Kliniken

”Oj” andades Magdalena när hon studerade klinikens priser. ”Det är verkligen prisvärt” log hon och såg för en stund upp från pappret och in i Hectors isblå ögon. Hon drog nervöst en fyllig hand genom det tunna, kopparbruna håret och läste vidare. Då och då kastade hon förströdda blickar runt i källarlokalen. Han kände att han gjorde henne lite illa till mods. Kanske inte helt utan anledning. Han kände också glädjerus och hopp strömma inuti hennes huvud. Tänk att någon kan förändra mitt liv för så lite pengar! Tänk att någon vill göra mig vacker! Mina problem kommer vara ett minne blott!
Han hade sett det förut. Det gjorde honom illamående. Som om problemet satt i kroppen, i kroppsmassan han skulle avlägsna åt dem, och inte i huvudet. Han såg med avsmak på när den unga kvinnan skummade igenom resten av dokumentet. Hon var inte ens speciellt stor. Inte som andra som besökte kliniken, valrossar och flodhästar var de, och den ena mer naiv än den andra. Visst såg man vart alla snabbmatsmiddagar och chokladpraliner hade lagt sig; ansiktet var lite runt, fingrarna aningen breda, jeansen smet tajt om höfterna och en liten valk letade sig över kanten och hon hade antydan till dubbelhaka. Men absolut inte kolossalt stor. Det var absolut ingen fara för hennes hälsa. Hector både våndades och roades av ignoransen och den totala avsaknaden av omdöme.
”Ska vi bestämma ett datum?” frågade Magdalena och drog fram en ljusrosa filofax ur innerfickan på jackan. Ett leende, om man nu kan kalla det ett leende, spreds över Hectors tunna läppar.
”Vi skulle kunna göra det nu” hans ögon gled bort mot dörren bakom Magdalena. Operations Rummet. Hennes blick följde efter och hon stammade förvånat.
”Verkligen? Går det?” hennes ögonbryn for upp i den flotta pannan. Hector nickade och när han såg att Magdalena nervöst försökte hitta på ursäkter lade han en rynkig och försäkrande hand på hennes axel.
”Det kommer att gå bra. Jag har gjort det här länge. Väldigt länge. Jag vet vad jag gör” sa han och hon log nervöst igen. Han ledde henne in till det minimaliska rummet med bara en operationsbänk och ett rullbord med instrument som möbler.
”Det kommer att vara över innan du vet ordet av det” var de sista, släpiga orden Magdalena hörde i livet.

