Inga många ord

”Redo?”
Han skakar på huvudet. Man är aldrig redo för något sådant här.
”Det kommer gå bra…”
En blick på bror.
Någon mumlar. Han? Kanske.
”Max är en bra kille… En bra bror…”

”Oskar, målsägare för målet. Hur gick det till?”
Han säger inget, får inte fram ett ljud. Orden sitter fast i munnen, precis som tårarna vägrar falla ned för hans kinder.
”Hur ofta skedde det?”
En hulkning, hela salen stannar. En hulkning till. Kameran rullar, alla tittar, alla lyssnar. Det är hans tur.
”Jag… Jag… Han kunde ropa på mig…”
”Din far?”
”Ja… Han ropade, ibland skulle jag vika tvätt, laga… Hjälpa hjälpa till att göra laga mat…”
Tårarna föll, de rann, det brast. Oskar grät.
”Ibland ropade han från arbetsrummet… Jag var rädd då. Jag jag var rädd, alltid rädd.”
”Vad ville han då?”
”Antingen antingen ville ha-han ha hjälp med vilka vilken vilket lag han skulle satsa på, eller med med datorn…”
Det brister, det faller. Der faller igen, igen, igen. Svart, sedan vitt, sedan tillbaka till overkligheten.
”IBLanD… ibland ville han att att att jag sku-skulle tröj… Kläderna. Ta av mig klädererna.”
Tyst. Knäpp tyst. Någon prasslar med ett papper, skäms. Det blir tyst.
”Varför ville han det?”
Ekar ekar tomt i huvudet. Fel. Säg inte så, säg rätt inte fel. Ljug inte!
”Han… Han tänkte ta ta ta… Ta saker o… Och han ville tänkte göra vad han han…”
Det brister, han hulkar och kan inte ta sig samman. Alla väntar. Fel fel. Din tur, nu. Din chans. Aldrig alltid hela tiden.
”Han tog sin sin sina händer, jag låg på golvet… På mage sa han. På mamagen. Han slog, spr… Sparkade. Det gjorde så så ont…”
Tyst. Lugna sig. Måste bli lugn.
”Använde han några redskap så att säga?”
”Han allt flera o… Han tog tog sakerna till de den öppna spisen, ibland var varma ibland kall kalla… Han tog dem på ryggen och och och…”
Tyst, gråt lite. Prata igen.
”Det gjorde ont… Han han tog sin sin kniv, en gång ett spö… han hade ett skä… Han tog tog Ma-Ma-Max skä… Skärpet. Han tog skärpet och slog. Överallt omkring mig, på på mig…”
LUGN. Måste lugna sig… Sch… Gråt ut, bara du blir lugn.
Kommer aldrig bli lugn. Fortsätt.
”Märkte aldrig någon något?”
”Max visste… Vi visste båda, men ingen fick säga något. Aldrig… Jag… Vi…” Tyst.
”Din styvmamma då? Janice?”
”Jag…” börjar en okänd röst. Fast han känner den. Han ska bo med den.
”Låt Oskar tala!”
”Nej… Hon var inte hemma…”
Alla gråter. Nu märks det. Alla gråter, utom den iskalla. Du domare, snälla gråt med oss.
”Tack Oskar.”
En hand på ryggen, rycker till. Aj. Inte där. Inte du med.
”Bra, vi kommer ta det här.”
Det är ingen match, inget tips. Det är blod och allvar. Och en jävla massa tårar. En aldrig igen familj.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (11 röster)
Inga många ord, 2.3 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.