Änglar hör hemma i himlen – del 3

Jag går upp, äter frukost, sätter mig i soffan hos Disa, äter lunch, är med Disa, äter middag, är med mamma och somnar. Det är schemat för varje dag. Det är tråkigt men jag orkar inte göra något. Jag avvisar Erik. Vid varje behandling blir jag bara tröttare och tröttare. Jag har fått fyra behandlingar nu. Snart är det dags för den femte. Det kan väl inte bli så mycket värre. Eller så kan det bli det. Jag hoppas att jag blir bra snart.

***

På väg till sjukhuset för den femte behandlingen känner jag mig piggare. Men det är inte så mycket. Jag lutar huvudet emot den varma bilrutan. Det är sommar och solen skiner. Människor går ute på stan i shorts och linne. Men jag kommer att missa hela dagen. Tillbringa den på sjukhuset. Och allt för att det finns en sjukdom som heter leukemi. Mamma parkerar bilen och hjälper mig ut ur den. Vi går emot sjukhusets stora ingång för att få en femte behandling. Snart sitter vi i väntrummet. Efter fem minuter kommer Johanna.
Ella! säger hon. Hur är det?
Lite trött, svarar jag. Men annars är det bra.
Johanna leder mig in i det tråkiga grå rummet där jag ska få min behandling.
Då undersöker vi dig igen, säger hon muntert. Något konstigt sen senast?
Mm, svarar jag. Jag har känt mig tröttare. Jag har också mått lite illa.
Okej, men då tar vi blodprov.
Jag känner den välbekanta smärtan när blodprovet tas och sedan försvinner Johanna som vanligt. Tio minuter går innan hon är tillbaka.
Ella, säger hon. Jag är ledsen.
Jag känner hur mina ögon tåras.
V- Vad menar du? Stammar jag.
Ella, säger Johanna igen. Den har spridit sig.
Vad har spridit sig?
Cancern. Du går inte att rädda. Jag är så ledsen. Du är ju så ung.
Mina öron kan inte tro vad de hör. Kommer jag att dö? Men Disa och Erik? Mamma? Vad ska hända med dem? Mamma reser sig från stolen och går in på toaletten. Höga snyftningar hörs därifrån. Mamma gråter! Jag rycker upp dörren och tar henne i famnen.
Mamma, snyftar jag. När jag dör så måste du leva vidare. Disa behöver dig. Förstår du inte?
Jo, svarar mamma. Men det går ju inte att leva utan dig. Jag ska dö före dig!
Nej, det ska du inte. Du får göra som jag säger, förstått?
Okej, snyftar mamma.
Hon torkar tårarna och leder mig ut ur sjukhuset. Hon letar desperat efter papper och penna. När hon hittar det ger hon det till mig.
Skriv, säger hon kort.
Va?
Jag fattar inte ett skrit av vad mamma menar.
En lista, svarar hon.
Vad för lista? Frågar jag utan att fatta.
På vad du vill göra innan du dör.
Aha!
Äntligen förstod jag vad mamma menade. Jag tar upp pappret och börjar skriva.
Vad jag vill göra innan jag dör:
Åka på semester med Disa och Erik
Hitta pappa och be om ursäkt
Fräscha till mitt rum
Rida på en tur med mamma
Jag skriver snabbt och ger henne pappret. Mamma ger tillbaka det till mig.
Vi börjar med punkt tre tycker jag, säger hon
Jag skrattar och vi åker tillsammans emot gallerian.

Lukten slår emot mig när vi kliver in igenom de stora dörrarna. Butiker finns överallt. Jag kastar en snabb blick på mamma. Hon överrumplas som vanligt av köpcentrets skönhet. Vi styr snabbt stegen emot tapet-och-färgaffären. In genom ingången går vi och svänger emot tapeterna. Länge står vi vid tapeterna. Men ingen snygg tapet finns. Vi går därför emot färgerna. Vi väljer en snygg himmelsblå. Sedan tar vi en mindre färgburk med vitt. Och en annan mindre med gul. Och en tredje och en fjärde och en femte med brunt, grönt och rosa. Sedan går vi emot kassan och betalar. När jag och mamma är klara börjar vi gå emot utgången. Mina ögon fastnar på en skylt.
50 % rabatt på resor till Medelhavet
Jag stannar upp och tar tag i mammas arm. Hon stannar och ser på mig med en frågande blick. Jag pekar otåligt emot skylten och mamma försvinner. Jag sjunker ned på golvet och sitter där en stund tills hon kommer tillbaks. I sin hand har hon tre biljetter. Biljetter till Rom.  Resan är om en månad. Den närmaste mamma kunde få tag i. Hoppas att jag lever då. Sedan ler mamma emot mig och vi går emot bilen. Vi ska hem och måla om mitt rum. I snygga färger. Mamma ser lite hemlighetsfull ut. Hon har nog en idé till målning. Hon öppnar bilen och vi sätter oss. Bilens motor startar och vi svänger ut ifrån parkeringsplatsen. Vägen till vår lägenhet är inte särskilt lång. Snart har vi parkerat bilen och är ute ur den. Vi tar hissen upp till lägenheten och öppnar dörren. Vi möts av Disas skrik och mormors arga röst. Jag kan inte hålla mig för skratt så jag skrattar högljutt. Genast slutar oväsendet och de kommer ut i hallen.
Hej gumman, säger mormor. Jag visste inte att du skulle komma hem så tidigt.
Det visste inte jag heller, svarar jag.
Mamma drar med sig mormor ut ifrån hallen och in i köket. Själv tar jag med färgburkarna till mitt rum och ställer undan alla möbler till en hög i mitten av rummet. Sedan sätter jag mig hos Disa i soffan. Ytterdörren slår igen med en hög smäll och snart kommer mamma ut i vardagsrummet. Hon öppnar dörren till mitt rum och går in. Precis innan dörren stängs sticker mamma ut huvudet.
Kom inte in, skrattar hon.
Sedan slår dörren igen bakom henne.

