Födelsen

Det var till en bal hon skulle. Medvetenheten om detta faktum fyllde henne där hon satt vid kanten på en säng som var så stor att hon tyckte den var mer som ett skepp än en säng.
Rummet saknade något. Det kändes inte verkligt, men ändå satt hon där, mer redo än vad hon någonsin skulle bli. Hennes sinnen arbetade på högvarv för att kontrollera situationen och samtidigt kände hon ett lugn. En varm hand klappade på hennes kind och samtidigt viskade en mjuk och fuktig stämma att allting skulle ordna sig.

Allting upplevde Lena som märkligt, mest för att dans i fina salonger inte passade hennes väsen eller figur.
Det var inte för att dansant svepa över nypolerade marmorgolv, som hon hade blivit född till denna värld. Anspråkslösheten var hennes moder och återhållsamhet hennes fader. Hon var inte en primadonna som drog blickarna till sig. Skulle detta bli hennes stora kväll? Känslan fanns i magen och plötsligt var hon helt övertygad om att det var ikväll skulle det ske.
Bortom den majestätiska sängen där hon satt förstummad i sin drömska värld hängde en klänning.
Tyget svällde över på alla håll och borde räcka till att sy upp en hel garderob.
”Allt detta bara för lilla mig”, sade Lena tyst och kände sig betydelsefull, förmodligen för första gången i sitt liv.
Knackningen kom plötsligt och fick hela dörren att vibrera. En väldig tant tittade in i rummet genom dörrspringan.
”Är damen redo för påklädning?” Frågan fick Lena ur fattningen. ”Vaddå redo?”
Lena hade aldrig blivit påklädd förut och definitivt aldrig av en tant med en byst som måste väga mer än hon själv.
Med bestämda steg som ändå var milda närmade sig brösttanten Lena.
”Det där livet skall vi dra åt.” Tanten begravde Lena i sin kropp samtidigt som hon pratade lugnande. Förvirringen grep tag i Lena. Hade hon ett liv runt midjan? Behövde det verkligen spännas åt så fruktansvärt hårt och hur skulle hon kunna andas när hon hela hennes ansikte begravdes i påkläderskans enorma byst? Magen drog ihop sig och det smärtade fruktansvärt.
”Aj! som racksingen.” Lena hade alltid varit värdelös på att svära och hon vaknade brutalt upp ur sin dröm och satte sig svettig upp i sin säng i trerummaren som låg i Kungsmarken utanför Karlskrona.
Kan det vara dags? Hon ville vara helt säker innan hon väckte Leif som låg och smackade bredvid henne i deras dubbelsäng med vit sängram och blommiga sängkläder.
Utanför fönstret som vätte ut mot innegården hade natten fortfarande sitt grepp om världen. I träden höll skatorna hov och gav höstnatten en kuslig känsla.
Men i parets sovrum kände sig Lena trygg. Det var ombonat och praktiskt. Innan graviditeten gått över styr var det dessutom välstädat.
Nu hade tvättkorgen svämmat över och ett otränat öga skulle inte upptäcka att det stod en tvättkorg under klädhögen.
Den sista tiden hade hon känt sig som en flodhäst. Leif tyckte att det var lika kul varje gång han berättade om att Lena påminde honom om hans barndom. Där han gjorde gubbar av potatisar med tandpetare i. Lena anade att Leif aldrig lekt, så stillsamma och lugna leker i sin barndom, men hon log bara åt hans försök att vara rolig. Hur hon än såg ut klarade hon inte av att sköta sina hushållssysslor längre.
Leif visste inte hur man tvättar. Några misslyckade försök hade slutat i ett samförstånd om att tvätten var Lenas uppgift.
Nu hade paret drabbats av en akut brist på rena kläder. Lena sov i ett par gamla kalsonger vars resår gett upp för länge sedan. Hålen i plagget gjorde att det ventilerade behagligt och minimerade risken för svamp i underlivet.
Leif sov naken. Det var ingen vacker syn. Hans håriga rumpan envisades med att sticka ut utanför täcket. Flera gånger varje natt drog Lena ner täcket för rumpan, men varje gång hon slog upp ögonen så fanns den ändå där och tog död på all tänkbar passion.
Det var inte bara uppenbarelsen som gjorde att Lena inte tålde Leifs rumpa. Hans diet bestående av kaffe och snus gjorde magen uppblåst och Leif fes sig igenom natten.
