Gråt för fan inte

Jag tycker inte om när folk gråter.

Deras ansikten blir röda och mosiga, ögonen blir rinniga och mungiporna liksom förvrängs ihop med hakan och ger ett absurt utseende.

Det är skönt om det är en person som inte vill bli tröstad. Då skriker den oftast ”DRA ÅT HELVETE!” och så drar man åt helvete och så är det inget mer med det. Men om personen brölande kastar sig i ens armar och grinar mot ens axel, och förväntar sig att bli smekt och tröstad trots att den är förvrängd och mosig och rinnig, så kan det bli lite jobbigt.

Något som är extra jobbigt, är om personen gör både och.

 

Fanny (för det var väl det hon hette?) lutade sig mot min axel och skakade av snyftningar. Jag gjorde ingenting för att trösta henne. Jag ville inte röra henne när hon grät. Jag satt bara där på hennes säng och lyssnade på hennes hulkande, anklagande ord.

”Jag v-ville ju inte ens! Det var ju d … du! Jag ville inte!”

Jag sa ingenting. Jag bara lät ljudet av hennes gråt gå in och ut igen.

(Just det, det är en annan sak jag hatar: ljudet. Allt hickande och kluckande och jämrande. Det är som ljudet av en mygga – ihärdigt och irriterande.)

 

I kyrkan hade hon inte alls varit sådär oattraktiv. Där hade hon stått, längst fram i gospelkören i sin tajta svarta klänning som avslöjade ryggens och lårens kurvor, sättet hon rörde kroppen på till musiken och hennes starka, vackra flickröst som nästan lyfte taket. Det var den som hade lockat in mig i kyrkan från första början – annars skulle jag aldrig ha kastat en blick på det där jävla klosterhuset. Men när jag väl såg henne hade jag gärna bytt plats med ljusen som gled över hennes kropp, eller mikrofonen som snuddade vid hennes smala, perfekta läppar.

 

Det är faktiskt inte så svårt att charmera folk. Först smickrar man dem (”Ursäkta, men ditt solo var helt underbart!”), sedan låtsas man ha samma intressen (”Ja, jag sjunger ju då bas i en pojkkör …”), sedan kommer de oftast med en metkrok (”Om du vill kan du följa mig hem, jag har en skiva som du säkert skulle gilla …”). Och när man väl står i ett rum med en säng, så är det så gott som klart.

Konsekvenserna är däremot inte alltid önskade.

 

”Mina f-föräldrar kommer snart h-hem”, hulkade flickan som jag trodde hette Jenny. ”De … de kommer bli jä-jättebesvikna på mig …vad ska jag göra?!”

Hon begravde ansiktet i mig och grät genom tröjan så att huden innanför blev fuktig. Ytterst osexigt. Jag rynkade ögonbrynen och vred bort ansiktet. På golvet låg den svarta klänningen. Hon och den hade varit så förföriska ihop. Nu var ingen av dem det – klänningen var skrynlig och hon var kladdig och rödrosa i ansiktet. Trist.

”Men säg något då!” skrek hon plötsligt och släppte taget om mig (skönt). ”Har du ingenting att säga?! D-det var du, jag ville inte ens, jag bara följde med … det var du!”

Äntligen. Nu började hon bli lite mer ”dra åt helvete”-inriktad. Jag reste mig ur sängen och började söka efter mina jeans på golvet.

”Vad gör du? Säg något!”

De låg under hennes klänning. Jag föste undan den och började dra på dem. Undrade om jag hade någon cigg kvar i fickan.

”Snälla, prata!”

Vafan. Jag hade ändå ingen tändare. Jag suckade och knäppte jeansen, innan jag började gå mot dörren.

”Det var kul att ses, Jenny.”

Hon stirrade på mig genom tårarna. ”J-jag heter Fanny!”

”Ursäkta. Hejdå, Fanny.”

Jag gick ut och stängde dörren ordentligt efter mig. Man är ju trots allt artig.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (20 röster)
Gråt för fan inte, 4.0 out of 5 based on 20 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.