Några timmar senare kommer mamma ut ur mitt rum. Hon nickar emot dörren för att visa att hon är klar. Jag går in i rummet. Blundar gör jag för att inte se mammas överraskning.  Sedan öppnar jag ögonen. Alla möbler är nu rosa. Väggen är blå med små, vita moln utspridda över den. På en tom yta på en vägg har mamma målat. Jag går närmare och ser vad det är. En ängel som flyger iväg. Längst ned är det grönt och där står en liten flicka och gråter. Jag förstår genast vad bilden betyder. Ängeln är jag och flickan på marken är Disa. Mamma ler. Ett falskt leende. Jag ser på henne att det var svårt för henne att måla. Jag ger henne en kram.
Tack mamma, mumlar jag emot hennes bröstkorg. Tack så hemskt mycket.
Varsågod gumman, svarar mamma men hennes röst spricker.
Hon släpper taget om mig och går ut från rummet. Disa kommer tassande in genom dörren och stannar förvånat mitt i rummet. Hennes lilla huvud vrider på sig och hennes ögon glider ram och tillbaka genom mitt omgjorda rum. Hennes blick stannar på målningen.
Ängel, viskar hon. Mamma ängel.
Mm, mumlar jag.
Sedan pekar hon på flickan på marken.
Jag, viskar hon med gråten i halsen. Det jag. Vaffö inte jag ängel?
För att du inte ska dö snart, svarar jag. Det ska jag.
Disa backar ut ur rummet. Min fina dotter. Nu kommer jag att förlora henne. Det är det sista jag vill men det kommer ändå att hända. Disas ljusblå ögon fylls av tårar. Snart får de inte plats i hennes ögon så de börjar rinna. Disas kinder blir blöta av det salta vattnet som rinner från hennes ögon, ner över kinderna och landar i en pöl på golvet.
Inte lämna mig, snyftar Disa innan hon springer ut ur rummet.
Jag hör en duns ifrån vardagsrummet när hon kastar sig på soffan. Sedan börjar hon gråta högljutt. Mammas fotsteg når mina öron och snart dyker hon upp i dörröppningen. Hon ser frågande på mig.
Hon vet, svarar jag lågt. Det var inte menat att såra henne så djupt.
Jag förstår, mumlar mamma. Jag förstår precis.
Mamma går fram emot mig och tar mig i famnen. Hon vet lika bra som jag att jag inte har långt kvar på mitt liv. Och av den tiden måste vi göra livet bra. När mamma släpper mig räcker hon över en lapp.
Ridtid måndag 13.00 till 14.00, läser jag.
Mamma ler. Jag ger henne en kram till. Det är bara fredag. Rida ska vi göra på måndag. Men med tanke på hur jag känner mig nu så tror jag inte att jag klarar mig ända dit. Jag släpper mamma och går ut i vardagsrummet och tar Disa i min famn i stället. Hon vrider sig och försöker komma loss men jag bara trycker henne hårdare intill mig.
Nej!
Disas skrik skär i öronen på mig och jag lägger handen över hennes mun.
Sch, hyschar jag lugnt. Tyst älsklingen min.
Nej! Skriker hon igen. Disa aldrig vara tyst!
Det plågar mig att se henne så ledsen. Ingen mor vill se något sådant. Det känns som om tusen knivar skär i mitt hjärta. Jag ger upp och släpper långsamt taget om henne. Disas gråt går över i våldsamma snyftningar.
Fortsätt skrik då!
Det är första gången jag skriker på min dotter. Jag kan väl välja mina tillfällen. Min röst skär sig och jag vänder ryggen till. Efter det går jag lugnt in på mitt rum, stänger om mig och somnar på min säng.

