade tillsammans undan maten, Johan gick och tog en tupplur medan Jenny och Patrik satte sig i soffan och började titta på tv. På tv var det mest bara skit, men dom fortsatte ändå att titta. Jenny verkade uttråkad och men hon sa inget, dom satt där helt tysta i nästan en hel timme. Samtidigt fortsatte Johan att sova.
-Föresten vad gjorde du när vi var borta?
-Va?
-Vad gjorde du?
-Jaha, nej inget särskilt läste lite bara.
-Vad då för något?
-En bok jag fick av någon konstig bokhandlare. Jag fattar inte så mycket, men jag tror det är någon sorts historiskt äventyr.
-Jag tycker det här börjar bli lite tråkigt, kan vi inte gå nu.
-Okej då.
Samtidigt vaknade Johan och satte sig i soffan.
-Vi tänkte gå nu, följer du med.
-Självklart. Dom gick ut och började gå lugnt längs den smala stigen som gick bakom deras hus. Stigen gick längst havet och slutade vid en klippa där man kunde se flera mil bort. Framme på klippan stannade dom och tog en paus för att titta på utsikten.
-Är det inte vackert här? Sa Jenny.
-Jo det är mycket vackert, men man tröttnar efter ett tag. Svarade Patrik
-Jag skulle aldrig tröttna på havet, jag skulle kunna sitta här en hel dag utan att tröttna.
-Visst det skulle du säkert kunna, men nu har jag tröttnat, så kom vi går.
-Suck, okej då.
På vägen tillbaka gick dom genom byn förbi hamnen.
-Det blir nog storm och reng i kväll. Sa någon. Patrik tittade åt höger och åt vänster men kunde inte se någon.
-Här är jag. Sa rösten, och nu såg Patrik vem det var. Det var en fiskare som satt i sin båt och rensade sitt nät. Patrik trodde att alla fiskare bara behövde titta på himlen en kort stund sen kunde dom förutse vädret i detalj för fem dagar. Så han kollade på himlen för att se om han såg något, men det var alldeles molnfritt och vindstilla så han frågade:
-Hur ser du det?
-Jag hörde det på radio. Sa han och kollade rakt på honom som om han kunde läsa hans tankar. En lång tystnad följde innan han tillsist sa:
-Det är nog bäst att du blir in i kväll.
-okej. Svarade Patrik lite generad och skyndade sig för att komma ikapp Jenny och Johan.
-Vart tog du vägen? Frågade Jenny
-Jag bara pratade lite med manen där borta. Ingen sa något mer innan dom kom hem. Resten av dagen gjorde dom inte så mycket utan tog det lugnt. Framåt kvällen började dom bli lite hungriga och lagade mat tillsammans. När dom hade ätit och diskat upp satte dom sig i soffan och började titta på tv. Plötsligt knakade det på dörren alla blev förvånade, men Patrik reste sig upp och gick mot dörren och öppnade.
-Å hej är det du. Sa Patrik när han såg att det var fiskaren han hade träffat innan som stod framför honom.
-Jag skulle bara se så att allt var okej med dig, det blåser ju och regnar ganska mycket.
-Nej du behöver inte vara orolig allt är bra med oss.
-Okej då, stanna bara inne så ska allt nog gå bra. Sa fiskaren och gick. Patrik stängde dörren och gick in igen. Resten av kvällen var ganska händelselös och dom gick alla och la sig tidigt för att komma upp tidigt nästa dag.
Tidigt nästa dag var dom uppe för att åka hem, och efter att ha ätit en snabb frukost satt dom i bilen på väg hem. Resan hem gick ganska snabbt, dom var alla trötta och ville hem fort. Senare när Patrik var hemma i sin lägenhet tänkte han på hur helgen hade varigt. Snart var den slut och han skulle behöva jobba igen. Dom hade inte gjort så mycket, men det var roligare än att bara sitta hemma hela dagen. Han suckade och försökte komma på något han kunde göra nu. Efter att ha gått runt i sin lägenhet i ungefär tio minuter kom ha på, boken han hade fått, och fortsatte att läsa.
Nästa dag när Patrik var på väg till sitt jobb möte han sin granne Rolf som var ute och gick med sin hund. Rolf var en gammal man som var pensionerad och bodde i lägenheten bredvid tillsammans med sin fru. Patrik hälsade:
-Hej.
