Crash override

Prolog.

Här sitter jag nu, ensam, förstörd, lämnad av alla, eller kanske var det jag som stötte bort alla?
Tror inte det spelar någon roll nu, jag e slut, mitt liv är förstört och det finns ingen återvändo. Jag hade först inget, sen allt och nu var jag tillbaks till inget igen, jag var förlorad.

Nu i efterhand kan jag inte förstå vad som fick mig att göra det, var det saknaden av det gamla livet som tog tag i mej, ryckte med mej som om jag var ett tyg i vinden?
Jag hade gått från att göra mitt allra bästa för att aldrig göra min släkt besviken, till att senare vara en kriminell våldsälskande dåre, till att försöka bättra mig, gå ut gymnasiet och faktiskt bli något, göra något med mig själv, till att nu sitta här, förstörd.

På åttiotalet föddes en glad liten pojke i en förort till Stockholm, han hade en älskande mamma och pappa och dom levde väldigt bra. Pappan jobbade mycket och sent, han fick ofta jobba natt för att dra in extra slantar till hushållskassan, men de älskade varandra och sin pojke.
Det var inte förrän två år efter pojken hade fötts som allting sakta började gå åt helvete, det visade sig att mamman hade bröstcancer. Det var en lång slitsam tid för både mamman och pappan, deras son var lyckligt ovetande om problemen och förstod inte varför mamma åkte bort ibland, I slutet fick han åka och hälsa på mamma på sjukhuset, då brukade han få glass av en man i vit rock och sen få sitta hos mamma medan hon sjöng för honom eller läste en berättelse. När han var 3år så dog mamman, pojken förstod inte riktigt vad som hänt eller varför mamma inte kom hem, pappan var förkrossad, han orkade inte längre hålla ihop livet på det sätt som han tidigare gjort, hans drickande var inte längre bara på fester, inte heller var det längre bara att han drack för mycket, drickandet hade blivit ett beroende, ett missbruk.

Det enda jag minns från den tid då min mamma var sjuk är just de besöken på sjukhuset då jag fick sitta hos mamma med glass och hon sjöng för mig, faktiskt så är just de besöken dom enda minnena jag har från min mamma som jag vet är mina. Från min fars drickande minns jag bara lekarna han hittade på för att få mej att göra som han ville, så som att vi gömde oss i sovrummet för inkräktare, senare så förstod jag att dessa ”inkräktare” faktiskt var min farfar & farmor eller någon annan släkting som ville se till att jag skulle komma till skola och försöka prata med min far om att han borde jobba och rätta upp sitt liv.
Jag minns också att varje gång min far ville att jag inte skulle tjata om något som han lovat men inte hållit, så som att köra mig till skolan eller kanske skulle jag få en ny leksak eftersom jag ljugit för någon av mina släktingar, så fick jag göra mackor och ta med dom och mjölk in till hans säng och så hade vi ”mack fest”. Jag älskade mack festerna, det var en av dom få gånger jag kände att min far verkligen älskade mej och att jag var trygg.
Under denna period så var det sällan som jag kände mej trygg, jag visste aldrig när min far skulle få ett vredesutbrott, jag visste aldrig om han bara skulle skrika på mej eller om jag skulle bli slagen igen, Alkoholen hade berövat mej min far.

Mina farföräldrar försökte verkligen, det får jag ge dom, de gav mej kärlek och saker att göra och försökte ständigt lära mej nya saker, vid den här åldern så var jag som en svamp när det gällde kunskap, varje nytt svårt ord min farfar lärde mej kändes som en vinst varenda stavningsövning jag klarade av kände jag mig som om jag var värd nåt.
Allt jag ville göra vid den här åldern var att få människor att älska mej, att bevisa för dom att jag kunde och ville lära mej, att jag inte var värdelös.
Vi brukade segla ut i Stockholms skärgård på somrarna jag och mina farföräldrar, dom veckorna vi gjorde det var som himmelriket för mej, jag fick lära mej att fiska av min farfar och jag och min farmor brukade spela svälta räv i timtals, vi hade till och med gjort om reglerna så att det tog extra lång tid. När farfar kom tillbaks till båten på kvällen så brukade vi allihop spela antingen Yatzy eller fia med knuff. Jag saknar den tiden.