Långsamt öppnar jag ögonen. Det är lördagsmorgon. Tidigt också. Jag sätter mig långsamt upp i sängen. Hela mitt huvud dunkar. Jag reser mig upp på ostadiga ben. Det första som händer är att jag nästan ramlar. Jag rätar på mig och börjar gå försiktigt. Rummet börjar snurra men jag fortsätter ändå att gå. Mitt på golvet i vardagsrummet kollapsar jag. Mina ben orkar inte hålla upp mig längre. Då kommer smärtan farande. Som en bomb som nyss sprängts kommer smärtan. Jag vrider på mig och skriker av smärta. En kväljande känsla når mig och halsen fylls av en varm vätska. Jag lägger mig på sidan och spyr. Men färgen överraskar mig. Jag spyr blod. Min bröstkorg höjer och sänker sig snabbt. Det gör ont. Ondare än något annat jag varit med om. Jag skriker igen. Högre denna gången. Mitt liv flimrar förbi ögonen. Jag ser mammas springande ben komma emot mig. Efter det blir hela min värld svart.

***

Det starka ljuset bländar mig när jag äntligen kan öppna mina ögon. På en stol bredvid min säng sitter Erik. I hans knä sover Disa. Jag älskar henne så mycket. Erik håller i min hand. Han klappar den. Jag vill klappa tillbaka men jag kan inte röra mig. Jag förstår genast att jag ligger på ett sjukhus. Inte vilket sjukhus som helst utan ett hospice. Min mun öppnar sig för att säga tre ord. Men inget ljud kommer ur den. Fint. Jag kan varken röra mig eller prata.
Det är lugnt, säger Erik tyst från sin plats bredvid mig. Sjuksköterskan sade att du hör mig. Hörseln är tydligen det sista som försvinner.
Mina ögon rör sig fram och tillbaka. Jag kan inte styra dem.
Disa hälsar, fortsätter Erik. Och din mor med. Lena klarade inte av att vara här. Hon bröt ihop.
Jag stirrar på honom. Så min mor ska inte vara med mina sista dagar eller timmar i livet. Erik pratar med mig helatiden men jag märker inte att tiden flyter framåt. När jag somnar den kvällen vet jag att allt kommer vara värre i morgon. Och när jag vaknar vet jag att jag har rätt. Jag varken ser eller känner någonting. Det enda jag vill är att dö. Erik säger att Disa kramar mig. Jag vill le men det fungerar inte. Och på det jag tror är kvällen pratar någon fortfarande med mig när jag somnar tillslut.

Morgonen därpå har mamma kommit och all min livslust är borta. Jag orkar inte hålla mig kvar vid livet längre. Så jag släpper långsamt taget om mitt grepp vid mitt underbara liv. Erik märker det och Disa och mamma med. Disa skriker och förmodligen håller hon fast mig. Mamma gråter ljudligt. Erik är den enda som fortfarande håller sig lugn. Men hans röst skvallrar om den verkliga sorgen han bär inom sig. Han pratar lugnt med gråten i halsen. Snart finns jag inte mer. De sista orden jag hör i mitt liv är de vackraste ord jag någonsin hört.
Jag är ledsen att du lämnar oss, säger Erik. Men änglar hör hemma i himlen.
Med frid i hjärtat lämnar jag denna världen och går vidare.Författarens ord: Hoppas att ni tyckte om den och orkade läsa allt. Man kanske inte ska kalla den novell men kände att jag var tvungen att publicera den någonstans. Jag är väldigt stolt över den. Mer av mig kanske kommer!

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (28 röster)
Änglar hör hemma i himlen - del 3, 3.9 out of 5 based on 28 ratings

10 kommentarer

  1. sandra Skriver:

    Denna va riktigt bra måste jag säag, blev rörd till tårar :) riktigt bra skirven :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Emma Skriver:

    Gud vad sorglig!! Kändes som jag skulle börja gråta när som hällst. Riktigt bra!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  3. jossan Skriver:

    så jävla b´ra grät hela sista delen. skit vacker skriv en tll :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  4. sanna ... Skriver:

    Den var jätte bra, blev också rörd till tårar jätte bra! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  5. Claes Skriver:

    riktigt bra skriven. jag har aldrig läst en så bra novell förut

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  6. Andy Skriver:

    Hur kunde hon släppa taget? Sista biten av texten måste man ha ett hjärta av sten för att inte få tårar.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  7. Ylva Skriver:

    Vilken jättefin och sorglig historia! Du skriver bra och det fick mig bli sugen på att skriva något själv!
    Det var lite överdrivet ibland, men annars var det en jättebra historia! Tårarna var på väg att komma i slutet!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  8. "My" Skriver:

    fantastiskt bra skrivet! grät mig igenom sista delen. skriv gärna mer

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  9. Anna Skriver:

    Jag storgråter.

    Novellen är så vacker och oskydlig på ett sätt. Helt underbar.

    Fortsätt gärna skrivandet – vill se mer av dig :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  10. Tove Skriver:

    Shit vad sorgligt men väldigt bra skrivet skulle gärna vilja läsa mer från dig :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.