Novell (namnlös)

”VAD FAN?!”
Jag sprang därifrån. Allt vad jag orkade. Ville inte se, ville inte se. Ville inte veta av att Siri höll på med sådant. Inte Siri, min bästa vän. Eller, min före detta bästa vän. Det gjorde ont att tänka orden. Som om någon högg in en sten i bröstet. Det var två månader sedan Siri hade börjat bete sig konstigt. Dra sig undan, slutat satsa på skolan. Hon som alltid tidigare satsade allt på skolan. ”Man måste lyckas i skolan”, brukade hon säga. ”Jag vill inte sluta som en städare på någon sunkig skola”. Hon brukade alltid vara så stark. Ibland fick hon kommentarer för sitt utseende. Hon var nämligen adopterad, från Kenya. Då kan ni ju förstå vad för sorts kommentarer hon kunde få. Men hon brydde sig aldrig, tog aldrig åt sig. Hon var så självständig och bara skrattade åt idioterna som öppnade sina stora trutar. Jag beundrade henne verkligen. Jag skulle aldrig kunna låta bli att ta åt mig. Och kanske kunde inte Siri det heller, hon kanske bara lät bli att visa det. Med tanke på hur hon betedde sig nu så undrade man ju. Droger. Ordet smakade konstigt i munnen. Jag förstod inte varför, vi hade ju jobbat med det i skolan och allt. Det var bara nu när jag visste vad Siri höll på med som allt kändes fel. Först hade jag inte förstått vad som pågick. Hon slutade komma till lunchen och skyllde på att skolmaten var så äcklig. Hon gick hem och åt, sa hon. Jag följde aldrig med henne hem då. Åt i min ensamhet medan jag grubblade över Siris beteende. Hon och jag var några av de få i skolan som tidigare åt skolmaten utan att klaga. Och så då, ville hon helt plötsligt inte. Jag blev rädd, det kan jag erkänna. Veckan innan hade hon börjat klaga på att hon var för tjock. Jag protesterade såklart för hon var ju världens finaste, smalaste och snyggaste människa. Hon hade bara tittat på mig som om jag vore helt körd i huvudet. Och det kanske jag var också. Jag hade ju inte förstått vad hon menat. Tänk om jag bara hade tagit tag i det då, brytt mig lite mer. Kanske sagt något till Siris föräldrar. Hur skulle allt ha sett ut nu i så fall? Jag hade antagligen inte suttit uppe på mitt rum, andfådd efter att ha flytt från Siri. Flytt, för jag hade sett henne använda droger. Vad fan skulle jag göra nu? Jag ville prata med någon, men ändå inte. Tänk om de spärrade in henne eller något? Hon skulle aldrig förlåta mig. Det ringde på ytterdörren och jag hoppade en halvmeter upp i luften. Tänk om det var någon som kom efter mig? Men sedan ruskade jag på mig. Herregud Maja, sa jag till mig själv, du börjar bli paranoid. Jag sprang ner för trappan och öppnade dörren. Det var ingen som kommit efter mig utan bara min mamma. Såklart. Hon log mot mig och kramade om mig.
”Hej gumman, hur är det med dig?”
Jodå, jag har just sett min bästa vän ta droger, hon skolkade hela dagen så jag var helt själv, hon hatar mig antagligen nu och jag fick IG på historia provet.
”Bara bra” svarade jag och log ett knappast övertygande leende. Mamma verkade inte märka något. Hm, jag var kanske bättre skådespelerska än vad jag trodde. Skulle kanske satsa på det.
”Vad bra” svarade hon bara. ”Pappa kommer hem sent idag och Leon äter hos en kompis så det blir bara du och jag ikväll”
Leon är min otroligt irriterande lillebror som är sju år gammal och mitt inne i trotsåldern.
”Åh, vad mysigt” sa jag och menade det inte alls. Jag skulle sitta och tvingas svara undvikande på mammas frågor om Siri, om varför vi aldrig var med varandra. Förut sov hon ju hos oss eller jag hos henne nästan varje dag.

