Vinternatt

Niklas sitter snett bakom honom och gör det han är bäst på: han trummar rastlöst med en vältuggad penna mot skolbänken. Huvudet är nedböjt, ögonen fokuserade på mattestencilen framför honom, händerna ständigt i febril rörelse. Hans breda, grova trummishänder. I Samirs fantasi är de varma, valkar och blåsor sträva mot hans hud. Och varsamma.
Niklas är ditt typiska ADHD-barn. Det är fysiskt omöjligt för honom att sitta stilla i över femton sekunder. Det har alltid varit så, allt sedan tidernas begynnelse, allt sedan lågstadiet. Det är nästan en naturlag. Femton sekunder. Samir har räknat.
De har gått i samma klass sedan lågstadiet. Nackdelen, eller fördelen, med att bo i en skitig liten håla är att kommunen varken har ork eller råd att satsa på särskola för dampungarna. De små ungarna får springa runt och mobba sönder de normala stackarna så mycket de bara kan. Samir och Niklas har alltså fått stå ut med varandra sedan de varit sex år. Samir klagar inte.
Men lågstadiet är länge sedan. Introducing: Skefles gymnasium, fordonstekniska programmet. Niklas är inte vitblond och skranglig längre, han är en och nittio och styrketränar. Samir blev inte riktigt så lång, och han har kronisk skäggstubb.

Rökpaus. Cigarettrök hänger tungt i luften. Samir röker inte, det är så inte värt att få lungcancer innan tjugofem, men andas ändå vita moln. Det är iskallt ute.
Kvällen diskuteras. Manges föräldrar åker Viking Line över helgen, och alltså ska det supas i Manges radhus. Det brukar bli så.
Mange står för huset. Simon står som vanligt för drickat, för hans storebror känner en som jobbar på Systemet. Niklas står inte för något, för oavsett vad man ber honom om kommer han aldrig att göra något. Men egentligen står han för tjejerna. Han kallas inte Snygg-Nicke av tjejerna på restaurangprogrammet för inte. Samir står inte heller för något, för han är mesig.
Och Samir kan inte ta blicken från den vita röken som Niklas blåser från sina läppar.

Niklas har en flickvän. Man kan inte direkt påstå att hon är snygg på något vis, men hennes stora bröst och rumpa gör att hon är sexig. Ofta står hon och väntar på honom efter skolan.
Sofia går i nian. Alla killar i gänget är mer eller mindre uppenbart förundrade och avundsjuka över det faktumet. Samir vet inte riktigt vad han ska tycka om Sofia, så han faller ofta tillbaka på grabbig sexism så fort hon kommer på tal, som alla andra.
Sofia är rätt gullig egentligen. Samir har blivit tvungen att ta hand om henne på ett gäng fester. Han har hållit undan hennes blonderade hår när hon spytt på toaletten, han har kramat om henne när saker har spårat ur lite för mycket och, en kväll, sett till att hon kom hem ordentligt.
Samir är snäll. Han kan verkligen inte göra något annat än att bry sig. De flesta av grabbarna tycker att han är mesig, men det händer att någon tjej tycker att det är gulligt och förbarmar sig över honom på någon fest. Det funkar. Inte för att det är något att göra åt, men det funkar.

Kväll. Grabbarna sitter kring Manges köksbord och värmer upp med starköl. De drar dåliga sexskämt, som de skrattar pubertalt åt, och snackar skit. Tjejerna står vid diskbänken och sippar någonting som luktar som jordgubbscider. Sofia har på sig en tajt turkos topp, fnittrar redan berusat och spanar blygt bort mot grabbgänget.
Niklas har inte dykt upp än, vilket förvånar. Han brukar alltid vara den som festar mest entusiastiskt. För att vara en styrketränare på en och nittio har han en löjligt låg tolerans, och brukar notoriskt bli aspackad, spåra och däcka innan tolvslaget. Ingen av de andra spårar på samma sätt som Niklas. Utan Niklas, ingen riktig fest.
Klockan har till slut blivit elva, men fortfarande ingen Niklas. De flesta sitter nu i vardagsrummet med några vinflaskor. Simon har hånglat upp Karin, Sofias bästis, och Samir sitter bredvid dem i soffan och är för trött och för berusad för att orka titta åt ett annat håll. Han undrar förstrött om han borde ringa Niklas, när Sofia plötsligt klämmer sig ner bredvid honom i soffan. Hon är packad som bara den, rodnar något fruktansvärt och tar tyst hans hand. Samir öppnar munnen för att fråga hur det är med henne, när hon plötsligt lutar sig fram och kysser honom. På munnen. Samir stelnar till, liksom fryser fast, och vet inte vad han ska ta sig till. När Sofia viskar i hans öra att han är så himla fin, vill han sjunka genom soffan, genom huset, genom jorden, han vill bara försvinna. Så här skulle det ju inte alls gå till. Han ställer sig plötsligt upp och drar med sig Sofia in på toaletten, det enda tomma rummet han hittar. Mange får ett konstigt ansiktsutryck, och visslar till efter dem.

