Änglar hör hemma i himlen – del 1

Författarens ord: Jag hoppas att denna ”novell” ger er mycket. Jag gjorde denna i skolan och den kommer i tre delar. Kommentera gärna!

Jag slår upp ögonen. Mamma sitter på en stol bredvid mig. Rummet är tyst och vitt. Det enda som hörs är bullret från staden utanför fönstret. Disa kryper upp bredvid mig. Det är min dotter. Okej, jag är visserligen bara arton men hade inte hjärta nog att inte behålla henne. Jag heter Ella och bor med min mamma och min dotter i en lägenhet. Mamma heter Lena och är 42 år och ensamstående sedan jag var fyra år då pappa lämnade oss. Disa är två år gammal och ser ur som mig. Samma mörka hår men de ljusblå ögonen är hennes fars. Ansiktet på henne är runt och det är mitt med. Mammas hår är rödblont. Ögonen är mörkt bruna precis som mina.

Mamma ser på mig. Det är en orolig dag idag. Jag har länge känt mig dåsig och grinig. Vi ska till sjukhuset och kontrollera det idag. Disa är för liten för att förstå. Därför ska min mormor passa henne medan mamma tar med mig till sjukhuset. Vi går ut i köket och äter frukost. Det är ovanligt tyst vid frukostbordet. Vanligtvis brukar Disa att prata om allt och ingenting. Mamma brukar le och fråga mig vad det ska bli av henne. Jag brukar svara att hon kan hålla tal på fester och annat liknande. Då brukar vi börja skratta, Disa med men hon förstår inte vad hon skrattar åt. Vi ser på varann. Mammas ögon är tårade. Hon väntar sig det värsta. Då bryter Disa tystnaden.
Vaffö du ledsen mommo, säger hon med tårar i ögonen.
Mamma försöker att skratta lite. Det går sådär men Disa ser genast gladare ut.
Jag är inte ledsen, säger mamma med darrig röst.
Men du se ledsen ut. Fabbo doktorn dum mot mamma?
Nej, farbror doktorn är snäll emot mamma. Ät nu.
Disa nickar och börjar äta sin macka igen. När mamma och jag har ätit klart så ser hon på mig.
Ska vi gå? Frågar hon.
Visst, svarar jag.
Vi går ut i hallen och tar på oss ytterkläderna. Det ringer på dörren och jag öppnar. Där ute står min mormor Ester. Hon ger mig en kram och går in i huset. Disa kommer springandes ut i hallen och kastar sig om halsen på mig.
Fösiktig hos fabbo doktorn, säger hon.
Jag ler emot henne.
Jag ska vara försiktig, svarar jag henne. Ta det lugnt älsklingen så kommer mamma tillbaka.
Jag öppnar ytterdörren och går ut. Sedan stänger mamma dörren. Där inne hör jag Disa börja gråta.

Vi sitter i väntrummet. Bilresan hit var tyst och lite sorglig. Då kommer en kvinna ut till oss.
Ella Jansson, säger hon.
Det är jag, svarar jag.
Kom med mig!
Jag reser mig upp och det gör mamma med. Vi går med kvinnan in i ett rum. Hon visar med armen emot en fåtölj och jag sätter mig ned. Mamma sätter sig på en stol bredvid mig. Kvinnan ler emot mig.
Du skulle undersöka dig, säger hon.
Ja, svarar jag. Jag har känt mig trött och hängig de senaste veckorna.
Men då ska vi börja med ett blodprov.
Kvinnan går ut genom dörren och är snart tillbaka med en liten nål som hon sticker in i mitt finger och samlar sedan upp blodet i ett litet rör. Sedan går hon ut igen. Hon är borta länge innan hon kommer tillbaka igen. Mamma och jag har då suttit tysta i ungefär en timma. När kvinnan kommer tillbaka ser hon lite sorgsen ut.
Vi behöver ta ett benmärgsprov, säger hon. Det finns risk att du har cancer.
Jag nickar och känner mig lite illamående. Mamma tar taget i min hand. Kvinnan lokalbedövar min ena höft och väntar ett tag. Sedan petar hon med en liten nål.
Känner du något? Frågar hon.
Jag skakar på huvudet. Kvinnan ler och sticker in en annan nål i höften. Efter ett tag tar hon ut nålen igen.
Ni kan gå nu, säger hon. Vi kontaktar er angående benmärgsprovet.
Vi nickar och åker hem.

***

Dagen därpå är en gladare dag. Ända tills telefonen ringer. Jag svarar.
Hej du pratar med Ella, säger jag.
Hej, säger en röst. Det är Johanna, den som tog hand om er igår på sjukhuset.
Ja, jag minns det. Ringer du angående provet?
Exakt, provet visar att du har akut myeloisk leukemi. Vi antar att du vill bota det och då börjar vi med cytostatika i morgon.
Handen som håller i luren känns som spaghetti. Ögonen tåras och jag ropar på mamma. Jag ger henne luren och springer in till Disa. Disa hoppar till framför TV:n och ser på mig med sina blanka, ljusblå ögon. Man ser på henne att hon förstår att något är fel. Hon sänker volymen på TV:n och springer fram till mig. Hon kastar sig i min famn och börjar gråta. När Disa sedan ser på mig darrar hennes underläpp och hennes kinder är våta av tårar. Då kommer frågan som jag visste skulle komma.
Vad hänt, mamma?

