Kan vi inte få barn

Bland de sista ord hon sa till mig var men tänk om jag inte kan få barn, något som självklart, hur mycket jag än kämpar emot det, etsats sig fast i hjärnan, och ju mer jag förnekar det, desto hårdare i hjärtat. Det var nästan exakt en vecka efter en fantastisk och efterlängtad, men också deprimerande träff. En vecka av ständigt tänkande på henne, en vecka där jag försökte dränka mig i jobb, i andra tankar, i skräpmat som ändå hamnade i soporna och okontrollerat slösurfande in på småtimmarna. Sömn blev något fantasifullt, dagarna blev en transportsträcka till kvällen, den eviga kvällen som aldrig ville ta slut, och som kunde sänka vilken lycka man än samlat på sig under dagen. Självklart får jag inte glömma hjärtklappning och andningssvårigheter. Kul nog är hon kontaktperson vid besök på sjukhus. Samspel mellan problem – lösning, på ett lite irriterande sätt. Gå vidare, som i gå vidare in i den känslan som gör att den där ambulansen knackar på dörren snart? Gå vidare, som i gå vidare och byt ut mig i dina drömmar mot någon annan? Gå vidare, som i gå vidare, du betyder inget för mig längre? Gå vidare, som i gå vidare med dina härliga försök att få mig tillbaka på rätt spår, vårat spår in i framtiden? Frågor som, som tur är inte uppenbarar sig i drömmarna de få timmar jag sover, men frågor som under dagen ligger i bakhuvudet, gömda och delvis glömda, frågor som under kvällen sprutar ut ur hjärnan, i takt med hjärtats slag, intensivare och intensivare, tills man är helt slut. Sömn, ny dag, samma frågor.
Jag kanske inte vill gå vidare!

Helt, totalt, oerhört, otroligt, sjukt omöjligt hade detta varit för två år sedan. Jag var en nörd, på ett lite coolt sätt om jag får säga så. Filmberoende. Tyckte inte det fanns något bättre än att se på film, ensam, med en kopp te, pepparmint.

Helt, totalt, oerhört, otroligt sjukt konstigt att vi träffade varandra för två år sedan. Hon var bara cool. Många vänner, ett händelsefullt fritidsliv, en stabil vardag. Få rutiner, många personer att luta sig på vid råd och problem. Jag, bara inåt, mig själv.

När jag skriver detta är det ungefär 2 år och 6 månader sen vi träffades, en maj-kväll. Hon minns inte riktigt allt, jag minns varje steg jag tog den dagen. Overall hade hon på sig, och ville ha en bit av min. I efterhand kanske jag borde tänkt du kan få en bit av mig om du vill. Det gjorde jag inte då. Det dröjde 3 månader, när vi träffades igen. Båda fortfarande i overall, nedknäppt läge. Jag en T-shirt, hon också. Jag lite nyfiken, hon otroligt vacker. Bländande leende, ljuvligt skratt och fin stämma. Jag, helt fast. Tre veckor efter var vi båda fast, i varandra, efter att ha titta på film hos mig. Tjugonde september tjugohundranio, vårat datum. Super Freak, våran låt.

Dagarna flöt obehindrat på, som vattnet i kranen. Munnen var aktiv, vi pratade mycket, vi pussades mycket. Vi gick på bio, vi gjorde allt det där man gör när man tycker om någon och känner känsla av this is the one. Kände jag det? Självklart var det jag som avbröt den sköna känslan, känslan av att allt är bra, känslan av att ingenting kan skada vårat förhållande. Eller snarare boostade. Önskar jag kunde minnas det som igår, men jag sörjer inte, då det är många många andra goda minnen som tar mera plats. Hallen i min lägenhet, hon skulle till en vän, jag skulle simma. Vi tog på oss ytterkläderna och säger samtidigt, utan något föregående samtal, precis samma mening ur Friends. Jag kramar henne, hårt, och får ur mig, helt oplanerat eller genomtänkt, jag älskar dig. Vad som var oplanerat och ogenomtänkt, kunde inte vara mer rätt. Vi spenderade varje dag tillsammans mellan första januari 2010 och femte juni 2010, vi spenderade varje dag tillsammans mellan femtonde juli 2010 och 5 juni 2011, med enstaka helger på besök hemma i respektive hemstad. Vi bodde tilsammans, inofficiellt i fyra månader, officiellt i ett år och tre månader. Otänkbart för mig, även efter mitt positiva utbrott, självklart för henne. Periodvis mådde jag dåligt, problem från alla håll och kanter, men hon fanns alltid där för mig, och vad som än hände, utifrån eller något mellan oss, insåg jag att ingenting annat spelar någon roll, jag ska vara med den här tjejen!