Lena ville att Leif skulle känna sig bekväm hemma, men det hade gått till överdrift.
Ibland önskade hon att han kunde göra sig lite fin för henne. Ge henne en chans att se på honom som en uppvaktande man och kanske få känna lite pirr.
Istället gick han runt och surade för att hon aldrig tog initiativet i deras sexuella relation.
Nu kom det en smärta som strålade i hela magen. Det kändes definitivt som att det var något på gång, men hur skulle hon kunna bli säker. Den högre visdomen som hon trodde att alla andra kvinnor ägde saknade Lena. Hon var inte en intuitiv kvinna som hade en högre sinnlig dimension att använda vid krissituationer.
Ett tafatt försök att lägga sig på rygg kvävde hennes lungor och hon tvingades tillbaka på sidan.
Plötsligt reste sig en punkt på magen och lyfte skinnet. Lena lade handen på barnets utsträckta hand och viskade tyst. ”Snart ses vi lille vän.”
Smärtan kom tillbaka och den hade hämtat mer kraft.
”Ääälskling.” Det var menat som en viskning, men smärtan exploderade samtidigt och viskningen blev till ett kvävt skrik.
Hon satte sig upp och knuffade till Leif som fortfarande sov trots Lenas skrik.
”Det är dags nu.”
”Är du helt säker nu?”, mumlade Leif som satte sig upp och tittade med en myndig blick på Lena.
”Jag kör inte en gång till om det inte är på riktigt”, sade han med en allvarlig och uppfostrande stämma. ”Det var pinsamt sist.”
Innan han kunde stiga upp gjorde han sin morgonritual. Knäna pressades upp emot bröstet och morgonvädret släpptes ut med ett brak.
Stundande barnafödande kunde inte ändra det faktum att Leif var besviken på livet. Kvällen innan hade varit den värsta på flera år. Mjällby var, efter en säsong som varit en ända lång pina, nu definitivt klara för nedflyttning. Ett faktum som gjorde ont i hela kroppen. Det kändes som han hade förlorat ett krig. Hans flock hade varit för svaga. Sist i allsvenskan med endast tre segrar på hela året.
Det var bara ännu en börda som hade lagts på Leifs tunga sinne. Han kände sig som en oturskorp. Lag han höll på förlorade. Affärer han handlade i gick i konkurs. Bilar han körde föll ihop.
Igår hade han högtidligt lovat sin vän Hubbe att aldrig mera sätta sin fot på Strandvallen. Det var bäst för alla om han höll sig därifrån. En solidaritetshandling ifrån Leif till de andra mjällbyfansen.
Han var tillräckligt klok för att inte ha några högre förväntningar på faderskapet. Med hans vanliga otur kunde det bara sluta på ett sätt. Ibland skenade han iväg och drömde om en fotbollsspelande son, men snabbt kom förnuftet ikapp honom och han insåg hur fjantig han var som trodde att något gott kunde komma ur honom.
”Vi måste åka nu.” Lena tittade på honom med blick som inte gick att vifta bort.
Den flackande blicken hon vanligtvis tittade på honom med var borta. Det var allvar.
”Tur att plasten sitter kvar i baksätet.” Mumlade Leif och klev i sin träningsoverall som låg på stolen bredvid sängen.
Det var dags att starta parets fjärde resa på två veckor mot förlossningskliniken i Karlskrona.
Första gången trodde Lena att vattnet hade gått, men det var slemproppen. Slemproppen var ett namn som beskrev fenomenet väldigt bokstavligt. Det är inte vanligt i sjukvårdsvokabulären.
Vid andra resan hade Lena fått värkar. På tröskeln till förlossningen försvann varje antydning till värk och skamset åkte paret hem till trean i kungsmarken. Lena kände sig som en simulant.
Den tredje resan hade gjorts några dagar senare, då Lena tyckte att nu får det faktiskt räcka med denna graviditet. Barnmorskan höll inte med utan skickade hem paret ännu en gång.
Nu var Lena säker. Styrkan på värkarna var något annat än det hon hade upplevt förut. Men ännu så länge led hon inte. Lena välkomnade smärtan. Det var ett tecken på att hon äntligen skulle få se barnet som växt i hennes mage. Hennes kropp hade startat ett arbete som skulle tvinga ut barnet och pina henne hela vägen, men ännu hade Lena inte hunnit bli rädd. Hon kände styrka och en beslutsamhet som var helt ny för hennes person.

