Skulderblads-vingar

Jag lutar mig tungt mot den vita dörren. Kallt, hårt trä. Jag glider ner på rumpan och lägger huvudet mot knäna. Ett dovt och ojämnt dunkande hörs inifrån lägenheten. Mitt huvud flyger bakåt in i dörren, jag hinner knappt reagera. Vill bara överrösta dunkandet. Och visst försvinner det ett tag och ersätts av skakande smärta i bakhuvudet.
Ett tag.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag dunkar huvudet i dörren, hur många blåmärken jag får; inget låter lika högt som när de man älskar skadar varandra.
Dunk, dunk, dunk.
Jag trycker ifrån med benen hastigt så jag står upprätt mot dörren, ryggen värker lite. Sen kommer det. Ett plötsligt hjärthugg övergår till ett sugande hål inne i bröstkorgen, kan inte andas för ett ögonblick, allt blir svart innan smärtan trycks ut i hela kroppen. Som om det sitter något under huden, skakande, vill komma ut.
Fan.
Trodde det hade försvunnit. Jag står blickstilla tills all krypande smärta har domnat bort och lämnat en bekant, gnagande huvudvärk. Smärtan kommer alltid helt oförväntat och till synes slumpmässigt, men det sker alltid på samma sett.
Cancern.
Den växer, gror. För varje litet anfall känner jag, vet jag att den blir större. Växer i kubik. Växer inom mig. På senaste tiden har det känts som att den lever. Det känns mer och mer hur den finns där. Hela tiden. Ögon i nacken har just fått en helt ny betydelse.

Jag tar första steget ut. Ut från det smärtsamma fältet som cirkulerar runt den vita dörren. Första steget är alltid jobbigast, andra är lättare. Tredje tänker jag inte på att jag tar och alla sex steg nerför den ekande trappan rullar på. Öga mot öga mot porten. Utanför lyser solen. Och dunket är borta, det enda som hörs nu är Cancern. Den gnagande, växande Cancern.
När jag drar upp den förvånansvärt tunga porten slår en bitande kyla emot mig. Fan, det skulle ju vara varmt. Människor omkring mig går alla klädda i gråa rockar och kavajer. Kanske skulle ha tagit en jacka ändå. Strunt samma. Snart domnar väl hela kroppen bort.
Jag drar upp dragkedjan på min tjocktröja och rör benen mot centrum, kommer på att jag har cigg i fickan. Drar med klumpiga och kalla händer upp paketet med en stor vit-svart etikett på: RÖKNING DÖDAR.
Det är väl inte det enda som dödar tänker jag ironiskt och känner, om än ett minimaliskt, hugg när cigaretten når mina läppar. Letar efter en tändare. Var hade jag lagt den nu då? Ja, inte i fickan i alla fall. Jag ser mig runt om efter möjliga rökare. En rynkig kvinna i 50-års åldern med gula tänder och halvtaskigt tandkött stannar, slutar le och visar en bekymmersrynka när jag lätt tar tag i hennes axel.
– Har du eld?
Tanten ler igen och tänder glatt när jag skyddar ciggen mot vinden. Jag tackar och ett betydligt värre hugg känns i bröstkorgen när röken når mina lungor.

