Rädd För Att Bli Bränd

Lågan tänds. Lågan släcks. Tre tändstickor kvar. Jag drar kvickt en av dem mot tändsticksaskens rutade sida. Lågan tänds. En svag pust kommer från mina läppar. Lågan släcks. Samma sak händer med den andra. Den tredje låter jag brinna. Ser hur långt lågan kan krypa på trästickan innan den slickar mina fingrar. Instinktivt slänger jag den ifrån mig när yttersta hudlagret på min tumme bränns bort.
På det slitna parkettgolvet framför mig ligger använda tändstickor utspridda. Det smutsiga rummet stinker utav svavel och aska. Och av Darius, förstås.
Jag reser mig från stolen och går mot dörren, ser noga till att kliva på varenda en av tändstickorna. Gör så att det redan skitiga golvet ser ännu skitigare ut. Flera decennier av flitigt nedsmutsande har gett rediga resultat, fuktskador har gjort golvytan bucklig på sina håll, snöslask och lera har impregnerats och gett parketten en flera nyanser mörkare färg. Dörren kan få stå öppen. Ingen som inte får kommer någonsin att gå över tröskeln. Det finns inget att stjäla heller, om inte den veka stålsängen har något värde. Han har en sådan som man ser i gamla sjukhus i filmer. Med bara en tunn kudde att vila huvudet på.
Dessutom är låset trasigt.

Darius är en mycket speciell person. Minst sagt. Han har ingen diagnos på det (eftersom han lyckas undvika samhället till möjligaste mån) men jag svär på att han har en mental störning. Bara hans levnadssätt tyder ju på att något är fel och dessutom har jag aldrig sett honom sova eller äta.
Ärligt talat så vet jag ingenting om hans barndom. Jag lärde känna honom först när jag flyttade hit. När jag flyttade hit, till denna skithåla, var det Darius jag först lärde känna. Vi träffades i en kyrka. Jag bad om ett jobb, och han bad om… jag vill inte veta vad han bad om. Eller bad till. Hursomhelst var jag bara tacksam över att ha träffat någon. Jag fick bo i hans rum och vi lärde känna varandra (så gott som det går att lära känna Darius). Till slut tyckte jag faktiskt om honom, även om han hade schizofrena tendenser och var på ett speciellt hyperaktivt sätt. Eller så kanske jag tyckte synd om honom. Det är svårt att komma ihåg nu.

Han är som ett barn och en mycket gammal man på samma gång. Än har jag inte lyckats fastslå hans riktiga ålder och jag tvivlar på att han finns i något slags register. Det är som om han lever i sin egen värld. I ett Darius-universum där han kan göra vad han vill. Jag tror inte han förstår hans egen dödlighet. Eller andras. Ett barns naivitet och lekfullhet. Kurragömma har jag lekt med honom ett par gånger. Hans favoritlek.
Varför just kurragömma? Varför inte något lättare att hitta…
Hela hans liv har varit ett enda stort kurragömma. Tittut, här kommer Socialmyndigheterna. Spring Darius, spring och göm dig.

Jag går rastlöst utanför det rangliga huset. Tänk om Darius inte kommer hem. Tänk om han kommer för sent. För sent för att rädda henne. Ett bottenlöst hål börjar suga i bröstet, suger upp andetagen. Mitt huvud börjar värka av hyperventilationen och jag sätter mig ner på den skitiga trottoarkanten.
Nej, snälla var inte för sen.
Var i tid för en gångs skull. Var pålitlig. Var i tid för mig. Rafaela är det enda som betyder något. Det enda som någonsin betytt något. Snälla…
Jag gnuggar tinningarna för att lugna mig. Rafaela brukar alltid göra så. Det kanske inte var själva gnuggningen som hjälpte, utan att det var hon som gjorde det. Jag känner sömnen krypa även fast det bara är eftermiddag. Jag går till en parkbänk och lägger mig tillrätta. Ett par timmars utsövdhet kanske hjälper. Jag suckar. Snälla Darius, var inte för sen.

