En vecka på psyket

De stänger försiktigt dörren, och så blir det tyst. Jag betraktar den vittråkiga väggen mitt emot mig, samtidigt som jag sätter mig på den hårda sängen. Jag är utmattad, det har varit en fruktansvärd dag. Klockan är halv åtta … Klockan är halv åtta och jag sitter på bussen som ska ta mig till skolan för det årliga Lucia-uppträdandet. Jag är tärna och måste vara där till den sista övningen. Jag är trött, jag har sovit dåligt som alla andra nätter, och en svart förtvivlan fyller mitt bröst. Det är som något klöser och gnager inombords. Det än väldigt obehaglig känsla. Jag sluter ögonen och lyckas faktiskt slumra till en stund. Det är skönt att få vila huvudet lite, slippa alla kaotiska tankar som terroriserar hjärnan. Men friden varar inte länge, jag väcks bara fem minuter senare av Dani Filth som vrålar ut ”Hallowed be thy Name” ur hörlurarna på min mp3 spelare. Jag blir först irriterad, men jag har ju valt musiken själv, och vridit upp på högsta volym. Ingen har tvingat mig. Det är några som tittar irriterat på mig i bussen. Dani’s skrikande hörs långa vägar. För att bespara dem skriket så byter jag låt. Jag hamnar istället på Marylin Mansons ”Tainted Love”. Tainted. Besudlad, befläckad, det var vad jag var. Besudlad av de svarta tankarna och ångesten som vägrar lämna mig ifred, och inget, inte ens den gröna kapseln med Fluoxetin som jag nu tar varje morgon kan hjälpa det. Jag kommer fram när klockan är strax över åtta. Vi byter om till våra vita linnen, sminkar oss och repar en sista gång. Sedan kommer övriga skolan in i aulan och vi sjunger. Det går lika bra som det har gjort varje år. Ingen svimmar, och ingen tappar bort sig i texten. Det är mitt sista framträdande på den här skolan, nästa år går jag i gymnasiet. Efteråt så går skolan tillbaka till de vanliga lektionerna, utom på matten. Våran lärare har varit vänlig nog att ställa in den och bjuder på bullar istället. Skönt, för jag hade ändå inte kunna koncentrera mig. Klockan närmar sig tre, och jag lämnar skolan för att åka på ett läkarsamtal på PBU. Min läkare har insett att nu brådskar det. Jag sitter i den obekväma besöksfåtöljen och möter min läkare, Annas blick. Hon ser bekymrat på mig över skalmarna på glasögonen. ”Så hur känns det egentligen för dig, Victoria? Om vi hoppar över alla kännetecken och så vidare, kan du berätta exakt vad du känner?” Jag funderar en bråkdels sekund men bestämmer mig för att säga sanningen. ”Det känns som att all min ångest gör intrång i hjärnan på mig. Det känns som att jag inte är närvarande i världen, att jag sjunker med rasande fart ner i underjorden, där endast jag och min smärta finns. Det är bara ett mörkt tomrum. ” Hon ser ännu mer bekymrad ut. ”Hur går det med medicinen då?” ”Den hjälper inte.” ”Det är ju inte bra alls.” Hon funderar en stund. Jag väntar. Jag river upp flera maskor i mina svarta stay-ups medan jag väntar. ”Victoria … vet du vad jag tror är bäst just nu?” ”Nej?” ”Jag tror du måste läggas in. Jag kan inte släppa hem dig i det här skicket. Speciellt inte med situationen med din mamma.” Jag stönar till. Barnpsykiatrin. Dit vill jag inte, inte för allt i världen. Men det hjälper inte. Anna skriver ett utlåtande som innebär att jag måste dit. Suicidrisken är för stor, anser hon. En enda tanke gör mig lite glad. Att jag kommer slippa bo hemma med en styvfar som klandrar mig för mammas depressioner, och en mamma som alltid håller med honom. Jag får i alla fall tillstånd att ta mig dit själv. Eller rättare sagt, mamma ska köra mig. Jag var nervös som tusan när Anna ringde och berättade vad hon hade kommit fram till. Men mamma sa inte mycket. Mest ”jaha, då får det väl bli så”. Jag är glad att hon inte blev förbannad, men känslan av att hon egentligen struntar i vad som händer med mig är ledsam. När jag kommer ut från PBU så ringer jag Jesper, min pojkvän. Vi har varit tillsammans i nästan nio månader, och jag är fortfarande så kär i honom att det gör ont. Han blir ledsen när han hör hur dåligt jag mår, men ändå lite glad över att jag nu faktiskt ska få ordentlig hjälp. ”Jag tror du behöver det här just nu” säger han. ”Jag lovar att jag kommer och hälsar på imorgon kväll. Ring när du vet besökstiderna.” ”Det ska jag. Jag älskar dig”, säger jag. ”Jag älskar dig också. Gör nu inget dumt och försvinn ifrån mig!” ”Du vet att jag inte kan lova något sådant” säger jag kort. ”Okej. Lova att du gör allt för att stå emot då” föreslår han. ”Det lovar jag” säger jag. Jag åker buss hem till mamma. Det är ju den trettonde december så det hänger glitter i taket i bussen, och några andra skolungdomar kommer från ett kvällsuppträdande och sjunger i bussen. Deras röster är som ett svagt eko. Jag hör inte riktigt, det är som att alla ljud och intryck från omvärlden är lite suddiga. Jag vaknar till ungefär två meter före min busshållplats och trycker hårt på stoppknappen. Busschauförren svär åt mig och tvärbromsar så att jag nästan faller omkull. Raskt hoppar jag ut ur bussen och springer emot mammas lägenhetshus. Kängorna klapprar emot den isiga marken, och då och då är jag nära att halka, men det struntar jag i. Jag vill få det bortgjort. Jag låser upp dörren och har ont i magen av nervositetet att gubbjäveln ska säga något sårande och dömande till mig. Men han är inte hemma, han jobbar kväll. Jag tackar min lyckliga stjärna för det. Mamma säger inte mycket, hon säger bara åt mig att packa ihop så att vi kan fara. Hon börjar tidigt imorgon och måste gå och lägga sig vid åtta. Jag går in på mitt rum och drar en suck av lättnad. Här känner jag mig åtminstone hemma. Jag tar upp