Vacker, älskad, underbar, unik. Alla är mycket eftertraktade egenskaper. Alla är egenskaper som Theresa Marcos totalt saknar. Om inte inför andra, så inför henne själv. Nerför Banérgatan går hon en tidig oktobermorgon med så långa steg som hennes korta ben förmår (alltså inte så långa) och med hopplöst osäker hållning. Hennes tankegång är som alltid lite dyster och monoton och allting sker per automatik. Bara den gamla vanliga långsamma vägen till Banerbageriet där hon jobbar som kallskänka och servitris. Bara det gamla vanliga snöslasket som man halkar lite extra i. Bara de vanliga synerna, lukterna, ljuden. Men en doft får henne att stanna upp. En ny, ovanlig doft som hon först misstar som frän men inser att det doftar… rosor. Bokstavligt talat. Som en härlig, nyplockad scharlakan-röd bukett med rosor. Eller som vanilj. Eller kokos? Fler och fler dofter kommer ju mer hon vädrar. Dofterna kommer från butiken till höger om henne. Locus Delicti står det på en skylt ovanför dörren, måste vara latin. Theresa kliver in av ren och skär nyfikenhet och en våg av vällukter sköljer över henne. Att hon aldrig varit här inne, eller ens känt doften utifrån, när hon så många gånger gått förbi. Från golv till tak är stora tvålkakor i olika färger uppradade, och i ett av hörnen finns en hylla full med smink. I det andra hörnet står skyltdockehuvuden med böljande peruker. Några tjejer i hennes egen ålder står vid sminket och skrattar åt något i en dagstidning. Bakom disken står en ung, platinablond kvinna med förkläde och isblå ögon. Vacker, är det första som slår Theresa när hon får syn på kvinnan och den temporära doftlyckevågen sköljs bort. Theresa är inte självisk, andra får gärna vara hur vackra de vill, men de påminner henne bara konstant om vad hon inte är. Vacker. Lite nedslagen fingrar hon på en av tvålarna.
”Herregud!” utbrister plötsligt en av tjejerna vid sminket. Hon som håller i dagstidningen. Hennes kompis frågar vad det är. Tafatt och med nötbruna ögon stora som golfbollar skummar hon texten i tidningen. Theresa blir intresserad och flyttar sig långsamt närmare för att höra samtalet bättre.
”Man har hittat en tjej från min parallellklass död” andades hon. Resten av gänget flämtade till.
”Vem har hittat?” frågar en av tjejerna med panik i rösten. En annan med jordbgubbsblont hår och fräknar över hela ansiktet suckar.
”Polisen, alltså. Idiot”
”Jag kan inte tro att det är sant! Magdalena Gustafsson i Formgivning B. Jag… jag kan inte tro det” viskade hon och hennes kompisar läste över axeln och försökte trösta henne.
”Kände ni varandra väl?” frågade en kompis med två svarta flätor ända ner till midjan och hy vit som snö.
”Nej… eller lite” tvekade hon och Theresa förstod att det mest var chocken att någon hade dött alls som gjorde tjejen mållös. Svarta Flätorna nickade och kramade hennes axel lätt.
”De vet inte vem som gjort det. Inga spår eller någonting. Måste vara någon galning som kidnappat henne och låtit henne svälta.”
De andra stirrade på tjejen med de nötbruna ögonen
”Gissar du bara? Det står ju knappt någonting här” ifrågasatte den fräkniga tjejen.
”Nej, jag vet såklart inget säkert. Men Magdalena var inte… den mest vältränade tjejen om vi säger så. Lite rund och sådär. Men här…” sa hon och pekade på bilden i tidningen. ”… är hon ju smal som en pinne.”
Kompisarna nickade och höll med. En av dem som hade hejat på Magdalena en gång bekräftade teorin. De släppte ämnet och gick ut ur affären utan att köpa någon böljande peruk eller väldoftande tvål. Theresa stod kvar och stirrade på fläcken där de stått. Tjejens namn hade etsats fast i hennes hjärna. Magdalena Gustafsson. Så otroligt okänsligt; en som de känner har blivit mördad och det enda de tänker på är hur vältränad hon var.
”Ska du köpa något? Vi har extra bra pris på de här nytillverkade ros- och sandelträtvålarna” Theresas tankar blev abrupt avbrutna av den vackra kassörskans långsamma röst. De isblå ögonen genomborrade henne och även fast hon hade ett vänligt leende på läpparna blev Theresa illa till mods.
”Jag…” började hon osäkert och skämdes. Skämdes för att hon ens vågade gå in i en affär med så vackra kunder och kassörskor. ”Jag tar den här” stammade hon vidare och grabbade tag i en nytillverkad ros- och sandelträtvål. Kvinnan nickade och de gick till kassan för att betala. Ingen bra dag idag. Inte igår heller. Eller förra veckan. Theresa fick syn på sig själv i en av speglarna vid perukerna och skyggade tillbaka. Alla dagar behöver inte vara solsken och regnbågar, men är det för mycket begärt med en bra dag? Tänkte hon buttert och gick ut där allt var precis som vanligt.

Hector öppnade källardörren och trädde in i den mörka, underjordiska lokalen. Avskyvärt. Vidrigt. Inte det han just hade gjort; tagit livet av en ung kvinna, utan vad den unga kvinnan hade velat. Vidrigt att vilja förstöra sig själv så. Varför inte bara nöja sig med vad Gud skapat? Han fnös och drog i ett snöre som var kopplat till glödlampan i taket. Bortskämda. Blinda. Ett surrande hördes och ett kallt, flimrande ljus sken upp i den unkna källaren. Hans skrivbord, stol och besöksstol stod där han lämnat dem mitt i rummet. I Operations Rummet var det värre; den unga kvinnan hade blivit panikslagen när hon såg instrumenten och velat slå sig fri. Hon hade väl insett att det inte var en vanlig Klinik det här, när hon såg stillettkniven, injektionssprutorna och de svarta soppåsarna. Hector suckade. Vidrig och bortskämd men kanske inte helt dum i huvudet, tänkte han och började torka av en syring med en smutsig handduk.