Tack vare min farfars ihärdiga inlärande så låg jag alltid före i skolan fast än jag nästan aldrig kom dit, årskurs 1-4 var extremt enkla för mej och de lärare jag hade då älskade mej för att jag aldrig störde, alltid svarade på frågor och alltid ville lära mej mer. Men det enda konkreta minne jag har från den här tiden är när jag väntade på skolgården i 5 timmar för att min far glömt hämta mej, jag kommer ihåg skammen jag kände när alla lärarna frågade mej om jag var säker på att jag skulle bli hämtad medan dom gick förbi på väg hem, jag svarade starkt att visst var jag det, min pappa skulle hämta mej och han skulle inte glömma mej. 2 timmar senare så kom rektorn ut och när han förstod att jag stått där så länge så körde han hem mej, jag kommer ihåg skammen jag kände när jag blev tvungen att erkänna för min rektor att min pappa inte älskade mej och att han antingen hade glömt bort mej eller att han helt enkelt struntat i mej.

När jag tills slut började årskurs 5 så fick jag byta skola. Den första kompisen jag träffade på den nya skolan hette Richard, jag kommer ihåg att jag tyckte att han var otroligt tuff och att jag ville vara som honom. Richard hade vuxit upp med bara sin mamma och också hon var en alkoholist, skillnaden mellan mej och honom var att Richard hade inga släktingar som brydde sej, så tills slut blev han placerad hos en fosterfamilj. Richard hatade sin fosterfamilj, dom hade 2 andra barn som dom gav allt, men Richard fick mat och en säng, det var allt, han trodde att dom bara ville ha honom där för att få pengar, jag tänkte att han kanske hade rätt, för vad vi visste så var människor i allmänhet inte speciellt goda på insidan, bara på utsidan.

Richard och jag blev väldigt bra polare, han lärde mej att skola det var bara för töntar och vi var ju inga töntar! Richard lärde mej också att snatta godis, jag kommer fortfarande ihåg första gången, jag var livrädd, det jag gjorde hade jag ju lärt mej att man absolut inte får göra, men jag visste också att vi var för unga för att åka i fängelse, men det var inte fängelset jag var rädd för, fängelse lät lockande i jämförelse med hur mycket min släkt skulle hata mej.
Lite senare så började vi snusa, det fanns bara två snussorter som gällde, det var antingen röda lacken eller Grov snus det visste vi. Första gången sved det jätte mycket och det smakade inte alls gott, men vi var ju inga töntar så vi härdade ut, efter man testat ett par gånger så var det faktiskt inte alls farligt, vi var 10½ år gamla. Vi skolkade mer ofta än inte, jag ljög till min rektor och sa att det var för att min far inte ville låta mej gå hemifrån eller att han inte kunde skjutsa mej, det hade ju varit så innan den här skolan så det verkade som en oskyldig lögn, och att ljuga det hade min far lärt mej att göra bra. Ett halvt år, kanske ett år senare så började vi röka för att det var minst lika tufft som att snusa om inte tuffare, för det syndes ju trots allt klart och tydligt när vi rökte. När vi gick i 7an så blev Richard flyttad till en annan skola, vi hade ju hittat andra som också ville vara tuffa i vår klass så jag fortsatte att hänga med dom, fast det var klart jag visste ju att dom andra inte alls var som jag och Richard, dom ville bara verka tuffa, inte göra något på riktigt. Redan när vi var 11år hade jag och Richard börjat hänga med äldre killar från andra delar av samma förort, det var ingen annan i vår klass som visste om det, för dom andra skulle säkert tjalla om dom fattade vad vi höll på med, vi hade ju trots allt redan testat att röka på flera gånger och dom andra hade ju knappt testat att röka cigaretter. När Richard nu hade flyttat så kände jag att jag inte hörde hemma med dom andra i klassen, jag började skolka mer och mer, och när jag nu skolkade ensam så blev det ju så att jag gick dit där jag kände mej hemma; hos dom äldre grabbarna och deras gäng.
Där fanns Micke – han var lång säkert 1.90 han hade mörkt hår i en mohawk-frisyr och piercingar både i ögonbrynet och i läppen, Micke lärde mej hur man bäst slåss, vilka punkter man borde sikta på för att inte göra illa handen mer än nödvändigt och hur man snabbast lägger ner sin motståndare. Där fanns också George som kallades YoYo, han hade hoppat av skolan och arbetade med att sälja hasch och andra droger, han lärde mej hur man röker för att få den bästa effekten, han tog också hand om mej om jag fick en sne-tripp. I gänget fanns det många fler; Micho, Johnny, Muhammed, Karim, Yusef (Kallades Y-sef), Josef och Danny.
Men det var Micke och YoYo som var ledarna, det var dom som jag verkligen såg upp till och som blev mina bästa vänner under den här tiden. Dom lärde mej allt jag behövde veta för att klara mej och att göra saker på rätt sätt, dom lärde mej systemet i vilket jag nu befann mej, golare var horor som borde dö och äkta vänner offrade livet för varandra, man backade ALDRIG för en fight, man fick hellre spö än sprang iväg.