min bag som jag fick i välkomstpresent i karateklubben jag är med i, och packar ner det jag ska ha med mig. Kläder, badlakan, böcker, smink, fler skor (det kommer bli tungt att bara gå runt i kängor) min mp3 laddare, parfym och deodorant. Jag ser mig omkring. Jag vill ha något som luktar hemma – eller rättare sagt, mitt rum – på sjukhuset. Jag hittar den lilla nallen som Jesper gav mig i femtonårs present. Vi brukar ha den mellan oss när vi ligger i sängen och myser. Den luktar honom och den luktar av min parfym. Jag packar ner den. Mamma kör genom den mörka vinterkvällen under tystnad. Då och då tittar hon på mig som om hon vill säga något, men hon gör det inte. Jag biter på naglarna och säger heller inget. Jag har inte mycket att säga till henne. Jag vet att hon kommer att skuldbelägga mig för det här i framtiden. Och det kommer gubbjäveln också att göra, och hans hån är värre än hennes tystnad. Slutligen är vi framme vid sjukhuset, och vi får sitta på akuten och vänta tills någon har tid med oss. Jag försöker vara hänsynsfull, men det känns som att magkatarr är viktigare än en söndersliten själ. Jag stampar irriterat med foten, men mamma säger åt mig att låta bli. Till slut får vi träffa en läkare som frågar ut mig om min sömn, kollar mina armar och ben efter skärsår, men hittar inga eftersom jag inte skurit mig på två veckor. Hon beslutar att jag ska få tio milligram Stilnoct till natten så att jag kan sova. Jag tvivlar på det, men rycker bara på axlarna. Sedan följer hon oss upp till avdelningen. Där träffar vi trötta och irriterade kvällssköterskor som snart ska gå av sitt pass, som följer oss till rummet. De öppnar min ryggsäck och häller ut hela innehållet på sängen och letar efter rakblad, knivar och tändstickor. De hittar inget. Men de tar ifrån mig mina nitarmband och säkerhetsnålarna som pryder min väska. De vill att jag ska ta av mig behån och skor så att de kan kolla dem också. Jag gör som de vill med en tung suck. Det är oerhört förnedrade. När de inser att de inte kommer hitta något så berättar de vad som gäller. Egentligen så är det föräldrarna som är ”vårdarna” här, det är först på vuxenpsyk som personalen vaktar. Då börjar mamma grina och säga att det går inte. Hon kan inte sova i obekväma sjukhussängar på grund av sin fibromyalgi och värk, och hon måste få vara hemma för de tillfällen hon vaknar under natten, vilket är så många. Hon behöver den lilla stunden ensam på morgonen för att orka jobba. Jag fnyser tyst för mig själv. Mamma. I slutänden handlar det ändå alltid om mamma, och att det är mitt fel. Jag hatar det. Jag rycker in och säger att Anna faktiskt skrev att min situation är lite annorlunda och att jag ska få vara ensam om nätterna. På dagarna ska mamma vara här, men inte om nätterna. Jag ser hur irriterade de blir av att de ska få någon de måste hålla efter, men de kan ju inte protestera emot vad läkaren sagt. Mamma får till slut tillåtelse att åka hem och de säger att hon måste komma tillbaka nästa dag. Då protesterar hon och säger att hon jobbar imorgon och inte slutar förrän vid två. ”Hjälps inte” säger den sura sköterskan. ”Du får komma hit ändå.” Den andra verkar vara av vänligare virke, och säger att ”Om Victoria orkar så kan hon gå i skolan här. Då börjar hon klockan åtta och slutar vid vid ett. Och där emellan är det lunch. Funkar det?” ”Jag slutar egentligen inte förrän vid två” börjar mamma, men nu börjar även den vänliga sköterskan se irriterad ut, så hon lägger skyndsamt till ”men jag har en hel del flex att ta ut, så det borde gå.” Sedan åker hon och det är skönt. Jag väcks ur mina tankar av att mobilen ringer. Jag kastar mig över den i tron om att det ska vara Jesper. Men det är det inte. Det är Sofia, min syster. Tydligen har mamma ringt henne. Sofia låter som en vansinnig, hon skriker rakt in i luren så att jag måste dra bort telefonen från örat, och fast jag håller den på flera centimeters avstånd så hör jag ändå vad hon säger som om hon skulle stå tätt intill mig. Hon skriker att jag är en självisk snorunge som aldrig tar hänsyn till familjen, hon skriker att jag inte är bättre än våran pappa, hon skriker något om svek. Jag lägger på luren. För att inte tänka på de sårande orden så smörjer jag in benen med LDB:s hudlotion. Just då knackar det på dörren. Det är nattsköterskan som kommer in för att presentera sig och ge mig nattmedicinen. Behöver jag något annat? ”Nej” svarar jag, och då lämnar hon mig ifred. När jag kryper i säng så är det inte riktigt mörkt. Det finns inga persienner, så gatlyktorna som lyser upp runt sjukhusområdet silar in mellan gardinerna, och stör mig när jag sluter ögonen. Sängen jag sover i är trång och hård. Dessutom luktar den sjukhus och rengöringsmedel. Tanken på att flera andra sovit i den, även om det är rena lakan är äcklig. Jag snyftar till och tänker på min egen säng hemma. Visserligen ser jag inte lägenheten som mitt hem, men mitt rum är trots allt det, det är min vilozon. Så nära ett hem man kan komma. Min säng på 120 centimeter med rosenlakan som doftar Softlans sköljmedel, min hudkräm och Jespers parfym. Jag trycker mig intill nallen som jag har med mig, men det blir bara värre då. Saknaden lägger sig tung kring hjärtat och jag slår handen i väggen så att det knakar till i knogarna. Men sedan verkar Stilnocten och jag får sova. Men friden varar inte länge. Stilnoct är bara en insomningsmedicin. Den hjälper inte natten igenom, och efter fyra timmar så vaknar jag av att ångesten river i bröstet. Jag kastar en blick på mobilen. Klockan är bara halv fyra. Jag sträcker mig efter mp3:n och bläddrar fram till