Middagen bestod av kött och potatisklyftor med sås. Min favoriträtt, trots att det bara var en vanlig onsdag. Fast inget var ju särskilt vanligt för mig idag. Jag fick nästan lite dåligt samvete, mamma hade verkligen ansträngt sig för att vi skulle ha det mysigt och här satt jag och ljög henne rätt upp i ansiktet. Eller ljög var nog inte riktigt rätt ord. På hennes trevande frågor om Siri svarade jag bara att vi glidit isär. Sådant som händer. Mamma verkade inte helt nöjd med mina svar och fortsatte granska mig misstänksamt. Jag antog att en ny attack skulle komma innan kvällen var över. Jag suckade. Mamma hade börjat duka av allt från bordet och jag reste mig för att hjälpa till. När allt var undandukat bestämde vi oss för att sätta oss i soffan och titta lite på tv. Eller dumburken som mamma envisades med att säga. Ibland verkade hon väldigt gammal. Men jag älskade min mamma. Hon förstod alltid om det var något fel och försökte då få mig att berätta vad. Som nu. Fast vem som helst skulle ha förstått att något var fel nu.
”Maja”, började hon när vi satt och tittade på någon dålig såpa. ”Jag märker att något är fel, det syns så tydligt. Du såg helt förstörd ut när du öppnade dörren idag.”
Jaha, så var det med mina skådespelartalanger. Kanske inte var något yrke för mig trots allt.
”Aa, eller asså det är okej. Jag var lite trött bara.”
Hon gick inte på den.
”Maja, snälla sluta. Jag känner dig och märker när du är ledsen. Du kan alltid prata med mig, vad det än gäller. Jag vill inte se dig ledsen”
Och då brast det för mig. Tårarna började rinna och jag öste ut mig allt om det som hänt de senaste månaderna. Om hur Siri klagat på att var tjock, att hon slutat äta, börjat skolka, dra sig undan från mig och nu drogerna. När jag var klar var mamma vit i ansiktet
”Är du helt säker på det här Maja?”
”Ja” nästan skrek jag.
”Min älskade vän”, sa mamma och kramade mig. Jag vet inte hur länge vi satt så, jag i hennes knä medan tårarna rann ner för mina kinder. Efter ett tag reste sig i alla fall mamma. Hon sa att det var bra att jag berättat, att hon förstod att det kändes som ett svek mot Siri. Hon skulle ta över nu, sa hon och tog vår telefon och gick in i hennes och pappas sovrum. Jag frågade inte vad hon skulle göra, vem hon skulle ringa. Jag ville knappt veta. Jag antog att hon ringde pappa, för när han kom hem en halvtimme senare gick han direkt fram till mig och kramade mig, utan att säga något. Det var jag glad för. Orkade inte prata. När det till slut blev dags att gå och sova kändes allt lättare. Inte bra, men jag var glad att någon annan än jag visste. Med den tanken i huvudet somnade jag…

Jag vaknade som vanligt en timme innan skolan började. Jag satte upp håret i en knut, sminkade mig och satte på mig kläder. När jag var klar med allt det tittade jag mig i spegeln. Mina bruna, stora ögon, inramade av långa, svarta ögonfransar stirrade tillbaka på mig i spegeln. De verkade lite röda efter alla tårar igår. Mitt tjocka, långa bruna hår satt i en enkel knut. Orkade inte göra något mer med det. Jag tittade närmare i spegeln. Förstod inte hur människor, som Siri, kan få för sig att de är fula. Särskilt inte Siri som lätt skulle kunna platsa i en skönhetstävling av något slag. Jag tog telefonen och ringde mamma. Frågade vad som hade hänt igår. Hon hade tydligen pratat med Siris föräldrar. De hade tagit allt på allvar och tyckt att Siri verkat lite konstig. Kom aldrig hem till middagen och sov aldrig hemma. Hon hade sagt att hon sov hos mig. Det gjorde mig rasande. Jag vet inte varför, men det kändes som ett svek att hon använde mig som en lögn för att kunna vara ute på nätterna. Sedan övergick min ilska till sorg. Hon måste verkligen må dåligt. Hur kunde jag ha missat det? Vad var det för vän som inte märker något så allvarligt? Jag hade ju till och med fått en liten vink när hon sa att hon var tjock. Och vad gjorde jag? Jo, det kan jag svara på. Inte ett jävla skit. Visst protesterade gjorde jag ju, men vad hjälpte det. Hon trodde säkert att jag bara ville vara snäll. Allting var mitt fel.