Inne på toaletten står det still för Samir. Han vill slå henne, krama henne och ställa hundra frågor. Han börjar med ett skakigt ”vafan”, och försöker vagt att hålla Sofias varma följsamma kropp ifrån sig. Han vill fråga henne hur hon kan göra så här mot Niklas, och om hon verkligen verkligen har en grej för honom, Samir. Men han stelnar till igen, och orden fryser fast på tungan.
När Sofia börjar slingra sig närmre, ställer sig på tå för att kyssa honom, puttar han bort henne. Han känner sig obekväm och olycklig. Och lite äcklad. Och uppenbarligen märks det, för Sofia lutar sig mot den vita kakelväggen och börjar hulkande att gråta. Samir har aldrig varit bra på att dölja sina känslor.
Mellan gurglande snyftningar lyckas Sofia ynka fram ett ”jag är kär i dig”. Det gör saken lättare. Sånt kan han svara på. Så han börjar urskulda sig. Det är inte hon, det är han, och så vidare. Men det syns på henne att det inte räcker. Han börjar famla efter en lögn, säger att han är kär i en annan. Så snart han sagt det inser han att det inte är någon lögn.
Samir tystnar. Det enda som hörs är Sofias blöta snyftningar som ekar i det lilla badrummet. Hon börjar till slut prata igen, verkar tafatt försöka övertyga honom om sina känslor, ber om bekräftelse. Fattar han inte att hon menar allvar? Fattar han inte att hon är så himla kär i honom? Fattar han inte att hon dumpat Niklas för honom? Va?
Samir går ut, han orkar inte lyssna mer.

Mobilen ringer. Samir svarar inte, utan låter den ringa tills den tystnar. Han sitter i soffan igen, jobbar på sin tredje starköl, och är på pissigt humör. Han börjar bli ganska, men helt klart inte tillräckligt, full. Han är inte helt säker på att det hjälper.
Mobilen ringer igen. Simon frigör en hand från sin tjej, och lappar till honom över huvudet. Den jävla mobilen förstör ju fan stämningen.
Samir svarar. Det är Niklas.

Han står ute på gatan. När Samir går närmre ser han i gatlyktsljuset att han har gråtit. Deras andetag hänger tungt vita mellan dem. Båda är tysta. Han vet inte om han fixar det så mycket längre. Det är nästan skönt när Niklas börjar skrika åt honom.
Ett slag blir flera. Samir slår inte tillbaka, det gör han aldrig. En tår blir flera, och slagen blir brottning, och brottning blir kram.
Samir håller hans skakande kropp nära, nära. Niklas passar så bra i hans armar att det gör ont. Först när han släpper taget om honom förstår de hur krampaktigt länge de har omfamnat varandra. Det blir ett kallt hål där Niklas inte längre finns.

Buss åtta. Den går nästan hela vägen hem. De sitter bredvid varandra, längst bak i den nattomma bussen. Niklas sitter stelt, tittar krampaktigt rakt fram. Och Samir kan inte låta bli att snegla, så försiktigt han just nu kan, på Niklas. Han är tyst, helt tyst, så tyst som Samir aldrig sett honom innan.
Där på bussen känner sig Samir underligt nykter, men väldigt trött. Han vill somna mot Niklas axel, men någonting håller honom vaken. Bussen snirklar sig genom mörk skog och upplysta villaområden. Små vita ljus glider förbi utanför i natten.
Till slut skakar bussen till och stannar. Sluthållplats. Nästan hemma. Den kalla luften slår som en vägg mot dem när de lämnar den varma bussen. De börjar gå hemåt genom radhuslabyrinten. Samir inser att han kommer att känna sig ensam de sista hundra metrarna hem utan sällskap. Obeskrivligt ensam. Olyckligt kastar han en blick mot Niklas. Han känner sig vimmelkantig när Niklas nervöst rycker till och vänder bort sin blick.
De ska bara gå runt ett kvarter, sedan ska de skiljas åt, gå varsin väg, och kvällen är över. De säger ingenting. Avlägsna motorljud tar sig med möda genom det snöiga vintermörkret.
Samir fryser.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (6 röster)
Vinternatt, 2.3 out of 5 based on 6 ratings

3 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    Fin :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. melly Skriver:

    JAG VILL HA EN FORTSÄTTNING

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  3. L Skriver:

    Fin novell!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.