Theresa närmade sig Banérbageriets välbekanta dofter; nybakt bröd, spröda havreflarn, krämiga chokladtårtor och nybryggt kaffe. Från påsen hon höll i slingrade sig en annan doft upp. Ros och sandelträ. Doften gjorde henne nedslagen. Inte nog med att hon blivit mentalt misshandlad av ett par civila supermodeller, hon hade också köpt en överdrivet dyr tvål. Nåja, gott luktade den i alla fall. När hon drog upp dörren till bageriet möttes hon av en stressad, mjölig och ursinnig chef.
”Äntligen! Var tusan har du hållit hus? Vi har jobbat som galningar här!” spottade Bengt bakom kassan. Den betalande kunden såg vettskrämd ut och de sittande gästerna vred på huvudena.
Bengt Ohlsson äger Banérbageriet tillsammans med sin son Gordon. Man kan inte tro att en sådan gammal och ranglig man kan ha så mycket auktoritet i rösten, eller att han har en så överviktig son som han har, men det är svårt att inte respektera Bengt. Plötsligt börjar han vädra och rynka på näsan.
”Och vad är det för någon helvetisk parfym du har?” sa han med avsmak.
”Förlåt att jag är sen. Var är Lisbeth?” sa Theresa och ignorerade frågan. Han måste ha menat tvålen. Hon gick bakom disken och hängde av sig.
”Hon är ju sjuk. Som vanligt! Man kan inte lita på att en enda jävel dyker upp för att göra sitt arbete” muttrade han och överlämnade kassan till Theresa, själv gick han till sonen Gordon i rummet bakom kaféet där allt bakande görs. Theresa suckade. Verkligen ingen bra dag idag.
”En svart kaffe och en kanelbulle tack” en tidningsläsande man räknade frånvarande upp vad han ville ha. Theresa nickade men stelnade till när hon lade märke till förstasidan på tidningen. Kvinna, 19, hittad mördad på märkligt sätt. Magdalena Gustafsson. Theresa försökte läsa med huvudet på sned. Ung kvinna hittad mördad på märkligt sätt… kroppen hittades mitt på Hagagatan utanför Matteusskolan naken… det handlar troligtvis om ett engångsbrott… oskändad… skriven av Johnny Da’man – Emilio Rodriguez hemliga alter ego. Emilio var en gammal vän till Theresa som jobbade i arkivet hos polisen, han var väldigt intresserad av allt som har att göra med brott och kriminalteknik och han tjänade ibland en extra slant genom att publicera artiklar om fall i tidningar. Matteusskolan. Theresas lägenhet ligger inte långt därifrån. Kallsvetten letade sig upp till ytan.
”Ursäkta mig? Kaffe och kanelbulle tack?” frågade mannen och höjde ironiskt på ögonbrynen. Theresa nickade ursäktande och sprang till kaffemaskinen. Hon hade inte sett Emilio på ett tag men det kanske var på tiden att hon besökte Polisstationen. Inte bara för att luska fram information om det här fallet som hade fångat hennes intresse, utan också för att hälsa på en gammal vän.
”Aj!” Theresas tumme blev bränd av det skållheta kaffet och mannen med tidningen suckade.

Sådär, nu är det enda beviset att Magdalena Gustafsson har funnits hennes kropp på obduktionsbordet, tänkte Hector för sig själv när han belåtet såg sig omkring i Operations Rummet. Instrumenten låg prydligt där de skulle. Allt var förberett inför nästa kund. Skörden från igår kväll var levererad. Nu var det bara att vänta. Hector satte sig i Operations Stolen och lutade sig tillbaka.

Banérbageriet var fullsatt, som vanligt. Och de som inte satt stod och armbågades med de andra som blev utan stol. Gordon Ohlsson var i full färd med att simultant klicka ut små drömmar på en bakplåt och lägga deg-remsor omlott på Banerbageriets specialpaj – kokos och citron, när han insåg med stor förskräckelse att han inte kunde nå florsockret på andra sidan bänken. Han sträckte ut armen så långt det gick, men ändå kunde han inte ens fingra på den lilla burken. Förnedrad struntade han i florsockret och fortsatte arbeta, men faktumet hängde över honom som ett mörkt moln – han hade gått upp i vikt igen. Gordon var inte den som gav upp i första taget; han hade provat pulverdieten, äggdieten, att bara äta av en viss färg och att inte äta något alls. Svältdieten. Den slutade med att han fick läggas in på sjukhus i ett par dagar för hallucination. Han ruskade på huvudet. Någon måtta fick det väl vara! Allt han gjorde och prövade verkade ha motsatt effekt. Han bara växte och växte.
Nej, nu fick det vara nog. När man inte kan nå florsockret på andra sidan bänken så måste man ta till drastiska åtgärder, tänkte Gordon och skyfflade in kokoscitron pajen i den stora ugnen. Han hade faktiskt hört talas om en fettsugningklinik, en riktigt billig en, och inte så långt härifrån. På Hagagatan. Inte så långt från Matteusskolan där hans kusiner gick.
Ja, så får det bli, tänkte Gordon. I eftermiddag ska jag dit, och sen ska jag nå florsockret!