Benen rör sig automatiskt ner mot stenbelagda centrum. Det känns så malplacerat, när allt annat är gräs och grusgångar. Skulle möjligtvis passa in med de höga, beiga lägenhetshusen, men de känns också lite fel. För stora och kantiga.
Fem figurer bredvid det dammiga solariet som ingen går in på. Fem trasiga och välbekanta människor. Jag närmar mig, inte riktigt av vilje utan mest per automatik. Jag fimpar ciggen och blåser ut det sista av röken. Det känns artigast så.
Alla pratar, hälsar, röker, blir fler och fler. Många nya ansikten, många nya namn som jag kommer glömma bort om fem minuter. De fastnar inte riktigt på min teflon-hjärna. Jag börjar skratta åt någonting som någon säger, fast jag vet inte riktigt vad. Jag pratar med alla, skrattar, håller med, nickar. Fast jag är inte riktigt där. Hjärnan är bortkopplad och kroppen sköter allt utan mig. Cancern sköter allt utan mig.
Den stora mänskliga klumpen drar sig bort från centrum, höghus och betong. Bort mot gräs, skog och grusgångar. Några drar sig hemåt, några stannar kvar vid solariet men de flesta vinglar bort mot ängen.
Helt becksvart och svinkallt håller vi oss nära varandra, gruset knastrar under skosulorna och gatulyktorna är de enda ljuskällorna. Någon lägger en arm om min axel så jag hoppar till. Killen skrattar och pratar med mig, hans andedräkt gör små moln mot mörkret.
En till arm från andra sidan, en tjej sjunger med i kören som vi skapat, ber mig sjunga med. Alla sjunger på olika sånger med olika melodier. Jag mumlar lite och försöker höra vad de andra sjunger men det går inte. Det viktiga är i alla fall att jag inte är ensam. Att Cancern inte kan göra något just nu. Att jag är med i gemenskapen.
Kören skriker, massor av små moln mot himlen. Det känns lite som att allt skit jag burit på axlarna försvinner. Nej, förvandlas till ett par vita vingar som ska bära mig upp. Klumpen drar sig till ängen och stannar, några lägger sig i det våta gräset men det känns inte som det kommer hjälpa med kylan så jag står kvar.
Jag ser upp mot himlen. Det är stjärnklart. Jag kommer på mig själv med att le. Någon stöter till mig så jag tappar balansen; killen som lade armen om mig. Han skrattar och ligger skakande bredvid mig.
Tillslut tror jag hela klumpen ligger platta på marken, tittar skakande upp på stjärnorna.
Dit ska jag. Någon dag.
Alla varma kroppar får mig att glömma kylan, och allt blir behagligt. Någon skriker plötsligt ”Jävlar, den där stjärnan rör på sig!” och det sista jag hör är hur tjejen försöker övertyga resten av klumpen, att flygplanet verkligen är en stjärna.

Jag vaknar av fågelskri och rycker häftigt till. Kråkorna tror att det redan är morgon. Är det morgon? Den ljusnande himlen och diset i luften antyder att den i alla fall är på väg.
Det är tomt på ängen. Jag ligger ensam kvar. Vingarna är borta igen.
Jag reser mig och börjar följa grusgången tillbaks till centrum. Det är frost på ängsgräset. Ingen är i centrum heller. Inte ens de två tanterna som annars sitter på en bänk bredvid snabbköpet varje gång man tittar dit. Jag står en stund och funderar. Kanske behöver komma bort en stund. Bort från allt.
Ja, det är nog bäst.
Jag styr stegen mot busshållsplatsen. Fortfarande utan jacka är det bitande kallt, precis som en vintermorgon ska vara. Men ändå känns det nästan ljummet. Kanske är van.
Det ligger små glasbitar på bänken i busshållplatsen. Någon har slagit in den högra rutan så jag sätter mig längst till vänster och lutar huvudet mot glasväggen.
Hur mycket sov jag?
Ögonlocken är tunga som stenar och envisas med att dra ner över ögonen. Jag blunder en stund, bussen kommer ändå inte förrän om tjugo minuter. Allt snurrar lite, men allt kommer bli bra när jag kommer in till centralen. Ett konstigt lugn finns alltid där, bland alla människor och all stress.
Den stora, mörkröda kolossen kommer rullande och stannar med ett pys. Innanför den immiga rutan syns en smått överviktig chaufför som stirrar surt med sömndruckna ögon. Det finns ingen annan på bussen, det är väl för tidigt för det. Jag sätter mig längst bak och råkar glida in i en drömlös sömn.