Jag vaknar men öppnar inte ögonen. Sömnens tomhet glider av kroppen. Men under mig känner jag inte en våt parkbänk, utan något ganska mjukt. Vinden viner i öronen. Jag ligger inte på sidan utan utsträckt på rygg. Luften är inte kallt frisk utan kvav. Luktar bränt socker. Som Darius. Med ett ryck sätter jag mig upp och slår upp ögonen. Tillbaka i den fuktskadade lägenheten.
Han står helt stilla och stirrar tomt ut genom det buckliga glasfönstret. Han är klen och senig, absolut inte vältränad men ändå stark. Det askgråa håret når till axlarna när han inte har hästsvans som nu. Avlångt, blekt ansikte, fylliga läppar och stora, buktande ögon. Helt uppslukad av någonting där ute. Den stora sotsvarta fläcken sitter kvar på golvet. Jag reser mig ur sängen och går varsamt fram till honom, behandlar honom som ett rådjur jag inte vill skrämma. Han reagerar inte. Jag funderar på vad jag ska säga.
”Hur står det till, Herrn? Har ni inte sovit på länge?” Darius röst får mig att hoppa till. En av hans tendenser är att ge alla små smeknamn. Han adresserar aldrig någon vid deras rätta namn och mitt smeknamn blev ofta Herrn. Darius står stilla, stirrar fortfarande ut genom fönstret.
”Nej” svarar jag bittert med sammanbitna tänder. Jag slutar att vara varsam och ställer mig irriterat mellan honom och fönstret. Han tittar på mig som om han aldrig sett mig förut.
”Jaha! Så märkligt. Herrn har sovit i tre timmar, nämligen” säger Darius artigt. Nästan läskigt likt en betjänt.
Tre timmar.
Jag får lite kallsvett av orden. Hoppas det inte är för sent.
”Darius, du måste lyssna på mig. Var är hon? Var är Rafaela?” frågar jag med en gnutta desperation i rösten men lugnet i behåll. Ibland är det hopplöst att få ur information ur honom.
”Och att Herrn vågar sova på en bänk! Här i denna stad. Vad som helst kunde ha hänt med Herrn om inte Darius hade kommit” förbryllat pratar Darius på. Tydligen hade han inte pratat klart. Han gillar att prata om sig själv i tredje person.
”Ja, jag måste väl vara galen” säger jag men tänker tvärtom. Du är galen. Galen, galen, galen och borde sitta inlåst. ”Men jag behöver veta vart hon är, Darius, snälla. Du förstår inte hur allvarligt det här är…” det känns som att förklara något för ett litet barn. Darius ögon ändras från förbryllad glädje till sorgsen oförståndelse.
”Saknar Herrn något? Har han tappat bort något?” frågar han med ögon som bäst kan beskrivas som rådjursögon. Jag letar mig in i den varsamma jägarrollen igen.
”Ja, ja det har jag. Och du måste hjälpa mig. Förstår du? Du måste hjälpa mig att hitta…”
”Har Socialmyndigheterna sagt något? Har du sagt var jag bor? Har du det?” säger han plötsligt och ser orolig ut. Mitt tålamod tar slut.
”Nej, Darius! Nej det har de inte” jag grabbar tag i hans axlar och han ser mig i ögonen.
”Var fan är Rafaela? Det är ingen lek längre Darius, det är allvar, och du ska nu berätta var hon är. Vi leker inte kurragömma längre, hon kan dö. Hon kan försvinna. Fattar du det?” Han ser mig storögt i ögonen ett tag, låter mig tro att informationen sjunker in. Sen börjar han skratta. Ett trött skratt. Som när man har stannat uppe för länge och tycker allt är roligt.
”Försök du, Herrn, men mig lurar du inte! Det är emot reglerna. Jag kan inte säga vart jag har gömt den. Reglerna får Herrn inte glömma” skrockar Darius belåtet. Han får inte säga vart han gömt den. Han förstår inte att det inte är Gömma Nyckeln längre. Han är galen. Med ans Darius skrattar börjar jag förstå att han inte kommer berätta vart han gömt Rafaela. Jag känner hoppet försvinna. Fortfarande skrattande lägger sig Darius i sängen som gnisslar till. Jag vill strypa honom. Banka svaret ur honom. Vart är hon? Svara! Men det kommer inte att hjälpa. Jag stirrar tomt på den skrattande mannen på sängen.
Allt hade börjat med att vi lekte kurragömma. Eller – gömma nyckeln kanske passar bättre in. Jag gömmer något som är hans, han gömmer något som är mitt. Jag gömde hans kudde, han gömde min plånbok. Jag gömde hans jacka, han gömde kärleken i mitt liv. Han gömde Rafaela. Någonstans i denna skithåla. Och det är emot reglerna att berätta var, jag vet inte hur länge hon vart borta men ett tag i alla fall. Hon kan svälta ihjäl. På grund av Darius
Du kommer att förstöra mitt liv. Krossa det till smulor. Riva det i småbitar. Och du vet inte ens om det.
Han vet inte ens om det. Han förstår inte. Han skulle ha fått hjälp för länge sen. Jag hajjar till. Hjälp. Det har han ju fått. Inte direkt professionell hjälp, men i alla fall någon att prata med. Vad var det hon hette, den där jävla personliga psykologen… Lydia. Lydia Daaé. Hoppet fylls på igen. Kanske har han berättat något för henne. Darius ligger fortfarande och skrattar på sjukhussängen när jag springer ur rummet och ut på gatan. Tänk om det vore en riktig sjukhussäng. Där skulle han passa. Även fast hela jag skakar av ilska och desperation måste jag ändå tycka synd om honom.