Efter en hektisk dag av brända tummar, stenhårda småkakor och gryniga cheesecakes var Theresa glad att få gå hem. Bengt gav henne en bitter blick som sa ”om du inte kommer i tid imorgon så blir det andra bullar” men Gordon log och önskade en trevlig kväll. Han brukar inte vara direkt munter, men idag var något annorlunda.
Lite senare på kvällen, ungefär klockan tio, begav sig Theresa till Polisstationen och sökte upp Emilio. Han satt som vanligt vid sitt skrivbord och knappade på en vit Apple-dator när hon kom till arkivet.
”Tessie! Det var ju inte precis igår…” log han nästan utan att se upp. Hon hatade smeknamnet Tessie, det lät som ett hundnamn, men hon log tillbaka och satte sig mitt emot honom. Hon fick lov att vårda de kompisar hon hade.
”Nej det var det väl inte…”
”Du, jag har fullspäckat schema just nu. Har inte tid. Den där galningen har vart i farten igen” avbröt han och fortsatte knappa. Theresa stirrade på honom.
”Galningen det står om i tidningarna?” frågade hon och Emilio nickade kort. Det krävdes mer för att få kontakt med honom när han var besatt av att skriva om något. ”Han som låter sina offer svälta?”
Emilio slutade skriva och såg kisande på henne. Hans olivfärgade hy hade blivit nästan grådaskig av allt sittande i arkivet.
”Hur vet du om det? Jag menar, det är polisens gissning… men hur visste du?” frågade han misstänksamt. Theresa ryckte på axlarna och försökte se nonchalant ut, men innerst inne njöt hon av intresset hon fick.
”Det fanns bilder i tidningen. Vet polisen något mer då? Något som vanliga civila inte kan lista ut?” retades hon och visste att Emilio skulle berätta vad han visste. Bara för att få argumentera.
”Självklart. Den första kroppen hittades ju dumpad utanför Matteusskolan så hon blev antagligen mördad inte så långt därifrån. Det ser ut som mördaren visste vad han gjorde, allt ser så metodiskt ut. Inget vansinnesbrott i all fall. Dödsorsaken var ett djupt sår i nacken – gick rätt igenom halsen. Håret var noggrant bortskuret” sa han belåtet. ”Så, ja Tessie, polisen vet lite mer än vanliga civila” lade han till lite irriterat.
”Men de vet inte vem som gjorde det? Inga spår eller något? Motiv?” spånade hon och Emilio suckade.
”Nej. Ingenting. Mördaren är som ett spöke. Förresten… Matteusskolan? Bor inte du där någonstans?”
Theresa nickade. ”Läskigt… om jag vore du så skulle jag inte gå ut på kvällarna” rös han.
”Kanske inte. Men det är väl bara var en engångsgrej. Ett mord är ju inte statistik” sa hon sakligt.
”Nej, men två gör saken lite värre. Det var ju det jag sa; galningen har varit i farten igen, och polisen börjar få kallsvett. Den här gången var det ett manligt offer, men annars är det precis likadant. Mager, naken och utan ett hår på huvudet hittades han liggandes utanför Matteusskolan” Emilio såg försiktigt hur hon skulle reagera.
”Vad heter offret?” frågade hon bara. Emilio suckade igen.
”Vilken del av hemlighetsstämplat förstår inte du? Jag berättar alltid mer än jag ska till dig! Nu måste du faktiskt gå, jag har viktiga saker att göra” fnös han och fortsatte knappa. Theresa reste sig från stolen.
”Jag ska. Tack i all fall” sa hon och gick mot dörren. Emilio muttrade någonting.
När Theresa kom hem ganska sent på kvällen bestämde hon sig för att ta ett bad och se om den löjligt dyra tvålen höll vad den lovade. Det gjorde den, och så mycket mer. När hon drog den lena kakan mot huden uppstod ett krämigt lödder och det hade inte doftat mer rosor om ens hon hade gnuggat sig med den äkta varan. Så underbart doftade den, enligt Theresa, att hon antagligen kunde ha legat i badet i flera timmar. Så när hon låg där precis innan vattnet blev ljummet och fingrarna blev skrovliga och hon nog aldrig varit mer avslappnad, kom hon att tänka på morden. Morden utanför Matteusskolan på Hagagatan, bara en bit från hennes egen lägenhet. Båda offren magra, nakna och flintskalliga. Vem skulle göra något sånt? Vad var motivet? Allt var bara i en enda röra. Hon smörjde in sig en extra gång med tvålen. Imorgon måste jag köpa en till, tänkte hon.