Höghus passar mycket bättre in bland springande människor, betong och gasande bilar. Inte för att det finns så många springande människor just nu, det är nästan helt dött, men om några timmar skulle stressen börja. Igen.
Jag går långsamt längs brokanten och andas in morgondiset. Vattnet är grumligt. Luften börjar värmas upp lite, men det kan inte vara mer än tre grader.
Händerna är djupt nerstuckna i tröjfickorna. Jag känner ciggpaketets rektangulära form, men det är ingen idé att tänka på det. Ingen är i närheten nu.
Helt ensam.
Cancern hugger till och huvudvärken kommer som en träklubba i huvudet.
Jag slår mig ner på en kallblöt träbänk och ser ut. På vad? På allt antar jag. Det är så fridfullt att jag nästan somnar med öppna ögon.
Klack, klack, klack.
Hastiga fotsteg som klackar i kullerstenen. En ung kvinna småsprintar förbi min bänk med sju-centimeters klackar och mobil fastklistrad vid örat.
”Ja ja. Men jag är ju på väg. Du får ju säga sånt i förväg! Ja… okej, vi ses.”
Kvinnan mumlar något och kastar ner mobilen i skinnväskan, springer vidare. Hon verkar ha bråttom. Hon verkar ha mål. Hon verkar ha något vikigt att göra.
Vad gör jag? Jag sitter på en bänk och väntar. På vad då? Allt antar jag.
Inga mål, inget viktigt. Jag skulle kunna donera tid till kvinnan. Flera minuter, timmar, dagar som hon skulle kunna använda till att ha bråttom och göra viktiga saker. Det vore bra. Som välgörenhet.
Jag verkar ju inte göra världen någon annan nytta i alla fall.
Ett litet sug, eller ryck, känns i bröstet. Men värre blir det inte. Jag andas lättad ut. Orkar inte med Cancern nu.
På bänken till vänster om mig ligger en man i trasiga kläder i en onaturlig ställning. Han andas konstigt och rycker till ibland. Som täcke har han använt gårdagens Metro.
Han kunde gott också donera lite tid.
Nej, så får man inte tänka. Han andas ju i alla fall.
”Förlåt.” viskar jag rakt ut. Mannen rycker till.

Några timmar går och solen kommer fram. Eller, den skulle ha kommit fram om det inte hade varit för det tjocka molntäcket.
Flera stressade människor springer förbi, affärer öppnar och allt vaknar. Fåglar skriker.
Jag bestämmer mig för att dra mig hemåt. Ingen idé att slösa mer tid här. Det känns inte som att vi lever i samma värld, jag och människor. Jag och världen. De har inte tid, jag har all tid i världen. Jag frågar några om de har en tändare, men de har inte tid. Ingen har tid.
Pendeln är fylld till bredden. Och tänk att Sverige är underbefolkat…
Men tåget är förvånansvärt tomt på människor. Jag tänker lite mer på det här med att donera tid. Kanske något man ska marknadsföra? Checkhäften på tid, istället för självmord och dödshjälp. Nobelpriset i tid.
Grattis! Du har vunnit 30 år för dina insatser för mänskligheten…
Jag skrattar lite. Inombords. Fast lite läcker ut.
Livet framstår som ett hjul som bara rullar på, dag in, dag ut. Fram och tillbaka. All tid som går åt att till exempel åka tåg någonstans. Åt att vänta. Man kan återvinna plast, kläder, papper. Men slösad tid kommer aldrig tillbaka. Vilket slöseri med tid att fundera över sådant.
Skrattet inombords bubblar upp igen, och lite läcker ut igen.

Tillbaka bland gräs och höghus. Himmelen ser lite ljusare ut. Lite. Centrum är tomt.
Fan. Det. Är. Måndag.
Nu är det i alla fall försent att gå till skolan. Lika bra att gå hem och sova, eller något. Ut från snabbköpet går ett bekant ansikte.
”Hej! Så du är vaken nu?” tjejen, som heter Gabriella, ler stort och slänger lite med sitt svarta långa hår. Hon bär på en liten kasse med snabbköpets logga på. Jag nickar kort. På något sätt mår jag illa av leendet.
”Vi ville inte väcka dig, du såg så fridfull ut.” Ensam i gräset. Vad omtänksamt av er.
”Ska du till skolan eller?” ett bågformat ögonbryn far upp i pannan på henne.
”Ingen idé. Jag går hem och sover tror jag.”
”Okej.” hon fnissar lite. ”Klockan är ju två nu, så det är väl ingen idé.”
Två? Tiden går väl fort när man sitter på en bänk och stirrar. Jag nickar och vi skiljs åt. Jag går till höghusen som står på rad. Stora, beiga, höghus. Nej, jag kunde nog ha stannat lite till på den där bänken.
Den tunga dörren går upp och jag är inne trapphuset. Trappan upp ser så brant ut. Jag springer upp, tar tre trappsteg i taget och stannar för att andas när jag står framför dörren. Det verkar inte finnas så mycket syre, och jag börjar darra. Handen dras instinktivt mot ciggpaketet. Men det ligger fortfarande ingen tändare där.
Så det finns inte mycket annat att göra förutom att öppna dörren.
Den går långsamt upp. Det är nästan helt mörkt i vardagsrummet. Persiennerna är nerdragna. Men dunkandet är i alla fall borta.

