Vampyrens redogörelse

Jag är en vampyr. Just det, en vampyr. En odöd som livnär sig på blod, inte går ut i solljus och allt det där. Det här är min redogörelse. Märk väl, inte ”En vampyrs bekännelse” utan en vampyrs redogörelse.

Jag har redan nämnt två saker som sägs om oss vampyrer, och en del av det stämmer medan andra inte gör det. Jag sover inte i en kista till exempel. Myten säger ju att vampyren måste sova i en kista, helst med jorden från sitt hemland. Så är det inte, även om det finns dem som sover i en kista bara på pin ki, för att håna all fånig litteratur som världen spottar ur sig.
Själv sover jag i samma himmelsäng som jag sov i som levande, i den lägenhet där jag alltid bott. I och för sig har jag fått skaffa ordentliga mörkläggningsgardiner och heltäckande persienner, men det var ingen dyr investering för att fortsätta leva om man säger så. Däremot var jag tvungen att ge upp mitt älskade lilla Luleå. Vintern var ju helt underbar, det var mörkt i princip hela dagen, man behövde knappt sova. Men sommarnätterna … det blev aldrig helt mörkt och DET var ett problem. Så jag flyttade till min andra påbrås stad. New York. Det fungerar, det finns fler människor att livnära sig på, men jag saknar min barndomsstad varenda natt när jag vaknar.

Och blodet då? Och sex som är ett så centralt tema i alla berättelser, också idag, även om synsättet har blivit annorlunda? I dagens läge så hävdar vissa att vampyrer föraktar sex, att det endast är blodet som är det viktiga, och när vampyrer känner kärlek så är det mer upphöjt än den mänskliga, perverterade kärleken. Det stämmer till viss del. Vampyrer kan ha sex, och det är helt okej, men det är tamejtusan inte som det var när man levde.
Vi kanske ska reda ut problematiken lite. Jag berättar det här så att nästa stackare som blir skapad som jag blev – utan någon lärare – ska få en chans.
Jag heter Amber, och jag var 26 år när jag dog och sedan återföddes. Det är 30 år sedan, nu.
Min far är från New york, därav det mitt namn, och mamma från Luleå, och det var i Luleå som jag hade bott i hela mitt liv innan jag blev återfödd. Jag hade en bra uppväxt, mina föräldrar var helt okej, det gick bra i skolan även om jag skolkade då och då. Jag såg och ser fortfarande väldigt bra ut, och jag saknade inget i mitt mänskliga liv.

När jag gått ut gymnasiet så pluggade jag till lärare på universitetet för att sedan fortsätta. När jag fått min lärarexamen så blev jag adjunkt. Meningen var att jag skulle doktorera i litteraturvetenskap, och så småningom börja undervisa på universitetet jag också. Som adjunkt så får du undervisa på det område du känner dig trygg på, som träning inför nästa jobb. Jag undervisade i vampyrfiktion och populära myter, som var mitt huvudämne. Det var därför jag blev vald. För att jag undervisade om vampyrer alltså.
Min skapare ansåg att det jag lärde ut inte stämde totalt, och han tyckte jag borde lära mig hur det verkligen var, sedan dog han.

Det är nämligen väldigt få som återföder nya, för där är även en till myt som inte ens finns med i fiktionen – när man återfött en ny vampyr så dör man. Man överför ens egen livskraft till den nya, och därmed så är ens egen existens slut. Det är därför endast mycket gamla vampyrer som känner sig färdiga med det här livet som gör det. Ja, och några självmordsbenägna olyckliga nya vampyrer som inte står ut med det nya livet.
Jag återföddes själv i Luleå en kall februarikväll, och det var allt tur det, annars hade jag dött omgående när solen gick upp. Vintrarna är mörka i Luleå, det vet ni säkert. Jag var på väg hem från en kvällskurs och när jag skulle gå till busshållplatsen så överföll någon mig och drog in mig mellan husen. Jag trodde att det var en våldtäktsman, men jag kom på andra tankar när denna ”någon” bet mig i halsen. Han drack tills jag var iskall och svag. Sedan rispade han sin egen arm, bände upp min mun och lät blodet falla ner i munnen på mig.
Nästan allt han hade tagit rann ner igen. Men nu hade det smittats av förbannelsen i hans kropp. Sedan sjönk han ihop och blev till aska. Jag förstod ingenting, men så pass påläst var jag att jag insåg ungefär vad som hade hänt. Det var en stor chock, kan jag ju säga utan att ljuga. Jag släpade mig hem, utan att känna kylan i februarinatten. Det enda jag kände var en stark lust att få sova. Så jag gick hem och ramlade i säng och sov fram till nästa natt.

