Änglar hör hemma i himlen – del 2

Där sitter han. Han som jag trodde att jag aldrig mer skulle få se. Han som inte ville veta av mig. Han vars ansikte är så vackert att änglarna blir avundsjuka. Han som hade sårat mig så djupt att jag trodde att jag aldrig skulle få känna lycka igen. Han som är fadern till Disa.

Erik ler emot mig med det bländande leende som fått mig att bli så förälskad i honom. Jag snörper surt ihop munnen och slår med blicken i bordet. I ögonvrån ser jag hur Eriks leende sakta försvinner och han tar mina händer i sina. Jag känner hur jag smälter inombords men jag måste hålla masken. Han stryker mina händer med tummen och en elektrisk chock skickas igenom min kropp.
Ella, säger han. Jag har varit ett svin emot dig. Hur är det?
Bra, muttrar jag. Och jag vet att du har varit ett svin. Du behöver inte säga det högt.
Varför så sur? Jag trodde att du älskade mig.
Där hör du det själv. Älskade.
Jag betonar älskade så att han skulle förstå. Egentligen älskar jag honom fortfarande men jag var rädd att om jag tog tillbaka honom så skulle han såra mig igen, eller så skulle jag lämna honom för gott genom att somna in.
Ljug inte för mig, flinar han. Man märker det på dig. Du är minst lika förälskad som du var när vi träffades.
Tänk om jag är det då! Nästan skriker jag. Skulle du såra mig igen? Precis som du gjorde sist. Du kanske vill veta att jag blev gravid och att din dotter har en mamma som har cancer.
Erik flämtar till. Han reser sig från stolen mitt emot och sätter sig på stolen bredvid mig. Jag känner hans armar omkring mig i en tafatt kram.
Förlåt Ella, säger han med sårad röst. Jag visste inte. Det får mitt val att bli ännu enklare.
Jag drar mig ur hans grepp och stirrar på honom.
Val? Frågar jag dumt. Vad för val?
Vem av er jag ska tillbringa resten av livet med, svarar han som om det vore det mest naturliga i världen.
Vänta. Nu hänger jag inte riktigt med. Har du träffat en ny?
Ja det har jag. Men jag har nu insett vem av er som betyder mest för mig.
Vem är den andra?
Erik nickar emot dörren precis när en blåslagen Astrid kommer in. Hon ser argt på mig. Men när hon får syn på Erik ler hon stort och går fram emot oss. Hon har helatiden ögonkontakt med mig när hon kramar om Erik. Erik sitter tyst och bara stirrar tomt framför sig. Han kramar inte tillbaka. Sorgset pekar han emot en stol och Astrid slår sig ned. Helatiden ler hon.
Tjejer, börjar han. Jag gillar er båda men jag kan inte vara ihop med båda två. Tyvärr är det bara en av er som lyckats fånga mitt hjärta. Det är henne jag vill leva med.
Astrids svarta ögon stirrar på mig.
Nu ryker du din bitch, mimar hon.
Hennes lena hår har fått mig att känna verklig kärlek, fortsätter Erik. Men jag tänker ändå fråga henne om hon vill leva med mig.
Astrids självsäkra leende blir långsamt större. Jag själv vänder bort blicken för att han inte ska se mig brista ut i tårar.
Okej, säger han samtidigt som spänningen ökar.
Nu blir jag tvungen att höra när han väljer henne, tänker jag.
Ella, säger han. Vill du ta tillbaka mig igen efter allt jag har gjort emot dig?
Jag vänder tillbaka min tårfyllda blick. Men det är glädjetårar han möter. I ögonvrån ser jag Astrids min bli förtvivlad. Sedan kastar jag mig in i Eriks varma famn och sluts om av kärlek. Samtidigt reser sig Astrid från stolen och springer gråtandes därifrån.