I 8an och 9an låg min närvaro procent i skolan mellan 5 och 10 %, Gänget hade mer eller mindre splittrats men Micke och YoYo hade skaffat nya tyngre vänner, folk som visste hur livet fungerade på riktigt, dom tog med mej till en annan förort för att möta några av deras nya bröder, men gänget var egentligen splittrat över hela stor Stockholm. Dom här killarna var tunga på riktigt, det visste jag för att jag märkte att både Micke och YoYo såg upp till dom och dom var ju mina idoler, så dom nya killarna ville jag lära mej allt av, mitt sug efter kunskap hade inte sinat, det var bara en ny sorts kunskap, kunskapen om livet.
Jag fick bevisa att jag hörde hemma under flera slagsmål. När det var tight med pengar så brukade vi knäcka parkeringsautomater i Stockholm, det var ganska pilligt med alla mynten, men det blev ganska mycket pengar om dom togs vid rätt tillfällen.

Vi började ta tyngre droger, Snö var vår nya favorit drog men ganska dyr så ofta blev det uppåttjack istället, vi tog E när vi kände för det och vi käkade syra när det fanns. Våld, droger och sex var det som gällde i livet, jag hade blivit av med min oskuld när jag var 13 till en tjej som hette Eve, jag var full, nervös utav helvete och allt för medveten om att jag inte visste vad jag höll på med, men Eve hjälpte mej igenom det, hon var äldre och visste vad som skulle göras, efteråt så sa hon till grabbarna att jag var en naturbegåvning, jag visste att hon ljög men jag var otroligt tacksam mot henne för det, jag skämdes inombords men Utåt strålade jag som en kung.

Jag såg egentligen inte bra ut, men i de här kretsarna spelade inte utseende speciellt stor roll, var man en av dom som betydde något i gänget så fick man tjejer i alla fall, sen kanske dom som såg bättre ut mer tjejer, men alla som var något fick tjejer.
Dessa år mellan 13 och 16 gick dels otroligt fort men verkar nu i efterhand ha hållit på i en evighet, i samma takt som drogerna blev tyngre blev också våldet och brotten det. Jag var inte längre någon Lill-kille som hängde med, jag var en i gänget och jag vågade saker som många andra inte vågade, jag visste inga gränser, jag blev beroende av våldet, av drogerna av det livet. Vi brukade få tips om lager som hade Laptops eller andra saker i sej, som vi då knäckte, det var egentligen inget märkvärdigt vi hade en bultsax och svarta mössor klippta som rånarmasker för att dölja vilka vi var. Abdul (den nya ledaren) kände folk som vi kunde sälja sakerna vi snodde till. Jag var aldrig med när någon åkte fast som tur var, men en del av dom i gänget åkte dit, dom flesta i gänget var ju 18-25 och fick sitta häkte & stora huset. Men ibland var det nära, en gång när vi var på väg in i ett lager så dök bängen upp. Vi flydde, en del till fots en del med bil och jag var på en moppe, jag kom undan genom att åka in i ett hyreshus område i närheten, dom blev tvungna att hoppa ur bilen eller köra runt, jag satt på en trimmad moppe, jag gasade emellan husen och tog mej snabbt över en väg in i ett annat område där man inte kunde köra bil, jag flydde och flydde jag stannade inte förrän bensinen tog slut i moppen, då var jag i närheten av en av förorternas tunnelbane stationer, jag dumpade moppen och tog tuben till t-centralen därefter en nattbuss hem.