Han svarade inte, han tittade bara sur tillbaka. Patrik förstod inte varför, men brydde sig inte och gick vidare. Om vi lyssnar på vad Rolf och hans fru pratade om för några dagar sedan vid matbordet kanske vi förstår varför han inte svarade Patrik.
-Jag säger det här bara en gång, den där Patrik han är en mycket konstig människa. Sa Rolf.
-va? Svarade hans fru, som försökte laga mat.
-Jo den där Patrik, jag har flera gånger sett honom prata med sig själv. Och inte nog med det han verkar alltid så frånvarande. Det är något allvarligt fel på den pojken, och snart ringer jag polisen så får dom ta honom till ett mentalsjukhus.
-Vad sa du?
-Jag tänker ju bara på hans bästa, han är ju en fara för sig själv och människorna som han träffar.
-Så varsågod nu är maten klar.
-Du lyssnar ju inte på vad jag säger.
-Vadå var det något viktigt?
-hm. Muttrade Rolf och började äta.
Tisdagen samma vecka som Patrik möt Rolf med sin hund ringde telefonen mitt i natten.
-Hallå det är Patrik. Svarade Patrik när han lyfte på luren.
-Hej Det är Jenny, kan du möta mig i parken. Sa Jenny med gråt och förtvivlan i rösten.
Patrik visste genast vad det gällde och satte sig i bilen och började köra mot parken. För att föstå varför Patrik var villig att gå upp mitt i natten måste vi gå tillbaka ungefär tre år i tiden.
Klockan hade för länge sedan passerat midnatt och Patrik låg och sov när telefonen plötsligt ringde.
-Hallå det är Patrik. Svarade Patrik när han lyfte på luren.
-Hej Det är Jenny, kan du möta mig i parken. Sa Jenny med gråt och förtvivlan i rösten.
-Varför det?
-Jag förklarar när du kommer hit.
Patrik förstod inte vad det gällde, men han förstod att det var viktigt. Så han satte sig i bilen och började köra mot parken, och efter tio minuter var han framme.
-Hej vad bra att du kunde komma jag visste inte vem jag skulle ringa så jag ringde dig.
-Vad är det som har hänt?
-Jag vet inte hur jag ska säga det här, men…
Hon vände bort blicken och hennes ögon såg uppgivna ut när hon sa:
-Jag har blivit våldtagen
-Vad sa du.
-Du hörde vad jag sa.
Patrik visste inte hur han skulle reagera, han bara stod där med öppen mun och sa ingenting.
-Håll om mig. Sa Jenny
Patrik la sina armar om Jenny och la sina om honom och sa:
-Kan jag sova hos dig i natt, jag vill inte sova ensam idag.
-Självklart, jag skulle aldrig kunna låta dig gå hem ensam efter Det här.
I tio minuter stod dom ensamma i parken och bara höll om varandra innan dom åkte hem till Patrik. Patrik lätt Jenny sova i sängen, och bäddade åt sig själv i soffan. Jenny sov nog ingenting den natten, och från soffan kunde Patrik höra henne gråta.
Nästa dag var Jenny borta, men Patrik hittade en lapp där det stod ”Jag gick innan du vaknade, men skrev denna lappen för att du inte skulle bli orolig. /Jenny”. Efter den natten blev det Patriks och Jennys hemlighet vad som hade hänt men henne. Hennes föräldrar var redan döda och hon var ensambarn, precis som Patrik.
Patrik hade precis kommit fram till Jenny i parken och satte sig bredvid henne på parkbänken. Parken låg utan för staden på en kulle, så där ifrån kunde man se nästan hela staden.
-Hur är det? Frågade Patrik
-Så där. Svarade Jenny och vände bort blicken.
-Det var trevlig i helgen, eller hur?
-Jo det var det.
-Det är alltid trevlig vid kusten.
-Patrik. Sa Jenny och kollade honom djupt i ögonen.
-Ja
-Vet du vilken datum det är idag?
-Nej
-Det är exakt tre år sedan jag blev våldtagen den där natten. Tre år, men det känns som igår. Jenny började gråta och la sig i Patriks famn, Patrik la sina armar om Jenny och sa:
-Du kan sova hos mig i natt.
Patrik och Jenny åkte hem till Patrik för att sova. Jenny fick sova i sängen och Patrik sov på soffan.
