Sviken

”Hur fan kunde du göra så mot mig?” Hon ryckte upp dörren till sin pojkväns lägenhet, det smällde högt när dörrhandtaget träffade väggen. Säkerligen blev det ett stort hål, men det var inget hon orkade lägga en tanke på för tillfället. Hennes ögon var rödspräckliga och mascaran rann långt ner på kinderna. Hon möttes av ett par förvånade ögon, samma par ögon som hon dagen före tittat djupt in i och förklarat sin kärlek till. Samma par ögon som hon en gång i tiden förälskat sig i. Hennes pojkvän stod som förstelnad med en macka i ena handen och ett glas mjölk i den andra. Hans hår var rufsigt och visade på att han nyss stigit upp ur sängen.
”Hur kunde du?!” Skrek hon igen medan han försiktigt smög vidare till det bruna lilla köksbordet och satte sig ljudlöst ner på en av stolarna och började tugga koncentrerat på sin ostmacka. Han satt där helt oberörd och tittade ut genom fönstret som vette ut mot den folktäta staden. Solen sken rakt på honom och hon kunde inte komma ifrån att var otroligt snygg. Men det förändrade ingenting just nu. Det han hade gjort var hemsk och gick inte att ändra på och det var hans fel, han hade krossat deras framtid totalt. Att han bara satt där oberörd och tuggade på sin hopplösa macka gjorde henne bara mer rasande. Hon sprang igenom lägenheten och in i sin pojkväns sovrum, såg sängen de så många gånger delat. Snabbt tog hon täcket, kuddarna och lakanet i sin famn, öppnade fönsterhaken med sin fria hand och lät de vita tygerna falla de åtta våningarna ner för att sedan landa på gatan nedanför. En gammal man tittade förvånat upp mot henne och sedan tillbaka på tygerna för att återigen möta hennes blick. Hon stängde fönstret och gav sig på skrivbordet. Papper, pennor, pärmar och block flög över hela rummet när hennes pojkvän dök upp i dörröppningen och stirrade på henne. All hennes styrka rann ur henne, hans blick tog ur all kraft hon hade. Sakta sjönk hon ner på golvet, lät huvudet vila på hennes knän. Där satt hon i fosterställning och lät tårarna rinna nerför hennes kinder igen medan hennes pojkvän stod och tittade på henne en bit ifrån.
”Har du ingenting att säga mig?” Frågade hon mellan snyftningarna. Hon lyfte sakna sitt ansikte mot honom samtidigt som hon strök bort en hårslinga som hängde för hennes ansikte. Hon tog tag i sängkanten och halade sig upp till stående ställning, hon tittade rakt in i ögonen på sin förskräckte pojkvän.
”Det var inte meningen.” Var det enda han kläckte ur sig och de orden gjorde att flickan helt tappade kontrollen över vad hon gjorde. Hon tog närmsta föremålet hon såg, vilket råkade vara en liten bordslampa och kastade den hårt mot sin pojkvän. I sista sekund hann han flytta sig ett steg åt sidan så att lampan fortsatte ut i vardagsrummet och landade med en duns på golvet istället för att knocka han bröstkorg.
”Du menar alltså att det inte var meningen att gå bakom ryggen på mig i en hel månad? Du menar alltså att det inte var meningen att kyssa den där slampan mitt framför ögonen på min bästa kompis och sen till råga på allt ha mage att be henne hålla tyst om det hon just sett. Hålla tyst om att du, din äckliga råtta utnyttjar din flickvän? Vad har jag gjort dig? Var jag inte tillräckligt bra i sängen? Älskade jag dig inte tillräckligt mycket? Det kunde du kläckt ur dig innan!” Skrek hon så högt att det var ett under att ingen granne kom och knackade på dörren för att kolla om det var någon som blev mördad. Pojken i rummet han stod på samma plats som förut och stirrade på henne, fortfarande kom inga fler ord ur hans mun.
”Jag trodde på dig, trodde att du var den killen som alltid höll sin flickvän trogen och som älskade mig för den jag var.” Hon kände inte längre samma hat när hon tittade in i hans brungröna ögon, istället led hon med honom. Men det gick inte att ändra det fakta att han hade varit otrogen mot sin flickvän. Han sa fortfarande inte ett knyst, tittade bara på henne med ett ledsamt ansiktsuttryck.
”Finns det någonting jag kan säga eller göra för att vinna tillbaka ditt hjärta?” Sa han och tittade snabbt ner i marken igen, det märktes att han ångrade sig rejält.
”Du har försatt din chans. Det är över, nu och föralltid.” Flickan gick med snabba steg förbi sin före detta pojkvän och vidare mot ytterdörren. Hon ville inte visa hur ledsen hon var och hur mycket hon egentligen ville ge honom en extra chans. Snabbt smet hon ut genom dörren och nedför den långa trappan ner. I sista sekund hann hon väja för en dam med sin lilla hund i famnen som stod längst ner i trappuppgången och väntade på hissen. Damen tittade förskräckt på flickan när hon sprang ut genom dörren. Allting var förstört nu, utan sin skyddsängel var hon ingen längre. Hon stannade upp, vände sig om och tittade upp mot hans fönster, anade hans ansikte, vände sig snabbt om igen och sprang vidare. Utan att titta sig för sprang hon rakt över vägen, hon hörde inte bilen förrän ett öronbedövande tjut från en bromsande bil fyllde hennes hörselgångar. Det sista hon hann tänka var ”Nu fick han sitt straff i alla fall”. Sedan blev allt svart.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (39 röster)
Sviken, 3.9 out of 5 based on 39 ratings

2 kommentarer

  1. ebba Skriver:

    Lovely!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. nån Skriver:

    den var jätte bra du borde fortsätta skriva såna här

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.