Mitt fel

Han kan se henne genom regndimmorna, hon står precis under en gatulykta och det mjuka gula ljuset reflekteras i hennes bruna hår. Mörkbruna. Eller chokladbrunt är det kanske… Han ökar på stegen och det klafsar ljudligt om hans snygga märkesskor men ändå hinner han nästan ända fram till henne innan hon uppfattar honom, regnet har en tydlig förmåga att kväva alla ljud. Hon vänder sig om samtidigt som han lutar sig fram och deras läppar möts i en hastig kyss. ”Hoppsan” fnissar hon och en söt rodnad sprider sig över hennes kinder. Han ler, hon är oemotståndlig. Han pussar henne på håret innan han tar hennes mjuka hand i sin och börjar gå mot hotellet där de bokat övernattning. Det hela känns lite hemligt. Hotellet är bara svagt upplyst och drunknar i ett romantiskt sken, den kvinnliga receptionisten ser prydlig ut och uppmärksammar dem genast när de kliver innanför tröskeln till lobbyn. Han harklar sig lite försiktigt och ber om nyckeln till rummet de beställt, samt var de kan hitta matsalen. Han hade nämligen tagit sig friheten att boka bord också. ”Ni måste uppge namn och bokningsnummer först.” förkunnar damen vänligt och han känner sig för ett ögonblick lite bortgjord, men det går över snabbt och efter en stunds letande i fickorna på sin tjusiga kavaj får han fram ett vikt papper vilket han räcker över till kvinnan som snabbt synar dem båda och sedan nickar, visar med handen åt vilket håll de ska gå innan och sätter sig tillrätta igen. Han hör henne ge ett litet ljud ifrån sig bakom honom. Övertygad om att hon fryser lägger han en arm om hennes axlar och ler när han tänker på den nya parfymen han sprutat på sig innan han gått hemifrån, hon uppskattar det säkert. De går i lagom takt längs korridoren som skulle leda dem till matsalen, den är smal men mysig och den doftar på ett gammaldags, romantiskt sätt. Han njuter redan. De slår sig ner vid ett bord övertäckt med en charmlig liten rödrutig duk och han sneglar på henne. ”Bättre än hemma, va?” säger han och blinkar åt henne medan han börjar trumma med fingrarna mot bordsytan. Han tycker sig höra henne svara men i samma ögonblick kommer en servitris fram till dem och han vänder uppmärksamheten mot denne. Han beställer åt dem båda, han vet ju vad hon gillar, och medan de väntar på maten tillåter han sig titta på henne lite. Till slut böjer han sig fram för att kyssa henne.

Det är mörkt ute, regnet står som spön i backen och hennes mörka hår hänger i stripor. Det går knappt att se någonting, så för säkerhets skull ställer hon sig under det skarpa ljuset från en ensam gatulykta. Hon kan höra honom på avstånd, hans fula Diorskor slaskar med hårda steg mot marken. Hon vill inte vända sig om. Inte förrän han är ända intill henne snurrar hon långsamt runt, bara för att mötas av kalla, våta läppar. ”Hoppsan” utbryter hon spontant med en ton av avsmak innan hon genast rodnar över sin attityd. Han tycks inte märka det, och hon blundar och väntar ut ögonblicket när hans mun pressas mot hennes hår. De tar sig till hotellet helt för snabbt. Om man nu ens kan kalla det ett hotell. Hälften av alla lampor är trasiga och lämnar en skum belysning över stället. Den gamla tanten bakom disken ser ut att ha slumrat till ser hon när de kliver innanför tröskeln och hon stannar till bakom honom, väntar på att han ska hämta ut nyckeln. Han harklar sig på ett vidrigt sätt, hon kan riktigt höra hur snoret samlas i strupen och hon ser hur tanten rycker till och vaknar till liv. En snabb ordväxling mellan honom och kvinnan som hon inte orkar lyssna på och hon betraktar honom när han börjar gräva i kavajen med svettfläckar vid nacken efter någonting. Han drar upp ett hopknycklat papper som ser flottigt och lägger det på receptionsdisken för tantens beskådan, som dock inte tittar på pappret utan sneglar misstänksamt på honom och henne och fnyser lite lätt. Men de står inte kvar länge. Han lägger plötsligt en tjock arm om hennes nacke som tynger ner henne, känslan av att bli klämd under armen tillsammans med att hans nya, om möjligt än vidrigare doft nästan kväver henne är obeskrivlig. Hon finner sig ändå i att bli meddragen in i en sunkig korridor som stinker av mögel och ruttet ägg. Hon är fruktansvärt äcklad. Matsalen visar sig vara snäppet värre än korridoren. Lukten av ägg är tydligare här och det minimala bordet de blir placerade vid är så smutsigt att det inte går att se vart duken slutar och plastytan tar vid. ”Ursäkta?” lyckas hon, nästan, få fram som svar på den ganska förolämpande kommentaren innan en sluskig man med oinstoppad skjorta och trasiga skor kommer släntrande och ber om att få deras beställningar. Hon hinner inte ens fundera över vad som kunde tänkas vara minst bakterieinfekterat på menyn förrän han beställer ostron till dem båda och bara tanken får henne att vilja kräkas. Den så kallade servitrisen traskar iväg igen och lämnar henne och honom ensamma. Han ser på henne med en blick som får det att krypa i skinnet och när han lutar sig fram med plutande mun och blundande ögon känner hon att det måste få ett slut. Nu.

Hon reser sig, han stirrar. Hon går medan han sitter kvar.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (6 röster)
Mitt fel , 3.8 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.