Förlossningsskräcken var satt på undantag. Längtan överträffade rädslan. Trots en intensiv kampanj av den exklusiva skara kvinnor som hade överlevt sina förlossningar, så var Lena vid gott mod.
Berättelser om spruckna mellangårdar, en meter långa nålar, rostfria instrument och sadistiska barnmorskor hade förmedlats till Lena med inlevelse och utforskande blickar.
Nästan alltid med ögon som sökte avsky och rädsla i hennes ögon. Det ända de fann i Lenas blick var en förväntan och ingen kunde stoppa hennes förväntan som omslöt hela barnafödandet. Det var äntligen hennes tur nu.

”Jag startar bilen.” Leif kastade på sig sin jacka och klev ut i trapphuset ner för alla ringlande trappsteg och ut genom porten.
Kylan skar rakt igenom hans kropp när han öppnade dörren. Fukten tillsammans med en ständig blåst förstärkte höstkylan som trängde igenom kläder och plågade alla invånarna i östra Blekinge.
Bilen var parkerad på en platå utanför de ringlande hyreshusen som byggts i miljonprogrammets era.
Leif trivdes i Kungsmarkens hyreshus. Det var nära till jobbet och lägenheterna var stora och väldigt praktiska. Statusen på de boende var ständigt nedåtgående, men Leif såg att hans status i området snarare var på uppåtgående. Han trivdes med att omge sig med människor som inte lyckats bättre än honom själv på livets svåra resa.
Nu hade han en liten klump i magen som ilade och spred sin oro. Klumpen kom inte för att han skulle iväg till förlossningen av sitt första barn. Den kom av en osäkerhet på om bilen skulle starta.
Bilen hade gett honom bekymmer i flera månader nu. Han kände alltid en olust när den skulle startas. Helst ville han knuffa ut bilen för ett stup och aldrig mer behöva se den. Flera gånger hade de blivit stående utanför konsum för att bilen inte startade.
Leif blev vansinnig på Lena när hon försökte vifta till sig hjälp av alla som passerade förbi.
Han var en man som borde kunna laga en bil när den inte startar, men det var han inte. Att förstöra bilar var Leifs enda talang.
Denna tidiga morgon var gudarna på Leifs sida. Vid första försöket startade Volvon. Leif log belåtet och vred upp värmen till max, trots att det skulle dröja flera mil innan bilen skulle börja alstra någon behaglig värme. Ratten var kall som ett isblock.
Lena staplande ut ur porten. Hon vaggade fram emot bilen med en pingvinstil som fick Leif att le.
Plötsligt stannade hon mitt i vägen och smärtan gjorde att hon skulle ha vikit sig dubbel om inte magen varit i vägen.
Lena fortsatte mot bilen och pressade sig in i baksätet så att plasten knastrade.
En arbetskamrat hade tipsat Leif om att klä in baksätet i plast innan men skjutsar gravida kvinnor till förlossningen. Om vattnet gick kunde det förstöra hela klädseln. Leif reflekterade aldrig över att kompisen hade en veteranbil som han körde med till bilutställningar och inte en gammal rostig Volvo.
Leif försökte rivstarta bilen som svarade med en förvånad hostning. För att köra fort var detta ett utmärkt tillfälle, tänkte han och körde förbi Marieberg under viadukten och förbi ishallen med en alldeles för hög fart.
Vägen var öde. Överklassen låg och sov i sina fina villor på Bergåsa och drömde söta drömmar. Lena stönade i kurvorna och höll sig krampaktigt i handtaget.
En vänstersväng återstod när den andra bilen som var ute och körde i Karlskrona denna natt, dök upp och tvingade Leif till en manöver.
Manövern bestod i att köra rakt i diket och kollisionen med den andra bilen undveks.
”Hoppsan. Vad fan dök han upp ifrån? Det är ju skit att de inte kan…”,
”Nu fixar du så att jag kommer till förlossningen!”
Så raka direktiv hade Leif aldrig tidigare fått ifrån Lena. I vanliga fall ignorerade han hennes mumlande, men nu kände han sig som en skolpojke och funderade på hur han skulle uppfylla kraven ifrån sin höggravida kvinna.
”Det är ju bara backen kvar, tror du att du kan gå sista biten?”, Leif försökte lösa situationen med den lenaste stämma han kunde uppringa.
”Du har satt mig i diket, nu ordnar du så att jag kommer fram och jag går inte ett enda steg till.”
”Nähä”, muttrade Leif och lämnade bilen med Lena i diket.
Lena satt kvar på sitt inplastade säte och kände efter. Ingen värk som närmade sig. Hon tittade ut i höstmörkret bort mot Wämö begravningsplats, strategiskt belägen nedanför sjukhusområdet, som en påminnelse om vad hela verksamheten handlade om.