Hector bankade hårt på dörren. Han hade gått många kvarter i det stjärnklara mörkret med de tunga plastpåsarna och ville gärna bli avlastad, men hans brorsdotter gillade att ta sin tid. Flisor från träet letade sig in i hans handflator. Efter några minuter kom Hermine till dörren och släppte in honom.
”Var inte så högljudd! Hela huset vaknar snart!” fräste hon när han klev in i affären och släppte påsarna på golvet. De gav ifrån sig ett slafsande ljud. Hector rynkade näsan när han kände vågen av dofter komma emot honom. Hundra olika kväljande dofter som blandades i ett hav av aromer. Vidrigt.
”Är det allt?” frågade hon lite lugnare och pekade på påsarna. Hennes isblå irisar lyste i mörkret. Han nickade. ”Hjälp mig att bära ner dem till destillatorn” sa hon och grabbade tag i en av dem. Tillsammans gick de en trappa ner och började tillverka nya, färska tvålar med fettet Hector hade samlat.

Emilio Rodriguez satt långt in på småtimmarna den natten. Han arkiverade och snappade upp information från polisen, men framförallt försökte han tänka. Det stod helt still i huvudet. Emilio hade vanligtvis en väldigt bra slutledningsförmåga och kunde hjälpa polisen i vissa fall, men den här gången stod det still. Han förstod inte. Morden liknade mer fettsugningar än mord och håret var så varsamt bortklippt. Ingen raseri, bara målmedvetenhet.
Det gjorde nästan saken värre, tyckte han, eftersom att då måste mördaren ha ett mål med morden och då kommer han inte sluta i första taget. Han gnuggade sig i ögonen och tittade på den digitala klockan på bordet. Halv fyra. Han var väldigt trött men ville ändå inte sova. Han måste komma på något. Snart.
Det doftade fortfarande svagt av rosor från när Theresa var förbi. Han hade aldrig lagt märke till att hon doftade rosor, men tydligen gjorde hon det. Emilio var orolig för henne och hon betydde mycket för honom, även fast han inte visade det. Han blev också lite arg på att hon aldrig såg det fina med sig själv. Alltid missnöjd.
Det andra offret, Gordon Ohlsson hittades trots allt också utanför Matteusskolan där Theresa bor. Lika brutalt mördad som den första unga kvinnan. Tänk om det hände något med Theresa. Tänk om hon var nästa offer, näst på tur att ligga mager och flintskallig på gatan.
Emilio lutade sig tillbaka och tände en Marlboro. Han måste gå till botten med det här. Plötsligt kom en polisman in i arkivet med upprymda ögon. Det var Richard som också jobbade sent.
”Emilio!” nästan skrattade han. ”Vi har fått ett anonymt tips om en märklig man som stod och bankade på en dörr för inte så länge sedan på Banérgatan. Antagligen någon granne eller något som klagade, men chefen tror att det kanske har något samband med morden. Vi måste i alla fall kolla upp det, har du lust att hänga med?”
Emilio nickade långsamt. Det kunde ju faktiskt leda till någonting.
”Du får ju förstås sitta i baksätet och inte röra något” lade Richard till och log retsamt. Emilio skrattade till och tog sin jacka. De åkte i Richards civila bil för att inte väcka uppmärksamhet, och när de kom till Banérgatan kände han igen sig. Bageriet där Theresa jobbade låg på samma gata.
”Okej, här ligger det. En… skönhetsaffär ser det ut som. Vi får väl kolla läget” sa chefen och han och Richard klev ur bilen. Emilio stannade kvar, men rullade ner bilfönstret och iakttog männen noga när de knackade på dörren. Affärens namn var för mörkt målat för mörk för att se, men små doftpustar slingrade sig genom dörren.
”Öppna, det är polisen!” hojtade chefen och bankade bryskt på dörren. Inget svar. För ett ögonblick tyckte Emilio att han såg ett par isblå ögon skymta i det mörka skyltfönstret. Efter några bankningar öppnades dörren och en kvinna kikade ut.