Jag springer så fort jag kan och orkar. Det var jag som hittade Lydia och hennes verksamhet. Föreslog henne för Darius. Kanske inte det bästa alternativet, men bättre än ingenting. Att Lydia är helt obegripligt otrevlig är ju en annan sak. Jag stannar tvärt till vid den Thailändska restaurangen. Lydias ”kontor” ligger två våningar över. Thailändarna inne i restaurangen vinkar och ler glatt men jag ignorerar dem och springer raskt upp för trapporna. Hela trapphuset stinker nudlar och starka kryddor. Jag knackar på dörren som det står Daaé på. Ingenting hörs inifrån. Jag knackar igen. Inget svar. Jag öppnar långsamt dörren och får se en rultig kvinna sitta vid ett bord och knappa på ett tangentbord. Hon märker inte när jag går in och stänger dörren efter mig. Hon har krulligt, kopparrött hår uppsatt i en hög knut, lite slapp hud och blommiga kläder. Ett par halvmånformade glasögon vilar på hennes breda näsa. Jag harklar mig. Hon slutar knappa på tangenter och tittar ointresserat på mig.
”Är… är Lydia här?” får jag fram. Kvinnan knycker med huvudet åt en dörr till vänster om skrivbordet där hon sitter och fortsätter sedan att knappa. Lydias osympatiska personlighet har väl spridit sig till personalen också. Jag nickar och går mot den hänvisade dörren, tvekar lite men bestämmer mig för att bara öppna den och gå in.
Rummet har grön heltäckningsmatta och ljusgröna väggar. Till höger finns en stor fothölj, ett litet lågt bord med små leksaker på och en kontorsstol. Väggen till vänster är helt täckt av en stor bokhylla fylld med böcker och rakt fram står ett skrivbord och en stol. Lydia sitter bakom skrivbordet och antecknar. Hon vrider upp huvudet och ser på mig.
”Vem är du?” frågar hon och hennes skarpa ögonbryn far upp i pannan. Hennes långa blanka hår är som sekreterarens uppsatt i en hög knut, hon är mörkt sminkad och har mörka, professionella kläder på sig.
”Levi…” säger jag lite förolämpad.
”Schreiber?” avbryter hon. Jag nickar. Hon sätter sig tillbaks i stolen och släpper blocket.
”Jaha. Inte trodde jag att du skulle vara sinnessjuk du också…” säger hon och tar ett djupt andetag.
”Nej, nej, nej. Det är inte därför jag är här” jag går lite närmare skrivbordet. Ett par doftljus står på det. ”Jag måste prata med dig om Darius. Kommer du ihåg honom? Har han vart här på länge?” frågar jag ivrigt.
”Darius… ja, han var här för två dagar sen” svarar hon. ”Vart vill du komma? Du vet att jag har tystnadsplikt” Lydia lutar sig istället fram och stödjer huvudet på händerna. Kisar lite med ögonen. Jag ser mig om i rummet. Alla böckerna i bokhyllan har titlar som Psykologi för dummies, Sinnesfrid och Prata Ut. Hon har väl lärt sig allt av böckerna.
”Ja, jag vet det. Men när du pratade med honom… sa han något om…”
Jag tystnar. Det låter så löjligt. Lydia suckar.
”Ja?” säger hon irriterat och höjer ögonbrynen.
”Om kurragömma? Sa han något om kurragömma? Att han hade lekt det. Med mig.” Ett hånleende sprids över Lydias ansikte. Först tror jag att det är för min barnslighet.
”Tystnadsplikt” säger hon sakligt. Hon nästan njuter.
”Du har inte ens licens” fräser jag. ”Om han har sagt något om någon kurragömma så måste jag få veta det.” Hennes leende försvinner och hon reser sig upp från stolen. Odjuret är definitivt väckt.
”Det är viktigt. Jävligt viktigt. Jag kan anmäla dig. Dig och din verksamhet och det vet du” lägger jag till. Hennes ansiktsuttryck blir mer sammanbitet för varje ord jag säger.
”Ifrågasätter du mig?”
”Ja.” det blir tyst en stund. Jag kan anmäla Lydia. Hon har inte licens och hon får inte ge sådana här viktiga råd till människor som Darius. Jag börjar tänka på polisen. Dem kan i alla fall inte hjälpa mig hitta Rafaela, jag har lovat Darius. De får inte hitta honom.
”Lek inte med elden” spottar hon. Avbryter min tankegång. Hon är den enda som kan hjälpa mig.
”Jag är inte rädd för att bli bränd.” Lydia fnyser. Vi stirrar på varandra i några sekunder innan jag går uppgivet mot dörren igen.
”Han sa något om en matkällare. Han var verkligen exalterad över den där matkällaren. För att inte tala om leken; det var som ett barn på julafton” hör jag Lydia säga till min ryggtavla. ”Du skulle bara våga anmäla mig” lägger hon väsande till. Jag ler för mig själv.
”Tack” viskar jag och går ut. Odjuret är besegrat.