Tankarna vandrade och hon kände sig lugn, trots att hon satt i en bil i diket bara några hundra meter ifrån förlossningskliniken.
Det var dags nu. En vecka efter tiden hon beräknat för födseln. Hon hade gjort allt i sin makt för att få igång barnafödandet.
Promenerat i trappor, druckit porter och en gång hade hon till och med bett Leif om att ha samlag med henne. Det var hennes mor som tipsat om metoden.
Spermierna skulle mjuka upp kanalerna.
Lenas desperation hade pressat henne så långt att hon hade bett Leif om hjälp.
Samlaget hade varit en tragisk eller kanske snarare en komisk syn.
Två elefanter i en dans som ingen ville föra i. Lena på rygg och Leif över henne i desperata försök att göra sitt jobb, utan varken förmåga eller lust.
Efter några försök med olika ställningar gav paret upp och en tyst överenskommelse gjordes att detta inte var ett framtida samtalsämne.
Lena tyckte att Leif hade varit kärleksfull som i alla fall gjort ett försök och ett milt minne hade placerats djupt i hennes hjärta. Efter detta försök fortsatte hon med hallonbladste.

Plötsligt knackade det på bilrutan. ”Hoppa i stolen så kör jag dig”
Leif var tillbaka. Med sig hade han en rullstol som han hade hittat utanför akutmottagningen. Lena försökte öppna bildörren, men den satt fast.
”Du får krypa ut genom bagageluckan”, sade Leif med sin mildaste stämma. Han ville inte reta sin fru, som han för första gången i sitt liv var en gnutta rädd för.
Lena lyckades kravla sig ut genom bagaget och fick hjälp av den blivande fadern att sätta sig i rullstolen.
Med en språngmarsch satte Leif fart på stolen och sköt den uppför backen till förlossningen som låg mitt emot direktörsvillan i ett stort tegelhus. Luften var klar, men kall och värkte i Leifs lungor när han pustade ut vid entrén.

Barnmorskan som öppnade log igenkännande när hon såg det udda paret i dörren. ”Har ni sprungit ända ifrån kungsmarken?” Frågade hon, mest för att bryta isen. ”Jag ser att vattnet har gått.” Gun tittade på Lenas blöta byxor och skuffade undan en svettig Leif ifrån rullstolen.
”Nu är det dags.” Svarade Lena dämpat men mycket bestämt.
Gun hade träffat paret vid deras tidigare besök och retat mödomshinnan på Lena som en hjälp för att sätta igång födandet.
Barnmorskan Gun körde in Lena till ett undersökningsrum och Leif lufsade efter och försökte hitta andan igen efter sin kraftansträngning. ”Här kan ni vänta, så kommer snart er läkare och undersöker er.” Gun log lugnande mot paret och lämnade rummet.
Lena satte sig vid sängen och Leif ställde sig i hörnet och väntade artigt under en spänd tystnad. Småpratet ville inte infinna sig och Leif kända sig vilsen vid situationen som förlamade honom.
”OOOooo. Spring och hämta sköterskan. Nu!” Ännu en order som Leif inte kunde ignorera och han var nöjd över att äntligen få en uppgift som stoppade dödläget i undersökningsrummet.
Gun stod i korridoren och sprang in till Lena. ”Det är dags.” Konstaterade hon kallt efter en snabb titt och rullade iväg med Lena till en förlossningssal. Leif hamnade efter och blev stående vid kaffeautomaten i korridoren.
Två barnmorskor till passerade honom och presenterade sig snabbt som Gun innan dem klev in till Lena. Han förstod snabbt vad som krävdes för att få ett jobb här.
Tiden stannade för Leif ute i korridoren. Han tvekade länge om han skulle kliva in i salen eller stå kvar vid kaffeautomaten. Kanske behövdes hans hjälp, men förmodligen skulle han fördärva något, så det var nog tryggast om han höll sig lite på avstånd.
Leifs ända sysselsättning var att studera måsarna på direktörsvillans tak. Solen hade börjat leta sig upp och det var full aktivitet på måsarna. ”Där behövs inga barnmorskor som heter Gun.” Tänkte Leif och kände sig lite sarkastisk.

