Det röda vattnet

Kim sprang mot hamnen. Skulle han verkligen hinna? Det var en ljus härlig måndagsmorgon, och staden hade precis vaknat från det dunkla nattlivet. Det var fullt liv på gatan, alla traskade ångestladdat mot sina arbeten, vare sig de satt i sina bilar, på bussen eller på tåget. Varför ska det alltid vara så mycket folk ute när man verkligen har bråttom, tänkte Kim förtretat och fortsatte fram i galopperande fart mellan allt folk på trottoaren. Sakta flyttade sig folkmassan, och kim försökte fortsätta framåt.
Tidigare på morgonen hade kim sovit en lugn skön natt, men det vändes helt i magen när klockan ringde. Yrvaket slängde han runt ögonen i sovrummet, och märkte till sin förvåning att solen stod och knackade på fönstret utanför. Var var mamma och pappa? Under natten som gått, hade kim ledsamt trevat in i föräldrarnas rum. Det var den förbaskade mardrömmen som hälsade på varje natt, en sån där mardröm som gjorde att man alltid var tvungen att sova hos mamma eller pappa efter åt. Han hade krupit upp bredvid pappa som snarkade som en stock, så det hade tagit ett tag innan hans öron blivit döva. Till slut hade han ändå somnat, men var var de nu. Nina sov alltid hos sina fullsminkade vänner, om man nu kunde kalla dem så, men pappa och mamma var alltid hemma under helgen… Dystert hade han slunkit ned ur sängen, och traskat mot tv soffan, den härligaste platsen i hela huset. När han mödosamt gått ner för det långa hala trappan, var han framme. Han skulle precis lägga sig till rätta i den mjuka soffan, då något prasslade till under honom. Kim hade vänt sig försiktigt, och såg till sin stora häpnad att pappas tidning låg kvar. Tidningen som pappa alltid läste, tidningen som alltid var ihop växt med honom. Han måste ha glömt den tänkte kim förskräckt och visste nästan inte vad han skulle ta sig till. Stackars pappa, hans favorittidning, utan den så klarade han sig inte, brukade han säga. Det fanns bara en sak att göra, pappa var tvungen att få tidningen. Men då kom det problemet igen, var var han och mamma? De brukade alltid vara hemma på helgen, för visst var det helg? Kim tänkte så det knakade, men han kunde inte komma på vad det var för dag. Han trippade bort och ut i köket igen, och tittade uppböjt på sitt huvud på den stora göra-idag-pappret som alltid satt på väggen, den alla tittade på när de inte visste vad de skulle göra, förutom kim. Med uppspända ögon letade Kim efter de röda dagarna. Nina hade sagt det till, hade sagt det till mamma någon gång, som även han hade snappat upp. Nej, tänkte han plötsligt när han fick se de stora svarta siffrorna, det var inte söndag, det var måndag! Kim satte sig med ett pladask på det kalla trägolvet. Frågan var besvarad, mamma och pappa jobbade tänkte kim lyckligt, men plötsligt drog det ihop sig i magen igen, pappa behövde ju sin tidning. Det var bara en sak att göra, han var tvungen att få den. Ingen var ju hemma, så ingen skulle därför märka om han smet i väg en liten stund. Han skyndade sig tillbaka till soffan och greppade den stora, tråkiga, tidningen, ansåg Kim. Han sprang ut på altanen, som nästan var kokhet av solen som legat på hela morgonen, och klämde sig ut genom den skjutbara glasdörren som hade lämnats ”lite på vid gavel”, då de hade grillat ute igår. Kim visste direkt vart han skulle. Pappa hade visat honom en gång tidigare när de hade varit ute på en promenad, var han jobbade. Det var något med att stoppa papper i andra papper, och sedan stoppa dom i några lådor som åkte runt i stan. Kim hade inte varit så noggrann att lystna på vad pappa hade sagt den gången, fast vad kvittade det, han visste ändå var pappa jobbade. Snabbaste vägen var att gena genom den stora gröna busken, som gick ut i grannarna Erikssons trädgård, och sedan över staketet och ut på vägen. Längst bort låg det stora steniga huset som varje dag kastade enorma skuggor över hela korsningen nedanför, om solen tittade fram vill säga. Vad hade kim att förlora, så han kastade sig genom busken, joggade över Erikssons igenväxta trädgård, över det rostiga staketet.
Kim sprang mot hamnen. Skulle han verkligen hinna? För varje duns under honom kom han lite närmare tänkte han, men det kändes som om det var en evighet tills huset därborta. Det var fullt med folk på gatan, och alla, en efter en, slängde ilskna blickar när jag träng kim. Han fattade inte varför, han var väl en i mängden som alla andra? Visst, kanske inte lika gammal som de där tråkiga surpupporna, men i vilket fall hade han lika bråttom som dem, han hade en tidning att leverera. Han var nästan där nu, och i vilket ögonblick som helst skulle skyskrapan ta solen ifrån han ögon. Folkmassan flyttade sig långsamt, och han var tvungen att börja sick sacka mellan de långa figurerna om den här leveransen inte skulle ta hela dagen. Han kunde nästan se framför sig, hur pappa skulle skina upp när han kom med hans tidning, och hur glad han skulle bli. Det sprudlade igenom hela Kim av glädje på tanken, han kunde knappt bärga sig, så han började springa snabbare. Kim var en duktig löpare, det hade i alla fall mamma sagt till honom massor av gånger när de hade varit i parken och lekt. Nu var han nästan där, bara några hopp över ett par sorts bryggor så var hans arbete avklarat. Det var ett ganska långt hopp som krävdes, så han försökte höja farten så mycket han orkade. Med lätta steg, började han ta sats mot de mjuka brädorna, som den hårda asfalten hade övergått till. Nu gällde det, tänkte kim spänt och sköt upp sig i luften.
Några minuter senare var det fullt med folk på den annars tomma bryggan. I mitten av folkmassan, låg en död hund, medan blodet forsade ut genom ett stort sår på huvudet, och sakta fortsatte att droppa genom springorna mellan plankorna och ner i det kalla, röda, vattnet.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (5 röster)
Det röda vattnet, 3.8 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.