I väntan på ett livsavgörande samtal

Jag vaknade med ett ryck. Hur länge hade jag sovit? Hade det ringt? Nej. Ingenting. Inte ens ett sms. Jag blev lättad men samtidigt ännu oroligare. Klockan var nu femtiotre minuter i tre. Jag kände mig äcklig och ville duscha men jag bytte bara till min pyjamas. Den var skön, en sån där typisk silkepyjamas som alla mina kompisar var avundsjuka på. Jag gjorde en slarvig fläta av mitt långa bruna nyslingade hår. Det var mamma som hade slingat det. Hon hade inte pengarna till att gå till frisören så hon skulle själv göra ett försök. Förutom att det blev fler slingor på högra sidan än på vänstra så såg det väl ganska okej ut. Jag stod framför spegeln en stund och granskade mig själv. Jag har dem i mig. I mina gener, i mitt blod. Mamma och pappa. Min alldeles egna mamma och pappa. Mammas ögon och ansiktsform, pappas näsa och leende. Jag var fin. En avbild av dem liksom. Jag hade aldrig tänkt på det så förut. Att när jag kallade mig själv ful så kallade jag ju dem det också. Förlåt. Jag gick vilse i mina egna tankar en stund. Det var skönt. Var lite som att gå på en promenad fast i mitt eget huvud. Det kändes som om jag aldrig hade varit där förut. Massa nya tankar och känslor. Som om jag var i en helt ny kropp, en helt ny människa. Vem var jag egentligen?

Det var skola nästa dag men jag bestämde mig för att skippa den. Varför skulle jag gå dit? Mitt liv höll på att falla över mig. Då var det väl ingen idé att jag skulle gå i skolan och slösa min tid där när jag lika gärna kunde vara hemma och låta mörkret ta över mig helt.

Ljuset höll på att dö ut nu. Den lilla mängd energi ljuset hade kvar höll på att ta slut. Jag visste att ljuset snart skulle slockna och jag visste även att mitt hopp skulle dö ut samtidigt som lågan släcktes. Telefonen kände sig nog ganska iakttagen med tanke på hur mycket jag hade stirrat på den under natten. Klockan var efter halv fyra nu. Jag var hungrig, men låtsades som att jag inte hörde. Alla låtsades att de inte hörde mina rop på hjälp så jag kunde lika gärna låtsas att jag inte hörde min mages, trots att det var så otroligt irriterande. Jag kände hur tröttheten började ta över min kropp. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och mina ben vek sig allt mer och mer. Det kändes som flera mil när jag kom på tanken att jag var tvungen att gå tvärsöver rummet för att komma till sängen. Jag gjorde ett första försök men ramlade. Jag reste mig upp och tog hjälp av byrån att gå två steg. Två små, ostadiga steg. Jag försökte hålla koll på var mina fötter tog vägen någonstans. Det kändes som om de var på väg åt två olika håll. Jag försökte få dem att lyda men det verkade omöjligt. Jag ville att mamma skulle komma hem. Hon kunde hjälp mig till sängen, trösta mig och säga något som gör allt bra igen. Ge mig en varm kram som känns som att den varar i en hel evighet. Hennes lukt, hennes underbara lukt. Hennes värme, kärlek och välkomnande. Mamma. Jag saknade henne. Jag ville ha hennes hos mig. Men hon var inte där. Inte pappa heller. De var någon annanstans.

Jag undrade när telefonen skulle ringa. Undrade vad de skulle säga, vad som skulle hända. Hur jag skulle reagera. Jag tappade allting den sekunden. Jag förlorade mig själv, gick vilse på den där oundvikliga mörka vägen. Hur skulle jag hitta tillbaka hem igen? Jag hade inget ljus som ledde mig hem, ingen ledstjärna som kunde leda mig in på den rätta vägen. Jag blundade. Tänkte. Kände. Försökte skjuta undan vissa tankar men lät andra stanna kvar en stund. Jag slappnade av, andades djupt. Det var skönt trots ångesten som försökte smyga sig på. Rädslan kom tillbaka, sorgen också. Jag kände hur en tår föll nerför min kind. Sakta, fridfullt. Var skulle den ta vägen sedan? Skulle den bara försvinna? Det fick inte hända. Jag grät väl inte tårar för min mamma och pappa för att de sedan skulle försvinna spårlöst. Därför gjorde jag allt för att inte gråta mer. Klockan slog fem. En timme kvar tills min klocka skulle ringa. Jag stängde av alarmet och skickade iväg ett snabbt sms till My. ”Säg att jag är sjuk idag. Vill inte till skolan.” Jag visste hur arg hon skulle bli, My. Jag lovade att komma till skolan den dagen. Vi skulle ha redovisning på svenskan och jag var tvungen att vara där. Men jag kunde inte rå för att jag var tvungen att sitta uppe hela natten och vänta på ett samtal.

Det började ljusna. Jag rullade upp persiennen och det var nästan så jag kände kylan av att bara titta ut. Frosten låg som snö på marken och trädtoppar och fåglarna kvittrade som att det var vilken dag som helst.

Klockan var fem över halv sju på morgonen när jag fick svar av My; ”Älskade vän, jag förstår! Du kan prata med mig när du behöver! Älskar dig hjärtat!” Det var då jag öppnade ögonen, allt blev solklart. Jag visste. Visste att de aldrig mer skulle komma hem. Jag skulle aldrig få krama min mamma igen, aldrig få ha en diskussion med min pappa mer. Det var slutet. jag blev arg, skrek och slog på saker. Det slutade med att jag föll ner i gråt. Helt ensam. Det verkade som om tårarna inte ville sluta och jag hindrade dem inte. Tårarna kanske var det som fanns kvar av mina älskade föräldrar, och då var det värt att gråta de tårar som föll. Jag kunde inte andas, fick ingen luft. Det var som att allt stod stilla. Luften, tiden. Mitt hjärta slutade pumpa ut blod till kroppen och jag kände mig livlös. Muren jag byggt upp bara rasade ner. Tegelstenarna föll ner på mig och där låg jag. Hjälplös, rädd och ensam. Allting började snurra. Det tog inte slut. Jag kunde inte stoppa det, allt snurrade runt mig, väggarna kom närmre och närmre. Jag kände hur mörkret bara tog över. Mitt liv, min kropp, mitt huvud. Det styrde mina tankar dit det ville ha dem och det tog aldrig slut. Jag kunde inte kontrollera mig själv, jag skrek och försökte fly från hörnet där mörkret hade trängt in mig i, men lyckades inte.

Sedan blev allt blev svart.

Jag vaknade upp i Mys famn. Hon var varm. Hon var som mamma, alltid så varm. Hon var som pappa också, så modig och stark. Hon ställde alltid upp för mig, precis som min pappa gjorde. Vi sa ingenting. Ingenting alls. Hon lät mig gråta ut de sista tårarna. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Kände saknad. Det gjorde så ont i hjärtat. Luftvägarna öppnades allt mer igen och efter en stund kunde jag andas normalt igen. ”Du får bo hos mig.”

Jag var inte ensam. Jag hade My.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (24 röster)
I väntan på ett livsavgörande samtal, 4.0 out of 5 based on 24 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.