Våldsam dragningskraft

Prolog – Den här novellen handlar om galen förälskelse utifrån en olycklig mans perspektiv som bor i ett kärlekslöst tomt förhållande som han inte av egen kraft klarar av att ta sig ur. Han vill ut, upp och iväg. Han vill bli passionerat förälskad och tagen ur fångenskapen av en ny kvinna. Det är historien om ett brännande begär som börjar som en pyrande brand med förälskelse på avstånd efter ett kort möte på Fjällhotellet. Han söker efter henne i cybervärlden och får kontakt. Elden flammar upp.
Novellen är baserad på verkligheten. Personerna är påhittade.

***********

Hur kan jag bara genom att vara nära en annan kvinna känna sån stor samhörighet och värme. En sån känsla att jag inte kan få fram ord till ett normalt samtal. Orden låser sig fast inom mig och det enda jag kan göra är att glupskt titta, begrunda och ta in hennes kropp. En ganska liten kvinna med blont hår. Jag tror det är hennes ögon och mun som gör intryck på mig. Eller är det hennes mjuka sätt, hennes prat och uppsluppna skratt. Eller allt på en gång. Jag följer hennes nacke upp till det uppsatta hårets fästet, snirklar mig vidare in i örat. Hettan i min mage är jobbig. Jag har känt den förr. Den gör mig skakig, nervös och rastlös. Jag vet inte vad hon heter, inte var hon bor, om hon är gift eller är tillsammans med någon. Jag vågar inte närma mig henne. Hon har en våldsam dragningskraft på mig.

Jag tänker tillbaka när vi träffades. Försöker nu i efterhand tolka hennes blick. Våra ögon möttes en kort stund på allvar. Hennes blick var djup men neutral. Inte ogillande snarare betraktande som om hennes sinnen anade något. Hon tolkade signalerna, och kanske avgjorde hon slaget på bråkdelen av en sekund. Jag tappar självförtroendet. Hon var inte intresserad alls. Hon pratade inte med mig nämnvärt. Sa var hon jobbade och med vad. Men fanns det inte något djupare längst där inne i hennes forskande blick? Kanske uttryckte blicken ett ”kanske”? Var hennes avvaktan bara blygsel? Nej, det är ju bara jag som känner så. Jag är bara gammaldags och tror att kärlek är något som jag ska närma mig försiktigt. Inte våldsamt, eller plötsligt, då sabbar man det. När jag verkligen gillar någon, blir jag blyg och återhållsam. Inte tuff och utmanande. Jag blir mesig och försiktig. Det irriterar mig. Jag kommer inte på det rätta att säga. Jag skulle kunna älska henne i alla tider, utan att jag känner henne. Precis som i tonårens förälskelser på avstånd. Det bränner i magen och jag vill träffa henne igen. Men jag vågar inte. Jag vet var hon jobbar och vad hon gör, för det sa hon. Jag skulle kunna ringa växeln och fråga. Men jag törs inte. Jag är rädd för att bli slagen igen. Rädd för att bli sårad, för det blir alltid så. Jag blir alltid sårad. Historien upprepar sig. Jag har aldrig varit i närheten av riktig kärlek. Sådan som bara finns på film och i romaner. Jag vill älska någon. Jag vill inte ha detta förhållande längre där jag inte har något förtroende. Jag vill älska denna okända kvinna som jag så hastigt lärde känna på Fjällhotellet denna lördagseftermiddag i tidig april 2011. Fan.

