4 Dagar

Den kommer alltid finns där, känslan. Du kommer alltid finnas där.

En flytt. Hoppet om en ny början. Det var sommar, den sommaren som förändrade allt.

Vi var båda tillbaks på den plats vi så kämpat för att komma ifrån. Beslutet att flytta ”hem” skulle vi inom kort få ångra. Det var den sommaren, sommaren som förändrade allt.

Vi flyttade hem till det hus vi för drygt 1 år sedan med glädje hade lämnat. Det stod där högt och hånande vid ankomst. Grått, dystert, ödsligt, alla synonymer för tomhet passar väl för denna plats. Ogräset hade tagit över och brett ut sig längs muren ner mot gatan. Brädor låg utspridda längs gången upp mot ytterdörren. De låg kvar sen den gång vi renoverat balkongen men aldrig blivit klara. Att fönstren inte blivit tvättade på mer än ett år såg man knappt eftersom gardiner fanns fördragna i alla fönster utom ett. Vi drog båda en djup suck innan vi motvilligt började bära in våra saker.

Det gjorde vi så fort vi bara kunde för att så få grannar som möjligt skulle hinna se oss. Det var ett nederlag att vara tillbaks på denna plats, ett bittert nederlag. Att det var ett val vi själva gjort var inte väsentligt, vi visste båda två vad alla tänkte.

Veckorna gick, de planer vi haft var långt utom räckhåll. Det var som om tiden stod stilla. Vi stod stilla. Hopplösheten gjorde oss båda otåliga och lättretliga. När skulle det gå vår väg, hade inte motgångarna varit tillräckliga? Var detta ett test för att bevisa något för oss själva? Var det ett test för vårt förhållande? Det skulle snart visa sig…

Dag ett började närma sig och vi bråkade mer än någonsin. Han skulle åka iväg den morgonen precis som han gjort varje dag den senaste tiden. Jobbet han avskydde väntade. Innan han gick genom dörren och tog färd mot bussen bråkade vi om den mest banala sak, en påse. Han hade väckt mig för att fråga om en påse. Det hade varit vår sista natt ihop för denna dag skiljde sig från alla andra dagar han tagit bussen till sitt jobb. Han kom inte hem igen. Var bråket om påsen det avgörande i det som väntade oss?

Men han var inte borta helt, han kom bara inte hem de närmsta dagarna. Det fanns anledningar också, han skulle sova kvar hos en kompis och han skulle träffa sin pappa som han så sällan träffade. Jag visste att nått var fel, vi båda visste. Några dagar gick. Det var festival i den stad han befann sig. Vi pratade inte vi sågs inte, men vi var båda där. Detta är den första dagen, den där jävla dagen.

Men inte förens efter denna dags slut skulle jag få veta att det var på den första dagen han varit med någon annan. Den dagen hade fått allt att rasa samman, inte bara för mig, för oss båda. Ett misstag, ett så livsavgörande misstag. Men detta var bara en dag, den första av fyra.

Nu var inte dag två långt bort. Till en början pratade vi inte, han hade inga ord. Han mådde dåligt, jag mådde dåligt, vem som mådde värst visste vi inte då, varken jag eller han. Till sist bestämde vi oss för att träffas, det var på ett konstlat sätt, inte som om vi känt varandra i alla dessa år. Jag var kall. Han var tyst. Vad detta möte skulle tjäna till visste vi egentligen inte. Men vi skulle aldrig ses igen.

Vi skiljdes som vänner, vi skulle börja om på nytt, se vart framtiden lede. Om den skulle föra oss samman igen eller låta oss flyga fria iväg. Vad vi inte visste var att vi varken skulle bli fria eller få leva tillsammans. Efter vårt möte började vi prata, vi skulle träffas, se vart det förde oss. Jag var kall. Men han var inte längre tyst. Han försökte, men jag var rädd för att släppa in, rädd att vara svag. Därför lät jag honom hållas och kämpa. Till slut lät jag honom falla samman, även om det inte var min avsedda mening. När den andra dagen var över skulle han vara borta. När den andra dagen gick mot sitt slut ringde han mig och sa hej då, jag förstod inte då vad han menade, men han menade precis vad han sa, hej då. Minuterna senare satt jag i en bil. Vi var på väg till det sjukhus som tagit emot honom. Jag visste det då, jag var så säker, han fanns inte längre kvar. Tankarna kunde inte styra åt nått annat håll, jag visste. Det var på den andra dagen han skulle vara borta, och det var han.

I väntan på dag tre gick vi trapporna upp, tog hissen sista biten. En enorm overklighetskänsla hade överfallit mig. Jag ville inte kliva ur hissen, ville för ovanlighetens skulle inte ha rätt. Vi gick in till de där fyra väggarna som jag så väl skulle få lära känna. Där satt dom som visste. Dom som visste ljög för oss, sa att han fanns kvar, att han kommer leva, men dom ljög. Han skulle inte få leva och han fanns definitivt inte kvar, jag hade haft rätt.

Tiden som gick för att möta upp dag tre kändes som en evighet. Den långa tiden var helt tillägnad honom. Han kämpade men var redan från start dömd att misslyckas, men jag hade hopp, höll mig stark och var bestämd att lyckas. Att ge upp hade aldrig varit min starka sida. Förutom att vara stark var jag naiv, jag var blind och uppäten av skuld och ilska. Jag hade från början bestämt mig för att jag kunde lösa de, jag skulle fixa det, han skulle få leva igen. Dag tre närmade sig med stormsteg och var nu inte långt borta. Dagarna innan tog jag farväl, han skulle nu få komma till ett bättre ställe, kampen var nu inte längre i mina händer. Trots att detta grämde mig så ingav det hopp om liv för honom. Så jag tog mitt farväl, säker på att vi snart skulle ses igen, du fanns ju trots allt kvar, du var inte borta, du skulle ju leva. Men jag hade så fel. När dag tre infann sig försvann mitt hopp, det jag fasat för på dag två var nu vår verklighet, du var borta, helt borta. Det fann inte längre något liv, varken för dig eller för mig. Dag tre suddade ut dig, oss.

En tid av tomhet följde. Inget annat än tomhet syntes till. Det konstiga är hur tomheten kan vara fyllt av så mycket. Fyllt av ilska, sorg, ångest, längtan, frågor, så mycket frågor.

Vi fördes alla mot dag fyra i en hastighet utan dess like. Den dag vi aldrig ville skulle slås samman med den dag vi befann oss i. Men så var den här. Allt hade gått så fort. Vi satt i bilen på väg mot slutet. Vi var nu framme vid den sista dagen. Mörkret omslöt den än så länge tomma vita. Vi hade valt mörkret. Vägen fram kändes så kall, grå och dyster, ja alla synonymer för tomhet passade väl för denna plats.

Vi klev in. Han var inte längre där men jag skulle få känna honom en sista gång. Vi gick fram. Länge vände jag ryggen till. Länge stod jag i tankar om en annan verklighet. Men tiden hann ikapp och jag vände mig om. Han var där. Så kall när jag rörde vi honom, som asfalt en kylig november natt.

Stel och kall.

Hej då.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (15 röster)
4 Dagar, 3.1 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.