80 mil

-Jag kommer sakna dig finastefina Nora.

-Och jag kommer sakna dig finastefina Oscar, men om en vecka åker du till mig.

-Det är en vecka för länge.

Han pussade mig på pannan och släppte mig när de ropade att det var min tur att kliva på planet.

 

Tja, jag heter Nora och jag är 18 år. De flesta skulle nog beskriva mitt liv som typ perfekt, jag bor i en nybyggd villa i stockholm med min mamma, pappa och tvillingsyrra Denise, mina föräldrar tjänar bland de bästa i landet, jag har bra vänner, de bästa betygen man kan önska sig och vi reser utomlands minst 3 gånger per år. Idag är det 1 månad sedan det blev sommarlov och jag har precis kommit hem från min pojkvän Oscar i Luleå, som om en vecka kommer till mig. Det var förra sommaren när jag var med några kompisar på Gotland vi träffades, eller, jag ramlade stupfull över honom i spöregnet, han hjälpte mig till rummet, tog av mig mina blöta kläder och bäddade ner mig i sängen, stannade tills jag vaknade, och han var den finaste jag hade sett, såg ut som en gud där han satt på den lilla pinnstolen med det finaste leendet, de vita, perfekta tänderna, perfekta läpparna, isblå ögonen och kolsvarta hår som hade fallit ner i lockar framför ögonen och jag fick skämmas som fan. Vi skiljdes åt, åkte hem, 799 km, 2 timmar och 178 sekunder ifrån varandra. Men trots det var det något som gjorde att vi inte kunde hålla oss ifrån varandra.

 

Just nu är jag påväg hem från en fest, mamma tjatar alltid om att man inte ska gå omkring själv på kvällarna. Jag och Denise brukar för det mesta följas åt så det brukar inte vara några problem men nu är hon hemma och är sjuk och jag tänker inte ligga inne och ha tråkigt bara för att hon har det. Och vad kan hända nu, det är ju bara en gång? Några meter framför mig går en man och pratar i telefonen, jag känner mig ändå lite trygg över att jag inte är helt ensam. Han är säkert en helt vanlig man som pratar i telefonen som vem som helst. Vad han säger i telefonen hör jag inte riktigt och varför ska jag bry mig egentligen, men när vi gått några meter stoppar han ner telefonen i fickan och en svart skåpbil svänger in vid honom och stannar, på bara några sekunder har jag tre stora män i rånarluva efter mig och jag tänker att jag måste springa, jag måste springa som bara fan fast jag inte har någon chans. En stark hand tar tag i min axel och jag skriker.

-käften ungjävel tro inte att du kommer komma undan bara för att du skriker sådär.

de två andra männen skrattar, de värsta, mest hotfulla skratt jag hört i hela mitt liv och jag är så rädd, vill bara dö nu direkt, vill inte uppleva vad de säkert tänker göra med mig.

 

En av männen fiskar upp en kniv och sätter den mot halsen på mig.

-hit med pengarna och mobilen, allt du har, och vi vet att du har en del, Nora! och gör du inte det får du kanske bjuda på det som finns under kläderna!

alla tre skrattar igen, vilka äckliga jävla idioter. Och de vet mitt namn, de vet vem jag är, jag försöker höra om jag känner igen deras röster men det går inte. De kanske går på MIN skola, där JAG ska gå och vara rädd varje dag nu, om jag överlever alltså. Det får mig att inse att världen är så jävla orättvis och tragisk så det finns inte. Jag slänger allt de kan tänkas vilja ha på marken, min nya klocka för nästan 2000, mobilen likaså, mina smycken och några hundralappar. Till min förvåning tar de allt utan att ens röra mig och hoppar in i bilen igen som gasar iväg med ett tjut. Det känns som att min mage vänds ut och in och jag faller ner på marken och kräks. Men snabbt inser jag att jag måste ta mig hem, nu. Jag reser mig upp och springer till det känns som att lungorna blöder, jag kan se ljuset från stan nu och det är kanske 1 km hem.

 

Jag är hemma nu och mamma möter upp mig i hallen.

-Men lilla gumman vad har hänt?! Hon är upprörd.

-Jag, jag.. det var tre killar som rånade mig.

-Lars, kom hit!
Pappa och Denise kommer ut i hallen, de ser förskräckta ut.

-Nora har blivit rånad vi måste till polisen och det är nu! Mamma gråter också.

Pappa hämtar bilnycklarna och Denise hämtar några filtar åt mig medan mamma står och håller om mig. Vi hoppar in i bilen, Denise står i dörren och ser när vi åker iväg.

-Nu låser du om dig och kryper ner i soffan så ringer jag dig på ett tag! Ropar mamma till Denise innan hon smäller igen bildörren och vi rullar ner för garageuppfarten.

 

På polisstationen får jag svara på massa frågor, fast som egentligen inte är så mycket att svara på. Hur såg de ut? Vad hade bilen för registreringsnummer? Kan du tänka dig vilka det skulle kunna vara? Jag vet ingenting och polisen kan inte göra så mycket mer, idioterna kommer ge sig på fler människor som kommer behöva bära rädslan och ångesten på sina axlar hela jäkla livet för någonting de inte rår för eller kan göra något åt..

 

Veckan går ändå och Oscar kommer till mig, han får mig på andra tankar och gör mig så jäkla glad.

Vi bor ute i min familjs stuga på en ö i havet, åker vattenskoter och vattenskidor, ibland tar vi båten in till stan och äter glass och dricker cola i parkerna, går på gröna lund, grillar korv och marshmallows hela nätterna, nattbadadar och kollar på stjärnorna. Men de fyra veckorna går och han måste åka hem, hur jobbigt det än är. Det vi får glädjas åt är att när vi går ut trean om 10 månader ska vi flytta ihop och göra vad tusan vi vill med livet!

 

Nu, sju dagar senare ligger jag i min säng och ska sova, klockan visar 02.06 och jag är hur trött som helst, men ändå är det något som inte får mig att somna, jag vänder och vrider på mig, tar upp mobilen och ringer Oscar, förhoppningsvis har han inte somnat än jag måste få höra hans röst.

-Hej det är Maria. Hans mamma.

-Hej Maria är Oscar där? Och förlåt att jag ringer så sent.

-Nora är det du? Hon har inte det där lugna och vänliga i rösten som hon brukar som får en att känna sig så trygg.
-Ja det är jag, är allt okej?
-Nej Nora ingenting är okej, Oscar har druknat, han är död.

Jorden borde sluta snurra, fast det gör den inte.

”det är en vecka för länge”

Nej Oscar det är ett helt liv för länge utan dig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (16 röster)
80 mil, 3.8 out of 5 based on 16 ratings

1 kommentar

  1. Malaika Skriver:

    gud vilken bra novell! började nästan gråta…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.