Min farsa märkte aldrig vad jag höll på med under den här tiden, han hade ingen koll på vart jag var, jag sa att jag sov över hos en av polarna i klassen, men gjorde det nästintill aldrig. Man skulle kunna säga att jag levde ett trippel liv under den här tiden, inför polarna i skolan visade jag ingenting, dom visste att jag rökte cigg, att jag hade blivit av med oskulden men det var i stort sett det, inför släkten låtsades jag vara den perfekta plugg pojken jag varit innan skolbytet, min släkt vet än idag inte vad jag gjort. Mitt tredje liv var inför gänget, det var nog egentligen det som var närmast mitt sanna jag just då.

Våldet var inte längre små gäng mot små gäng eller en mot en, utan det var upp emot 30personer på varje sida, ibland var den ena sidan betydligt färre än den andra, men hade man backning av polare så flydde man inte, däremot så var det acceptabelt att fly om man var själv eller bara 2-3pers mot väldigt många, för numer var det inte fråga om endast knytnävar och sparkar, nu fanns det baseball trän, cykel kedjor, metall stänger, egentligen allt vi fick tag på.
Folk började skadas allt svårare ibland till och med dö, allt fler fick sitta kåk i några år, men ingen ville ur det, vi levde det riktiga livet och vi var alla beroende av någon del i det.

Våldet gav en enorm adrenalin rush, man kände sig levande på ett helt annat sätt när man riskerade att dö. Drogerna gav en annan sorts rush, ett sätt att fly från konsekvenser och all skit som pågick runt om oss, jag gick ner mej totalt i sökandet efter dessa kickar, det gick inte en dag utan att jag tog någon slags drog eller åtminstone fick ordentliga adrenalin kickar.
Men när jag var där så såg jag det inte, jag kände mej som en kung för att inte säga en gud, jag hade respekt, bröder och tjejer. Allt vad en kille i den åldern önskar! Jag levde på ett sätt som andra i min ålder såg på film och drömde om. Men det höll inte, fler och fler av mina vänner försvann, en del långa fängelse resor, andra låg på sjukhus och en del dog.
I början av året jag skulle fylla 17 så fick jag ett ”wake up call” som hette duga, Micke och YoYo blev båda misshandlade till döds av ett nazist gäng i Stockholm. Dom hade varit mina förebilder och bästa vänner i vad som kändes som en evighet, de var mina bröder! Jag såg plötsligt hela min värld på ett annat sätt, all skit jag sett, all skit jag gjort, jag såg det klart framför mej helt plötsligt, inga ursäkter räckte till längre. Jag såg hur långt ner jag sjunkit, om normala tonåringar står på trampolinen och tänker hoppa, så var jag så långt under ytan att jag endast kunde urskilja en ljusstrimma.

Jag funderade ett tag på vad jag ville bli, hur jag skulle göra för att mej dit och hur jag skulle orka, ska jag vara ärlig lyckades jag aldrig ta reda på vad jag ville bli eller hur jag skulle bära mej åt för att ta mej dit. Det enda jag kom på var att jag blev tvungen att läsa upp mina grundskolebetyg eftersom det enda jag hade betyget G i, i hela grundskolan var samhällskunskap, troligtvis eftersom jag lyckats suga åt mej tillräckligt med kunskap från TV och för att jag faktiskt råkade vara i skolan just under dom dagar vi hade prov och dylikt i ämnet. Så jag knallade iväg till IV för att se hur jag bäst kunde fixa till mina betyg, det visade sig att jag kunde läsa 4ämnen på IV under kort tid, Svenska, Matte, Engelska och Historia, jag började i mitten av vår terminen, gjorde egentligen ingenting förrän sista 4 veckorna, då var det stora prov som skulle bestämma våra betyg, jag pluggade extremt mycket de 4 veckorna och lyckades få MVG i alla 4 ämnena, jag fick också ett ”bästa spurtare” diplom och en rekommendation från IV till gymnasieskolorna.

