Kärlek

Det var i början av augusti, vi möttes.
Inte så vi utbyte blickar, inte så vi kände varandras värme.
Men jag kunde ändå känna värmen, värmen från dina ögon.
Inte för jag visste vad dom hadde för färg, men ändå såg jag dom framför mig.

Jag kände värmen från en annan människa, från dig.
Fast egentligen låg jag i sängen, ensam och grät.
Jag kände en attraktiv doft fylla mitt sinne.
Även om jag stog i duschen helt ensam.

Jag fick aldrig se dig, känna dig eller känna doften av dig, som endast du har.
Men ändå gjorde jag det.
Du sa en gång att du strök mig över ryggen med ditt finger.
Jag kände fingret längst ryggraden.
Men när jag lade bak handen kände jag bara madrassen.
Mjuk och varm under täket, men ändå kall och stel.
Ensam.

Du hjälpte mig, med allt. Försökte hjälpa mig att fylla mig själv med lust.
Det var då du sa att du strök mig längst ryggen.

I duschen senare den kvällen, blev ja skräkslagen.
Jag kände ett finger kittlande glida ner längst min ryggraden.
Så verkligt, så varmt, men ändå inte där.
Det fick mig och njuta, bara att hallucinera om din värme, från den fingertop mot min hud.
Jag blev galen, ibland vakna jag av att jag kände ett finger kittlande glida ner längst ryggraden.

Men det var inte allt du sa att du gjorde.
Du sa att du låg bakom mig och andades på min nacke.
Din andedräkt i min nacke fick mig och skaka av behag.
Jag vet inte hur varm din andedräkt är, inte hur den doftar.
Ändå visste jag bara att det var du. Jag ville ha mer.
Mer strykningar längst ryggen, varm andredräkt i nacken,
mer värme från dig, din doft, helt enkelt dig.

Fast jag hadde alrdig träffat dig.
Men ändå visste jag att det var din andedräkt, ditt finger, din värme
och din doft jag kände, njöt av och längtade efter varje kväll.

Ändå vill jag nog inte ha sex med dig, jag ville inte riskera och förstöra det vi hadde.
Det jag trodde vi hadde. Du sa att jag kunde lite på dig.
Jag lyssnade, för jag litade på dig.
Du fick mig att känna mig älskad, du lyssnade, du vågade prata med mig.

Jag minns när du skrev att det kändes skönt att jag fanns, att jag var någon
man kunde prata med. Din bästa vän. Dom orden var mitt liv ett tag framöver.

Nu vill du inte prata med mig, men jag har så många frågor.

Vad gör du?
Hur mår du?
Saknar du mig?
Saknar du vår vännskap?
Är du lyckligare nu?

Jag vet själv inte svaren om du skulle frågat mig.

Jag längtar, efter det okända.

Jag mår dåligt, jag saknar dig.
Men jag tror jag mår bra, känner mig starkare efter allt.

Jag vill riskera allt för en dag med dig, att du sedan lämnar mig ensam i mörkret.
Jag tror ja skulle klara det, men ändå är jag rädd för tanken.
I början grät jag när jag såg på din bild.
När du loggade in men inte skrev något, du bruka aldrig göra det heller.
Alltid jag som började.
Nu vill jag gråta, jag vill skrika, blöda, dö.
Men ändå kanske jag är lycklig.
Jag är räddare nu att knyta band med folk efter du svek mig.
Men jag kan ändå inte sluta vara som en bok.

Mitt hjärta gick sönder, när du sa allt om mig som du tyckte.
För jag hadde omslutit dig om mitt hjärta, ett band.
Som drogs åt så hårt tills det gick av.
Nu vet jag inte om bandet är kvar där, hängade sönderslitet och skadar mig mer.
Eller om det har släppt och jag börjar återvända.

Det är jag nog mest rädd för.
Att släppa dig, glömma dig, försvinna från dig.
Jag sa att jag alltid skulle finnas, i alla situationer.
Det gör jag, men nu vill inte jag stå där.
Utanför din dörr som alla andra gånger och knacka.
Den krymper för varje gång jag går in igen.
Sist så fick jag inte plats.
Men min dörr är öppen, stig in.
Men kastar du ut mig igen dör jag nog helt.

Jag är nog villig att satsa mitt liv för dig.
Jag skulle tveka, men jag vill inte förlora dig.

Varje tår som rullar ner för min kind är ett bevis på att jag älskar dig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (21 röster)
Kärlek, 3.9 out of 5 based on 21 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.