Lagerhaus, en butik jag på riktigt aldrig besökt tidigare blev det obligatoriska stoppet i centrum, förutom diverse cafeér. Livet var bra, vintern närmade sig men förhållandet var glödhett som grillen en varm sommarkväll. Jag bodde med min flickvän, jag hade ett liv. Förändringen var drastisk för oss båda, jag från ensam filmnörd till älskande pojkvän, hon från ett fantastiskt socialt liv, till en fantastisk flickvän. Inget ovanligt när man flyttar ihop, att umgås mer med varandra, tänkte vi. Att tappa bort sig själv helt var otänkbart. Om jag tänker tillbaka ville jag nog tappa bort mig själv lite, bli någon hon älskade, någon hon ville ha. Jag tror hon ville detsamma. Långt senare märkte båda att detta inte fungerade. Med ånger ser jag tillbaka och vet att det var för sent att inse det då.

En namnteckning på ett papper, min lägenhet blev våran, teoretiskt. Hon kände sig inte hemma, och jag kan förstå, när jag bott där länge och framför allt hade väldigt mycket materiella saker som tog mycket plats. Endast 1 månad efter att ha flytta ihop från första början sa vi upp lägenheten. Två namnteckningar, ny lägenhet, våran lägenhet,. Med mera yta och mera ansvar kändes livet ännu bättre. Det var vi som bodde i denna stora lägenhet, allt var vi. Egentligen blev de flesta sakerna vi. Hon ville ha en katt, det blev långt efter vi som ville ha en katt. Jag älskade henne så mycket och var så kär att inget annat betydde något för mig, bara hon var lycklig, och det blev hon. Den tolfte oktober 2010 fick vi ytterliggare en medlem i vår lilla familj, Stella, en fin liten katt, som vi både kom till att älska väldigt snabbt.

Kärleksboxen, varsin kartong vi la minnen i fylldes snabbt. 2-3 förlåt-lappar finns i min, småproblem. 20-30 kort, böcker, kvitton och jag-älskar-dig-lappar.

Bam, in i väggen! Eller snarare, bam, in i livet! Jag älskade det. Skotta snö, dricka te, sova tillsammans, bry sig om någon, dela sitt liv med den man älskar. Fram till denna period hade jag inte velat ändra på något om jag kunde. Allt bra och allt lite sämre är ändå något som har formgivit en.

Härifrån skulle jag vilja att en fjäril vinkat till, inte på Atlanten, bredvid mig. En liten fågel, en ängel, en uppenbarelse, vad som helst, som sa till mig att visa min kärlek mera, min vilja till framtid med henne. Kanske förstod jag inte då?

Flytt hit och dit, distans med först 100 km, besök varje helg av mig. Distansen ökar till 200 km, 2 besök, för få, she knew it, I know it. Distansen ökar ännu mera, och med det också behovet av att träffas. Dagarna går, träffas en dag i veckan. Jag tänker en sak, gör en annan. Hatar mig själv mer än distansen. Faller sakta ner i mörker, och önskar mera kontakt. Inre demoner, hon är ljuset. Börjar kanske sakta inse, vilket också sedan diskuteras, att jag inte är kär i henne på grund av att hon hör av sig ofta, utan för att hon är hon – capital letters THE ONE. Önskar att hon hörde av sig mera ändå, för att fråga hur det är eller hur dagen varit. Önskar också att jag kunde höra av mig till henne med samma frågor, utan att det blir för mycket.

Förbereder sista gåvan innan jag själv får det jag längtat efter i flera månder, att starta om på nytt i ny stad, med nya människor, nya sysslor och nya krafter, men får istället något helt annat som resulterar i vad påhittiga rubruksättare hade kallat nederbörd på kinderna. Vi talar alltså om orkaner, dagligen, i mer än en vecka och ibland också långt senare.

Gå vidare?

Vi gjorde allt det där som man gör när man tycker om någon och känner känslan av this is the one? Kände jag det? Ja, det gjorde jag, men det tog mig tyvärr för lång tid att inse. Att gå vidare är något man gör, att förlåta sig själv för att inte inse vad man hade innan man förlorat det, att förlåta sig själv när man inser att det man hade var det man ville ha hela sitt liv, det förlåter man inte.

Bland de sista ord hon sa till mig var men tänk om jag inte kan få barn? Jag svarade din glädjedödare.

Blande de sista orden jag sa till henne var glädjedödare.

Jag borde ha svarat att det löser vi, bara vi är tillsammans älskling.

För när allt kommer omkring, så vill jag vara med dig […], min hjärtevän. För alltid.
Efter alla svar återstår en fråga, är det verkligen för sent?

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (9 röster)
Kan vi inte få barn, 3.6 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.