Efter att ha ignorerat Thailändarna än en gång är jag ute på gatan igen. En matkällare. En restaurang kanske? Jag sätter mig på trottoaren och tänker. När har Darius någonsin gått på restaurang? Tankarna flyger runt.
Han var här för två dagar sen.
Två dagar sen. Han måste ha gömt henne innan det. Herregud. Hur länge klarar man sig egentligen? Tankarna snurrar fortare. Det får inte vara för sent. Matkällare…
En lastbil åker förbi. En svag doft av bränt socker åker som en svans efter den och den påminner mig direkt om Darius. Han luktar precis så. Exakt så. Lastbilen är helsvart utan något tryck på. Tänk om… tänk om lastbilen leder till gömstället. Tänk om det är där Darius är om dagarna. All tid man inte vet vart han är. Kanske stanken av bränt socker inte är hans utan lastbilens. Jag börjar springa efter den. Chansen är liten, men den finns där och jag har inget annat att gå på. Jag har inte tid att tveka. Den fräna lukten bränner i lungorna vid sidan av ansträngningen.

Efter ett par kvarter stannar bilen framför en smal byggnad i gråskalor. Ur den kliver två bleka och blonda män, båda slanka och svartklädda. Männen öppnar bagageluckan och börjar lasta in tunga lådor till restaurangen, eller vad det nu är, där de parkerat. Över stora glasfönster och dörren där männen turas om att bära lådor igenom står det målat med avskavd färg på svart bakgrund ACTA SANCTORUM. Latin, antagligen. Jag funderar över vad det kan betyda. Jag lägger också märke till att vi har hamnat i den ännu smutsigare delen av staden, men den förväntade kallsvetten över vetskapen kommer aldrig. Jag känner bara adrenalin pumpa genom ådrorna. På något sätt vet jag att Rafaela är där inne. Jag känner det på mig. Det känns rätt.
Men jag känner också en till, oundviklig, sanning som jag väljer att ignorera för tillfället.