Hand i hand går vi tillbaka till mitt hus. Han ska för första gången se sin dotter. Djupt inombords känner jag mig orolig för vad Disa ska göra. Kommer hon att älska honom lika mycket som jag gör? Eller kommer hon att skrika åt honom att gå som hon gjort med en annan pojkvän jag haft. Jag öppnar dörren och kliver in. Genast springer mamma ut i hallen. Hon är sur, det märks. Hon bryr sig inte om att Erik står där när hon tar tag i min arm och drar mig ut i köket. Hon drar ner mig på en stol och sätter sig surt bredvid mannen som sitter mitt emot mig. Man behöver inte vara som Einstein för att förstå att han är en polis. Men det är något välbekant med honom. Hans doft sprider sig ändå över till min sida av bordet och fyller hela köket. Det sticker i näsan och får ögonen att tåras. Mamma ser på honom kärleksfullt men ändå lite argt. Sedan kan hon inte hålla sig längre.
Vad tänker du med? Skriker hon.
Hon skriker så högt att hon får mig att hoppa till. Mina öron värker.
Huvudet, svarar jag. Vad annars?
Om man tänker med huvudet slår man inte ned de tre populäraste tjejerna i skolan, skriker mamma igen.
Mamma, de var inte schysta emot mig. De har mobbat mig i alla dessa år och det vet du. Du måste väl ändå hålla med om att det var lite bra gjort ändå.
Mamma suckar men hennes arga uttryck blir lite mildare. Sedan lutar hon sig fram och viskar:
Lite bra var det väl ändå.
Polisen ser på mig. Hans grönblåa, lite sneda ögon påminner om mina egna. Då förstår jag mammas kärleksfulla blick. Efter fjorton år är han äntligen tillbaka. Eller ska man säga äntligen? Han hade ju lämnat oss. Polisen ler emot mig. Sedan öppnar han munnen.
Bara för att du är min dotter tänker jag inte arrestera dig, säger min far och ler.
Det leendet fick mig att tänka tillbaka på de första fyra åren i mitt liv. Trots att det var så länge sedan så minns jag det klart och tydligt. Jag minns fortfarande kvällen för så många år sedan. Jag hör fortfarande deras höga röster. Mina ögon sluts och jag faller in i minnet.

Jag slår upp ögonen och sätter mig upp i sängen. Jag blickar ut i det rosa rummet. Långsamt men säkert reser jag mig och tassar ut i hallen. Mammas och pappas höga röster hörs utifrån köket. Tyst tassar jag dit. Jag ställer mig intill kanten och kikar försiktigt fram på mina föräldrar inne i köket. Synen jag möts av får mig att bli illamående. Pappas ansikte är förvrängt av ilska och han skriker på mamma.
Hon kan ju inte leva så för alltid! Skriker han.
Så du vill att din dotter ska bli behandlad så i resten av sitt liv? Skriker mamma tillbaka.
Pappa tar upp en tallrik och slänger den emot mamma. Hon vänder ryggen emot och den krossas emot hennes bakhuvud. Ett hål bildas och det börjar rinna blod.
Din idiot! Skriker hon och tar upp skärvorna och kastar tillbaka.
De gör små sår i pappas ansikte och han ser ännu argare ut. Snabbt går min far emot min mor med en höjd arm. Jag vänder bort huvudet och hör en hög smäll när pappas handflata slår till mammas kind. Jag tassar tyst därifrån och går in på toaletten. Jag stänger dörren högljutt och sätter mig på toalettstolen. Långsamt börjar jag gråta. Hela min fyraåriga kropp skakar av gråt. Ingen ska behöva uppleva sådant här. Vad kommer att hända nu? Kommer polisen att ta honom? Jag slutar tvärt att gråta och lyssnar efter ljud som kan avslöja läget där ute.
Då går jag då! Skriker pappa hest.
Bra! Svarar mamma minst lika hest.
Hejdå!
Hejdå!
Ytterdörren slås igen och en duns hörs i hallen. Jag börjar gråta igen. I något som känns som en evighet sitter jag där och gråter. Ända tills någon bankar på dörren till badrummet.
Ella, säger mamma försiktigt. Är det du?
Ja, piper jag.
Kan jag komma in?
Mm.
Mamma öppnar försiktigt dörren och kikar in. Hennes kind är blåslagen och hennes rödblonda hår är ännu rödare av blodet. Hon går fram till mig och lyfter upp mig i sin famn.
Det är okej älsklingen, mumlar hon. Han är borta nu. Det är bara du och jag. Glöm honom. Du ska få ett bra liv utan en man i familjen.
Mamma, säger jag och ger henne en blöt puss på kinden. Jag älskar dig.
Långsamt glider jag ur minnet. Bilden av mig i min mors famn blir suddigare och suddigare. Snart är jag tillbaka i verkligheten. Den vid köksbordet fjorton år senare.

