Herr Kröger – Världens mest intelligente man

Journalisten var mycket spänd. Hans stod utanför det hus där världens mest intelligenta man bodde. Han var ny i yrket, färsk utkommen från journalisthögskolan och den tidning han nu arbetade för var den första. Varför de valt just honom för detta viktiga uppdrag var en gåta för honom. Herr Kröger, världens mest intelligente man, hade konsekvent vägrat intervjuer under år. Och denna tidning var den första och den enda som han gick med på att träffa.
Journalisten knackade en gång till på den slitna dörren. Det var ingen som öppnade. Detta var tredje gången han knackade. Kunde han ha tagit fel på tiden? Nej. Han hade kontrollerat tiden flera gånger. Så kastades källardörren våldsamt upp. Ett blekt huvud med tunt hår som stod på ända dök upp.
”Skynda dig!” ropade mannen. Journalisten stirrade på mannen. Han visste inte vad som förvånade honom mest, mannens kläder eller det han sagt. Mannen var i medelåldern och bar på fötterna ett par kanintofflor, benklädnader saknades och ett par kalsonger dolde tack och lov bäckenpartiet. På överkroppen bar han en smutsig t-shirt med och en labbrock. Ögonen doldes av ett par svarta solglasögon av den typen som används för att undvika snöblindhet.
”Det är inte säkert här, skynda dig!” ropade mannen nervöst. Den nyfikenhet i den yngre mannen som först fick honom att söka sig till journalistyrket från början fick honom att följa efter den andre in i källaren. Väl inne i källaren reglade mannen dörren. Glasögonen var nu på huvudet.
”Här är vi säker. Jag har säkrat källaren. Du hade tur att jag var hemma! Springa runt utomhus utan glasögon! Försök att komma ihåg det nästa gång.”
”Va? Jag förstår inte vad du-” började journalisten. Den äldre mannen avbröt honom.
”Förstår inte?! Pah! Vad lär de ut i skolorna nuförtiden?”
”Men-”
”Ögonen pojk! Dom tar dig via ögonen annars!” Journalisten beslöt sig för att strunta i vad som sagt och uppgav helt enkelt sitt ärende.
”Jag kommer från tidningen, jag skulle intervjua herr Kröger!” Mannen stirrade på honom för ett ögonblick, till synes helt oförstående till vad som just sagts. Hade han verkligen hört?
”Tidningen!” utbrast han plötsligt. ”Javisst! Självklart! Vi går till mitt kontor.” Journalisten följde efter geniet. Längre in i källaren konstaterade han snabbt att den stod i ankeldjupt vatten.
De plaskade in i ett rum upplyst av en naken glödlampa. Journalisten ombads att sitta ned i en gammal fåtölj, medan geniet satte sig ned på en pall bakom ett tomt oljefat. Journalisten försökte undvika att tänka på den sunkiga omgivningen och försökte samla tankarna. Detta var inte alls vad han väntat sig.
”Så,” började han, ”jag antar att du är Herr Kröger?”
”Det stämmer.” Här satte journalisten på sin fickbandspelare och försökte låta bli att titta på väggens stora mögelfläckar. Detta var synnerligen inte vad han hade väntat sig.
”Och du är alltså känd för att vara världens mest intelligente man.” sa han för att få igång samtalet. Herr Kröger rynkade sin fårade panna i ett bistert uttryck.
”Det är vad som sagts om mig.”
”Och vad säger du själv?”
”Att det är fel att ingen talar för atomkraft!” utbrast Kröger så häftigt att den unge journalisten ryckte till i sin fåtölj.
”Så vad är din ståndpunkt i den frågan?” Frågan kom automatiskt, eftersom den var den logiska att ställa.
”Naturligtvis är jag för atomkraft. Fördelarna är ju enorma!”
”Så vad tycker du om nedläggandet av kärnkraftverken?”
”-det ger ju bland annat sammanhållning i molekylerna.” pratade Herr Kröger på utan att höra frågan. ”Om elektronerna skulle avvika till exempel-” här skrattade han torrt, ”ja, ni kan ju tänka er det.” Journalisten gapade flera sekunder innan han kom sig föra att säga någonting.
”Betyder det att ni hellre såg att de hölls öppna?” Herr Kröger stirrade på honom.
”Va? Vilka då?” frågade han.
”Kärnkraftverken!”