Jag tog reda på hennes namn. Med bara två ledtrådar googlade jag runt med en dåres tålmodighet och granskade alla sidor jag fick träff på. Och så hittade jag till slut namnet. Ett vackert namn. Erika Hagtorn. Kanske för att varna för törnena? Jag letade vidare och fick napp på Facebook. Skickade en liten förfrågan, en flört med förslag om fika vid tillfälle. Men inget svar kom. Shit. Kanske trodde hon att jag är en galning som snokar upp namn och gillrar fällor? Kanske blev hon rädd? Den troligaste anledningen är väl att hon trots allt inte är intresserad. Mitt självförtroende dalar igen. Tiden går. Nu är det fjorton dagar sedan. Allt är glömt, allt är borta. Allt utom min molande värk i magen, som bränner, bränner och bränner. Det brukar båda illa. Hur var det Johnny Cash sjöng i Ring of Fire? it burns, burns, burns. Han var galet förälskad i June Carter, och fick henne till slut efter lång väntan. Men kanske ska jag ta mod till mig och skicka ett mer distinkt mail, där det framgår att jag faktiskt gillar henne? Hade jag haft en Guru skulle han säkert avråda mig. Lagt lik ligger, typ. Men man kan ju alltid försöka, vad har jag att förlora? I värsta fall skickar hon ett elakt brev och snäser av mig, eller också händer inget alls. I bästa fall? Tja, man kan ju aldrig så noga veta? Eller kan man det? Det finns väl regler för sådana här tillfällen. Regel ett säger att händer det inget särskilt vid första tillfället, ska man glömma det hela. Om det trots allt blir ytterligare en omgång, säger Regel två att om det inte händer något då, kan man lika gärna dö. Något tredje tillfälle finns inte. Men vad ska jag göra när jag håller på att gå sönder? Fan. Som en enveten dåre skickar jag det andra mailet. Det står tydligt att jag inte vill tjata. Jag skriver att jag tycker hon är himla fin. Mer rakt på sak kan jag inte vara. Men i efterhand undrar jag ifall det var så bra? Jag tittar på folkmassorna i tunnelbanan och på lunchrestaurangen. Skulle hon där gilla att få beundrarpost från någon flyktig person? Skulle han där skicka ett sådant brev på Face? Min slutsats är att ingen frisk människa skulle göra det? Jag får ångest. Eller kanske är det romantiskt? Att få ett brev från en flyktig bekantskap, som uttrycker att damen är fin. Jag sa det i min ungdom till en kärlek, som jag inte heller kunde få. Hon blev rörd och glad över det. Och jag vet att hon kommer ihåg det än idag. Om det finns ett hjärta i denna hagtorn så måste hon tycka det var lite sött åtminstone?

I tidningarna kan man läsa om en hög maktmänniska som löper amok och våldtar en städerska. I mitt stilla sinne tänker jag att min approach nog är en smula mer försiktig och klokare. Ja till och med gammaldags. Jag är nog ganska gammaldags när allt kommer omkring. Att skicka ett rosendoftande mail med rött innehåll, och sedan tålmodigt gå och vänta på svar från den kära. Idag ska allt gå med blixtens hastighet via sms, korta chattmeddelanden och e-post. Allt ska ska påbörjas och avslutas nu på stubben. Det ska inte finnas tid för eftertanke över vad man egentligen vill? Men jag är så pass gammalmodig att jag kan acceptera att saker tar tid.

Jag har nu vid 45 års ålder kommit fram till att jag inte är intresserad av unga flickor på vare sig 18, 28 år eller 35. Dom kan nog vara både söta och yppiga, men de säger mig ingenting. Jag attraheras av kvinnor i 40-års åldern, som jag inbillar mig vet mer om livet, har tänkt ut vilken typ av man de egentligen vill ha och som fortfarande har kvar en ungdomlig air. En enkel, rak och bra människa. Precis som Erika som satt där helt avslappad i soffan på Fjällhotellet. Jag förstår fortfarande inte varför hon gjorde sånt intryck på mig, men känslan har gått igenom flera lager i mig och rakt in i hjärtat på mig. Genom märg och ben och har stannat kvar i huvudet. Jag önskar så mycket att hon kan höra av sig. Så mycket att jag skulle vilja ta till magiska krafter som fick henne att älska mig. Jag skrev en liten dikt som jag vill förtrolla henne med. Jag ska slänga ut den i den mystiska majnatten som nu är fylld av regn, åska och blixtar. Jag vädjar till krafterna att föra trolldomen vidare in i Erikas hjärta och få henne att vilja träffa mig och tycka om mig. Jag håller på att gå sönder, och jag ber, jag ber om räddning. Hjälp mig från detta. Jag vill inte fortsätta här.

Törnen
Kom rosor, kom törnen.
Slå rot i mitt hjärta.
Blomma ut till bristning.
Jag vill inget hellre än gjuta mitt
blod, stungen på dina törnen.
Låt mig fånga ditt hjärta
och bygga ett bo av kärlek i dig.
Låt oss växa tillsammans.
Låt mig komma till dig, omfamna dig,
älska dig genom livet och
sakta dö i din famn.
Kom till mig, kära vän.