När jag har berättat för Disa och förklarat vad leukemi är börjar hon gråta igen. Denna gången kan inte jag heller hålla mig så jag börjar gråta jag med. Disa slutar tvärt att gråta och torkar mina tårar. Hon klappar mig på kinden och ler sitt barnsliga leende. Ibland undrar jag vem av oss som är vuxen! Disa hoppar ner ifrån mitt knä och höjer volymen på TV:n igen. Hon klappar med handen på en tom plats bredvid sig och jag slår mig ned. Det tecknade programmet får ögonen att bli tunga. Figurerna flyger omkring över skärmen och pratar, alldeles för högt. Mitt huvud snurrar och det börjar bli suddigt omkring mig. Jag vrider på huvudet för att se vad Disa håller på med. Men så långt hinner jag inte vrida mig för då har världen blivit helt svart.

I den nya världen är det svartvitt och jag ligger ensam på en flotte i vattnet. Helt plötsligt börjar det att storma. Flotten välter. Jag försöker skrika på hjälp men vatten fyller min öppna mun. Jag sjunker. Stenar är bundna vid mina fötter. Det är för tungt att simma uppåt. Jag hör ett skrik. Disa skriker i en värld långt ifrån denna. Jag samlar kraft och tar ett simtag upp emot den ljusa ytan. Jag kommer upp lite men faller snabbt tillbaka. Jag slår emot botten med en väldig fart. Mina fötter hittar fäste, luften håller på att ta slut. Jag trycker ifrån och klyver ytan. Först då kan jag slå upp mina ögon och lämna den andra världen.

***

Mamma skakar i min kropp när jag slår upp ögonen. Disa sitter i ett hörn och skriker och gråter. Då slutar mamma att skaka i mig. Hon släpper långsamt ner mig i soffan och lägger armarna om mig. Hon trycker sitt huvud emot mitt hår och snyftar till. Jag vill säga något men har inte tillräckligt med kraft. Mitt hår blöts ned av mammas tårar. Men hon samlar sig och tar långsamt upp sitt huvud innan hon klappar mig på kinden.
Jag vill inte förlora dig, Ella, säger hon med sprucken röst. Du är det som har hållit mig vid liv i alla dessa år. Lämna mig inte nu.
Mammas ord rör mig till tårar. Jag vill verkligen inte lämna henne och Disa. Jag känner en hand på min kind. Jag tar handen och kysser den. Disa kryper upp i mitt knä och kramar om både mig och mamma. Vi sitter så länge innan mamma reser sig upp och går bort emot köket.
Inte ska vi sitta här utan mat, säger hon glatt. Ella, hjälper du mig med maten?
Jag pussar Disa på huvudet och reser mig jag också.
Visst, skrattar jag.
Mamma ska jämt börja prata om mat i de jobbigaste situationerna. Mor och dotter går emot köket tillsammans för att laga mat. Inget konstigt med det. Mor och dotter pratar i köket. Inget konstigt med det. Mor och dotter försöker dölja sina känslor för sorg. Inget konstigt med det. Mor och dotter vet att den ena förmodligen kommer att dö. Inget konstigt med det heller. Eller jo, för att det är dottern som förmodligen kommer att dö. I cancer.

Vi dukar fram på bordet, mamma och jag. Sylt, socker, grädde och pannkakor fyller luften med en söt doft. Disa kommer försiktigt ut i köket för att se vad vi håller på med. När hon ser det framdukade bordet skriker hon av glädje och sätter sig nöjt.
Pannkakor, ropar hon glatt och vill genast hugga in på maten.
Jag skrattar och lyfter ner henne ifrån sin stol.
Inte än älsklingen, säger jag och försöker se arg ut.
Det går inte så bra för Disas förvånade min lockar mig till skratt. Disa skrattar hon också. Mamma tar fram de sista pannkakorna och vi sätter oss vid bordet. Disa hoppar upp och ned i stolen och ser på mig med en längtansfull min. Jag ler stort och kastar en menande blick på mamma. Mamma ler tillbaka och nickar emot maten.
Nu kan du äta Disa, säger jag och ger ifrån mig ett kort skratt.
Disa ger ifrån sig ännu ett glädjetjut och hugger genast in på maten. Hon stoppar pannkakorna med sylt och grädde och rullar ihop dom innan hon äter dom i stora tuggor. Grädde sipprar ut ur hennes ena mungipa och jag sträcker mig över bordet för att torka bort det. Mamma tar försiktigt en pannkaka och sockrar den lite lätt innan hon rullar ihop den och skär tunna bitar som hon stoppar i munnen och tuggar på länge. Jag tar två pannkakor. På den ena lägger jag sylt och den andra får grädde på sig. Sedan rullar jag ihop dem och äter glupskt. Tänk att en och samma maträtt kan ätas på så många olika sätt!

