En förlorad vän

Du har alltid varit där. När vi var små och gick på dagis var du alltid den som måste vara med på födelsedagskalas. Jag kunde alltid ditt nummer och vi kunde leka i timmar som verkade som minuter. När vi blev äldre och började i ”riktiga” skolan, skämtade vi om att vi alltid skulle vara vänner. Att vi skulle sitta på ett ålderdomshem och be varandra skicka löständerna.
Men redan där antog jag att jag förstod. Du ändrades liksom tiden gick, medan jag … Ja, jag var fortfarande mig. Fortfarande gamla mig som inte hade någon pojkvän, inte fick några bröst och inte var söt. Du blev bara sötare. Du hade det perfekta livet.
Du hade allt det där. Jag avundades dig, men vi var fortfarande vänner. Jag kunde fortfarande lita på dig, berätta hemligheter för dig, berätta vad som störde mig.
Hopp var inget jag tänkte på, för jag hade aldrig tappat och förlorat det.
Högstadiet slog hoppet mig lite i magen, slog luften ur mig. Men det var så coolt, så nytt. Vi hade gått från att vara de största på vår gamla skola där vi kunde blunda och hitta rätt, till vår nya skola, där vi var minst och alla korridorer såg likadana ut. Vi hamnade inte i samma klass. Jag hade turen att hamna med några från gamla klassen, men klass 5B fanns inte där längre. Klassen där alla skrattade tillsammans, klassen där vi ställde till med shower för varandra och bakade på fredagar. Borta. Min säkerhet var borta. Jag saknar den än idag.
Vi slutade prata. Jag antar att det tog sån tid att anpassa sig till det nya att man glömde bort det gamla. Jag såg dig i korridorerna och insåg där att det inte skulle vara mer kalas, inga mer hemligheter, inga mer danser du koreograferade som vi dansade igenom tillsammans. Jag insåg att det inte skulle vara mer tillsammans för oss. Ändå blev det så att ett ”Hej” byttes ut mellan oss i korridoren. En gång på bussen stirrade du först rakt genom mig i vad som kändes som en evighet för mig innan jag sa hej. Då strålade du upp i ett falskt leende och sa hej tillbaks.
Sedan en sen kväll som jag precis skulle logga ut från facebook, kontaktade du mig, frågade om vi kunde mötas på busshållplatsen efter skolan.
Hopp fanns igen. Hopp om att jag skulle kunna dela alla dessa förjävliga stunder man har i tonåren. Hopp om att ha någon som förstod mig.
Hela den dagen bubblade min mage av nervositet och förväntan. Jag gick hela tiden igenom en lista i huvudet på samtalsämnen. Vad säger man till sin fd bästa vän efter två år av tystnad?
Slutligen fick vi åka hem från skolan och jag steg av på hållplatsen där vi beslutat att vi skulle mötas. Du skulle komma lite senare, jag kommer ihåg det. Bussen var försenad, men jag väntade ändå. Åh, så plågsamt tydligt jag minns det.
Tillslut såg jag bussen komma. I varenda vrå av min kropp kände jag av mina hjärtslag som ökade när jag såg bussen komma närmare. När den var där kunde jag knappt andas. Tre personer gick av. En gammal kvinna med käpp, en kille med säckiga kläder och en kvinna med hårt uppsatt hår som pratade ivrigt i sin telefon. Inte du. Du var inte där.
Först tänkte jag att du kanske missat bussen och kollade efter ett sms på min mobil, men där fanns inget.
Sen tänkte jag att det kanske bara var ett sjukt skämt för dig. Jag visste att du hade börjat umgås med de där ”coola” ungarna. Du kanske bara ville få dig ett gott skratt.
Ska jag vara ärlig känns det barnsligt att säga att hoppet ännu en gång hade lämnat mig. Det hade spottat mig rakt i ansiktet, slagit ner mig till marken och sparkat mig i magen. Jag tog en väg hem genom skogen, så ingen kunde se mig när jag snyftade och grät. Det var nog barnet inom mig som saknade min bästa vän.
Jag kollade på lite bilder du lagt upp på facebook och känslan var obeskrivlig. Det här var inte min vän. Det här var en tjej med otroligt mycket smink som sköt upp sina bröst i kameran och tajta kläder som jag trodde skulle sugas in i henne.

Så. De säger att en vänskap som kan ta slut aldrig riktigt började. Ibland tror jag på det, ibland tvivlar jag.

Det här är till minne av min bästa kompis. Hon är inte död, men hon är inte min bästa kompis längre. Jag vet inte riktigt vem hon är längre.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (46 röster)
En förlorad vän, 4.0 out of 5 based on 46 ratings

4 kommentarer

  1. "My" Skriver:

    fantastiskt bra skrivet! jag känner verkligen igen mig, du satte ord på mina känslor!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (4 röster cast)
  2. merna Skriver:

    skiiit bra <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (2 röster cast)
  3. Ylva Carlsson Skriver:

    Tack så mycket! Det var ett tag sen jag skrev det här, men jag börjar alltid gråta när jag läser den och börjar tänka tillbaks på den tiden i mitt liv.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (3 röster cast)
  4. Amelia Skriver:

    Mycket bra skrivet där!
    Jag tror vi alla har känt så som du beskrev.
    Fick mig verkligen att minnas tillbaka.
    Tack!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.