Egentligen skulle jag inte bry mig om att fälla upp persiennerna och släppa in ljuset, men det känns som att mer syre ska komma då. Det grålika skenet faller över det stökiga rummet och även det lilla ljuset ger mig huvudvärk. Bordet är trasigt och diverse prylar ligger strödda över golvet. Inte så farligt. Jag börjar gå till mitt rum, men något i ögonvrån får mig att stanna. I köket.
Långsamt går jag dit.
Vit, förvrängd, kall, hård. All färg verkar ha samlats på läpparna. Kall, hård, vit hud mot blodröda läppar. Som en sovande Snövit. Som en saga.
Fast sagor dör inte.
Inget snurrar. Inget rör sig. Allt har stannat. Jag går in i badrummet och lutar mig mot handfatet. Att andas verkar vara det enda som betyder något.
Det står någon i spegeln. Jag. Eller någon som liknar mig. Det ligger en kniv i handfatet. Det börjar bränna lite bakom ögonlocken. Jag försöker blinka bort det, men elden vägrar släckas. Snabbt drar jag åt mig kniven och springer ut.
Ut. Bort. Bort från höghuset. Bort från det döda centrumet. Bort från ängen. Jag stannar vid skogen, vid vägen, i tunneln.
Elden brinner. Jag kastar mig ner på alla fyra och känner gruskorn skrapa knäna. Skakiga andetag in och ut. Sen ett hugg. Ett hjärthugg. Det sugande hålet verkar suga upp hela mig. Jag vågar inte andas förrän en förblindande smärta sätter sig i ryggraden och skakar. Det känns som om Cancern ska äta upp mig. Min hand flyger in i tunnelväggen. En, två, tre gånger.
Snälla. Ät upp mig.
Jag lutar mig stelt mot väggen, som ett barn. Jag andas i alla fall. Handen blöder lite och ryggraden värker. Något sitter innanför huden. Verkligen försöker rycka loss den.
Gör det då.
Kniven är fortfarande kvar. Jag har hållit den så hårt att jag har fått ett skärsår i handflatan.
Med en hastig rörelse flyger kniven upp, inte mot halsen som jag hade tänkt utan mot käken, vinklad uppåt. Jag trycker hårdare och känner huden brista. Jag vet att om jag håller den vinklad så här hårt, länge, så kan min identitet försvinna. Mitt ansikte. För alltid. Cancern kan inte hitta mig. Jag vet, och jag vill.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Men jag kan inte. Det går inte. Jag kastar kniven så långt bort jag kan. Hoppas ingen hittar den någonsin.
Ciggpaketet flyger också ur fickan. Långt bort.
Inget mer nu. Jag orkar inte mer. Jag vill inte må dåligt.
Jag känner efter i de andra fickorna. Jag drar upp en avlång liten sak. En tändare. Ur innerfickan.
Skrattet bubblar lite igen. Fast inget kommer ut. En liten blå låga poppar upp när jag trycker ner plasthjulet. Jag låter den falla till marken och ligga kvar där.
Jag går ut ur tunneln. Inte till höghusen. Inte tillbaka. Men bort.
Kanske vingarna bär mig bort. Skulderblads-vingar.
Bort mot stjärnorna.

VN:F [1.9.11_1134]
1.5/5 (4 röster)
Skulderblads-vingar, 1.5 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.