”Kärnkraftverk?! Vardå?!” Mannen reste sig så hastigt att pallen plaskade ner i golvet. Journalisten letade desperat efter en tråd att plocka upp. Han kände det som om han letade efter mejeriavdelningen på en tegelstensfabrik i tron att han var på snabbköpet. I ren desperation tog han det första han kom på, som naturligtvis var det dummaste.
”Så hur gör man för att bli världens mest intelligente man?” frågade han käckt. En svettpärla började långsamt rinna nedför hans tinning. Kröger satte sig ned med en misstänksam blick på sin gäst.
”Man behåller glasögonen på!” Journalisten nickade.
”Så, kan du berätta någon om din utbildning kanske?”
”Ah! Med nöje! Jag gick i grundskolan som alla andra, sen tog det flera år att glömma allt nonsens de lärt mig!” här skrattade Herr Kröger igen. ”Men sen fortsatte jag min utbildning i källaren hos Alfred Nobel. Mycket trevlig karl! Han hade alltid sina glasögon på!”
”Dog inte Nobel innan ni var född?”
”Bah! Lögner! Alltihop! Det är samma ena som försöker lura i oss att alla dessa galna folkvandringar ägt rum”
”Folkvandringar?”
”Ja! Germaner, galler, vandaler och alla andra. Bara folkmyt alltihop!” Journalisten log nervöst för sig själv. Han skulle åtminstone ha en historia att berätta sen.
”Så hur skulle du vilja förklara det?” Den äldre mannens ögon lyste upp.
”Det är mycket enkelt! Europas hela befolkning har i själva verket utvecklats från det marsvin Kung N´longa medförde under sin andra seglats i jakt på nya marker. Det var då han upptäckte vad som idag kallas Portugal. Han glömde sitt marsvin Molly där som parade sig med en inhemsk svartråtta. Molly blev således vår stammoder.”
”Åh. Och hur förklarar du Afrikas befolkning?”
”Helt vanlig evolution från primater.”
”Asien och Amerika då?” Herr Kröger började fnissa.
”Har du sett en lemur någon gång?”
”Ja, på zoo.”
”Just det!” Herr Kröger hade fantastiskt roligt åt detta.
”Jag antar att ni har några vetenskaplig fakta att backa upp era teorier med?” sa journalisten skarpt. Han började tröttna.
”Självklart inte! Galne Kung Morrhår IV hatade sitt gnagararv! Hans gnagarförintelse gick till slut så långt att han förstörde all dokumentation och hela kulturarvet!”
”Och alla fornlämningar som arkeologerna hittat då?”
”Planterade av Kung Morrhår!” Kröger blängde på den yngre mannen. ”Vad lär de ut nuförtiden egentligen? Jag säger då det…” muttrade han. Journalisten hade god lust att resa sig och gå därifrån. Men detta var hans första uppdrag och han var mån om att göra det ordentligt. Detta kunde hjälpa eller stjälpa hela hans karriär. Han gick tillbaka till de frågor han förberett.
”Vad hände när din utbildning var färdig?” läste han ur minnet.
”Åh, jag var vaktmästare på Lunds universitet ett par år.”
”Strävade du aldrig efter en högre befattning?”
”Åh nej! Inte med alla dom där fönstren. Som vaktmästare kunde jag behålla glasögonen på.” Han knackade med en konspiratorisk gest på sina glasögon.
”Ja-” började journalisten tveksamt, ”vad är det egentligen med glasögonen?”
”Vilka då?”
”Dom som du hela tiden referar till.”
”Jaså de! Det har jag ju redan sagt!” Geniet synade kritiskt journalisten. ”Du är inte med dom va?” Den yngre mannen såg först nu det järnrör som stod lutad mot väggen bakom Kröger. Han såg även Krögers hand försiktigt ta ett grepp kring det. Han svalde en gång och tvingade sig att vara lugn. Mannen var helt uppenbart inte bara galen, han var även våldsam.
”Herr Kröger,” sa han mycket pedagogiskt. ”Du vet vem jag är. Jag är från tidningen.” Kröger synade honom kritiskt och släppte sedan järnröret. Det verkade som han bestämde sig för att tro honom. ”Berätta om glasögonen, vilka tar en via ögonen annars?”
”Vet du vad en impuls är?”
”Javisst.” Kröger satt tyst och väntade på att journalisten skulle säga någonting medan journalisten väntade på att Kröger skulle fortsätta sin förklaring.
”Nå?!” Journalisten hoppade till.
