Tsunamin som tog mitt liv ifrån mig

Jag vaknade en morgon med en konstig känsla, sådan känsla som man bara har när man längtar efter något. Något stort.

Jag hade en klump i halsen när jag steg upp, hoppade i min One piece och gick ner till frukosten. Jag åt snabbt och muttrade bara ett tyst ”hej” till Mamma. Jag ville bara vara själv så jag gick tillbaka till mitt rum.
Jag Juan Andeson trodde aldrig jag skulle börja längta tillbaka till Colombia där jag är född men så står det nog till. Enda sedan i Augusti 2005 när jag var i Thailand på semester med min adoptivfamilj och vi sprang ifrån varandra. Jag kommer noga ihåg det. Vi stod på stranden och det var något jättemärkligt med ebb och flod.Det klar blåa vattnet bara steg och sjönk hela tiden. Efter en stund så skrek mamma förskräckt ”spring” vi gjorde som hon sa och alla i på den lilla ön sprang, sprang bort från den jättestora vågen som sköljde över land och förstörde allt i sin väg. Jag ramlade.
Jag vaknade med mamma och pappa bredvid mig, trodde jag och fattade vilken tur jag hade haft att jag inte låg där nere på hafs botten just nu. Men sedan insåg jag att pappa inta var där. Jag förstod vad som hade hänt.Jag och mamma kramades och grät. Sen kommer jag inte ihåg mer…

Jag tänkte vidare på vad som hade hänt och kom fram till att det inte var Colombia som jag längtade efter det var pappa.
Det var en tsunamin som hade tagit pappa och nästan mitt liv.
Mitt liv har förändrats.
Från och med den dagen så har det aldrig vart som förut.

Jag vaknade nästa morgon och tog på mig kläderna,åt och gick sedan till bussen utan att säga ett ord till mamma.När jag satte mig i den röd orangea bussen tänkte jag sätta på musik som alltid brukade göra mig glad men det gjorde mig bara ännu mer tjurig. Jag gick in i skolan och sa inte ens hej till min bästa kompis Fredrik när han hälsade på mig i de upplysta korridoren. Lektionerna gick sakta och jag satt där tyst och tänkte inte på någonting och lyssnade absolut inte på läraren. På rasten kom Fredrik och frågade hur jag mådde och undrade om det hade hänt något.
”Nej det är inget som har hänt”, muttrar jag.
”Jag ser det på dig, vad har hänt?”,sa Fredrik.
”Inget sa jag ju!”, fräser jag.
”Jo, du vet att du kan säga allt till mig”,säger Fredrik snällt, trots den arga tonen från mig.
”Nej !” , ryter jag.
Jag slog till honom mitt i nyllet med en rak höger.
Jag slog honom!
Man slår aldrig någon och det vet jag. Man får inte Juan! Inget blev bättre för att jag gjorde så, allt bara förstördes ännu mer. Nu hade jag inga vänner heller. Jag sprang därifrån, jag sprang som jag gjort från tsunamin. Jag sket i skolan, jag sket i allting, jag ville bara dö.

När jag kom hem satt mamma och grät med ett brev i handen. Jag frågade försiktigt vad som hade hänt. Hon sa att det bara var över en småsak på jobbet. Jag gick in på mitt rum och väntade tills det blev tyst och mamma gått och lagt sig. Då gick jag ut i hallen och öppnade brevet hon tidigare suttit med i handen. Det stod:
”Kära Karin Anderson, vi har hittat en hjärntumör hos dig och vi vill med sorg i rösten meddela att du har få dagar kvar att leva”.
Nästa dag var det stora, rörande rubriker på nyhetsbladen:
”Ungdom hittats död igår kväll med en lapp i handen:
Mamma jag tog mitt liv och jag väntar på dig i himlen.”

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (16 röster)
Tsunamin som tog mitt liv ifrån mig, 3.8 out of 5 based on 16 ratings

2 kommentarer

  1. Känslomässaren.... Skriver:

    Den… var rörande… Och sorglig, jag grät och den var verkligen rörande. Hur en ungdoms liv kan bli så rörigt och som till slut tar sitt liv…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. "My" Skriver:

    väldigt rörande novell. sorglig också…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.