En läkare kom med bestämda steg mot förlossningssalen. Leif sträckte sig ut mot honom och fick tag i hans arm. ”Är det några problem?”
”Nja, vi behöver förmodligen göra en vacumextraktion och kanske kan vi komma i ett läge då vi behöver göra en perineotomi också, men du skall inte oroa dig. Det är normala åtgärder när värkarbetet är otillräckligt och barnet eller modern inte riktigt orkar med förlossningsarbetet.”
Leif nickade och kändes sig dum på ett sätt som bara hans far brukade få honom att känna. Han hatade läkare. En åsikt han hade fått efter flera år som vaktmästare på sjukhuset. Det var ena översittare som inte ens kunde hälsa ordentligt.
Nu började oron få ett allt starkare grepp om Leif. Hjärtat slog snabbt och magen bubblade värre än vanligt. Det fanns inget annat att göra, än att oroa sig och Leif spelade upp det ena scenariot värre än det andra. Vad pågick där inne och varför hade han hamnat här utanför? Han kämpade desperat med att tränga undan tankar på olycka och misär med tankar på fotboll, men hela tiden ploppade orosmoment upp i hans huvud. ”Behövdes verkligen inte hans hjälp inne i rummet”, som biträdande arbetsledare på sjukhusets vaktmästeri var Leif van vid att leda arbetet och han kunde säkert styra upp kaoset som verkade råda inne hos Lena.

I förlossningssalen pågick kampen för att få ut barnet ur moderns kropp. En barnmorska hängde över Lenas mage och läkaren höll på i det vaginala området. Lena själv låg i en dimma och visste knappt vad hon var. Jag skall aldrig mera ha samlag med en man, tänkte hon när smärtan avtog något. Det är ändå ingen vacker stund att älska med Leif. Han drar ned byxorna och stöter in i henne utan förvarning. Om han ändå kunde förvarna henne lite. Åtminstone väcka henne. Kyssar var inget som Leif prioriterade. Snuset var betydligt viktigare för honom. Ibland sved det i hennes underliv när han varit där med sina snusiga fingrar.
Nu kom nästa värk.
”Ta i nu!”, Lena hörde en röst mellan hennes ben och försökte samla sina sista krafter. Krafter som hon hade tagit slut på flera gånger nu.
Det började bli bråttom. Barnet ville inte ploppa ut. Gun började bli bekymrad. Hon avskydde när det gick snett på hennes pass. Patienter som kom till förlossningen förväntade sig aldrig en tragedi. Det skulle bli glädje, magi och en start på ett nytt liv. Ingen räknade med ett avslut. Hennes blick letade efter styrka i kvinnans trötta ögon. Hon behövde en sista kraftansträngning av Lena för att läkaren skulle kunna dra ut barnet. Det var ett dåligt tecken att Överläkare Nilsson var i tjänst. Av någon anledning gick det ofta snett på hans pass. Gun visste att det berodde på hans klumpiga händer, men det gick inte att prata om. Att patienter dog på grund av en klumpig läkare var en kunskap varken patienter eller personalen ville ha. Hon hörde Överläkarens släpande röst.
”Gun, Barnet har Dyspne, vi raskar på detta nu”, Hon visste att det betydde andningssvårigheter och att det började bli riktigt bråttom.
Vid nästa krystverk var förlossningspersonalen redo. Med våld föddes barnet och patienten sprack när Nilsson slet med sin sugklocka.
Skelettet gled isär och huden i mittgården sprack när Läkaren slet ut barnet med sin sugklocka. Barnmorskan tog snabbt tag i barnet virade in det i en handduk och dunkade försiktigt det blåa barnet i ryggen.
Lena som domnat bort vaknade av en febril aktivitet i salen och plötsligt hördes ett litet försynt skrik. Tårarna rann ned för hennes kind när barnmorskan till slut kom med barnet.
”Vad skall den lilla gossen hette?”
”Lars eller kanske Nils efter någon Milan spelare”, sade Lena med blicken fäst i barnets ögon.
Hon kände kontakten med barnet. Blåa ögon som tittade hjälplöst på henne. I bröstet på Lena spred sig en värme och hon tänkte att nu var hon inte viktigast i sitt egna liv längre. Det hade hon i och för sig aldrig varit. Lena var expert på att prioritera andra och brukade nästan utplåna sig själv för att tillfredsställa sin omgivning. Men nu fick Leif, hennes mor och arbetskamrater kliva undan för nu var barnet nummer ett.
Leif hörde skriket från förlossningssalen där han stod och försökte komma på hur man skulle organisera systemet för kaffeautomaten bättre. En sten släppte från hans bröst och han gjorde något som han inte visste om han hade gjort någon gång tidigare. Han grät. Leif samlade sig snabbt och gick in på toaletten och tvättade ansiktet med kallt vatten. ”Måste ha varit stressen”, tänkte han och gjorde sig redo för att möta sitt barn.
I förlossningssalen rådde ett stort lugn. Lena låg i sängen med Lars eller om det var Nils som desperat försökte suga sig fast vid moderns bröst.
Barnmorskan Gun plockade ihop alla instrument och nerblodade lakan och funderade på den våldsamma förlossningen. Barnet ville bara inte ut. Det satt som fastkilat i förlossningskanalen. Överläkare Nilsson hade använt sin fulla kraft för att dra ut pojken med sugklockan. Gun sneglade på pojken som hade ett utseende präglat av sin tuffa entré. Ett utseende bara en mor kan älska tänkte hon när hon såg vilken kärleksfull blick Lena hade. Lena hade varit långt borta. Hennes själ hade inte befunnit sig i förlossningssängen. Hon hade varit en liten fågel som studerade allting utifrån. Smärtan hade pressat ut henne ur sin kropp och hon hade glidit sakta omkring ibland dimmorna och haft det behagligt. Plötsligt blev hon klarvaken. Ett barnskrik drog in henne till sin kropp och hela situationen hade klarnat.