Nästa dag vaknade Patrik sent, han hade inte hört alarm klockan för han var tröt sedan igår. Hans säng var tom och Jenny verkade redan ha gått. Patrik skyndade sig så mycket han kunde, men han kom ändå över en halvtimme försent till jobbet, och Eddy verkade inte glad.
Tio minuter innan Patrik hade kommit fram hade Eddy och Katarina Pratat lite om Patriks Framtid på Praktiken.
-Nu händer det igen. Sa Eddy.
-Vad. Sa Katarina.
-Patrik, han är försenad. Det är ju inte direkt första gången det händer.
-Vad ska du göra då?
-Jag vet inte
-Jag tycker du ska sparka honom, det är det ända som hjälper.
-Suck, du har nog rätt. Jag låter honom jobba denna veckan ut, men på måndag då sparkar jag honom.
Resten av veckan tyckte Patrik att det låg någon konstig stämning över praktiken. Katarina verkade gladare på något sätt, men Eddy verkade oroligare på något sätt. På måndag hände det som var oundvikligt. Den dagen kom Patrik för ovanlighet sakens skull i tid till jobbet. Eddy kallade till sig Patrik till sitt kontor och berättade för honom att han hade fått sparken. Patrik visste inte hur han skulle reagera. Han kände sig nog mest av allt lättad, han hade ju aldrig gillat jobbet på praktiken, men sen kom paniken, vad skulle han göra nu? Skulle han behöva hitta ett till jobb som han gillade ännu mindre och bli ännu olyckligare. Efter att han hade hört vad Eddy ville säga gick han bara hem, han ville inte prata med någon. Men efter ett tag ångra han sig och ringde till Jenny men ingen svarade. När han inte fick tag på Jenny kände han sig ensam och uttråkad. Han började läsa i boken han fått, han hade inte många sidor kvar nu och han ville veta hur den slutade. När han kom till sista sid såg han något konstig. Någon hade i bläck skrivit ”Kom tillbaka till bokhandeln när du är klar”. Jag antar att det måste vara Albert, men varför vill han att jag kommer tillbaka? Tänkte Patrik och funderade på vad han skulle göra. Jag kan väl gå till bokhandeln och fråga, jag har ju inget anat att göra. Patrik tog på sig sin jacka och började gå mot bokhandeln.
När Patrik gick in var bokhandeln helt tom på kunder och Albert stod och packade upp några böcker.
-Hej Patrik, vad trevligt att du kom. Sa Albert när han såg att Patrik hade kommit.
-Hej. Svarade Patrik medans han undrade om han verkligen hade sagt sitt namn till Albert.
-Varför har du kommit hit idag?
-Jag bara undrade om det var du som hade skrivit det här. Sa Patrik och visade boken för Albert.
-Jo det är jag som har skrivit det, har du läst den?
-Ja
-Kom det är något jag vill vissa dig.
Patrik följde med Albert ut på lagret ut genom en dörr som slutade mitt i en skog.
-Var är vi? Frågade Patrik
-Vi är hemma.
-Vad då hemma?
-Jag känd dina föräldrar, vi var mycket goda vänner faktiskt.
-Jaså det visste jag inte.
-Det är mycket du inte vet.
-Vad menar du?
-Just nu befiner du dig ungefär 150 ljusår från bokhandeln.
-Vadå 150 ljusår, vi var ju nys i bokhandeln?
-I dörren finns det ett maskhål som går från bokhandeln till hitt, mitt ute i skogen på min hemplanet.
-Så du säger att du kommer från en annan planet?
-Nej, inte bara jag. Dina föräldrar och dim också.
Patrik kände att det var för mycket att ta in på en gång så han satte sig ner innan han sa:
-Kan du ta allt en gång till, och från början tack.
-Din föräldrar, jag och Dim vi kommer alla från en annan planet, den här planeten.
-Som heter?
-Besalus prim.
-Vad gör ni på jorden.
-Vi gömmer oss från förtryck. På vår planet tillhör vi en grupp som alltid varit förföljd, och som tvingas göra alla hårda arbeten. Därför gömmer vi oss.
-Jag tror jag förstår, men vad har allt detta med mina föräldrar att göra?
-Förstår du inte! Dom var en av oss… du är en av oss.
Efter det mindes Patrik inget mer förrän han var inne i butiken igen.