mappen med lugn och avslappnande musik. Bryan Adams mjuka röst vaggar mig lugn när han sjunger Robin Hood hiten: ”Everything I do, I do it for you”. Men sova får jag ändå inte. Jag vänder och vrider på mig, och stressen blir större när jag vet att inom tre timmar kommer de in och väcker mig. Inte blir det bättre av att de då och då gläntar på dörren för att se så jag fortfarande ligger där jag ska och andas. Jag säger inget åt dem utan låtsas sova så att de inte ska börja prata med mig. Hjärnan känns som en grå gröt som flyter omkring innanför skallbenet, och jag orkar inte prata. Klockan sju knackar det på dörren och en sköterska kommer in. Hon säger att de måste ta ett blodprov på mig för att se så jag inte har några droger i blodet. Egentligen skulle de göra det igår, men jag kom in så sent, så … Jag rycker på axlarna igen och sträcker mig efter kläderna. Svarta jeans, svart Ozzy tröja och så kängorna. Men jag sminkar ögonen röda för att matcha mitt blodröda hår. När jag traskar genom korridoren möter jag en annan tjej. Hon är så mager att nyckelbenen skavt sår på huden, och hela hon verkar bara bestå av knän och armbågar där benpiporna håller på att tränga igenom huden. Hon ger mig en föraktfull blick. Jag förstår att hon varit inlagd länge, och att det handlar om rangordning. Men om hon hoppas på att vinna så hoppas hon förgäves. Det blir en kamp mellan blå ögon och mörkbruna. Men jag vet att en min av kall, ursinnig vrede är något jag bemästrar till fullo efter alla år hemma hos mamma, och att den skrämmer folk. Det fungerar nu också. Hon viker undan med blicken, och tittar ner i golvet. Jag fnyser till och går förbi henne med högburet huvud. De tar blodprovet och jag får sedan äta frukost. Men tuggorna växer i munnen och ångesten skär återigen genom bröstet. De ger mig min kapsel med Fluoxetin och jag sväljer lydigt. Jag fruktar skoldagen som ligger framför mig. Jag misslyckades på senaste matteprovet i min riktiga skola på grund av mitt dåliga mående, och jag tror att det kommer bli samma sak här. Mycket riktigt. En timme senare så sitter jag och stirrar på antalet siffror och x:n, y:n och z:n. Lärarna försöker hjälpa mig så gott de kan, och jag hör ju vad de säger, men det är som att det inte går in. Till sist ger jag upp och skriver en novell istället. Det går lättare eftersom jag alltid älskat att skriva. Dagen går, och klockan närmar sig ett. Det kommer bud från avdelningen att läkaren och psykologen vill ha ett samtal med mig om min barndom och mellanstadietid. Jag genomför samtalet med obehag. Jag vill inte minnas mina föräldrars bråk innan de skildes, åren när pappa var hjärtsjuk eller mellanstadietiden där jag var väldigt mobbad. Men jag är väldigt vek inför myndigheter och läkare, det är min stora svaghet, så jag gör det ändå. Efter samtalet går jag inte tillbaka till skolan, utan lägger mig på sängen och stirrar in i väggen. En mentalskötare knackar på dörren och frågar om jag vill spela kort med honom och Frida, en annan tjej som ligger inlagd här. Jag har sett henne, vi har ungefär samma klädstil, förutom att hon har svart hår, jag rött. Men jag har inte pratat med henne eftersom jag varit inlagd så kort tid. Jag svarar nej på frågan och säger att jag inte orkar. Han undrar om jag vill prata om det, i så fall kan Frida vänta lite, men det vill jag inte, så han stänger dörren och går. Dagen släpar sig fram. Mamma kommer till sist och vi sätter oss i mitt rum och ignorerar varandra. Hon med näsan i Allers, och jag som stirrar in i väggen. När klockan närmar sig fem är det middag, och jag lämnar rummet och petar i maten. Mycket får jag inte i mig, och maten stockar sig i halsen, där det redan är fullt av gråt. Efter middagen ber jag mamma åka hem, att jag inte tycker hon tillför så mycket genom att vara här. ”Jesper kommer ikväll. Så han kan lika gärna hålla ögonen på mig.” Och antagligen bättre än du, är jag på väg att tillägga men jag gör det inte. ”Jaha” säger mamma. ”Imorgon så ska jag till akupunktören och sedan till läkaren men jag har pratat med Erika och frågat om hon kan komma hit.” Erika är min andra syster. ”Jaha” svarar jag. Jag tycker om Erika, men hon är inte precis den rätta att ta hand om mig. Sist jag sov över hos henne söp vi oss fulla på rödvin, och hon däckade före mig. Erika är 28, alltså 13 år äldre än jag, men ibland kan hon bete sig som att hon fortfarande vore tonåring. Men hellre hon än mamma. Strax efter mamma har åkt sitter jag i dagrummet och tittar på teve. Då hör jag en bekant röst i korridoren. En röst som jag älskar. Jesper. Jag kastar mig ut i korridoren och rusar i hans armar. Han skrattar lite och håller om mig. ”Jag har saknat dig också” viskar han. Sköterskorna ler, de blir lugnade av att se mig så glad. Men vara ensamma på rummet får vi inte. Men vi går till lekrummet som egentligen är till för mindre barn, och sträcker ut oss på sofforna och kysser varandra. Lekrummet är avskilt så det är ingen som ser när vi går från mysiga kyssar till grovt hångel. Det är bra att ingen ser oss och kan stoppa oss. Jag behöver hans närhet. Jag är lycklig i hans armar, men någonstans inom mig finns en rädsla. En rädsla av att han också ska försvinna. Jag älskar honom, han är den förste pojkvän jag har haft som jag verkligen älskar. Om han gör slut med mig som Anton, min förre kille gjorde, så kommer jag att gå i bitar. Mer än vad jag redan gjort. Som jag ser på det hela så är jag inte en levande varelse. Jag var det en gång i tiden. Men när pappa sa till mig att han inte orkade med en dotter som var psykiskt sjuk, att det var skämmigt för honom att bortförklara mina ärr för sina arbetskamrater och att mina ständiga humörsvängningar och självskadebeteende var för jobbigt, och att han tyckte att jag skulle flytta till mamma så var det som att en bit av min själ rann ut. Efter det så gjorde Anton slut och berättade för hela skolan allt vi gjort tillsammans, och jag blev retad. Plus mina andra problem. Då dog jag. Det hela blev för svårt att hantera, åtminstone för mig. Men jag gav mig inte iväg dit det var meningen, utan stannade kvar på en plats som jag avskydde och inte hade någon glädje av. Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid hur det är att vara en död människa i en levande kropp? Förutom min själsliga död så insåg jag att jag aldrig skulle kunna lita på människor helt och fullt igen. Med Jesper går det nästan. Inte till hundra procent. Men till 97 kanske, och det har tagit ett halvår för oss att nå dit. Just därför är jag så rädd att förlora honom. Tre timmar senare så kör skötarna iväg honom. Besökstiden är slut. Han håller om mig och kysser mig innan han far. Imorgon kan han inte komma, hans släktingar kommer på besök och stannar till fredagen, men han kan komma på fredag kväll om jag vill. ”Då får jag antagligen permission över helgen, om inget oväntat händer” säger jag. ”Så då kan vi ses hemma hos dig.” Han ler och trycker ytterligare en kyss på mina läppar. ”Det ser jag fram emot” säger han. Sedan blir han nästan ivägsläpad, och de slår igen dörren, och jag hör hur den låses inför natten. Det lilla ljuset jag såg försvann. Jag får Stilnoct igen till natten fast jag klagar och säger att jag inte får sova då. De invänder: ”Jag kollade ju till dig inatt, och då sov du, då” säger en utav dem. ”Det gjorde jag inte, jag rörde mig bara inte” protesterar jag. De ger varandra en blick som säger ”besvärliga unge”. Sedan säger de att jag får ta upp det med doktorn imorgon. Vill jag ha pillret eller inte? ”Jaja” suckar jag. Jag sväljer ner det och tar sedan en dusch. Den börjar strax verka, och jag lägger mig i sängen. Jag somnar och sover i två timmar när jag vaknar av en mardröm. Jag sätter mig flämtande upp. Jag fick en vision av min ena hand som skar upp den andra handleden och hur jag själv drack utav blodet som en annan vampyr. Bilden ligger kvar på näthinnan, och adrenalinet pumpas ut i blodet. Strax efteråt så öppnas dörren och en sköterska kommer in för att se om jag sover. När hon upptäcker att jag inte gör det så kommer hon in och viskar ”Sover du inte?” ”Nej” svarar jag och tänder sänglampan. Hon slår sig ner i fåtöljen mitt emot mig. Hon har kortklippt mörkt hår och vänliga blå ögon. Det här känns som en som verkligen bryr sig, någon som faktiskt gillar sitt jobb. Jag berättar för henne om min dröm, men jag säger inte hur gärna jag vill uppfylla den. Inte slicka upp blodet visserligen, men skära mig i handlederna. Men det är som att hon förstår ändå. Hon pratar lite med mig om ångesten och även om alldagliga småsaker. Hon frågar om mina vänner, hur många syskon jag har, vilket ämne jag trivs bäst med i skolan och så vidare. Hon tar med mig ut i köket och gör te åt oss, och fortsätter prata vänligt. Hennes stilsamma röst gör mig lugn igen, men tröttheten har lämnat mig, och det kommer bli svårt att somna igen. Mycket riktigt. Väl inne i mitt rum igen kastar jag mig av och an i sängen utan att kunna somna. Jag läser ut en bok i ”Sagan om Isfolket” serien, och natten går. Tjugo över fyra på morgonen somnar jag äntligen, men den ansträngningen hade jag kunnat bespara mig, för när de kommer in och väcker mig kvart över sju så är jag så pass groggy att jag har svårt att öppna ögonen. Vid frukosten får jag min kapsel och sedan ett besked om att jag ska träffa läkaren före lunch. Skolan börjar senare idag, eftersom en av lärarna fyller 60, och jag får lite tid på mig att vakna. Och det är bra, för när jag väl kommer ner till det lilla klassrummet så har min ordinarie mattelärare faxat provet som jag misslyckades med. Jag får den här chansen att göra om det, klarar jag det nu så får jag G i höstterminens betyg. Jag gör så gott jag kan. Svarta tankar far igenom huvudet, och det brusar då och då i öronen. Jag försöker hålla mig i verkligheten genom att nypa mig i armarna, och det funkar si sådär. Jag får veta efteråt att jag klarade provet precis. Jag hade en hel del fel, men jag klarade det i alla fall. Efteråt så orkar jag inte fortsätta med något annat, provet har slukat all min energi, så jag sätter mig vid pianot och spelar några melodier som jag fick lära mig i lågstadiet. Vid halv elva så hämtar en sköterska mig och säger att jag ska träffa läkaren. Det är inte Anna, utan en annan, Jolanta heter hon. Erika har kommit medan jag har varit i skolan och hon hälsar mig med en kram. Men vara med på läkarsamtalet får hon inte, det är endast föräldrar och den inlagda som får det. Det är skönt. Jag kan inte prata om mina problem obehindrat inför mig familj. Mamma skulle bli ledsen och börja tjuta, och det skulle genast övergå till att handla om hennes depressioner, inte mina. Sofia skulle sucka och himla med ögonen och till slut utbrista ”så jävla hemskt har du det inte. Skärp dig för fan!” och Erika skulle inte förstå allvaret utan i princip förstöra med all sin impulsivitet. Läkaren frågar ut mig om hur jag mår, men jag vill inte berätta allt, så hon får bara veta en del om det. Men hon har fått rapport från sköterskan som var hos mig under natten om hur jag mådde då, och hon frågar mig om jag har tankar på att ta mitt liv. Genast förvandlas jag till en stenstod och stirrar rakt in i väggen, och svarar inte. En