Efter att ha väntat i vad som känns som timmar stänger männen äntligen bakluckan och sätter sig i framsätet. Precis när jag tänker springa fram öppnas en av dörrarna till lastbilen och en av männen går ut igen. Hastigt drar jag mig tillbaks bakom mitt hörn.
Inte. Göra. Bort. Dig tänker jag flåsande. Inget oförberett får hända.
Jag kikar fram och ser mannen gå till hörnet av restaurangen. Han drar i ett blixtlås och ett porlande ljud hörs. Mysigt. Han drar i blixtlåset igen och joggar tillbaks till bilen. Han ser nästan sjukligt blek ut. Tillslut brummar trunken vidare och jag är ensam på gatan.
Vem fan öppnar en restaurang här? Bland råttskit och avgaser.
Jag skakar på huvudet. Det är fortfarande ont om tid. Med raska steg går jag fram till trädörren och inspekterar låset. Som jag trodde. Darius har dyrkat många lås och lärt mig att så här gamla hus har oftast inte speciellt mycket inbrottsskydd. Jag gör som han lärt mig och dörren går upp med en knarr.
Odören, som jag trodde hade avtagit, var så mycket starkare här inne. Jag hostar. Mest impulsivt för att rena lungorna, inte för att det är så speciellt dammigt. En råtta springer förbi. Jag hostar lite till.
Jag får syn på en lucka i golvet en bit bort. Vart tog alla lådor vägen? Det enda som finns i restaurangen är ett par svarta bord och ett par trästolar. Jag öppnar luckan och en våg av sött och bränt far emot mig. Dit ner ska jag. Måste jag. Mycket långsamt går jag ner för en gammal trappa ner till källaren. Även fast jag har bråttom. Bråttom att få reda på det jag redan vet. En oändligt lång källare. Jag ser mig omkring. Den är mycket större än restaurangen. Och den är fylld till bredden med lådor.
Låt det hopplösa sökandet börja.
”Rafaela?” försöker jag ropa, men det blir alldeles för svagt. Jag vet att hur som helst kan hon inte höra mig. Jag harklar mig och ropar igen. Och igen. Och igen och igen och igen tills jag känner stämbanden svida i halsen. Istället för att skrika börjar jag trampa runt och leta i diverse lådor. Inuti dem finns varken grönsaker eller spannmål utan små plastpåsar fyllda med någon slags vit sand.
Kokain.
Så det var väl inte egentligen en restaurant utan ett lager. Vem hade anat…
Även fast jag vet vad som skulle komma fryser jag ändå fast när jag öppnar en av de större lådorna och får se ett ansikte. Jag får se svart, blankt hår. En kropp i fosterställning. Ett par vita kinder.
Luften slås ur mig och jag sätter mig bredvid lådan. Så här ser den oundvikliga verkligheten ut. Den är kall, hård och brutal. Vad skönt det hade vart att bara fly in i en fantasivärld som Darius. Vad skönt om ingenting hade vart verkligt.
Jag försöker fly in i en annan värld, en värld där allting är fint och bra. En värld med Rafaela. Men det går inte riktigt. Jag är inte som Darius. Oturligtvis är alla mina skruvar precis där de ska vara. Jag måste möta och leva i verkligheten.

Med mycket möda tar jag mig upp på knä och ser ner i lådan än en gång. Luften slås ut igen men jag håller mig uppe. Jag lägger märke till blåmärken runt hennes hals. Hon hade väl varit motvillig till att ligga still. Monotont går jag upp från källaren och ut från restaurangen.
Skit, avgaser och allmänt elände. Men det är åtminstone verkligt.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (8 röster)
Rädd För Att Bli Bränd, 3.1 out of 5 based on 8 ratings

1 kommentar

  1. kritik är utveckling Skriver:

    HEj! gillade din novell, den var spännande.

    Jat tycker att i början var det lite otydligt med vem det egentligen var som satt med tändstickorna. Jag tror att det var Darius, men sen stod det att det luktade Darius… var det för att han gillade att parata om sig själv i tredje person? det var lite otydligt

    Jag gillar själv att skriva (perenteser) men det ser oproffsigt ut att göra det för mycket. inte för att du skrev så många men det blev med påtagligt när de kom så nära inpå varandra.

    Jag tyckte att slutet var lite för snabbt. att när han såg sitt livs körlek ligga där, död så gjorde han ändå inget. du kunde beskrivit hans kännslor lite mer, vad han tänkte.

    Hela eld och bränna sig biten var lite osammanhängande tyckte jag. dels med vem som satt med tändstickorna och att man trodde att Darius var nån slags galen pyroman fast han egentligen bara var galen…
    Och den där ”psykologen” var ju typ värsta psykopaten själv. visste hon något om huvudpersonens tjej? Hon sa lixom lek inte med elden, och det kändes som att hon visste något som han inte gjorde, eller var det bara en tillfällighet att hon blandade in elden?

    hursom, var historian bra men kanske lite orealistisk (att han inte ringde polisen när hans flickvän var kidnappad och kanske död för att han vill skydda sin psyk-vän) men underhållande.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.