Varför är jag så galet förhäxad i denna hagtorn? Jag vet inte, fattar inte, det har inte hänt sedan Hedda som var 17 år yngre. Denna brännande smärta i magen, som bara blir värre. Ingen som jag känner känner henne. Det finns ingen enda kontakt i denna sinnenas värld. Jag måste förstå varför det känns så här. Min nuvarande trängda situation bidrar. Min längtan efter en kvinna som jag ärligen kan och vill älska bidrar mest. Min nyfunna självkänsla, där jag känner mig mer säker, och har mer kontakt med mitt innersta kan bidra. Men varför just med henne? Det kan vara känslan av något hemvant. Någon avlägsen känsla från barndomen som jag känner igen, och vill åt så gärna. Det kan vara känslan av trygghet, värme och kärlek sånt som min mor gav och som jag saknar kanhända? Jag kan bara förklara att hon har en våldsam dragningskraft på mig. Det är säkert andra män som känner likadant. Men vilken typ gillar hon? Uppenbarligen valde hon bort mig, och ville inte se mig när vi möttes första gången. Hon ville aldrig ha kontakt med mig. Hon valde att inte ens försöka attrahera mig. Men hon misslyckades kapitalt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är troligen bara att glömma och gå vidare. Inget återstår. Fan fan fan.

Kanske magin verkade. I en sista desperat vädjan skickade jag strax före en resa en vänförfrågan på Face med ett meddelande, om att jag ville bli kompis med henne. Hon svarade. Fatta. Hon svarade. Jag höll på att ramla av den stol jag satt på. Jag såg först namnet på mailet, och sedan innehållet. Hon beklagade att hon inte sett de tidigare breven och att hon mådde fint. Hon kunde tänka sig en fika. Jag skulle höra av mig när jag kom hem från min resa. Jag börjar tro på att makterna är med mig. Fortsätt nu snälla makter. Hjälp mig att bygga ett bo av kärlek i Erikas hjärta. Låt oss växa tillsammans. På natten kunde jag inte sova. Låg vaken och snodde. Ute blixtrade och regnade det. Kanske makterna är med mig? Kanske är det en ödets ironi att min resa just gick till Riga. För fyra år sedan var jag så kär i Hedda just i Riga. Just vid denna tidpunkt. Jag var så kär i henne att det gjorde ont. Tyvärr var det inte ömsesidigt i samma utsträckning. Hon gillade mig, och vi kramades men inget mer. Efter den resan sågs vi bara en gång till. Kanske är cirkeln sluten. Kanske menar krafterna att det är min tur nu. Riga är kärlekens stad för mig. Förknippad med starka känslor. Jag önskar av hela mitt hjärta, från magen att jag snart får slå armarna om kära hagtorn, och prata med henne. Jag längtar så mycket. Vi hör ihop jag känner det så starkt att jag inte kan ha fel.

Jag minns en hagtorn av dig skänkt, en blick så blyg och öm. Fan jag tror jag blir galen. Jag inbillar mig att jag älskar denna hagtorn. Det är min situation som spelar mig ett spratt. Jag är egentligen djupt olycklig i mitt nuvarande förhållande. Jag har inget förtroende här länge. Ingen uppskattning för vad jag gör trots att jag anstränger mig till bristningsgränsen. Jag är olycklig i livet och vill ha en annan kvinna att älska. Mina ögon tåras när jag ser på hennes fotografi som jag plockat från nätet, så ont gör det. Jag längtar efter att slå mina armar runt hennes kropp och känna doften av hennes hår, hud och själ. Hon har förhäxat mig så att jag blir galen. Är hon en häxa eller är hon en ängel. Jag tror hon är en ängel. Fan vad jag älskar denna ängel.