Vid det här laget visste jag ju fortfarande inte vad jag ville göra med mitt liv, men en dag så tog en av mina IV lärare tag i mej och frågade mej vad det var jag ville syssla med, jag erkände att jag inte hade någon aning. Han fortsatte då med att fråga mej vad jag tyckte om i livet, det var ju inte så mycket jag kunde säga till honom, men tillslut så kom jag på att jag alltid tyckt om djur. Han fortsatte då med att hjälpa mej leta efter olika gymnasielinjer som hade med djur att göra, tillslut hittade vi en internat skola som låg på andra sidan av Stockholm och en bit utanför, den verkade bra, jag bad min far att skjutsa mej dit på ett öppet hus, han lovade att göra det men när dagen kom så sket han i det. Min lärare tog kontakt med mej en vecka senare för att se hur det gått, när jag sa att jag inte kom dit eftersom jag inte hade fått skjuts så kollade han upp när nästa öppna hus var och sa sedan att han skjutsar mej dit själv.

En vecka senare så åkte vi tvärs över Stockholm och upp till skolan, det var tvärtemot allt det jag tidigare haft, jag häpnade över hur långt ifrån det verkade fast det egentligen inte var så hemskt långt från STHLM city. Skolan var omgiven av skog, huvudbyggnaden såg ut som någon slags herrgård och runt om fanns det stora röda hus med vita knutar, jag tänkte att det var nog det här som var den svenska Idyllen, men jag kan inte påstå att jag kände mej hemma eller lockad av det. Men min lärare hade ju trots allt skjutsat mej hela vägen dit och jag hade ju faktiskt ingen bättre idé om hur jag skulle ändra på mitt liv så jag sa ja och ansökte. Jag hade vid det här laget tagit mej över tröskeln att bli drogfri, fråga mej inte hur, det vet jag inte än idag, kanske var det tanken på Micke och YoYo liggandes där söndersparkade och döda som höll mej Clean, kanske var det någon viljekraft som jag tidigare aldrig vetat om som trädde i kraft.

Min ansökan till skolan hade godtagits och på hösten så skulle jag börja gymnasiet. Jag önskar nu att jag hade insett vilken hjälp min lärare hade varit, jag önskar att jag kunde minnas hans namn, för den mannen räddade mitt liv, men jag visste det inte då, och nu önskar jag inget hellre än att jag kunde ringa och tacka för det han gjorde.

Jag började på skolan på hösten, den enda drog jag fortfarande använde då och då var hasch, vilket i mitt liv räknas som att vara Clean, det fanns inget beroende och jag gjorde det bara med vänner och jag gjorde det sällan.
När jag började på skolan insåg jag snabbt hur udda jag var, människorna där var på inget sätt perfekta, en del av dom hade gått igenom riktigt tunga grejer, men ingen hade varit nere på den nivån som jag kom från, jag tror inte ens att dom kunde förstå vad jag berättade när jag berättade vissa historier. Det slutade med att folk antog att jag ljög eftersom i deras värld så kunde det jag berättade inte hända, så jag slutade prata om mej själv och tog istället till mej av deras beteende och deras historier, jag lyssnade och stödde andra och blev nog ganska uppskattad, åtminstone av en del. Jag ska inte påstå att jag var en mönster elev på något sätt, jag vaknade ofta inte förrän vid lunch, sket i många lektioner och dom jag gick på så var jag inte speciellt fokuserad, men jag hade en hel del kunskap i bagaget, jag tror att jag har den kunskapen eftersom jag är en kunskaps svamp, det min farfar lärde mej när jag var ung fastnade, allt jag lärde mej på de lektioner jag faktiskt gick på fastnade oavsett om jag försökte eller inte. Med den kunskapen jag hade lyckades jag få åtminstone G i de flesta ämnen och till och med MVG i de ämnen jag kunde tenta av så jag slapp bli betygsatt på lektioner utan bara på min kunskap i ämnet. Jag fick 3 speciella vänner på den här skolan en som jag knappt har kontakt med längre, en som jag inte pratat med sen jag slutade där och en som jag fortfarande älskar av hela mitt hjärta fast vi inte träffas så ofta.

