Novell (titel saknas)

Alla de ord jag fått höra. Allt det jag fått gå igenom.
Jag höjde musikvolymen ifrån mobilen till det högsta, för att drömma mig bort ifrån helvetet.
Ifrån allt. Hela mitt liv, alla andras andetag och få hoppas på att jag var den enda överlevande människan. Jag kikade med det ena ögat ner mot det stora stupet. Det var inte dags än.
Ljuset var tvunget att ge upp mot deras mottvälande, mörkret.
De ljusas herre visste att han var tvungen att släppa taget. Det var så jag hade gjort.
Livet, min familj och hela bunten hade lurat mig, så jag har släppt taget. Snart i alla fall.
Jag måste få rensa mina tankar och känslor, allting.
Och riktigt förstå varför mitt liv ska sluta som det ska. Det är inte värt att leva.
Jag har inget att kämpa och leva för. Jag orkar inte med alla andra så kallade människor.
Fast de var dom inte, människor. Dom var lömska fula idioter som inte visste det själv.
Det var i riktiga fall synd om de, hela befolkningen i universum. Att de är så tröga som de är.
Att ha fått blivit blåslagen de flesta dagarna som ung tonåring. Lärarna, rektorn, pedagogen, alla på skolan, i familjen och de falska vännerna jag haft sa att jag kände och känt som jag gjorde på grund av att jag var i tonåren. Men de visste både de och jag, att deras falska ord, var helt opålitliga. De orden, var noshit. De var bara ord som skulle få mig må bra. Det gjorde dom inte. Jag mådde dåligare. Dåligare av att få veta om deras falska liv och existens.
De har fått mig skära mig, fått mitt liv såhär. Till ett helvete. De var som om dom skärde av mina vingar mitt över ett fall och låtit mig få falla enda ner till de spetsiga stenarnas botten.
Låten var slut och jag kikade ytterligare ner över stupet som var beräknat på över trehundrafemtio meter. Inte än, men snart så. Jag spelade om låten.
Låten som tydde ”someone to loves me”.
Låten handlade om en flicka i sexton års åldern som var precis som jag.
Som berättade om varför hon skulle ta självmord, varför hon var som hon var och varför hon tyckte som hon gjorde, den handlar om hela hennes liv. Låten är sju dryga minuter. Lång för att vara en låt. Inte så populär men ändå speciell.
Det var skönt att få veta att jag inte varit den enda som känt såhär.
Jag skulle vilja vara en del av hennes liv, så vi kunde kämpa för varandras skull.
Att få känna av att någon faktiskt älskade mig. Det har jag aldrig känt.
Undrar hur det känns. Säkert sjukt skönt att få veta att någon älskar en. Och inte en själv.
Fast vad vet jag, jag är inte värd att älska. Det var så andra tydde det, och tror.
Ingen riktigt vet förutom den som älskar mig, alltså ingen. Ingen vet.
På det sättet känns det lätt att ta ett steg fram och att få flyga och komma till himlen.
Här känns det som att sitta fast i sjunklera och sitta fast i en evighets evighet.
Jag har alltid velat få vara den dära legenden i historier, men nu har jag upptäckt att det inte finns någon historia om mig. All den skit jag fått tagit för alla andras skull. Jag har varit som en fotboll som alla tar ut sin skit på medans jag varit deras slåkille. Ska det vara så?
Det var inte värt att ta reda på för nu, det var nu jag skulle ta det avgörande steget, på liv eller död. Skulle jag verkligen dö. Varför? Det var inget allternatvi att stanna här. Jag kikade ner och såg mörkret. Jag tittade mig omkring för att se att ingen såg mig. Jag längtade efter att få vara där uppe och få höra min röst på radio och alla jublade efter att de längtat på den hära dagen i åratals åratal. Nu skulle de jävlarna få som de ville, som alla andra gånger. Men den här gången är det inte jag som ska få dåligt samvete om min död, utan dom.
Jag tog fram mitt brev till alla jävlar, jag skrev om hur mycket jag hatade dom, och att det var deras fel att jag skulle ta livet av mig. Brevet lydde såhär…: ”hej då era jävlar. Det räcker inte till med ord för att skriva hur mycket jag hatar er. Ni har fått mig att må så jävla dåligt att jag inta orkar. Men den här gången har inte ni vunnit, utan jag. Jag kommer tillbaka, tro mig eller ej, men mina ord är sanna. Inget kan hindra mig, inte ens era rädda skrik eller klena nävar mot någon annans kropp. Jag vann, jag kommer komma till ett bättre liv, inte ni. Aldrig. Hejdå, nolifer.” att skriva det, kändes skönt. Men inte skönare att få flyga ner för det trehundrafemtios dryga stuper. Det skulle jag snart ta reda på. Jag hamrade fast brevet i den stubbe jag nyss suttit på med en spik jag slängde ner hammaren för stupet och räknade sekunderna tills jag tillslut hörde den landa bland de spetsiga stenarna. Döden log emot mig. Det har den gjort hela livet. Nu var det dags. Jag slänga övertröjan över stubben och började om låten ”someone to loves me”. Hej då nolifer världen, ni kan dra åt helvete, idioter.. Tänkte jag. På tre tänkte jag.. Jag backade sex steg. Ett – jag tog satts. Två – lunkar sakta emot stupet.. Tre – nu, flyg.
Mitt sista steg på jorden, någonsin, var ett skönt farväl.
Det är som att flyga, fast att man tillslut faller neråt.
Det gjorde jag, på ett otroligt skänt sätt.
Ja borde inte ångra mig.. Dimman mötte mitt ansikte och dödens leende vart starkare och välkomnade mig dit. ” – hej då jävla sverige, jag hatar er era jävlar, fuck u! ” skrek jag så högt jag kunde och kunde sakta se de spetsiga stenarna. Snart skulle jag vara spetsad som en grillspett. Mina ögon tårades, av lycka. Också av det starka lufttrycket jag fick emot mig. Mina armar och ben var utspretade så långt jag kunde, och jag flög.
Stenarna var nära nog till döden. Mitt hjärta stannade och en röst innom mig talade.
” du gjorde det rätta, det är nu som du kommer höra ditt namn på radion och få en folkmassa efter dig som tyder på ett bra täcken. Du vann. Bra adam. Always adam. ”
jag log och var fem meter ifrån de spetsiga stenarna och en sekund efter stängde jag ögonlocken och kände inget, förutom frihet. Tre sekunder senare var allt svart. Det enda jag kunde se var min övertröja och brev, falla ner efter mig. Ingen skulle kunna se vart jag tagit vägen. Nu skulle ingen få veta att jag vann… Förutom jag själv.
Adam, vart sjutton år. Ingen hittade ett spår utav honom, förutom en övertröja. Övertröjan hade lämnats i polisens pivata brevlåda och det kom dna som tydde på att det var adams. Men vart ifrån kom tröjan, vem hade lagt den i brevlåden? Det fick ingen någonsing veta. Förutom adam.
Adam såg vem det var. Men det, det var en besvikelse. De som tycktes stå nära honom.. De fick man inte veta om något mer, de var borta.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (22 röster)
Novell (titel saknas), 3.2 out of 5 based on 22 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.