Den sista

Blicken som jag fick av åskådarna var obekväma och stressade. Nu var jag verkligen högt upp. De ser så små ut och jag försöker att se lugn ut. Min blårutiga tröja fladdrar i vinden och det börjar bli kallt. Fötterna känns väldigt tunga. Jag hör polissirenerna kommer närmare och närmare. Mammorna tar sina ungar åt sidan så att de slipper se den mest miserabla handling en människa kan göra. Jag tar sats. Bestämmer mig för att börja med den högra foten. Ett steg, och allt tar slut. Ett steg, och inget betyder något. Ett steg, och jag är historia. Ett steg.
Skön sovmorgon med en introduktion för dagen med en superb frukost som bestod av apelsinjuice och ett stekt ägg med bacon. Jag orkar inte kolla på klockan, klockan är till för snubbar med jobb. Jag behöver inte jobb jag klarar mig prima på min konst. Men det tycker inte Camilla. Camilla jobbar hårt med sin advokatutbildning. Hennes framtid är ljus och väldigt behaglig. Klockan är 13.48 och jag går fortfarande runt i kalsonger. Jag kan inte sitta inne en dag igen. Unket. Så äckligt unket. Om pappa hade sett mig nu. Pappa vad stenhård när det gällde lathet. Lathet var det värsta han visste. Han slet dagen runt med att sälja skit till rika snubbar. Han var bra på det också. Han dog i fjol. Han och mamma dog i en bilolycka. Förutom Camilla så är jag ganska så ensam. Min ensamhet är inte något jag funderar på mycket men när jag loggar in på facebook och ser att jag nu har 23 vänner till skillnad från igår då jag hade 24 så kommer känslan av ensamhet över mig som en tung rock.
Klockan är nu 17.34. Camilla kommer hem och ser disken, en tung suck med förtvivlan och trötthet driver igenom köket. Jag somnade framför tv:n när jag kollade på ”Cops”. Vaknar senare av ljudet av tallrikar som blir staplade på varandra. Minnen från min mamma kommer tillbaka, lukten av diskmedel och ljudet av rinnande vatten. Jag ställer mig upp och gäspar tyst. Jag ville att hon inte skulle se mig i kalsonger, igen. Smyger till sovrummet. Inte den bästa smygaren, men jag smyger så bra som en man på 98kg kan. Kranen stängs av och det blir tyst i hela lägenheten. Jag känner den besvikna blicken i ryggraden. Jag vänder mig om snabbt och försöker se glad ut och säger
`Tjena bruttan, hur har du haft det idag? `Håll käften Mika, vi måste snacka.” Åhh klassiker, vad tusan vill hon nu.
Det var det längsta samtalet jag någonsin har haft med en medmänniska. Hon berättade om hennes känslor och jag nickade. Vad mer ska jag göra. Jag kände hennes besvikelse och frustration. Jag kunde inte tvinga henne att stanna. Hon stormade ut 10 minuter senare. Nu var jag helt ensam.
Downhill from here tänker jag när jag stiger upp. Öppnar gardinerna och kollar ut, om molnen var deprimerade så hade de sett ut så här. Jag går igenom lägenheten mot toaletten, jag undviker alla speglar väldigt skickligt. Ah skit också, smöret ligger framme vid mikron. Utan att bry mig om smöret så sätter jag mig och kollar på tv ungefär hela dagen. Dagen efter är ganska lik föregående dag. Mitt skägg börjar urarta sig till ett moln av gammalt brunt hår. Och min tröja som jag har haft 3 dagar i sträck har börjat lukta hund. Mina tankar börjar flyta iväg. Jag ser mig själv om ett år. Uteliggare, inga nära eller kära, inga pengar eller livslust. Jag kan inte låta mig sjunka så djupt, aldrig. Jag tar ett djupt andetag. Shit.

Depression och tomhet är min vardag. Jag kan inte leva så här länge till. Vad finns det för mig här? Jag är ett svin som behandlade Camilla sådär. Tårar av ilska och frustration rinner ner på mina vit bleka kinder. Jag skakar på mitt hår och rufsar till skägget. Slänger på mig min gråa rock och slänger upp dörren ut till regnet. Hoppar upp cykeln och trampar hårt. Jag är förvånad att jag inte känner nåt, inga tårar eller känslor. Jag har inget som drar mig tillbaka, inget att leva för. Jag trodde inte att det skulle bli såhär men jag har inget val längre. Jag slänger iväg cykeln ner för den branta och blöta sluttningen. Jag står nu i gränden helt blöt och utan livslust. Kollar ner på mina jeans som nu är mörkblåa av allt regn. Jag går mot den stora gråa metalldörren. Dörren öppnas sakta men säkert. Jag går snabbt upp i trappan som leder upp till taket. Trappan som leder mot taket gnisslar och låter oroväckande och ostabil. Men jag fortsätter. Jag kom äntligen fram till den sista dörren. Den var redan öppen. När jag sakta rör mig mot kanten av taket så börjar det. Paniken som växer ifrån magen och upp till huvudet som sedan utvecklas till en fet huvudvärk. En panikslagen och skrikande kvinnoröst hörs över gatan. – Polis! Polis!
En kvinna har sett mig, flera kommer dit. Jag ser på långt håll att flera ringer 112. Jag känner mig nu rädd för mitt öde. Kan inte ta steget som avslutar mitt meningslösa existens. Efter femton minuter av ångest attacker och regn beslutar jag mig.
Blicken som jag fick av åskådarna var obekväma och stressade. Nu var jag verkligen högt upp. De ser så små ut och jag försöker att se lugn ut. Min blårutiga tröja fladdrar i vinden och det börjar bli kallt. Fötterna känns väldigt tunga. Jag hör polissirenerna kommer närmare och närmare. Mammorna tar sina ungar åt sidan så att de slipper se den mest miserabla handling en människa kan göra. Jag tar sats. Bestämmer mig för att börja med den högra foten. Ett steg, och allt tar slut. Ett steg, och inget betyder något. Ett steg, och jag är historia. Ett steg.
Detta är slutet, det enda slutet. Min högra fot får inget stöd. Vinden blåser kallt i ansiktet. Den gråa ytan som kallas asfalt kommer närmre och närmre. Jag viftar med händer och fötter men jag känner mig helt lugn. Har jag gjort rätt, var detta mitt enda val?

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (3 röster)
Den sista, 3.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.