***

Vid köksbordet slår jag upp ögonen igen och stirrar argt på pappa.
Jag såg vad du gjorde, väser jag. Du slog mamma och du kastade en tallrik på henne. När din fyraåriga dotter såg på.
Jag ser hur pappa letar efter ord. Han öppnar munnen och stänger den om och om igen. Men han hittar inga ord. Därför reser han sig och går förbi Erik. Ännu en gång lämnar han mig och mamma bakom sig. Vi betyder inget för honom. Det är dags att inse att han inte är perfekt. Ytterdörren slår igen ute i hallen. Precis som den kvällen för så många år sedan. Mamma ser på mig och ler. Erik kliver in i köket och lägger armarna om mig. Mamma nickar med huvudet emot vardagsrummet. Jag tar Erik i handen och öppnar dörren till rummet intill. TV:n står på och Disa sitter i soffan. När hon ser mig stänger hon av TV:n och springer fram till mig. Hennes små armar slår sig om halsen på mig och jag lyfter varsamt upp henne. Hon borrar in huvudet i min hals och får snart syn på Erik. Hon vrider sig försiktigt dit och pekar på honom.
Vem det? Frågar hon tyst.
Jag ler och släpper ned henne.
Det är din pappa, svarar jag mjukt och ger Erik en kram.
Erik stirrar på sin dotter med tårögda ögon.
Är du säker? Frågar han.
Ja, svarar jag igen.
Men hon är så vacker. Så lik dig.
Hon har dina ögon.
Erik böjer sig fram men överrumplas av Disa. Hon slår sina armar omkring honom och skriker i hans öra.
Pappa! Skriker hon. Pappa! Pappa!
Jag skrattar och kramar de båda. Vi är en familj. En lycklig familj. Jag gläder mig åt att Disa älskar sin far. För då har hon någon som kan ta hand om henne om jag skulle dö. Vilket det känns som om jag ska.

På kvällen pussar Erik Disa godnatt innan han går. Jag lägger mig tidigt och ser upp i taket. Det är lika fult som jag minns det. Nästa dag börjar vi med cytostatika. Det ska bli läskigt men ändå skönt. Jag kommer att bli frisk. Eller det hoppas jag i alla fall. Jag funderar länge innan mina ögonlock känns tunga. Jag vill inte somna men jag gör det ändå. När jag vaknar vet jag att mitt liv kommer att förändras en gång för alla. När jag vaknar vet jag att jag inte kan vara den mor som Disa vill ha. Jag vet också att om det inte lyckas kommer jag att dö. Men jag måste kämpa för överlevnad. Jag ska kämpa för Disas och Eriks skull. Men om jag inte lyckas måste de veta att jag älskar dom. Jag sluter långsamt mina ögon och somnar. Sedan sover jag djupt. Jag drömmer inget. Och det vill jag inte heller. För då vet jag att jag bara kommer att drömma om morgondagen.