annan sköterska som är med på samtalet säger: ”vi hittade en nål på ditt rum, under sängen. Har du gömt undan den där för att använda senare?” ”Nej” svarar jag och det är sanningen. Hade jag vetat att det funnits en nål där i natt så hade det kunnat gå illa. Jolanta byter ämne. ”Anna från PBU ringde mig imorse och vi pratade om din medicinering. Hon säger att du inte har blivit hjälpt av Fluoxetinen, stämmer det?” ”Ja” svarar jag. ”Och du sover inte på Stilnocten?” ”Nej. Jag somnar och sover som högst fyra timmar, sen vaknar jag igen.” ”Vill du att vi ska byta Stilnoct emot Imovane?” undrar hon. ”Nej!” utbrister jag högt. En natt för länge sen så tog jag en Imovane ifrån mammas förråd och den natten var det värsta jag varit med om. Jag kunde inte sova, det kändes som att hela världen snurrade. Och jag kunde inte andas för att jag hade en så äcklig smak i munnen, själva luften jag andades in smakade illa tycktes det. Jag sprejade ner hela kudden med citronparfym och det fick jag fan för av gubbjäveln nästa morgon. ”Jaha, då provar vi Theralen då – flytande droppar, brukar hjälpa en att sova under hela natten. Låter det rimligt?” undrar hon. ”Ja, det låter bra” säger jag. Theralen tar en av mina vänner, Maria, och hon har sagt till mig att det funkar bra. ”Och vad gäller Fluoxetinen så tycker jag vi ska höja från 20 milligram till 30, och eventuellt till 40 senare, så att det ska bli lite lättare” fortsätter hon. Jag rycker på axlarna. Jag tror henne inte, men om hon säger det så får det väl vara så. Efter samtalet går jag och lägger mig på sängen. Erika skakar i mig och försöker få kontakt. Det är inte lika lätt att ignorera henne som mamma, eftersom jag inte är lika arg på Erika, så jag vänder mig om emot henne. Vi pratar lite, och hon lämnar en hög med veckotidningar som hon har köpt i kiosken åt mig. ”Sen ska jag hälsa från Sofia” säger hon. Jag tystnar genast och blir stel i ansiktet. ”Varför då?” undrar jag med sträv röst. ”Hon vill be om ursäkt för det hon sa, att det hela handlade om att hon blev orolig och att oron gjorde henne arg. Hon ångrar det väldigt mycket.” ”Jaha” säger jag bara. ”Men det räcker inte för mig. Hon kan inte häva ur sig vad som helst och sen vänta sig att jag ska blinka och förlåta. Det är inte första gången hon gör såhär, och det vet du också.” ”Jo, men …” Erika tystnar. Hon inser väl att det inte finns så mycket att säga. Att jag har all rätt i världen att vara arg på Sofia vet alla, men ingen vill ha det så, för det blir ännu fler splittringar inom familjen av det. Vid tre kommer mamma och avlöser Erika, och vi tillbringar ännu en eftermiddag med att ignorera varandra. Jag sitter i dagrummet och tittar på teve, och hon sitter bredvid och läser Nora Roberts. Hon går igen vid fyra eftersom hon ska jobba kväll. En stund senare ringer min mobil. Jag svarar. Det är en av mina bästa vänner, Sandra som meddelar att hon kommer förbi en stund. Jag blir glad. Det här var det näst bästa besök jag kunde få. Och bara en halvtimme senare så kommer en liten, blek och svartklädd gestalt in på avdelningen. Det är Sandra och när hon ser mig så springer hon fram och kramar mig. ”Jag har varit så orolig för dig” säger hon och släpper mig. Vi går in på mitt rum och äter lakrits som hon har köpt med sig. Hon har också lånat ”Dracula” och ”En vampyrs bekännelse” på biblioteket. ”Tack” säger jag. Hon ler och berättar lite om hur det är i skolan, hur det fungerar med vårt övriga gäng. ”Alla frågar efter dig” säger hon. ”Vi tänkte komma allihop idag, men vi trodde inte att det skulle vara så populärt hos sköterskorna.” ”Det tror inte jag heller” säger jag. ”Men du får åka hem i helgen? undrar hon. ”Ja, det lutar väl åt det” säger jag fundersamt. ”Då måste vi ses i så fall” ler hon. Och jag lovar det. Länge kan hon inte stanna, hon måste hem och göra läxorna. Hon håller om mig innan hon åker. På fredagen händer inte mycket. Jag och mamma har ett samtal om min permission. De säger att jag genast ska ringa om jag blir självdestruktiv och mår dåligt, och om jag blir allvarligt deprimerad så måste jag komma in omedelbart. Är det klart? ”Ja” svarar jag. Mamma svarar också ja. Jag tvivlar dock på att hon kommer att göra särskilt mycket för att hjälpa mig, men det struntar jag i. Jag är faktiskt ivrig att åka hem. Jag känner en liten iver för att jag ska komma ut från en lång korridor med bara dörrar och trött personal. Jag vet att det kommer bli jobbigt att vara hemma med mamma och gubbjäveln som kommer säga både ett och annat, men det är inte dem jag tänker tillbringa min permission med. Jag packar ihop mina saker och sen så åker mamma och jag. Vi kommer hem vid fem-tiden på eftermiddagen och jag ringer genast Jesper. Han blir överlycklig när han hör var jag är och frågar om jag vill följa med han och hans pappa på bio. Hans pappa bjuder mig, de vill träffa mig båda två, säger han. Jag svarar ja. Jag tycker om Jespers pappa, även om vi är väldigt olika som personer. Men han behandlar mig inte som ett psykfall som min egen familj gör, Jespers föräldrar har aldrig haft en dotter, de har bara Jesper och hans bror Jonathan, så de har båda sagt till mig att de ser mig lite som dottern de aldrig fick. Jag åker till Jesper som lyfter upp mig i famnen och pussar mig i hela ansiktet. Jag skrattar åt honom, och puffar undan honom och säger att nu får du väl ge dig. Men jag menar det inte på allvar, jag är glad att han gör det. Jag suger åt mig hans kärlek som en svamp. Det känns underbart för min trasiga själ att det finns någon som älskar mig på det här viset. Vi åker till bion och ser Wallander – Mastermind. Min pappa är ett stort Wallander och Beck fan så jag har nästan sett alla filmer, men inte den här. Tanken på pappa får det att hugga till i bröstet, och lyckan jag kände grumlas lite. Jesper märker att jag blir en aning frånvarande, och lägger armen om mig. Hans hand masserar min nacke för att jag ska komma tillbaka till verkligheten. Jag vill spinna som en nöjd katt när jag känner hans varliga händer knåda mina spända nackmuskler, och långsamt kommer jag tillbaka till verkligheten. Efter filmen åker vi hem till Jespers pappa och sträcker ut oss på sängen. Hans pappa går och lägger sig tidigt eftersom han jobbar nästa dag, men jag behöver inte vara hemma förrän vid ett, så vi har ingen brådska. Vi älskar med varandra i största innerlighet, och återigen påminns jag om hur mycket jag älskar honom. Efteråt så följer han mig hem, och vi skiljs åt efter många kyssar vid min port. Nästa morgon ringer Sandra och väcker mig. Hon säger att hon tänker boka upp mig direkt så att ingen annan gör det. Jag skrattar åt henne, men jag är glad att hon ringer. Det har faktiskt hänt något, det känner jag när jag stiger upp på morgonen. Jag har lite mer energi, jag hör omvärlden lite bättre. Jag kan läsa ett kapitel i en bok utan att gång på gång behöva bläddra tillbaka, för att jag inte har kunnat ta in vad som står på sidorna. Kan det vara …? Sandra och jag bestämmer oss för att gå på stan, och jag ber mamma om nästa månadspeng. Hon ger mig den och sen tittar hon länge på mig. ”Lilla gumman … du vet väl att du kan prata med mig? Jag vill inte att du ska behöva gå runt och tiga för att du är rädd att såra mig.” Kors i taket, tänker jag, men jag blir inte lika glad som hon säkert trodde jag skulle bli. Anledningen till att jag inte pratar med henne är inte lika enkel som hon tror. Jag pratar inte med henne för att hon sviker mitt förtroende och berättar för gubbjäveln som tycker att hård disciplin är rätta sättet att bota psykisk ohälsa. Som att ta av mig mobiltelefonen och ge mig utegångsförbud, till exempel. Jag hatar honom. Men jag är ändå glad att mamma då och då kan visa en glimt av ömhet. Sandra och jag går på stan och jag fastnar för två svarta korsetter som jag köper. Sandra köper ett par jeans och sedan sätter vi oss på Åhléns fik och beställer in te och chokladmuffins. ”Hur mår du nu då?” undrar hon. ”Mår du bättre? Du ser inte lika … vad ska jag säga, vilsen ut.” ”Jag förstår vad du menar” säger jag. ”Nej, idag när jag steg upp kändes det faktiskt som att jag hade ett litet grepp om världen. Det gled inte bara iväg, alltså.” ”Och du kommer upp ur sängen?” säger hon. ”Ja, jag kommer upp ur sängen.” ”Det är bra. Vi har saknat dig som fan i skolan. Det är så tyst utan en Victoria som skojar och svarar emot lärarna hela tiden” skrattar hon. Jag skrattar med henne, men jag vet att hon menar det. Och det är faktiskt så, att när jag har bättre dagar så kan jag vara riktigt rolig att ha att göra med. Det är då humorn kommer ikapp mig, och som jag är impulsiv och levande. Det är väl bara därför som alla jag älskar orkar stå ut med mig, egentligen. Och jag tror faktiskt att ett litet framsteg har inträffat. Jag tror det är den nya dosen som börjar verka, för jag är faktiskt mer närvarande, och orkar ta in intryck från världen utan att må dåligt av det. Jag hoppas att det ska hålla i sig och inte vara något jag inbillat mig. Just som hon håller på att uppdatera mig om vad som händer i skolan så ringer min telefon. Det är Jesper och han bubblar som en champagneflaska. ”Vännen, vet du vad jag tycker vi ska göra ikväll, om du inte ska vara med Sandra förstås?” ”Nej, vadå?” undrar jag. ”En gammal kompis ringde mig nyss och sa att de skulle anordna ett rollspel ikväll. Du har ju varit nyfiken på det länge! Vill du följa med och pröva?” Jag får en liten stöt i magen. Rollspel och lajv är ett utav Jespers stora intressen. Lajv är jag totalt ointresserad av, jag tycker inte att man får ut så mycket av att springa runt i skogen med latex klistrat på öronen som en annan Orlando Bloom. Men bordsrollspel är jag nyfiken på, det stämmer. ”Ja” säger jag med glädje i rösten. ”Ja, jag vill följa med.” ”Toppen!” nästan skriker han i telefonen. ”Jag ringer och säger det till dem på en gång. ” Jag skrattar igen och lägger på luren. Jag lägger märke till att jag har skrattat mer än jag brukar den här dagen. Det ger en liten känsla av befrielse. Jag och Sandra sitter kvar på fiket och pratar vidare. Hon berättar om utvecklingssamtalet och är irriterad över att hon bara ska få VG i engelska. ”Vad fick du?” undrar hon. ”Jag har ju inte pratat med nån lärare, eftersom jag legat på sjukhus” svarar jag. ”Men Lars ringde till mamma igår, och jag ska få MVG, tydligen.” ”Men!” säger hon irriterat. ”Vad har du gjort som jag inte gjort?” ”Jag vet inte. Men så är det i alla fall.” Dagen går. Jag och Sandra äter även middag på stan, sedan åker jag direkt till Jesper, och vi sätter oss på bussen för att åka till rollspelet. Jag har saknat honom under dagen, och är glad över att tillbringa ytterligare en kväll i hans sällskap. Det är svårt att vara ifrån någon som man älskar, som man dessutom brukar träffa varje dag, bara för att man ligger på sjukhus. Han håller om mig under bussfärden och vi kysser varandra med jämna mellanrum. Så småningom är vi framme vid Jespers kompis, Vilhelms lägenhetshus. Väl inne så blir jag presenterad för Vilhelm och för två andra killar. Jag är enda tjejen, och jag känner lite grand av paniken som fortfarande bor i bröstet på mig ge sig till känna lite. Men Jesper märker hur det är fatt, och tar min