När jag vaknade så var jag törstig, och jag var inte så korkad som personer i böcker och filmer kan vara. Jag insåg vad det var jag ville ha, och skulle dra på mig kläderna för att gå ut på jakt. Men jag fick en rejäl chock när jag såg mig i spegeln.
Och myten att vi är så vackra då, att vi på det viset urskiljer oss från de levande? Stämmer det. Ja, det stämmer till viss del, vilket jag upptäckte när jag såg mig i spegeln. Men det är väldigt orättvist, förstod jag senare när jag började umgås med andra av mitt slag. Såg du bra ut som levande, så blir du skrämmande vacker från återfödelsen. Hade du ett alldagligt utseende så blir du vacker. Men om du olyckligtvis inte såg bra ut så är det trist. Då förvrids dragen av förbannelsen som du får i blodet, och du ser ut som ett monster.

Jag blev väldigt vacker från min återfödelse. Man kan inte tro att jag är 26. När folk ser på mig har de svårt att placera min ålder. Jag skulle kunna platsa överallt mellan 18 och 30. Jag har långt, glansigt mörkblont hår. På grund av hårtypen glansig så blev mitt hår fett ungefär varannan dag när jag levde, men det är inget problem nu, jag behöver aldrig tvätta det, jag gör det bara av ren vana. Jag har bärnstensfärgade ögon, vilket är lite ovanligt. Det är mer vanligt med grönt eller blått på ljushåriga personer. Färgen förstärktes av åtefödelsen. Det ser ut som att jag doppat ögonen i flytande guld. Min hy är som blomblad, håret på benen och armar har fallit av och jag går inte upp i vikt, utan är smal och timglasformad. Jag behöver inte parfym för jag doftar redan som en svag blandning av citrus, lime och äppelblommor. Tro inte att jag skryter för det gör jag verkligen inte. Jag säger bara sanningen.

Men tro inte att det är lätt bara för att man ser bra ut. Även om vi vackra har lättare att välja ut offer än de förvridna så tar det en del jobb. Folk märker att det är något fel med oss. Blekheten stämmer.Varenda natt när vi vaknar så har blodet från gårdagen halverats och vi ser ut som att vi har pudrat oss med mjöl ungefär. För de utav oss som gillar den gothiska stilen är det lättare att skylla bort blekheten, men man tröttnar på stilen efter några år.
Och huggtänderna? Jag vet att i vissa nya böcker så förekommer de inte, det är bara vassa tänder som gäller. Men så är inte fallet. Huggtänderna finns där, men är som naglar; de växer.
Ju längre man går utan blod desto mer vaknar begäret inom en, och huggtänderna växer fram.
När man nyligen druckit så har man samma tänder man dog med. Lite vitare, bara.

Pålen genom hjärtat stämmer inte heller. Det skulle förvissor göra jäkligt ont om någon försökte, men köra den genom hjärtat går inte. Vårt hjärta har torkat ihop och blivit hårt som järn, eftersom det aldrig slår. Och vi har extremt gott läkekött. Med kostnad av blod, då förstås.

Och sex och kärlek då? Javisst kan vi ha sex. Det är som jag nämnt tidigare, helt okej, och inte illa, men det går inte att jämföra med blod. Den bästa kombinationen är förstås att ha sex och dricka blod samtidigt. Inte allt, naturligtvis för då skulle det inte finnas någon människa kvar att ha sex med. Men en liten, liten sip nån gång i minuten räcker. Underbart.