”Ojda”, Leifs första ord när han smög in i förlossningssalen präglades av vad han såg. Lena låg i sängen och såg ut som ett spöke. Hon var alldeles grå i ansiktet. I sin famn hade hon en blå unge med ett huvud som såg ut som en kon. ”Din fru har förlorat mycket blod och behöver lugn nu”, sade Gun med sin allra mildaste barnmorskeröst och klappade Leif på armen.
”Lille Lars kommer att rätta till sig bara lugn. Han fick en tuff start den lille stackaren.”
”Han ser ut som en liten blå gubbe”, tänkte Leif och satte sig bredvid sin fru och son på sängkanten.
”Visst är han ett vackert litet underverk”, sade Lena. ”Det blev en liten pojke” Hennes son hade äntligen kommit till henne och Lena tyckte att han var vansinnigt vacker. Hans näsa, små fingrar och fjuniga rygg. Lena ögnade honom ifrån topp till tå och allt hon såg var mirakel.
Hon skulle ge honom namnet Lars. Så fick det bli. Inte Nils efter någon fjantig fotbollspelare.
”Jo, men är han helt frisk?” Frågade Leif och undersökte pojken misstänksamt.
”Klart han är”, fräste Lena plötsligt med en stark och klar stämma.
”Ni har ju samma frisyr också”, fortsatte Lena med en mildare stämma och klappade Leif på flinten.
”Jag skall lära honom allt jag kan”, svarade Leif och började känna sig bättre till mods. Pojken var inte helt olik honom.
Lena förlorade sig helt i det lilla gossebarnets blick. I flera år hade hon längtat efter ett barn. Äntligen hade han kommit till henne. Efter år av tjat på Leif om barn hade han slutligen gett efter och hon hade blivit gravid. Nu hade hon hunnit bli trettiofem år gammal, Leif var redan fyrtioett år. Han skulle fixa allt innan det kunde bli tal om barn. Tyvärr så fick han aldrig något gjort, så Lena visste att det inte skulle gå att vänta på det. När Lena sett hennes arbetskamrater med deras barn så hade hennes mage knutit sig av ångest. Längtan hade känts i hela kroppen. Leif var kanske inte pappan hon önskade till sitt barn, men båda hade blivit över när äktenskapstågen gått och det fick bli de två.
Det fanns en trygghet i deras förhållande. Båda visste vad de hade varandra och ingen var rädd för att bli lämnad. Det fanns liksom ingen möjlighet till det. Åtminstone trodde Lena att Leif var den ända mannen som kunde åtrå henne, om han nu gjorde det? Leif var inte het på äktenskapsmarknaden. Ett kalt huvud och en rejäl kalaskula, hjälpte inte hans brist på charm. Lena visste dock bättre. Hon såg igenom Leifs plumpa och osmidiga sätt. Han var en osäker man som avskydde auktoriteten. Leif levde med ett väldigt mindervärdeskomplex. När han nu var biträdande arbetsledare så förvandlades han till allt det han avskydde, men det såg han inte själv. Lena visste att han inte var populär bland arbetarna på vaktmästeriet, men Leif antog bara den rollen som han trodde att en bas var tvungen att spela. Det Lena var orolig för var att det skulle bli samma visa med papparollen. Leif hatade sin pappa som var död sedan många år tillbaka. Han hade varit en våldsam alkoholist. Leif pratade aldrig om eller nämnde sin far. Det var som om han aldrig funnits. Lena visste att det fanns ett stort öppet sår i Leifs hjärta.