-Vad hände? Frågade Patrik
-Det var nog lite för mycket att ta in på en gång tror jag, du svimmade i alla fall. Kommer du ihåg vad vi pratade om?
-Jo jag tror det, du påstod att mina föräldrar kom från en annan planet.
-Exakt, men det finns mer att berätta.
Resten av dagen lyssnade Patrik på Albert som berättade att hans föräldrar hade varit med i någon slags gerillagrupp med Albert. När Patrik undrade om Albert visste något mer om deras död berättade han att det inte alls var som han trodde. Dom hade inte alls blivit brutalt rånmördade på en bakgata. Nej sanningen var att en gång när dom hade försökt gömma sig i bokhandel hade två hemliga poliser följt efter dom genom maskhålet. På andra sida hade dom kommit mitt i ett möte mellan olika ledare för gerillagruppen. Panik hade utbrutit och efter en kort skott växling mellan polisen och gerillan märkte dom att förutom polisen hade Patriks föräldrar var dom enda offren.
-Jag tror att det får räcka för idag, du har fått veta mycket som du måste smälta och du är trött. sa Albert och tittade på Patrik.
Patrik sa inget bara nickade och började gå hemåt.
-Tror du han kommer hjälpa oss? sa Jenny
-Jag vet inte. Jag vet bara om han inte hjälper oss kan vi aldrig vinna, så jag måste tro att han hjälper oss. Sa Albert och drog en djup suck.
Patrik satt i soffan och försökte tänka. Var det verkligen sant att hans föräldrar kom från en annan planet? Patrik försökte tänka tillbaka på sin barndom för att få några ledtrådar. Det skulle kanske förklara en del konstiga saker, men det kunde miljoner andra förklaringar också göra. Han blev inte mycket klokare så han slutade. Istället försökte han ringa Jenny igen, men ingen svarade. Den dagen gjorde han inte så mycket mer utan gick och la sig tidigt för att kunna vila ut.
När Patrik vaknade var klockan ganska mycket. Fan jag är sen tänkte Patrik nej juste jag fick sparken. Han reste sig upp och suckade, vad ska jag göra idag? Sen mindes han Albert och bokhandel och tänkte att han måste gå dit. Han åt snabbt frukost och skyndade sig till bokhandel för att möta Albert.
När han kom fram märkte han att Albert var upprörd över något. Så han frågade honom:
-Albert vad är det har det hänt något?
-Hej Patrik, vad bra att du kom. Vi har just fått veta att ett rymdskepp från Besalus prim är påväg hit, till jorden!
-Vadå, vad menar du.
-På något sätt har dom fått reda på att det är här vi gömmer oss, och nu är dom på väg hit för ”bekämpa terrorism”
Albert tittade på tv efter nyheter om rymdskepp, Dim höll sig mest undan och Patrik stod mest i ett hörn och tittade på Albert och på tv:n. Skulle inget hända snart, åh denna väntan denna olidliga väntan. Det var inte för än en bara bit in på efter middagen som något hände. Det fyllde alla kanaler, ett rymdskepp från yttre rymden hade landa mitt i huvudstaden. En delegation från rymdskeppet hade besökt presidenten och dom kom inte ut för än flera timmar senare, efter en lång diskussion. Direkt efter hade presidenten hållit en presskonferens där han hade hållit ett långt tal:
-Ni undrar säkert alla vilka dessa personer är och vad det vill oss? så det ska jag försöka förklara. Dessa herrar kommer från en planet ca 100 ljusår här ifrån som dom kallar Besalus prim. Det är en högt stående planet som länge har levt i fred, men den senaste tiden hotas dom av en liten grupp terrorister dom gör såklart allt dom kan för att skydda sig. För några dagar sedan fick dom reda på att några av terroristerna gömmer sig här, på jorden. Dom gav sig genast av hit för att söka upp dom och ställa dom inför rättvisan. Vi på jorden har flera gånger tidigare hotats av små grupper som bara vill förstöra för alla andra alla gångar tidigare har rättvisan segrat. Det ska den göra igen vi vägrar hotas av främmande så väl som inhemska grupper som sprider terror. Vår säkerhetstjänst kommer att samarbeta med deras för att så snabbt som möjligt åter gå till det normala. Tack, nu tar jag emot frågor.