hand och förklarar lugnt reglerna och systemet för mig, så att jag får något annat att tänka på. Det fungerar. Vi spelar, och jag har faktiskt väldigt roligt. Jag inser snabbt att det här kan komma och bli ett intresse för mig i framtiden. Det drar ut till långt in på natten, men jag har så roligt att jag inte märker hur sent det bli. Framåt halv två tiden så beger vi oss hemåt. Vi skiljs åt utanför min port, och har svårt att slita oss ifrån varandra. Speciellt Jesper är orolig. Jag vet varför. Han vet hur dåligt jag mår när både gubbjäveln och mamma är hemma samtidigt, för ogillandet står som en tjock dunst i hela lägenheten under de dagarna. Han betraktar mig fundersamt och så säger han: ”Sov så länge du känner för det imorgon. Sen, när du har vaknat och ätit och det, så kom över till mig. Så får du lite frid.” Jag råkar ju ha en sådan tur att min pojkvän bor i grannhuset, det var så vi träffades. ”När ska du tillbaka till avdelningen, förresten?” ”Måndag morgon” säger jag. ”Okej, då så. Då har vi ju hela morgondagen på oss att ses. God natt. Jag älskar dig.” ”Jag älskar dig också” säger jag och kysser honom, sedan slinker jag in genom porten. Jag betraktar honom en stund när han går in genom sin port och det blir varmt inombords. De svarta tankarna har skingrats lite, och jag känner faktiskt en annan känsla för en gångs skull. Jag tar mina droppar Theralen som läkaren ordinerat. De fungerar förvånansvärt bra, jag blir sömning inom två timmar, och får faktiskt sova hela natten. Men en svår biverkning är tröttheten som följer dagen efter. Jag gick och lade mig vid två på natten, och vaknar vid elva tiden på förmiddagen. Jag känner mig groggy och tung i huvudet. Det skrapar emot ögonen av vilja att lägga igen dem igen. Men friden varar inte länge. Mamma knackar otåligt på dörren och säger att jag ska upp meddetsamma. Hon och gubbjäveln ska åka på dop, och innan de kommer tillbaka så ska jag ha dammsugit, diskat och städat badrummet. Förstår jag vad hon säger? ”Ja, det gör jag” fräser jag till svar. ”Bra. Så varför sätter du inte lite fart och stiger upp då?” fräser hon tillbaka, och sedan smäller ytterdörren igen. Jag sväljer mina tårar av besvikelse och känslan av svek. Som vanligt så fyller jag inte någon annan funktion än någon att ha makt och kontroll över, någon som ska ta hand om lägenheten åt dem, som jag har gjort nu, i snart tre år. Och inte ens ett tack får man för det. Eftersom jag inte har något arbete så ska jag lära mig att arbeta hemma, är deras filosofi. Sedan att jag mår så dåligt att jag knappt orkar ta mig igenom skoldagen, det är dem totalt likgiltigt. Men jag gör som vanligt som de säger. Jag vet att jag kommer få lida annars. Antagligen kommer de ta min mobil ifrån mig, och tvinga mig att stanna inne resten av dagen, och den risken törs jag inte ta. Jag gråter under hela tiden som jag städar och diskar. Jag kastar två glas i golvet och dammsuger sedan upp skärvorna. Men en sparar jag och lägger sedan i det lilla skrinet som jag förvarar i garderoben, tillsammans med alla rakblad, tändstickor och fickknivar. När jag äntligen är färdig så klär jag på mig, struntar i att äta någon lunch och rusar sedan ut i kylan på väg till Jespers hus. Hans föräldrar blir glada att se mig, och jag förstår att Jesper har talat om för dem var jag har varit. Men de säger inget om det, utan uttrycker bara glädje över att jag är här nu. Jesper sover fortfarande, men jag puffar på honom, och han blir glad över att se mig, så han sätter sig upp. Vi gör inget särskilt under dagen, njuter bara av varandras sällskap. Hans föräldrar gör plättar åt oss, och småpratar vänligt. Jag trivs hemma hos dem. De känns mer som en familj än vad min egen gjort på många år. Jag lider av splittrad känslor med min familj. Jag anser att mamma har svikit mig för gubbjävelns skull och det kommer jag aldrig förlåta henne för, men att hon vill inte lämna honom för att hon älskar honom, det kan jag förstå. Men jag förstår inte varför han ska uppfostra mig och inte hon, som är min mamma. Min pappa har jag också splittrade känslor för. Sedan jag var liten så har jag varit pappas flicka, hans kronprinsessa Victoria, hans yngsta, mest älskade dotter. Att jag blev hans favorit när jag anlände till världen har jag aldrig tvivlat på. Han har lärt mig skjuta luftpistol, rida, fiska, jag har varit med när han har jagat hare, och jag har alltid provsmakat maten han lagat. Det är därför det gjorde tredubbelt ont när han sa att han inte ville ha något mer med mig att göra. Jag är rasande på honom, och känner avsky för det han har gjort. Men hata någon som man i alla livets dagar har älskat så mycket är svårt, för att inte säga omöjligt. Mina systrar och jag är så pass olika man kan bli. Sofia är ansvarfull på sitt sätt, men hon har en svår tendens att bli elak är något retar henne eller som hon tycker är idiotiskt. Hon anser att mina depressioner och självdestruktiva sidor är idiotiska. Därför kan ilskan stå som en dimma mellan oss de gånger vi träffas. Hon säger att hon älskar mig, men jag tror henne inte. Jag vet att Erika älskar mig, men hon är inte den rätta att gå till när man är deprimerad. Till Erika går jag när jag behöver sprit, ciggaretter, kondomer och klädråd. Eftersom jag bara är femton år så kan jag inte klippa banden med min familj, det är svårt när man bor hemma. Men jag tror allvarligt att det första jag kommer att göra när jag flyttar hemifrån är att göra just det. Klippa alla band med dem. Vid elva på kvällen är jag hemma igen, och går genast och lägger mig. Morgonen därpå så åker vi tillbaka till