Men så mitt i denna uppgång i mitt liv, i slutet av mitt andra år på skolan så hände något, något som skulle förändra mej för alltid.
Jag var hemma en helg när jag stötte på 2 personer som jag tidigare haft många slagsmål mot i andra delar av Stockholm, dom var nazister, och man fick leta efter en större anti-nazist än jag. Jag hade vänt ett nytt blad, jag slogs inte längre men det hade inte dessa killar en tanke på, det var mitt i natten, området var helt dött vid det laget och jag var på väg hem från en fest när vi stötte på varandra. Dom tvekade kanske en sekund? Kanske en halv minut? Det kändes som om det var en evighet vi bara stod och såg på varandra, det var tydligt att jag känt igen dom, och dom känt igen mej. Jag ville inget hellre än att bara försvinna därifrån, att fly… Men efter tvekandet så gick dom bestämt mot mej, jag visste att jag bara hade ett val, försvara mej eller dö. Jag kanske inte ville slåss men jag hade inte en tanke på att jag skulle låta dom döda mej, så jag försvarade mej.

Jag vet inte riktigt hur det gick till eller vad som hände mej, men helt plötsligt så var jag som i en trans tillbaka bland våldet och mitt behov efter rushen var starkare än jag någonsin känt det förut, jag slogs för mitt liv, jag slogs för mitt beroende, jag slog och sparkade för allt jag var värd, en av killarna sprang iväg efter vad som kändes som flera minuter men troligare var kanske en halv minut. Jag hade fått in några ordentliga träffar på den andra nazisten och han hade inte mycket kvar i sej att försvara sig med, men jag slutade inte slå jag var inne i någon sorts trans och jag fortsatte slå och slå och slå, när jag tänker tillbaka på det är det som en dimma av slag som jag utdelade och det verkar som om slagsmålet pågick i timtal. Detta är självklart inte fallet, jag har ingen aning om hur lång tid det faktiskt tog, kanske var det bara 5minuter? Kanske mindre, kanske mer. Men när jag slutligen ”vaknade” så såg jag hans sönderslagna ansikte och mina händer som var blodiga och förstörda, jag fick panik när jag insåg vad jag gjort, jag kände efter en puls men det fanns ingen, jag såg mig omkring, men det fanns ingen där, hans polare var borta. Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, det enda jag visste var att jag inte tänkte åka dit för det jag gjort, jag ville inte att någon skulle veta om vad jag gjort, jag förstod att hans vän skulle förstå vad som hänt och möjligen gola ner mej om jag bara lämnade honom där, om han inte golade ner mej så skulle jag ändå få leva resten av mitt liv med att se mej över axeln efter nazister som skulle vara ute efter mitt blod.
Det enda jag kunde komma på som skulle kunna täcka upp det jag gjort var att flytta honom så långt därifrån jag orkade, jag visste en ravin som låg kanske 800meter där ifrån, jag hittade en slags kärra som ICA som låg i närheten hade, jag bar upp honom på kärran och drog kärran med mej till ravinen där jag sedan lade honom på ett konstigt ställe, jag tog sedan en kniv som han hade på sej och snittade hans kropp upprepade gånger, jag mådde illa, ville inget annat än att spy och springa därifrån men jag tvingade mej själv att fortsätta, jag högg tillslut in kniven i hans bröstkorg och gick tillbaka dit där slagsmålet hade ägt rum. Jag torkade upp blodet så gott det gick men det hände inte så mycket, så jag gick och hämtade sand från en sandlåda i närheten hällde det över stället och la sedan en massa löv över det. Jag fick det att se ut som om någon helt enkelt hade krattat dit en hög, på samma sätt som det fanns lövhögar på andra ställen vid den här platsen. Tanken var att hans vän skulle tro att han överlevt slagsmålet men sedan råkat ut för andra människor som hatar nazister på vägen därifrån, det finns gott om sådana människor i förorten så det verkade som en fullt möjlig tankebana och så vitt jag vet så fungerade det, jag har sett hans vän vid ett tillfälle senare, vi såg varandra och sen gick vi åt olika håll.