När vi har ätit klart och dukat av bordet ringer telefonen. Jag springer ut och svarar.
Ella, säger jag.
Hej Ella det är Astrid, säger en röst.
Hej Astrid!
Astrid går i min klass. Vi var bästisar innan hon började umgås med de ”populära”.
Jag hörde att du hade fått cancer, säger hon. Eller det stod på Facebook.
Mamma måste ha skrivit dit det, svarar jag. Men det är sant.
Astrid suckar i andra änden av telefonen.
Men det jag ringde för var om vi kunde ses. Skulle det vara kul?
En stor klump samlas i halsen på mig. Hon hade aldrig frågat så sedan hon blev populär. De hade ju alltid mobbat mig.
Öhh, säger jag dumt. Ja, det skulle väl vara kul.
Bra, svarar Astrid glatt. Ska vi ses nu?
Mm. Visst. Vart träffas vi?
Utanför kafét?
Visst. Ses snart!
Japp. Hejdå!
Hejdå, säger jag innan vi lägger på.
Mamma sticker ut huvudet i hallen.
Vem var det? Frågar hon nyfiket.
Astrid, svarar jag.
Okej. Varför ringde hon då? Jag trodde att ni inte var vänner längre.
Det är vi inte men jag kunde inte säga nej när hon undrade om vi kunde träffas.
Aha. Men då så. Behöver du pengar, gumman?
Visst. Typ 30 kronor.
Du får 40.
Tack mamma.
Mamma fiskar upp två tjugolappar ur sin plånbok som hon ger till mig.
Gå nu, säger hon och ler.
Hejdå mamma, säger jag och ger henne en kram.
Hejdå älsklingen.
Jag tar på mig mina Converse och stänger ytterdörren bakom mig. Nynnandes på en melodi går jag längs med gatan emot kafét. Att Astrid vill träffa mig måste vara positivt, tror jag. Men där tror jag fel.

***

Utanför kafét stannar jag och ser mig omkring. Astrids krulliga, blonda kalufs fångar min uppmärksamhet. Hennes svarta ögon möter mina. Hon ler malligt och vinkar. Jag ler och vinkar tillbaka. Med vickande höftrörelser går hon emot mig. En meter framför mig stannar hon och backar ungefär en meter. Jag ser frågande på henne.
Säkerhetsavstånd, säger hon och skrattar till. Man vill ju inte bli tönt heller.
Mitt leende rinner snabbt ur mitt ansikte och jag slår ned blicken i gatan.
Lika lättsårad som sist ser jag.
Alexandra dyker upp bakom Astrid och ställer sig bredvid henne. Båda vilar sig på höger ben och stirrar argt på mig. Men i Astrids ögon ser jag något annat än arghet. Sorg och osäkerhet. Hennes ögon säger en annan sak än hennes kroppsspråk. Hennes ögon säger förlåt. Men jag kan inte låta bli att drämma till henne när ytterligare en populär tjej dyker upp. Märta ställer sig på andra sidan Astrid och vilar sig också på höger ben.
Säg något då, skriker Märta.
Jag tiger trotsigt. Märtas kroppsspråk får mig att tro att hon vill ha en smäll hon också. Jag knyter högerhanden, den handen jag slår bäst med, och drämmer till henne med all kraft över näsan. Ett öronbedövande skrik lämnar hennes strupe och hon faller platt till marken.
Astrid, säger jag argt med båda gråt och ilska i rösten. Jag trodde du var annorlunda. Jag trodde att du var samma Astrid som när vi var vänner. Jag trodde att den vänskap vi hade skulle komma tillbaka nu igen efter allt som hänt.
Astrid ser ledset ner i marken. Det sista jag gör innan jag går in på kafét ensam är att ge Astrid och Alexandra varsin örfil.

När jag öppnar dörren till kafét och lämnar tre snopna tjejer där ute slår en söt doft emot mig. Bullar, muffins, bakelser och kakor står sorterade under glasdiskarna. Jag går direkt fram till disken och ber om att få en bakelse och en kopp jorgubbste. Kvinnan i disken ler och ger mig en bakelse. Strax får jag mitt te och jag sätter mig vid ett bord nära fönstret. Jag förmår mig inte att dricka teet så jag håller händerna runt koppen för att värma mig. Jag sitter så länge innan jag dricker en klunk av det nu ljumna teet. Det bränner i strupen när vätskan rinner ner genom den. För att få bort den brännande känslan tar jag en tugga av min bakelse. Grädden kyler ner min hals men stockar sig längre ned. För att få bort den otäcka klumpen tar jag ytterligare en klunk av teet. Och så fortsätter jag ända tills någon slår sig ned framför mig. Jag tittar upp och möter ett par ljusblå ögon.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (15 röster)
Änglar hör hemma i himlen - del 1, 3.7 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.