Lilla Lasse letade förtvivlat efter mammas bröst. Det var en kamp på liv och död. Trodde han i alla fall, men han visste ju inte så mycket mer. Lena hjälpte honom så gott hon kunde. Han lyfte sitt lilla huvud och siktade på bröstvårtan, men missade och fick försöka igen. Frustrerad samlade han sina krafter och försökte igen. Med sin moders hjälpande hand träffade han tillslut. När bröstet väl var i munnen och ”livets mjölk” började rinna till tänkte Lasse att nu var han räddad.” Här släpper jag inte taget i första hand”.
Första tiden i familjens hem var lugn och behaglig. Lasse tillbringade all sin tid vid moderns bröst. Han var som en blodigel som sugit sig fast och vägrade släppa taget. Lena var trött efter förlossningen och låg mest i sängen med sitt barn tätt intill sig. Leif visste inte riktigt vad han skulle hitta på första tiden i hemmet. Matlagning kunde han bidra med och mat blev det i mängder. Tyvärr så orkade inte Lena äta särskilt mycket, men hon uppskattade Leifs insats. Han var faktiskt en utmärkt kock. Dillstekt sill med potatismos och inlagd gurka var en favorit och Leif fick till maträtten alldeles gudomligt.
Sillvagnarna runt om i staden kunde slänga sig i väggen. Vid en jämförelse med Leifs hemmalagade dillsill, så stod de sig slätt. Leifs hade ett framgångsrecept som han gärna delgav sina medmänniskor. Om sillen skulle bli bra så dög bara färsk sill inköpt direkt av fiskarna i Hasslö fiskehamn. Den fick absolut inte frysas eller några sådana dumheter.
Lena och Lasse höll till i sovrummet i den funktionella trerummare som familjen bodde i. Vardagsrummet där Leif försökte snickra var inrett sparsamt med en soffgrupp, TV möbel och bokhylla.
Snickeriet bestod av en spjälsäng som Leif lovat Lena skulle vara färdig innan Lasses födelse. Nu hade arbetet påbörjats. Lena var nervös. Hennes makes snickerier var inte att lita på och hon ville inte såra Leif utan uppmuntra honom när han nu engagerade sig i något som hade med sin son att göra.
I bokhyllan stod Fogelströms stockholmsserie tillsammans med ett uppslagsverk och några fotografier. Köket var lägenhetens centrum. Det var där livet utspelade sig. Innan barnet kom satt ofta Leif och Lena där tillsammans och drack TE och löste korsord. Otaliga priser låg i garderoben ifrån diverse korsordstidningar. Något paraply skulle inte behöva köpas under parets livstid.
I det tredje rummet stod det några kartonger. Där skulle Lasse få sitt rum. Han skulle få ett eget rum(om det inte blir några syskon). Något som varken Leif eller Lena skulle kunna drömma om när de var barn.