Albert stängde av tv
-Vad gjorde du så för. Sa Patrik och hoppade till
-Du sak inte kolla på det där Patrik du blir bara deprimerad, i alla fall blir jag det.
-Ja du har nog rätt, föresten så borde jag nog gå hem nu hon börjar bli ganska mycket.
Arbert kollade på honom som om han var galen.
-Vad är det?
-Förstår du inte? Från detta ögonblick har ditt liv för alltid förändrats. Vi måste alla fly här ifrån, det är bara en tids fråga tills dom hittar oss.
Patrik tittade på Albert som om hela hans värd hade fallit samman.
-Vi har inte tid att diskutera det här nu klockan är mycket. Jag rekommendera att du snabbt försöker packa ned det som du anser vara det allra nödvändigaste och sedan försöker du sova. Imorgon så är du här så tidigt som möjligt sedan måste vi sticka. Förstår du vad jag säger?
Patrik gav honom ett get öga och nickade.
Han gick på vägen som gick från bokhandeln till Patriks lägenhet. Han försökte få ordning på sina tankar men kunde inte. Det hade blivit alldeles för mycket för honom. En vecka tidig hade han haft ett jobb och aldrig tidigare träffa vare sig Albert eller Dim, och nu skulle han fly från jorden med dom. Var han galen? Kunde han inte stanna? Eller var det för farligt? Hans tankar gick i cirklar, utan att märka vad han senare skulle märka. Vad var det? Hade inte dom stegen förföljt honom ett gaska bra tag? Han frös till av skräck, stegen upphörde. Det rådde total tystnad. Jag bara inbillar mig, jag håller på att bli galen. Tänkte han och började gå igen. Han gick en bit innan han han märka stegen igen, denna gången var dom närmar. Han kunde känna hur hans hjärta började dunka snabbare. Han ökade takten, men stegen kom bara närmare. Han kände hur paniken började sprida sig i kroppen och han började springa så fort han bara kunde. Skulle allt sluta så här, skulle någon hoppa på honom bakifrån sätta en kniv i hans hjärta och sen skulle det bara vara svart. Han ökade takten trots att han igentligen inte orkade. Han började tänka på sina föräldrar och sin barndom. Det hade alltid känts som om något var fel, men han hade aldrig riktigt kunnat sätta fingret på. Allt kändes så mycket klarare nu.
Han stannade till framför sin dörr, drog skakande fram sina nycklar och vred om låset. Dörren gled igen bakom honom och han sjönk lättad ner i en fåtölj. Suck, jag är verkligen inte gjord för sådant här. Hans ögon kändes tunga och han slöt dom och slappnade av.
Ring, ring, Patrik vaknade av att det ringde på dörren. Han hade somnat utan att packa ner något. Han reste sig och gick och öppnade dörren. Där stod två kostymklädda män med samman bitna minner.
-Är det du som är Patrik.
-Eh ja. Sa han utan att tänka.
-Vi kommer från polisen och vi skulle vilja prata med dig nere på stationen, följ med.
-Eh kan vi inte ta det här?
-Nej det går tyvärr inte, så ja följ bara med så blir det inget bråk.
Patrik förstod att han var i fara, men han visste inte vad han skulle göra. Så han följde bara lugnt efter.

-Har du sett den här manen eller den här kvinnan någon gång, sa polismannen och höll upp ett foto på Albert och Dim framför Patrik.
-Nej jag har aldrig sett någon av dom i hela mitt liv, sa Patrik med uppenbar skakig röst.
Polismannen stirrade på Patrik och Patrik kände sig väldigt nervös.
-Jag upprepar har du sett den här mannen och den här kvinnan någon gång.
Patrik sa inget och stirrade ner i golvet.
-Jag vill bara att du ska veta att om vi inte kommer någon vart med valiga förhör så har vi metoder som gör dom flesta samarbetsvilliga. Sa polismannen i en låg röst och kom obehagligt nära Patrik.
-Jag kommer tillbacka imorgon så kan vi prata mer då, tänk på vad jag sa.
Patrik var ensam kvar i det lilla rum som han hade blivit inlåst i. Undra vad som hade hänt med Albert och Dim? Hade dom kunnat ta sig tillbacka eller hade polisen tagit dom? Patrik kände sig orolig både för Albert och Dim och för sig själv. Han gick fram och tillbacka i sin lilla cell och tänkte på vad som skulle hända nu. Timmarna gick och Patrik kände hur paniken spred sig allt mer och tillsist svimmade han.
