Den stora förändringen

Jag gick sakta ner mot byn och såg solen gå ner. Jag tyckte att det var vackert, men det var bara min åsikt. Som alla andra tyckte om mig, det var bara deras åsikt.

Vinden slet i mitt röda hår och dansade med grässtråna runtomkring mig. Min gröna klänning hade blivit lortig och mor skulle bli arg. Jag hade just varit hos granngården och bett om lite säd, men istället hade jag fått slag och hårda ord. Rispan på min kind var ful, fulare än mina fräknar i ansiktet.

Byn kom allt närmare i mina ögon och snart stod jag mitt i byn.

- Nå Angora, var är säden, frågade min mor?

- Dom gav mig ingen säd, svarade jag.

- Struntprat, och titta på din klänning?! Vad har du gjort?

- Jag ramlade på vägen, mor.

Men så sa hon inget mer, hon lät mig vara. Min mor var en snäll men ändå mycket bestämd kvinna. Jag älskade min mor och hon älskade mig. Min far hade lämnat oss för många år sedan, för att delta i ett krig. Så nu var det bara jag och min mor kvar och vår katt: Nils.

Min mor kan mer än dom flesta männen och är en duktig kvinna i vår by. Min mor är en begåvad kvinna som har hjälpt många. Men många tror att hon är djävulens värk och att hon hjälper människor bara för att vinna deras förtroende, för att sedan ge människornas själar till djävulen. Inget blev heller bättre när den där pojken hade försvunnit den där natten, då hade alla bara blivit mer misstänksamma mot mig och mor!

Jag hatar alla i den här byn, förutom Nils och mor.

Natten var nära nu och snart skulle jag och mor bege oss till sängs.

Jag satte mig på trappan som ledde in till vår lilla stuga. Jag kände att något strök sig mot min fot och tittade ner: det var Nils.

- Hej Nils, sa jag tyst.

Katten jamade till svars och jag klappade honom på huvudet.

- Dags för säng, ropade mor inifrån köket.

Jag reste mig upp och gick in i huset. Jag klädde av mig och drog på mig mina fula trasor till nattlinne. Sedan drog jag över skinnfällen på min kropp och slappnade av. Imorgon var det dags för samma dagliga rutin igen, men det fanns en glimt av upprymdhet i mina tankar, av någon konstig anledning…

Jag vaknade av att jag hörde skrik och svärd slås ihop. Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret; kvinnor och barn som sprang runt, män som slogs mot varandra och döda människor överallt.

Jag såg att mor låg och sov så jag väckte henne.

- Mor, Mor! Vakna, viskade jag.

Mor vaknade tvärt och satte sig upp: vad är det för ståhej?

- Vikingarna! Vikingarna attackerar oss, mor!

Mor såg skräckslagen ut och drog på sig kläderna: sätt på dig kläderna, Angora! Nu!!

- Vi kommer väl att överleva, frågade jag stressat?

Mor svarade inte.

- Mor! Mor! Vi kommer väl överleva?!

Mor tog mitt huvud mellan sina händer och viskade något i mitt öra: Ja.

Mor tog min hand och sprang ut genom dörren, med mig. Vi sprang genom folkmassan. Men mannen var inte långt borta och han och hans män omringade oss.

- Ta mig, men inte flickan, jag ber er, viskade mor.

- Ta henne, sa hövdingen.

- Spring, skrek mor och puttade ut mig ur omringningen.

Jag sprang och sprang. Jag slutade aldrig springa, kändes det som.

Efter ett tag kunde jag inte springa mer. Jag ställde mig vid ett träd och kräktes galla.

Jag vände mig om och såg bara skog. Dom hade inte brytt sig om mig utan bara om mor.

Jag satte mig ner på en sten i närheten och andades andfått. Jag hatade dom där vikinigarna, tänk om dom dödade mor? Nej! Det fick dom inte göra!!!¨

Jag reste mig upp och började sakta gå tillbaka. Kottar, sten och en massa andra grejer, skar in i mina fötter. Men jag brydde mig inte eller jag var snarare för trött för att orka bry mig.

Mina ben värkte och jag grät. Jag grät som jag aldrig hade gråtit förr.

Plötsligt började jag skymta en eld och några män som sprang iväg.

Jag började gå lite snabbare och jag var snart framme. Jag letade bland alla människokroppar och till slut hittade jag mor. Jag tog henne i handen och plötsligt andades hon in!

- Angora? Frågade hon.

- Ja mor, jag är här. Svarade jag med oro i rösten.

- Du måste föra med dig den här, sa mor och gav Angora ett vackert halsband i silver.

- Varför ska jag ha den här, frågade jag förvånat?

- Du får veta när tiden är inne, sa hon. När tiden är inne…

Sedan var hon borta. Jag kände hur hennes hjärta slutade slå, hur hon slutade andas.

Jag var så arg, frustrerad och ledsen! Jag hatade dom där vikingarna hoppades att dom skulle dö på vägen. Jag, en 15årig flicka, vid namn Angora, hade förlorat sin mor. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva.

Jag började röra mig mot skogen och letade efter en liten lägerplats.

