Kärlek

Tystnaden lät underbar för första gången. Den tystnaden var inte den du tror det var, en tystnad som om världen stannade och jag lyssnade bara på ett ljud, som sjöng in i min hammare i örat i mitt blod i kroppen och min kammare i hjärtat. Ljudet ”jag älskar dig”. Det var första gången jag varit ”tillsammans” med någon. Och inte vem som helst, det var stans underbaraste kille, som i mina ögon var en prins. Vi träffades någon gång i biblioteket då vi tog tag i samma bok. Boken som vi nu läser varje dag tillsammans ,den som håller vår kärlek stark. Boken ”once” den sensuella boken om en öm kärlek en förlust och en återförening. Men jag visste inte att jag en dag skulle uppleva den. Hans rufsiga blonda hår som är packad med vax och hans perfekta ögonbryn och hans skära läppar som jag ville bara bita när vi satt på taket. Snart var det min födelsedag och jag var jätte spänd att se hur min dag skulle bli, arvid lekte att han inte visste något och frågade inget. Jag glömde ocksåå bort det stunden jag satt bredvid honom. Plötsligt blåste det en stark vind och kastade omkull honom på mig och där låg jag på taket och hans ögon i mina och hur han lite lite närmar sig, jag kände hans varma sökluktande andedräkt nära mitt ansikte. Och han kom så nära att jag glömde att det blåste jag kollade så djupt i hans ögon och stängde dem försiktigt och då kände jag hans fuktiga och mjuka läppar i mina och hur hans pirr nådde mig. Den sekunden tänkte jag inte på något, där låg vi så länge som helst. Han reste sig och hjälpte mig upp och där gick vi hand i hand. 2 månader efter…. Arvids mobil svarade inte jag knackade på honom i hans hus men det var tomt. Och då ser jag hans mamma oh frågade henne: ”var e arvid?” hon såg upprörd ut och stannade bestämd:”i sjukhuset” och gick vidare. Jag sprang efter och sa ” vad har det honom?” ”han kämpar” ”mot vadå?” men hon ville inte svara så jag skrek ”berätta” och tårarna ran ner, hon stannade och vände sig mot mig och tog några steg fram till mig”cancer, läkarna säger att han kanske inte klara av denna sorts cancer” jag var i chock tillstånd. Jag vände mig och gick några meter bort och insåg fortfarande inte det jag hörde och när det ekade i huvudet på mig: ”cancer,cancer,cancer” då föll jag ner på knä och lät allt flöda ut, varje tåre varje ilska varje känsla som ville bara ut. 2 dagar senare… Jag tog beslutet att gå och besöka arvid och stå vid hans sida. Tog bussen till sjukhuset och frågade expediten och tog hissen och där stod jag vid dörren och kollade in i glasfönstret in i arvids rum hans blonda hår som inte var vaxad den här gången och dem perfekta ögonbryn och hans läppar och hans underbara leende som sken från dörren. Jag tog tag i handtaget och räknade till 3 i mitt huvud och öppnade dörren och där stod jag där och såg hur arvid vände blicken till mig och hur hans reaktion var. Han försökte se frisk ut, jag stod där ett tag och sen sprang jag till arvid och kramade honom så hårt med tårar i ögonen ”varför sa du inget?” ”du vill inte veta hur orolig jag var hela den tiden du sluta ringa” han tog upp sina händer och kramade om mig hårt och sa ”vad som än händer så vet du att jag alltid älskar dig” och den där känslan kom tillbaka. Från och med den dagen var jag alltid hos honom dag och natt och vissa skoldagar gick jag inte för att kunna hjälpa arvid. 2 månader efter… Jag kom den där dagen normalt in till sjukhuset och tog hissen glad som vanligt. Tog tag i handtaget och öppnade glatt och chocken kom tillbaka, sängen var tom. Jág gick ut och frågade alla sjuksköterskor men ingen svarade då gick jag till arvids läkare och frågade om var arvid var. Läkaren stängde dörren och sa” jag vill inte säga det här men arvid var så sjuk igår kväll och klarade inte av det här så han besökte himlen och komaldrig tillabaka vill inte säga men arvid lever inte längre” jag såg på läkaren och skrattade och såg igen allvarligt på honom, han nickade och en ny känsla känsla,en tóm känsla uppstod, jag öppnade dörren och gick min dystra väg hem. 3 månader efter… Jag var vid samma tillstånd, mådde dåligt psykisktoch fysiskt. Mina dagar var helt bortspolade med tiden, det kändes hela tiden att det var igår jag kom in i det tomma rummet. Jag gick normalt till skolan och försökte begrava mitt förflutna. Men den här dagen letade jag efter mitt prov som jag och arvid tränade till. Jag tog ner kartongen och råkade tappa den. Så jag böjde på mig för att plocka upp allting. Och då såg jag boken som jag och arvid läste.jag satt där på golvet och bläddrade och då fångade boken min uppmärksamhet. Jag började koppla ihop bitarna och upptäckte att det som stod i boken var nästan det som hände mig, nej vänta, exakt det som hänt oss. Så jag läste från den delen då robert ”dör” tills dem återförenas. För att han inte ville såra jenny så sa han att han hade dött fast han hade åkt för att bli botad i usa mot cancern. Så jag tänkte lite och kom fram till att det kanske var samma sak. Sen kom jag ihåg att arvid sa att han skulle göra mitt liv som en saga. Då rang alla klockorna i mig och jag satte fart med att ta kontakt, och kom fram till att arvid skulle tillbaka från usa om en vecka. I arvids tankar: ”jag kan inte låta henne lida, jag vill bli frisk, hon leker att hon är glad fast den där blicken som finns i hennes ögon det bristna blicken som får elden att sluta brinna, jag tål inte att se henne så” -jag har hitta en läkare som kommer att hjälpa dig inom minst 3 månader så att du blir helt frisk, fast hon får inte veta om det hon kommer att vilja att följa med så vad ska vi göra?- ” vet du vad säg att ”jag e död”, det blir bättre så hellre att hon lär sig att leva sitt liv än att jag blir orsaken till att hennes liv förstörs” 3 månader efter… -du mår underbart, arvid. ”tack doktorn” -det innebär att du äntligen får åka hem till din kära flickvän- ”jag tror att hon har levt vidare” -det finns ingen riktig kärlek som lever vidare- dagen… Jag satte på mig min onepice och en pappersskylt där det står ”arvid, välkommen” så jag tog bussen till flyplatsen och vänta på att han skulle ut från porten, jag försökte hålla tårarna. Jag tog upp skylten. Då öppnades porten och då letade jag med blicken efter min efterlängtade pv men det kom ingen jag var säker på att det var den här flygplatsen. Då släpper jag alla tårar och då kommer det någon från porten en blond-rufsig-hårig kille med skära läppar och dem perfekta ögonbrynen och ögonen mötte varandra han stannade och kollade extra noga jag släppte pappret och sprang i famnen på honom han kastade ner väskan och greppade taget om mig jag kände hur vi båda snyftade hur hans grepp blev hårdare och hårdare och hur han senare lossade och kollade rakt i mina ögon hans ansikte var väldigt röd och tårar rann ner som regnet. Jag tog tag i han huvud och tryckte hans läppar i mina och hur jag kysste honom den glädjen jag kände, och tron att jag aldrig tänker släppa taget om den jag håller som närmast… /iman

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (19 röster)
Kärlek, 3.7 out of 5 based on 19 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.