När jag vaknar gömmer jag mig under täcket. Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill ligga kvar och sova. Jag vill inte ha leukemi. Kan man inte få vara lite normal? Men nej, tydligen går inte det. Man måste tydligen vara mamma vid arton års ålder till en två år gammal flicka. Pappan till flickan måste tydligen ha lämnat en för att sedan komma tillbaka. Man måste visst också få ett anfall på sin egen far när han återvänder hem igen efter fjorton år. Och inte nog med det måste man ha cancer och en mor som inte kommer att klara av att leva utan en. Jag sluter ögonen igen och försöker somna om men mamma dundrar in i rummet och rycker av mig täcket.
Dags att gå upp nu, sjunger hon glatt.
Mmm, muttrar jag.
Mamma drar upp rullgardinen och dansar ut ur rummet. Jag kliver ur sängen och släpar benen efter mig fram till stolen där mina kläder ligger. Jag klär på mig dem och släpar mig ut i köket. Disa har precis ätit klart när jag kommer ut.
Morgon mamma, säger hon och kramar mig försiktigt.
Morgon gumman, säger jag och kramar henne tillbaka.
Hennes hår kittlar mig i näsan och mina ögon tåras. Erik hade rätt. Hon är sjukt fin. Mamma ser på mig med ett lite argt uttryck.
Frukost, säger hon och pekar på en macka på bordet.
Jag suckar men sätter mig och börjar äta. Så fort jag har ätit klart borstar jag tänderna och klär på mig ytterkläderna. Jag gör allt i slowmotion. Men när mamma kommer gör jag allt i normal fart. Så fort hon går saktar jag ned farten lite. När jag är klar kommer mamma ut i hallen. Hon visslar på en melodi. En melodi som jag känner igen från min barndom. Snart kommer min mormor igen. Hon borde nog flytta in hos oss eftersom att hon ska passa Disa vid varje behandling. Vi ska också undersöka mig vid varje behandling så det tar nog några timmar. När mormor har kommit drar vi till sjukhuset. Nu finns det ingen återvändo. Och det vet jag.

Väntrummet är tråkigt och vitt som vanligt. En lampa i taket har gått sönder och en annan lampa flimrar. Den tröttar ut mina ögon. En tredje lampa kastar ut ett slags konstigt ljus i salen. Det ser nästan grått ut. Efter något som känns som en evighet kommer sjuksköterskan ut. Då har vi egentligen suttit där i tio minuter.
Hej igen Ella, säger hon. Ska vi gå in i rummet där du ska få din behandling?
Visst, säger jag och följer efter Johanna in i rummet.
I rummet står det en droppställning med en konstig vätska i.
Du ska få cytostatika i dropp, säger Johanna med en konstig ton i rösten. Men först ska vi undersöka dig.
Vi tar ett blodprov och Johanna går ut ur rummet. Efter 10 minuter kommer hon tillbaka.
Vi kan köra behandlingen nu, säger hon.
Johanna sätter in nålen i min arm. Och sedan droppas behandlingen in i mig.

När fyra timmar har gått är vi ute ur sjukhuset. Biverkningarna kan vara trötthet, illamående och håravfall. Jag kommer att tappa håret om två till tre veckor. Om fyra veckor ska jag få min andra behandling. Jag vill bli frisk men jag vill inte heller bli flintis. Jag känner mig trött och jag stöder mig emot mamma. Mamma ler oroligt men hjälper mig ändå att gå. Hon sätter mig i framsätet och spänner fast mig.
Vila du, säger hon snällt. Det behöver du.
Jag ler trött emot mamma och lutar huvudet bakåt. Snart har jag somnat, men jag sover inte särskilt djupt. Jag sover faktiskt ganska oroligt. Och när jag vaknar upp, har tröttheten inte försvunnit.

De följande veckorna går ihop i varann. Jag är helt flintskallig nu. Men jag har fått en peruk så ingen märker något. Dagarna går i varann och varje dag är likadan.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (21 röster)
Änglar hör hemma i himlen - del 2, 3.8 out of 5 based on 21 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.