Gubben och kråkan

Det var en gång en liten gubbe som bodde i en hydda utanför stadens sopptipp. En gång i tiden hade han haft allt han kunde önska sig, en vacker fru och stark son, ett rymligt hus och ett bra jobb. Men så kom finanskrisen och nedskärningarna, och i ett enda slag förlorade han sin familj och allt han ägde. Han gjorde ett fåfängt försök att dränka sina sorger, och flaskan hade lett honom hit. Utstött, ensam och sorglig. Smutsig, hemlös och hopplös. Sitt hus hade han byggt av bortslängda plåtbitar och plankor som han hittat bland bråten på sopptippen, som även försörjde honom med någon sorts föda. Ibland fick han sällskap av andra uteliggare i sitt ständiga grävande bland andra människors avfall, men oftast var kråkorna hans enda sällskap.
Lite i taget började gubbens trevande händer allt mer likna klor, och hans mun som så länge nekats mänskliga ord och sin vanliga mat började formas till en effektiv näbb. Hans hud som redan var svart av ingnodd smuts började inta en allt mörkare nyans, och hans vilja att fly tog sig form av två smärtsamma utbuktnader mellan skulderbladen. Så en dag vaknade gubben upp i en komplett fågelskrud och med ett par färdigutvecklade vingar. Detta hade han antagligen funnit ganska anmärkningsvärt, om inte även hans inre mänsklighet försvunnit i takt med att kroppen förändrades. Nu hoppade han istället kvickt ut ur sin hydda och flög upp mot de andra kråkorna som att det var helt självklart, som att han var en av dem. Men de andra fåglarnas mottagande av honom var långt ifrån lika självklart, då de märkte av den sista resten av mänsklighet som han bar på. Hans ögon, de var fortfarande lika blå och klara. Det gjorde dem osäkra och skrämda, och de flesta valde att fly när han kom i närheten. Även har var han utstött, och skyad som pesten.
Nedslagen och sorgsen sökte han sig bort från sopptippen som så länge varit hans hem, och ut i skogen där hans instinkter antydde att han kunde finna föda. Men instinkterna var inte tillräckligt starka för att leda honom hela vägen till någonting han kunde äta, han var inte längre en människa men inte heller helt en fågel. Efter timmar av förvirrat kringflygande bland trätoppar och bergsklippor slog han sig förtvivlat ner på en gren. Sekunden som hans klor grep tag om grenen hörde han ett lågt men fruktansvärt gällt skri bredvid sig. Han tittade förundrat omkring sig för att leta efter uppkomsten till detta hjärtskärande skrik, tills han förvånat upptäckte en pytteliten stuga placerat mitt på ett av grenens stora löv. Han tog ett litet skutt närmare lövet, och i ett av stugans små fönster fick han syn på en vettskrämd liten gubbe.
- Snälla, ät inte upp mig! bad gubben förtvivlat.
- Varför skulle jag göra det? svarade den oförstående kråkan.
Hans tunga var sedan länge oanvänd, men på något vis lyckades han ändå få ut några mänskliga ord, om än väldigt knackiga och skränande. Den lilla gubben stelnade till av chock över att höra kråkan svara på hans rop, men återfick snabbt fattningen.
- För att det är vad kråkor gör. Kråkor brukar dock inte prata. Vad är du för någonting egentligen?
- Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag är fruktansvärt hungrig. Jag kan äta dig alltså?
- Ja, jo… men jag är bara en skraltig och tunn gammal gubbe som du ser. Om du låter mig leva kan jag dock visa dig mängder av ätbara saker för en varelse som du.
Det var en lösning som gynnade både gubben och kråkan, så han gick med på att låta gubben krypa upp på sin rygg och följa med på ännu en flygtur. Denna blev dock med gubbens hjälp bra mycket mer framgångsrik, och han fick i sig både ett par maskar, några insekter och mängder av bär. När han var mätt och belåten vände de åter mot gubbens hem, och under tiden de flög tillsammans hann de bli riktigt goda vänner. När de kommit fram till gubbens löv gick han sakta in i sin stuga, efter att de bestämt träff nästa dag för att gubben skulle kunna lära honom mer om det här att vara en fågel. Det visade sig nämligen att han var en dedikerad fågelskådare och mycket kunnig inom ämnet, även om det mest var för sin egen överlevnads skull. Kråkan beslöt sig för att flyga iväg och leta efter små kvistar för att bygga ett bo av, så som gubben hade sagt åt honom att göra. Men när han tog sats från grenen och svingade upp sig i luften hände någonting med gubbens löv. Det var ett vackert gul- och rödsprakande höstlöv som snart var dömt att falla till marken, och gungningen som kråkan orsakat gjorde att det började släppa sitt fäste. Kråkan ropade förskräckt till sin vän att hoppa över till grenen då lövet höll på att lossna, men gubben svarade helt lugnt och sorgset:
- Min tid är kommen, låt mig falla med mitt hem nu.
- Inte behöver du väl dö bara för att löven faller?
- Vart skulle jag annars ta vägen? Nej, det blir bäst så här.
Kråkan försökte desperat övertyga sin nyfunna vän, men han stannade beslutsamt kvar i sin lilla stuga medan lövet slutligen började falla. Kråkan cirklade runt det och försökte fånga upp gubben, men plötsligt insåg han att han själv föll lika handlöst mot den hårda marken. Den kom närmare och närmare tills han svagt förnimmande en tung duns innan allt blev svart.
Nästa dag vaknade han med ett svagt och drömlikt minne av att kunna flyga, och ett möte med en märklig liten gubbe. Han kunde för sitt liv inte reda ut om det var alkoholen, en dröm eller om det verkligen hade hänt. Men det lämnade honom med en stark övertygelse om att det aldrig var för sent, och aldrig tjänade någonting till att ge upp.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (9 röster)
Gubben och kråkan, 3.1 out of 5 based on 9 ratings

1 kommentar

  1. Martin Skriver:

    Bra jobbat

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.