Imorgon ska jag ringa till dig men jag börjar tvivla nu. Varför har hon ett nummer som inte finns? Varför är hon så hemlighetsfull? Varför finns hon inte? Hon är väldigt försiktig och det kan finnas olika skäl till det. Men jag hoppas att hon kan få förtroende för mig och att vi kan fortsätta vår vänskap. Jag är ju en gentleman, snäll och omtänksam att hon bara måste få förtroende för mig eller? Det kan inte bli fel. Jag kan ha fel i min intuition. Jag kan känna fel. Men det känns så starkt att jag inte kan ha fel. Det måste vara något speciellt med denna lady. Jag hoppas att Gud leder mig rätt nu. Jag ber om styrka, vägledning och mod. Om vi kan träffas snart vill jag inget hellre än att komma henne nära inpå livet. Redan från början prata om viktiga saker. Inte allt för mycket rund snack. Jag är beslutsam. Hon har redan förstått att jag är intresserad, men hon är osäker på vem jag är. Kanske är hon lite rädd samtidigt som hon tycker det är spännande. En kvinna tycker alltid om att bli uppvaktad, så länge det sker på hennes villkor. Det får inte gå till överdrift. Men jag vet att jag gillar henne, och tänker säga det till henne när vi ses. Nu vill jag bara att höga makterna står mig bi, och leder mig rätt. Jag vill bli din man. Fan vad det bränner i mig.

Nu har stunden snart kommit, vi ska ses. Vi har för första gången pratat med varandra i telefon. Lite spänt, lite nervöst och ganska kort. Jag ville bara bestämma en tidpunkt och plats. Imorgon ska vi ses. Hon är ledig och är hemma och pysslar. Pappa hjälper henne med något praktiskt. Fan jag vill ju hjälpa henne. Vill vara hos henne. Jag vill hjälpa, följa och respektera henne. Samtidigt får jag ågren och tvivel. Jag kan inte ljuga. Jag ska inte. Men vad ska jag säga? Kan jag säga att jag har barn. Ja det kan jag. Jag är inte gift. Nej. Men jag är sambo i ett totalt kraschat förhållande. Kan jag säga att det är komplicerat. Jag kan säga att jag känner väldigt starkt för henne. Jag kan säga att det som sker måste ske och att det var den känslan som drev mig hit? Jag vill bara inte skrämma iväg henne. Jag måste försöka hålla borta sanningen utan att ljuga. Måste känna mig in hos henne. Skapa självförtroende hos henne. Låta henne känna sig trygg med mig. Jag vill henne allt gott. Vill vara hennes man. Man kan stå mitt uppe i ett förhållande och bli träffad. Känslan av något stort. Jag vill ta reda på om det jag känner är rätt eller fel. Jag hoppas jag inte har fel nu gripen av starka känslor som jag nu är.

Allt gott. Det var en sån där magisk försommarkväll med ryssvärme när vi träffades på en fin restaurang. Ödet ville att det skulle varar fint väder, tror jag. Hon satt vänd mot solen och kisade mot mig. Vi skrattade och hade supertrevligt. Vi hördes verkligen, folk vände sig om. Hon skrattade högt flera gånger och var engagerad. Hon lutade sig mot mig hela tiden. Vi drack tre glas vin var och blev lite lulliga. Det var så himla mysigt. På en skala så var denna träff en nia, utan tvekan. Erika tycker jag om och vill vara med. Vi tog avsked i T-banan. Jag kramade henne hårt, borrade in mitt huvud mot hennes, kysste henne varmt och viskade försiktigt i örat att ”jag tycker om dig jättemycket”. Hon blinkade med ena ögat och försvann ner för rulltrappan. Jag var totalt förvirrad, började springa efter henne, men hejdade mig. Jag satte mig på snöret med zombieblick. Sedan ramlade jag ihop på golvet där hemma alldeles slut. Jag var så omtumlad att jag bara sov i en timme den natten. Skrev några förvirrade rader om vad jag trodde om det hela. Känner hennes parfym fortfarande, hennes skratt och figur. Tänkte att vi aldrig ses mer igen. Jag kom aldrig igenom hagtornshäcken, den var för tjock och hård.

Efter ytterligare ett möte på restaurang är spelet förlorat. Jag tyckte att hon aldrig riktigt var med mig den kvällen. Kanske var hon inte i form, kanske hade hon redan bestämt sig? Erika ville tänka över, analysera och återkomma. Två dagar senare skickade hon i ett sms utlåtandet. ”Har funderat och kommit fram till att de rätta känslorna finns inte där. Tror nog du är enig med mig om det.” Jag segnade ner på en stol och messade hastigt och känslosamt ”att av alla kvinnor kände jag från mitt allra innersta kärlek till dig. Tyvärr märkte jag tidigt att du inte hade några känslor överhuvudtaget för mig. Du släppte aldrig in mig en millimeter. Tyvärr lurade jag mig ändå. Klart jag är ledsen och besviken.” I ytterligare ett desperat sms en dag senare bad jag att få träffa henne eller åtminstone prata på telefon.