Bang, Patrik vaknade av en kraftig smäll. Rummet var fullt av rök, och olika stora stenblock från väggen låg utsprida på golvet.
-Där, där borta ligger han.
Någon kom fram till honom och lyfte bort honom. Han var förvirrad och såg dåligt för all rök men var inte det Dim och Albert.
-Dim? Sa han med svag röst.
-Sssh vi kan inte prata nu vi har bråttom.
Dom la honom i bakluckan på en bil som körde iväg i rasande fart.
-Hur känner du dig?
-Jo jag känner mig nog trots all förhållande viss ganska bra. Sa han och log mot Dim, och hon log tillbacka. Bredvid henne satt Albert som körde.
-Vi är på väg till skogen, vi har ett till maskhål där, det tar ca tjugo minuter ditt.
Tjugo minuter senare var dom på en väg inne i skogen. Dom gick en bit innan Albert lyfte på en bit mossa som låg på några grenar, där under låg ett hål som dom hoppa ned i. Albert tände sin ficklampa och dom följden en tunnel ca hundra meter innan dom kom fram till en dörr som dom öppnade dom hade kommit till en skog men det var inte samma skog.
-Vi är tillbacka på vår planet och nu har vi kommit för att stanna. Sa Albert.
Han slängde ner något på marken och sprang iväg
-Kom, skynda er.
Dim och Patrik sprang efter, sen hördes en kraftig smäll.
-Vad gjorde du så för. Har inte du sprängt nog med saker idag.
-Hehe jo det har jag kanske, men jag var tvungen att spränga maskhålet så att dom inte kan följa efter oss. Kom nu vi ska träffa en vän en bit bort där det finns en väg.

-Hej Albert.
-Hej Mark
-Du måste vara Patrik förstår jag
-Hej, jo det är som är Patrik.
-Okej bra då åker vi.
Dom gick fram till något som liknade en bil, men som inte hade några hjul.
-Det är en svävarbil som rör sig framåt genom att sväva. Sa Mark till Patrik, innan dom alla satte sig i den och åkte iväg.

-Okej vi är framme. Vi är i utkanten av huvudstaden i ett slum område hitt vågar polisen eller militären sig aldrig.
Motståndsrörelsen hade sitt huvudkvarter i en sjaskig källarlokal här och efter att ha ätit och sovit lite så började man diskutera och förklara läget för Patrik.
-Okej så här ligger det till. Dina föräldrar var ledare för motståndsrörelsen innan dom dog, men efter dom dog fans det ingen självklar efterträdare och nu plågas vi av inre stridigheter som hotar att förstöra oss, vi misstänker till och med att någon inom den högsta ledningen är spion för polisen. Men om du som deras son träder fram och visar ditt stöd för vår kamp så tror vi att det kan ena oss igen.
-Okej då får jag väl göra det
-Bra vår högsta ledningen kommer samlas här ikväll, under tiden kan du ta dig en titt runt.
Patrik behövde tänka lite och tog en promenad. Det var ganska likt jorden här och om man inte tänkte sig för kunde man nästan tro att man var där, men sen såg man något som inte skulle kunna finnas på jorden och man kom på att man var på en främmande planet så långt från jorden att det inte riktigt gick att förstå. Det här skulle tydligen bli hans hem framöver, suck skulle han klara av det? Han tittade sig runt, och såg Dim och tänkte några fördelar har den här planeten trots allt. Men vilka var det hon pratade med? Två män dom var väldigt välklädda, men såg skumma ut. Hon gav dom en stor mapp med papper och Patrik insåg vad hon gjorde. Männen gick iväg och Dim gick mot Patriks håll.
-Hej vad gör du.
-Inget jag bara går lite. Sa Dim och såg ganska orolig ut.
-Vad är det?
-Du skrämde mig bara lite, jag trodde inte att det var någon här.
-Jag förstod nästan det.
-Vad menar du?
-Vilka var det du pratade med?
Dim kollade ner i marken en lång stund innan hon sa:
-Min Pappa och alla som honom är bara drömmare, vi har hållit på med det här i över en generation utan att lyckas. Någon måste tänka på framtiden för oss alla.
Hon hade tårar i ögonen när hon tog fram en pistol och avlossade två skott.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Sagan om Patrik, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.