Efter allt det här hände, så hände först inget speciellt med mej, jag hade visserligen svåra skuldkänslor men jag har alltid haft en talang för att förtrycka mina känslor och bara tåga vidare, så det var det jag gjorde. Jag lyckades gå ut gymnasiet och få ett slutbetyg, men när jag väl lämnat skolan, så kom jag hem till min far igen, jag var arbetslös och min far bodde i en villa mitt ute i ingenstans. Jag sjönk ihop, jag kunde inte förtränga det jag gjort, det blod jag hade på mina händer. Jag började få mardrömmar om det som hänt, jag sjönk in i en djup depression, jag orkade inte träffa mina vänner från skolan speciellt ofta, faktum var att det kändes som en enorm börda att bara komma upp ur sängen och försöka hålla masken inför min far. Tillslut så insåg till och med min far att jag var deprimerad trots att jag försökt dölja det, allt jag sa till honom var att jag mådde dåligt men inte visste varför, han propsade på att jag skulle gå till en psykiatriker, så jag gjorde det, men jag kunde ju självklart inte berätta vad som egentligen tyngde mej så samtalen hjälpte mej ingenting. Det hela slutade med att psykiatrikern ville få mej att käka lyckopiller, men efter mitt tidigare levande så vägrade jag och tillslut så slutade jag gå hos honom eftersom det ändå inte hjälpte.

Jag levde i min depression i närmare 2år. Sen hittade jag igen den viljekraft eller vad det nu var som hjälpte mej lyckas ta mej bort från droger och jag tog mig till ett möte med ett bemanningsföretag genom arbetsförmedlingen, jag sa till min handläggare där att jag ville plugga vidare, inom något där jag kunde få arbeta med att hjälpa ungdomar ta sej igenom svåra tider eller sluta med missbruk. Jag gjorde högskoleprovet och fick riktigt högt poäng jämfört med medelvärdet.

Jag studerar nu en sorts psykologi vid en av landets högskolor, jag är fortfarande drogfri om man inte räknar hasch, som jag för tillfället inte rökt på över 3månader men ändå kan tänka mej att röka med någon polare om tillfälle faller in.
Jag har en egen lägenhet, jag sköter mig så bra jag kan i skolan och jag brinner för det jag läser, varje föreläsning hittills har känts som ett nytt uppvaknande, jag hör folk förklara saker som hänt mej och som jag själv tänkt på, jag lär mej hur jag skall kunna hjälpa andra att undgå det liv som jag själv levt. Jag är fortfarande ung, men jag skulle vilja påstå att jag redan levt en hel livstid. Jag vill inget hellre än att betala tillbaka min skuld till samhället, jag är dock inte beredd att göra det genom fängelse, det skulle varken hjälpa mej eller någon annan, jag vill göra det just genom att förhindra att andra hamnar i samma situation.

The end.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (30 röster)
Crash override, 4.0 out of 5 based on 30 ratings

6 kommentarer

  1. olof Skriver:

    mycket bra!
    lycka till i framtiden!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (4 röster cast)
  2. alex Skriver:

    riktigt bra!

    all lycka i framtiden!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  3. Heidi Skriver:

    Jättefin novell. Jag kände att det kom en tår rinna ner för min kind. Jag hoppas att du har det bra just nu.
    Puss

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (4 röster cast)
  4. Emelie Skriver:

    Jätte bra! Önskar dig all lycka, kram

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  5. ebba Skriver:

    Amazing <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  6. "My" Skriver:

    jätte bra novell! lycka till i livet, ha det så bra!
    kram kram

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.