Efter två veckor klarade inte vaktmästeriet sig längre utan Leif. Det var hans bestämda uppfattning. Lille Lasse hade ännu knappt lämnat platsen vid sin mammas bröst. Inte ens när han sov gick det att bända loss honom ifrån bröstet. Gjordes det hördes ett skrik som fick allt annat oljud att låta som vacker musik. Oron inom Leif för att det inte stod rätt till med pojken blev allt mer påtaglig. ”Det kan väl aldrig vara bra att vara så bröstfixerad. Pojken kan ju bli skadad för livet, kanske blir han svag och feminin”. Han funderade på om man inte skulle ta bort bröstet helt för pojken, så att han kan bli en självständig pojke.
När Leif gick till arbetet så blev Lena och barnet ensamma hemma på dagarna. Lenas mor kom ibland på besök och delade med sig av all sin kunskap om barnuppfostran:
Du får inte skämma bort pojken.
Bara för att han är pojke betyder inte det att han inte kan hjälpa till.
Han får inte frysa!
Du måste lufta hans skärt.
Amma bara var fjärde timme.
Använd kudde, så han inte blir platthuvad.
Var sparsam med nappen
Rapa alltid Nils efter matning.
Låt honom sova i egen säng.

Efter moderns besök brukade Lena dra en lättnadens suck och slå sig ner i soffan med Lars vid bröstet och lösa korsord. Hon började bli en mästare på att göra saker med en hand samtidigt som hon ammade sitt barn. Det gick att diska, dammtorka, gå på toaletten och äta samtidigt som man ammade.
Tiden då det bara var hon och barnet var en härlig tid. Hon kände hur nära de var varandra. Mor och son lämnade inte lägenheten hela den första månaden. Det var ju inte passande att gå och amma på stan, men det var ingen nödvändighet att springa runt i staden för Lena. Det var ganska skönt att slippa. Ömmande bröstvårtor och bröst som hängde som tomma påsar var Lenas ända bekymmer i lägenheten som blivit hennes egna universum.
När Leif kom hem från sitt arbete brukade han laga middag. Han hade försökt några gånger att ta hand om pojken medan Lena diskade, men resultatet blev en skrikande unge. I Lenas och Lasses egna universum rådde harmoni och massor av ömhet. Lena hade så mycket kärlek att ge Lasse att hon inte visste vad hon skulle göra med all kärlek. Det rann till och med över lite kärlek på Leif och Lena tittade på honom med lite extra ömhet i blicken.

När Lars fyllde två månader kom Leif hem med napp, mjölkersättning och nappflaska.
”Nu är det nog med tuttandet”, sade Leif bestämt och Lena såg på honom att en diskussion var meningslös
”Han kan bli svag om tuttandet fortsätter. En bra karl reder sig själv”, menade Leif och trodde på vartenda ord han sa.
”Om jag skall sluta amma Lars så får du vackert hjälpa till”, kontrade Lena och trodde Leif skulle ge sig.
”Klart jag skall hjälpa dig”, svarad Leif och Lena gav upp slaget.

Nu väntade ett oändligt skrikande och tröstande. Leif satt tålmodigt en kvart och trugade ungen, sedan fick Lena överta tröstandet. På natten skrek han otröstligt. Vagnen plockades in i vardagsrummet och Nils blev dragen fram och tillbaka i vagnen. Lena veckade mattan för få rätta stussen i vagnen. Det hjälpte inte. Hon bar barnet på magen i en sjal. Det hjälpte inte. Han fick sutta på hennes öronsnibbar och lillfinger. Det hjälpte inte. Lena dansade smågrodorna med Lasse på armen. Det hjälpte inte. Hon körde gossebarnet i bilen över torget med gatstenar som gjorde att bilen vibrerade. Det hjälpte inte.
Leif sov djupt och Lena ville inte störa sin make. Han hade ju ett jobb att sköta. Skrikandet höll på i två veckor. Lena tänkte att hon kanske skulle råka tappa barnet ifrån balkongen, men direkt efteråt så hög det i hjärtat och samvetet svärtades ner.

En tidig morgon stod Lena framför Tv:n som visade testbilden. Hon drog vagnen fram och tillbaka över den veckade mattan med maniska rörelser och en blick av glas.
Leif vaknade av en total tystnad i lägenheten. Han klev upp och tittade sömndrucken på Lena.
”Varför fortsätter du dra vagnen?”, Leif sökte kontakt med sin fru som agerade som en vålnad i nattlinne. Hon tittade på vagnen och såg ett sovande litet gossebarn. Lena undersökte honom och blev orolig. Var han sjuk? Tystnaden kändes oroande. Den var inte frivillig utan hade tvingats fram av kyla och uppgivenhet. Den var definitiv.

VN:F [1.9.11_1134]
2.9/5 (7 röster)
Födelsen, 2.9 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.