”Att man till exempel hoppar på ett plan till Kina istället för att åka till jobbet är en impuls.” sa han alltför snabbt. Geniet skakade på huvudet.
”Nej, nej, nej! Jag pratar om signaler! Synapserna!”
”Du menar hjärnan?”
”Naturligtvis menar jag hjärnan pojk! Vad annars? Har du synapser någon annanstans? Har du det?!”
”Nej?”
”Precis. Det som händer är att solen… Du vet vad solen är för något va?” frågade geniet misstänksamt. Den unge journalisten blev irriterad vid denna nedlåtande fråga och fick anstränga sig för att inte visa det.
”Ja.”
”Det är egentligen en bluff alltihop, precis som de där otroliga historierna om folkvandringarna. Ha! Jag säger då det! Folk går på vadsomhelst nuförtiden. Hursomhelst så är inte solen en stor boll med gas och grejor som brinner.” Journalisten suckade.
”Och jag antar att ni har en revolutionerande teori.” sa han torrt.
”Naturligtvis! Faktum är att den civilisation, som för övrigt var långt mer avancerad än vår, som existerade innan galne Kung Morrhår IV förstörde allt i Förintelsen, hade gjort närgångna och intensiva studier av vår så kallade ”sol”. Och enligt deras observationer så är solen inget annat än ett jättelikt ostron!” Journalisten suckade trött. Herr Kröger såg besviket på honom. ”Ska du inte fråga mig hur det kommer sig att den lyser?”
”Okej, hur kommer det sig att den lyser?”
”Radioaktivitet! Går inte att ha ett ostron liggande i rymden i årmiljoner utan att det blir radioaktivt.” Kröger skrockade nöjt.
”Och vad har det med glasögonen att göra?”
”Du förstår, galne Kung Morrhår hade en förkärlek över allt annat, angoratröjor. Han var så förtjust i dom att han var fullständigt övertygad att världens alla problem skulle bli lösta om alla insåg materialets sanna värde! Så han utnyttjade dåtidens avancerade teknologi till en sak innan han tillintetgjorde den. Han inplanterade ett evigt budskap i ostronets strålar. Ett budskap som alla omedvetet exponeras för varje gång strålarna tränger igenom ögats lins. Där går budskapet in i våra synapser och inpräntar djupa tankespår om materialets sanna värde.” Geniet gjorde en dramatisk gest med en likvärdigt dramatisk paus. Journalisten sa inget. Det fanns inget att säga.
”Men det finns ett sätt att undkomma Morrhårs budskap!”
”Glasögonen?”
”Glasögonen. Mina är inte korrekt monterade, jag tänkte göra det senare idag. Men för er egen säkerhet så måste jag be dig att du inte ger dig iväg utan glasögon.” Journalisten lovade det. Det skulle vara bra att ha något att visa upp för att tunderstryka sin märkliga historia om detta möte.
”Utmärkt!” ropade Kröger förtjust. ”Då ska vi montera dom ordentligt också! Ja, dom funkar naturligtvis bäst när dom sitter fast permanent.” En varnigsklocka ringde i journalisten. ”Så jag ska ta min borr bara…”
”Vänta lite! Borr? Permanent?”
”Ja, borr! Hur tror du annars vi ska montera fast dom i ditt huvud?” Herr Kröger vände sig om och började rota i en låda. ”Hur tjockt skallben tror du att du har? Jag måste veta vilken skruv jag ska ta.” Snabba, plaskande fotsteg hördes, och en bil startade. Geniet skyndade sig ut, med glasögonen på huvudet, och såg journalistens bil försvinna i ett dammoln.
Så började geniet skratta. Han skrattade som han ofta gjort förr, och förundrades som han ofta gjort förr. Han gick in i huset, inte i källaren, och tog på sig ordentliga kläder, jeans och en skjorta. Hela tiden skrattade han och skakade på huvudet, mycket nöjd med sig själv. Sedan ringde han sin syster och berättade om dagen, och som alltid höll hon ett upprört tal för honom. Ord som ”etik” och ”moral” användes flitigt. Och som alltid förr kunde geniet inte sluta skratta.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (17 röster)
Herr Kröger - Världens mest intelligente man, 3.6 out of 5 based on 17 ratings

1 kommentar

  1. Ida Skriver:

    Fantastisk! Det finns väldigt lite som kan mäta sig med vad som uppstår när man blandar komedi och vetenskap! Riktigt bra skrivet också.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.