Dagen flöt på väldigt långsamt. Siri var inte där och då hade jag inte så många andra kompisar att vara med. Dessutom ville jag vara själv, ville vara ensam med mina tankar. Min mobil ringde på matten. Jag såg på displayen att det var mamma. Jag undrade vad hon ville för hon brukade aldrig ringa på skoltid. Jag blev så nyfiken (skräckslagen är förresten ett bättre ord) så jag frågade min lärare om jag fick gå ut och svara. Det fick jag, hon måste ha märkt på mig att något var fel. Mamma sa att Siri var hemma nu och ville träffa mig. Det gjorde mig nervös och jag hatade det. Hatade att jag skulle känna mig nervös för att träffa Siri som förut var min bästa vän. Än en gång fick jag tårar i ögonen men sa till mamma att jag skulle gå med en gång. Hon skulle ringa till skolan och säga att jag var sjuk. Hon ville verkligen att jag skulle träffa Siri. Hon hade aldrig låtit mig gå hem fast jag inte var sjuk förut. Jag sprang hela vägen till Siri, det hade aldrig förut gått så snabbt att komma hem till henne. När jag väl stod utanför ytterdörren blev jag osäker. Vad skulle jag göra, vad skulle jag säga? Jag tog i alla fall ett djupt andetag och knackade på dörren. Siris mamma öppnade dörren och sa att Siri var på sitt rum. Jag gick upp dit med en tung känsla i magen. Jag hade aldrig förut känt så för att träffa Siri. Jag gick i alla fall in på hennes rum och hon satt där på sängkanten och bara tittade på mig. Hennes ansikte var … tomt. Inga känslor syntes i hennes ögon. Jag slog mig ner bredvid henne i sängen.
”Hej”, sa jag med liten röst. Hon bara nickade till svar. Utan att jag kunde hindra det kom alla ord ut ur min mun. ”Hur kunde det bli så här Siri? Var det inte satsa på skolan man skulle? Tro på sig själv. Du sa alltid att det var viktigt. Men vad har hänt med det nu? Var finns din självkänsla Siri? Var finns den Siri som är min bästa vän? Hon kan inte vara borta helt, nånstans inom dig finns hon. Hur kan du känna så här? Du som är världen finaste människa. Hur kunde det bli så här Siri?” upprepade jag snyftande.
”Fattar du inte Maja? Jag är fet som en kossa och kan inte äta. Kan inte, för om jag stoppar i mig något blir jag ännu fetare. Jag vill bara vara smal och snygg, varför kan ingen fatta det?”
”Men du är ju smal och snygg!” nästan skrek jag.
”Åh, kan du inte förstå att det där inte gör något bättre? Att du låtsas för att göra mig glad. Jag vet ju hur jag ser ut, jag går inte på det där.”
”Du är smalare än alla andra jag känner. Förut var du snyggt smal men nu ser du bara undernärd ut. Det är inte bra Siri, du kan dö. Du måste äta.”
”Men lägg av nu Maja? Fattar du fortfarande inte vad som skapat mina tvångstankar, som alla säger att det är?
Jag skakade stumt på huvudet.
”Då kan jag tala om det för dig. Du. Du, som alltid är så jävla snygg. Alla vill ha dig och alla älskar dig. Och sen, bredvid dig kommer lilla Siri som ingen bryr sig om. Hon som inte betyder något.
Jag förstod ingenting. Siri, Siri, hur kan du tänka så? Det var ju precis tvärt om. Jag slöt ögonen och började prata. Jag berättade allt jag tyckte var bra med henne, hur vacker hon var och massa minnen vi har tillsammans.
”Kan du fortfarande tycka att ingen bryr sig om dig, eller inte ser dig? Jag ser dig, varje dag. Och jag saknar dig, saknar den du var så mycket så det gör ont.”
Hon snyftade till och föll i mina armar. Jag vet inte hur länge vi kramades. Både hon och jag grät. Allt hade ju blivit fel. Hela hennes lilla kropp skakade och jag blev rädd när jag kände hur smal hon var. Sedan började hon prata.
”Förlåt, Maja. Jag ville inte att något skulle bli så här, jag lovar. Jag ville bara… åh, jag vet inte vad jag ville. Bara bli smal. Jag vet att jag inte är det nu. Förlåt, för allt jag gjort mot dig. Jag lovar att jag ångrar mig, men det är försent nu. Jag är fast nu.”
”Fast i vad? Drogerna?”
”Nej, jag har bara provat droger den gången du såg mig och jag lovar att det inte var mycket jag tog då. men jag är fast här, jag måste bli smal, det är det enda som finns nu. I mitt huvud finns en automatisk räknare som omvandlar allt jag stoppat i mig till kalorier och hur mycket jag behöver motionera för att bli av med det jag stoppat i mig.”
”Du är inte fast, det går att ändra sig. Det finns möjligheter att få hjälp, massor av människor har fått hjälp att komma ur olika situationer som liknar din.”
”Mm, jag antar att det är sant. Tack Maja, tack för att du kom”

När jag nu två år senare tänker på de här månaderna känns allting väldigt overkligt. Siri lyssnade på mig och gick till en utredning för anorexia. Hon fick hjälp och är nu så frisk som man kan bli från anorexia. Allt känns hoppfullt…

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (9 röster)
Novell (namnlös), 3.0 out of 5 based on 9 ratings

3 kommentarer

  1. Lovisa Skriver:

    Jag gillar verkligen ditt skriv sätt! Bra novell :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. evelina Skriver:

    jättefin novell, verkligen!
    jag vill också lära mig att skriva sådär.
    Får bara kortslutning när jag ska skriva. Eller så skriver jag samma saker hela tiden. Samma berättelser, samma story.
    Men creds till dig, det var en jättebra novell:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Josefin Skriver:

    Jättebra novell! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.