avdelningen, och de har ett samtal med mig och mamma om hur helgen har varit. Mamma säger att hon inte riktigt vet hur det har varit, för hon har knappt sett mig under helgen, jag har varit ute så mycket. Jag svarar att jag har haft det hyfsat, jag har inte mått jättedåligt i alla fall. Efter samtalet så åker mamma hem igen, hon ska till sjukgymnasten, och hon säger att Sofia kommer och är hos mig, och att Erika kommer också vid ett-tiden. Det knyter sig i magen. Jag vill inte träffa Sofia, men mamma väntar inte på mina protester utan ger mig en luftig kram och åker sedan. Jag ligger i dagrummet, utsträckt i soffan i myskläder och tittar på teve när Sofia kommer. Hon kommer in i dagrummet och säger ”Upp och hoppa!” ”Va?” säger jag och ser förvånat på henne. ”Ja, personalen säger att det skulle vara bra för dig att komma ut lite. Så du och jag ska åka och handla. Upp nu.” ”Men det vet jag inte om jag vill” säger jag med svag röst, men inget kan stoppa Sofia när hon väl bestämt sig. ”Det vill du visst. Du har bara inte tänkt på det” säger hon med ett leende, och jag kan inte låta bli att svagt le tillbaka. När Sofia inte är arg och elak så kan jag se mig själv i henne. Hon är tio år äldre än mig, men bitterheten som svärtar hennes medvetande gör att hon kan tas för en argsint tant. Sofia har sårat mig otaligt många gånger, och jag önskar att jag kunde hata henne, men det kan jag inte. När hon har en bättre dag så kan hon vara någon som jag står ut med. Men en bra och stabil relation kommer vi nog aldrig att få, hon och jag. Men jag gör som hon säger, byter om och följer med henne till gallerian. Det känns lite otryggt att röra sig ute med Sofia, jag vet inte vad hon skulle göra om jag fick en ångestattack. Jag går snett bakom henne, och hoppas att det ska skydda mig lite. Shoppingturen varar inte så länge. Jag köper en ny behå, sedan ber jag henne skjutsa mig tillbaka. Hon ser ut att vilja protestera men inser nog vad läkarna kommer att säga om jag berättar det för dem. Så hon kör mig tillbaka. Erika har kommit under tiden, och sitter i mitt rum och läser en tidning. Hon har köpt choklad och läsk som jag tacksamt tar emot. Sedan lägger jag mig i sängen och lyssnar på mina två systrar när de pladdrar med varandra. De skjuter in en fråga då och då till mig, men mest är det de två som pratar. Jag lyssnar förstrött. Deras röster känns ändå som en liten trygghet, ungefär som det gjorde när jag var liten och var rädd för mörkret och inte kunde sova. Då blev jag lugnare när jag hörde de två bråka i köket om vem som hade tagit det sista O’boy glaset. Mamma kommer också några timmar senare och blandar sig i deras samtal. De sitter och sladdrar ytterligare en timme, sedan vill läkaren ha ett samtal med mig och mamma. Anna från PBU har kommit, och Jolanta är med, och två mentalskötare. De diskuterar mitt mående, dosen av medicin, och de säger särskilt till mamma att det måste bli en ändring på hemsituationen om de ska kunna släppa hem mig. Sedan pratar vi lite om vad jag ska göra när jag mår dåligt, hur jag mår nu, och hur länge jag ska stanna. ”Jag ser helst att du är här åtminstone till imorgon” säger Jolanta. ”Låter det okej?” Jag svarar ja. Egentligen så vill jag inte hem till mamma med gubbjäveln, men jag vill hem till Jesper. Det är snart jul, och jag vill inte tillbringa julen på sjukhus. Jag vill hinna till skolan en sista gång innan den stänger, och jag vill träffa de övriga i mitt gäng, inte bara Sandra, även om det är hon som betyder mest. Jag ringer Jesper senare, och berättar att jag antagligen kommer hem imorgon. Han blir lycklig och vi bestämmer att vi genast ska träffas. Sedan får jag mina Theralen droppar. Det känns bättre när jag går och lägger mig nu, för jag vet att jag kommer få sova hela natten. Ljuset silar in lite mellan gardinerna, men det gör mig inget nu. Mår jag bättre? Ja, en aning kanske. Kommer jag klara av världen utanför när jag nu blir utskriven? Det vet jag inget om. Men jag tänker försöka. Min familj kan jag inte räkna som stöd, det vet jag, men jag har Jesper. Och jag har Sandra. Bara det är en tröst, och jag vågar hoppas på en förbättring.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (26 röster)
En vecka på psyket, 4.0 out of 5 based on 26 ratings

5 kommentarer

  1. Kira Skriver:

    Jag måste bara prisa dig och säga att du är en underbar författare! Jag älskade sättet du skrev på, och hur verkligt det var. Vill bara säga att du är en underbar person, iallafall verkar du det enligt novellen, och jag tycker du är värd så mycket mer än det dåliga du känner. Ha det bra! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Michan Skriver:

    din berättelse berörde mig djupt, och då har jag varit med om en del. du borde skriva en hel biografi :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  3. heij du! Skriver:

    jag orkade inte läse ditt berättelse för att du har inte delat den i stycken. Vi er två finnar o fösöker tale riksvenska. Hälsningar från björneborgs svenska samskola (BSS)
    ps. vi kans oxo tale finnua. Du visar vara extremt skicklig skrivare, men jag hoppas att du i framtiden delar dina texter i stycken! :) <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Miriam Skriver:

    Oj vad bra! Kände igen mig lite i vissa delar av berättelsen eftersom att jag själv har blivit inlagd på Bup och sån skit! Men vill bara säga att den var jättebra, fast tänk på nästa gång att dela upp texten i stycken! ❤️

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. GURKAN Skriver:

    OTROLIGT BRA!!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.