Efter ytterligare ett par dagar tog jag kontakt med henne. Hon såg att jag ringt. Hon pratade in ett meddelande på mobilen. ”Jag vet inte, det finns inte så mycket att säga. Att träffas känns inte aktuellt överhuvudtaget.” Det senare sårade mig mest. Jag ringde upp igen och fick prata med henne. Hon sa att vi hade olika personligheter, och att hon är ute heela tiden. Hon tyckte det är illa om man inte kan vara sig själv på en restaurang, som jag hade skrivit till henne efter andra mötet. Jag svarade att jag tyckte vi kompletterade varandra, jag lugn och hon utåtriktad. Det funkar i många förhållanden. Jag sa att jag kunde hjälpa henne att tänka strategiskt i livet. Hon svarade att tycker du inte att jag kan det? Jag svarade jo, men jag har livserfarenhet som jag vill dela med dig. Jo det är klart svarade hon. Jag sa att vi kanske behöver mer tid att lära känna varandra, men hon sa att det inte spelar någon roll om vi träffas tio gånger. Jag kommer inte att förändra min inställning. Hon tyckte att det räckte att bilda sig en uppfattning efter två gånger. Hon sa också att mina intressen och vad jag gillade inte stämde med hennes. (Vilket är totalt fel eftersom jag både är van sjöman, åker skidor, sportar och gillar att varar ute precis som hon, jag spelar dock inte golf (än) och är inte lika supersocial som hon. Vi har samma utbildning i botten och jag har haft ett liknande jobb som hon har nu) Jag sa att jag tyckte det var synd, mycket synd och att jag verkligen tyckte om henne. Hon svarade att det inte kan vara möjligt efter bara två träffar, men jag sa att jag gjorde det verkligen och att jag nu är väldigt ledsen. Jag sa även att jag tyckte hon var svår att komma in på livet, och det höll hon med om. Jag sa att jag trodde hon var rädd att mista sitt uteliv, och att jag verkligen inte skulle förändra eller kontrollera det, på det svarade hon inte. Jag tackade henne för två fina kvällar och önskade henne allt väl. Vi sa hej och skiljdes som två främlingar.

Epilog
Erika visade en fasad med många attribut som skulle förvirra vem som helst. Jag tyckte mig se igenom all den yta hon visade upp. Vad jag såg hos henne var den sårbara Erika, som egentligen var ganska ensam och som behövde någon som på djupet förstod sig på henne. Någon som kunde trösta henne när hon gått i bitar. Jag förstod att hon tidvis levde ganska intensivt med mycket uteliv. Periodvis var hon nog också ledsen och hade det svårt. Jag såg detta igenom hennes fasad och det var den personen jag kände så ömt för och ville bry mig om. Jag tror att mina känslor för henne bottnar i min barndoms lyckliga förhållande till min mor. Erika och hon var väldigt lika. Lika utåtriktade, sprudlande och glada med stor bekantskapskrets. Mor hade också sin vågdalar. De var båda födda i Stenbocken, och även i samma kinesiska tecken, Apan. Jag vill gärna tro på sånt och det bidrog till att jag tyckte mig förstå henne.

I efterhand kan jag sakligt konstatera att jag inte lyssnade på min innersta röst från början och lät henne vara. Det hade varit bättre. Jag satte egoistiskt allt jag hade på spel. Hus, hem och familj. Som försvar visserligen i ett olyckligt förhållande. Jag hoppades och lurade mig att hon skulle vara en annan person än den hon var. En som sökte vänskap och riktig kärlek, inte äventyr. Kanske var hon rädd att för att bli älskad? Kanske tyckte hon att jag inte var tillräckligt attraktiv? Kanske var jag för gammal? Kanske var jag bara klantig? Jag tänker bittert att hon nog aldrig skulle varit nöjd med mig ändå. Förstod inte varför hon ville träffas igen, och sedan tänka i två dygn? Jag vill tro att hon kanske tycket om mig, men inte ville offra sitt nuvarande liv. Jag kommer aldrig få reda på sanningen. Jag är mycket besviken och ledsen. Erika är en kvinna på tusen, eller två på en livstid, som jag kan känna så starkt för.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (5 röster)
Våldsam dragningskraft, 3.2 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.