Den enda rätta

Det började perfekt. Livet alltså.
Denise blev vändpunkten för mig. För första gången i livet stod jag inför en situation som jag inte klarade av att hantera, inte ville ha, inte kunde påverka, helt enkelt inte accepterade. En livssituation jag inte vill vara i.
Jag kunde inte leva med att smygtitta på henne över arbetsbänken. Att se henne sitta där borta och effektivt låta fingrarna dansa över tangentbordet. Ofta satt jag och fantiserade om hur de där fingrarna skulle kännas, mot min hud. Hon distraherade mig ständigt. Jag skämdes för mina tankar, var rädd att någon skulle se när min blick fastnade på henne. Jag fick inte tänka sådana tankar om henne, inte om min kollega. Arbetsgrejen var egentligen det minsta problemet, det använde jag bara som plåster på såren, för att få det att låta lite mildare, slippa tänka på allt det andra. För jag vet inte ens vad som är värst. Att personen jag förälskat mig i är någon annan än min egen man. Eller att hon är en kvinna så som jag. Det är obeskrivligt, omoraliskt, fel. Men de känslor som spirar i mig när hon möter min blick i personalrummet. Som bubblar upp i mig, får mitt hjärta att explodera. Hon tittar på mig också, ler, fast hon viker inte undan blicken som jag gör. Hon är inte vek som jag är. Hon står för vem hon är, för vilka hon förälskar sig i. Hon har inte kjol till sin kavaj som vi andra kvinnor tvingas ha. Hon vägrade det, sa nej, bar svarta kostymbyxor som personalens män. Men man kan inte missta henne för att vara kvinna. Trots byxorna och det kortklippta håret klär hon sig i djupt urringade skjortor, använder halsband och sminkar sig på ett sätt som får de mörkt bruna ögonen att se om möjligt ännu brunare ut, ännu djupare, ännu vackrare.
Jag vill inte tänka på henne, inte alls, aldrig. Samtidigt älskar jag när hon tränger sig på i mina tankar. Tränger sig in i mitt huvud, i mina sinnen, hur hon försiktigt smyger sig på när man minst anar det. Och hur tankarna på hennes perfekta ansikte får mina mungipor att ofrivilligt dras uppåt, som marionettdockor med snörena styrda av mina innersta tankar.
Jag trodde att jag funnit mig själv. Visste vem jag var vid det här laget. Hade lärt känna min identitet. Men känslorna jag känner när jag ser Denise, hur hon får mina inälvor att vridas i både smärta och lycka på samma gång. Sådana känslor har jag aldrig känt för någon man, inte heller han jag gift mig med. Det går inte att jämföra, inte på något vis. Jag kan inte leva såhär, jag vill vara med Denise, vill prata med Denise, vill umgås med Denise. Det känns obehagligt, mina tankar skrämmer mig. Jag är inte lesbisk. Nej aldrig, jag kan inte vara lesbisk. Får inte vara lesbisk.
Det gör ont. Att veta vad man vill, veta vad man vill ha utan att kunna visa det. Jag vill förklara för hela värden, få alla att förstå hur lätt hon är att älska. Men det fungerar inte så. Jag får hålla det inom mig, skrika inombords och samtidigt täcka det hela med ett leende utanpå. Fortsätta kyssa min man trots att det känns fel, trots att de äcklande känslorna växer sig allt starkare. För det är så det är, jag börjar må dåligt av honom, han jag trodde var min stora kärlek. Han gör mig näst intill illamående. Men han gör inget fel, han är precis som vanligt, har inte förändrats. Men det har jag.

Om jag bara för stunden låter mig fantisera om en framtid med Denise. Då skulle jag aldrig få den framtid jag föreställt mig, inte den basiska familjen jag alltid drömt om. Ett stort hus, Volvo, hund, en arbetande man, barn, barnbarn? Alla mentala förberedelse från när man var barn skulle gå i kras. Jag skulle inte kunna hålla henne i handen utan att bli förföljd av oförstående blickar. Denise skulle aldrig få samma medlidande den dagen jag går bort som vad min man skulle fått.
Jag tar ett allt större avstånd från min man. Har slutat att föra samtal om min arbetsdag, det enda jag har att berätta är om hur Denise kom och gick och det väljer jag att utelämna.
Jag vet inte ens om Denise märker någonting, om hon har samma känslor för mig som jag för henne? Just därför tänker jag inte lämna min man. Jag är rädd för ensamheten, vill vara graderad innan jag gör mina val. Jag vet så väl att livet är till för att ta risker, att man måste det för att nå de mål man helst vill. Men jag vågar inte. Jag är feg, mesig. Så fort tanken på att lämna Mike dyker upp så dyker den även upp med den påtagliga känslan av avskildhet, ensamhet. Om jag missuppfattat Denise leenden står jag där ensam sen. Men jag måste ta den risken. Måste våga ge livet en chans, för med Mike kommer jag aldrig bli lycklig. Inte lika lycklig som jag kan bli med en kvinna. Jag har känt känslan nu, känt skillnaden, känslan av att vara kär, kär i Denise.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (7 röster)
Den enda rätta, 3.7 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.