Plötsligt blev jag överfallen av en pojke. Han hoppade på mig och tryckte in mig i ett hörn.

Han höll en hand för min mun och lyssnade. Vi hörde mansröster som skrek och vrålade.

När rösterna hade försvunnit släppte pojken mig och hoppade bakåt. Han var ungefär lika lång som jag och hade brunt rufsigt hår. Han hade en sliten tröja och ett par långa trasiga byxor.

- Hej, sa han snällt. Ragnar

- Hej, jag heter Angora.

Pojken tog mig i handen utan ett ord och ledde iväg mig.

Ragnar ledde in mig i en välorganiserad grotta. Jag undrade vem som bodde här?

- Det här är mitt hem, sa Ragnar. Fint va?

- Ja, jätte fint, svarade jag.

Jag tittade på halsbandet som jag hade fått av mor. Det var en katt som hängde på kedjan. Katten var fin, allt var fint på det välgjorda smycket. Jag undrade varför jag hade fått det här halsbandet och varför min mor inte berättade om vad det var för halsband?

- Vill du ha lite, avbröt Ragnar?

Jag tittade upp och såg att Ragnar erbjöd mig soppa. Jag kände att magen kurrade till.

- Ja tack, svarade jag.

Han hällde upp soppa till mig i en träskål och räckte fram den till mig: Här har du.

Jag åt väldigt glupskt eftersom jag var hungrig.

- Varifrån kommer du, frågade hen plötsligt?

- Jag kommer från den västra byn, själv då?

- Jag har levt så här i 8 månader, ända sedan mina föräldrar blev dödade.

Jag var tyst och lyssnade till ljudet som grottan gav ifrån sig: vattnet som droppade djupt in i grottan och tystnaden.

- Jag bodde i den östra byn, innan min mor och far dog, sa Ragnar plötsligt. Dom berättade ofta historier om en kvinna i den västra byn. Dom berättade att hon hade en hemsk dotter som bara lyssnade till sig själv.

Jag lyssnade till varje ord Ragnar sa och dom stämde in på mig, på ett eller annat sätt.

Hur kunde dom prata illa om mig och min mor bakom ryggen på oss? Dom kunde ju vara människor och säga det till oss, direkt?!

- Vet du vad det här är för halsband, frågade jag? Jag visade upp mitt silverhalsband. Ragnar spärrade upp ögonen.

- Varifrån fick du den, frågade han oroligt?

- Av mor, hon gav mig den och sa att jag skulle behöva den?

- Det där halsbandet måste vara väldigt dyrt, svarade han och fortsatte äta från sin skål.

Plötsligt hördes ett mullrande utifrån och Angora hoppade till.

- Det är bara åska, det är lugnt.

- Oj, hur är det med dina fötter? Frågade han.

Min blick gled ner över mina fötter och det var inte förens nu som jag kände smärtan; efter allt springande, barfota, hade kottar och annat vasst skurit in i min fot.

- Jag klarar mig, ljög jag!

- Det ser inte ut så i alla fall, sa han och log lite.

Jag skrattade ett hysteriskt skratt; håll käften!

Min sköra kropp värkte och jag ville inte dö. Min största rädsla var döden…jag hade ingen aning varför, men det bara var så. Mitt bland alla mina tankar hörde jag ett ljud; ett jamande.

Jag vaknar upp ur min trans och ser Nils.

- Nils, utbrast jag!

- Mjaaauu!

Jag tog honom i min famn och kramade honom hårt. Underlaget av lite tjockare tyg som Ragnar hade lagt upp åt mig la sig Nils på.

Han la sig vid min bröstkorg och jag kände hans tunga andetag. Jag drog det tunna tygtäcket över kroppen och det var det sista jag gjorde.

- Hallå! Angora!!! Vakna!!! Ragnar skakade om min kropp och jag vaknade tvärt.

- Vaad? Jämrade jag mig.

- Vi måste börja röra på oss, svarade han ignorant och packade ner en massa saker i sin slita lilla ryggsäck.

- Var ska vi? Frågade jag och satte mig upp.

Ragnar suckade, men gav mig inget svar. Det enda han gjorde var att peka på Nils och titta frågade på mig.

- Jo…det här är min katt. Sa jag och strök hans gul-orange aktiga rygg.

Ragnar nickade och fortsatte med sitt packande.

- Kommer du? Han tittade frågande på mig. Jag ger mig av nu.

- Var ska du, frågade jag förvånat?

- Till ett finare ställe än den här lyan, kommer du? Han frågade mer irriterad denna gång.

- Jag följer med!

Jag bar upp Nils och la honom innanför min tjocka ulletröja. Han var så liten så han fick plats!

Ragnar räckte fram ett bar träskor som passade mig precis.

Solen stack i mina ögon när vi kom ut ur lyan. Den var stark idag, men det var ändå inte jätte varmt.
Det första steget jag tog var början på mitt nya liv, med nya vänner, nya möjligheter. Men innan allt detta kom en sak; den stora vandringen jag och Ragnar hade framför oss!

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (8 röster)
Den stora förändringen, 3.8 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.