Vad gäller kärlek så finns det såklart vissa vampyrer som förälskar sig. Men inte i människor.
Människor är mest lockande på grund av blodet, och till viss del sexuellt. Men de går inte att
jämföras med vampyrer. Har man träffat en vampyr som man blir förälskad i så kan inget
jämföras i det. Tyvärr så blir man lite trött på varandra efter några århundraden, så det brukar sluta med att man går skilda vägar till slut. Och det blir aldrig samma sak med en annan vampyr.
Sen är det svårt att ha sex vampyrer emellan eftersom lusten att bitas finns där, och biter vi varandra så blir vi sjuka, på grund av blandningen med blod som finns i våra kroppar. Däremot äter förälskade vampyrer ofta tillsammans. Det ger en känsla av närhet och intimitet.

Vi kommer nästan alla överens med varandra, för vi är inte så många som man kan tro, eftersom nya vampyrer tar ut de gamla när de dör. Det finns väl cirka 10 vampyrer i varannan stad i världen, skulle jag tippa. Vi har inga direkt regler, var och en får klara sig själv. Går någon bärsärkargång och lyckas förråda vad de är så är det ingen panik. För vem skulle tro dem egentligen? Och de som faktiskt tror på det och sprider det vidare blir inlagda på psyket, klassifierade som galningar.

Hur vi skapades? Jadu. Det finns många sägner om det. Vissa säger att vi är naturliga rovdjur som alltid funnits här. Vissa säger att vi föddes ur berättelserna. Vissa som fortfarande tror på Gud menar att vi blev till när den där soldaten stack Jesus med spjutet. Då skulle det ha fallit några blodsdroppar på hans läpp som förbannade honom för tid och evigt.

Det sägs att i gamla världen så hade inte förbannelsen tagit det språnget att den dödade oss vid en ny vampyrs återfödelse. Det kan förklara varför vi ändå är så många som överlevt. Jag menar, hade vi från början dött när vi skapade en ny så skulle det endast finnas en enda vampyr i världen.

Vad gäller mig då? Jag är trött på det här livet. Trött på törsten, trött på de långa tröstlösa nätterna, trött på att för evigt vara fast i en kropp som inte är normal, som inte kan få barn, trött på att aldrig kunna klippa av mig det långa håret som jag har haft sedan jag var 26. Trött på att leva av pengar från mina offer istället för att tjäna egna.

Jag är ledsen, Derek, som du tydligen heter, att jag måste göra det här emot dig, men du är min enda chans att någonsin få komma till vila. Du kommer få det lättare än jag, jag har nu berättat allt du behöver veta. Min gamla lägenhet är avbetald, överta den. Du kan göra vad du vill med den.
Det finns en hel del pengar undangömda bakom tavlan i vardagsrummet. Allt jag samlat på mig under de här 30 åren. Använd dem väl. Om du någonsin undrar över något eller känner dig osäker så ta dig till baren på 31:a gatan. Där brukar de flesta av oss sitta och samtala när vi har tråkigt. Anledningen till att jag tar dig är för att rädda dig från en säker död. Jag hörde dig när du pratade med din mor i mobilen i fredags. HIV. Till slut kommer du att dö, oavsett alla mediciner. Nu kommer du få leva. Men till ett högt pris. Jag beklagar det.

Lev väl.
Hälsningar, din skapare, Amber Lewis.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (18 röster)
Vampyrens redogörelse, 3.9 out of 5 based on 18 ratings

5 kommentarer

  1. Louise Skriver:

    Riktigt bra skrivet, älskar det oväntade slutet!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  2. Tove Skriver:

    Jag håller med Louise, fantastisk novell! Riktigt bra idéer, det skulle kunna gå att bygga på den till en bok!
    Kram, and keep up the good work!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  3. Ticki Skriver:

    Super! Tycker som Tove och Louise att den var bra skriven och jag älskar även det oväntade slutet :) Och ja, det skulle blivit en jättebra bok ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. jarran Skriver:

    As bra! Tycker samma som Lousie….:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  5. jarran Skriver:

    Jättebra! Skulle kunna vara sant….

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.