”Ursäkta?” frågade hon vänligt. Hennes ögon hade samma färg som de i skyltfönstret och hennes platinablonda hår lyste. Chefen förklarade situationen för henne och hon log oförstående. Även fast det var sent på kvällen såg hon pigg ut.
”Jag vet inte vad de har fått för sig, men här har ingen bankat” svarade hon. Chefen såg fortfarande misstänksamt på henne men lät det gå.
”Jamen då så, vi måste ju i alla fall kontrollera att allt är okej. Rutin, vet du. God natt då” sa han bara och de kom tillbaka till bilen. Kvinnan gick in igen utan att låsa.
”Fan. Antingen så ljuger hon eller så ljuger tipsaren. Hur som helst kan vi inte göra något nu” suckade Richard besviket. Emilio öppnade bildörren och klev ur när de kom in. De såg frågande på honom.
”Jag tror jag går hem, jag behöver lite frisk luft” sa han. De sa ”god natt” och de körde iväg. Emilio bodde inte ens i närheten, men han ville bara kolla en sak. Han gick fram till affärens dörr och la örat mot den. Det hördes dunkanden och konstiga ljud inifrån. Han öppnade försiktigt dörren och klev in. Det luktade… inte direkt äckligt men det var så mycket som luktade. Som för många parfymer. Flera hundra tvålar fanns i affären och alla luktade lika starkt. Men han kände också en frän lukt komma nerifrån källaren. Försiktigt gick han mot källardörren och kikade ner. Han skymtade den blonda kvinnan och en gammal man stå och arbeta med en stor balja på en värmeplatta, som de ständigt rörde om. Det var flera baljor, alla fyllda med samma kokande smörja. Mannen hällde ner innehållet i en svart plastpåse i baljan.
”Hörde du något?” frågade plötsligt kvinnan och hon slutade röra. Emilios hjärta bankade i tinningarna och han kunde inte bestämma sig för om han skulle överrumpla dem eller springa för livet. Mannen ryckte på axlarna och drog upp ett järnrör. Visade att han var beredd på vad, eller vem, som helst.
”Det är bra. Vi vill ju inte att någon ska få reda på våran hemlighet” log hon och klappade den gamla mannen på axeln. Emilio sprang så tyst han kunde ut från affären. Han kunde inte för sitt liv förstå vad de gjorde, men imorgon skulle han berätta allt för Theresa. Hon kanske kunde hjälpa till, och sen skulle han berätta för polisen så de verkligen kunde reda ut vad som gjordes i den där källaren. Dödstrött gick han den långa vägen hem och somnade på stört när han kom innanför dörren.

Dominoeffekten; en rad av händelser som alla sker på grund av den föregående händelsen. Om en sak händer, måste den andra saken hända och vice versa. Likt dominobrickor.
Utav en händelse gick Theresa upp lite extra tidigt morgonen därpå för att komma tidigt till jobbet, och hann då se Bengt Ohlssons meddelande om att bageriet var stängt den dagen. Ingen anledning given, bara att det var personligt. Märkligt, tyckte hon, men var glad åt den lediga dagen. Istället för att kavla ut degar och brygga kaffe bestämde sig Theresa då för att träffa Emilio Rodriguez och prata mer om de pågående morden. De skulle träffas i en park vid Matteusskolan för lite välbehövd luft, och av en händelse fick Theresa på vägen dit syn på en skönhetsklinik hon aldrig lagt märke till förut, som konstigt nog hade samma namn som tvålbutiken vid Banérbageriet. Locus Delicti. Tvekande stod hon och ville nyfiket se vad det var. Kanske tvålkedjan hade flera verksamheter? När hon kom på hur det hade lönat sig att vara nyfiken här om dagen bestämde hon sig för att gå in. Intet ont anande. Av en händelse var Emilio lite sen till mötet och saknade inte Theresa förrän det var för sent. Av en händelse hade Hector förberett för nästa kund, och kunde välkomna sin gäst riktigt ordentligt.

Emilio hade sprungit till parken vid Matteusskolan eftersom att han var sen, han hade försovit sig, och kom dit ungefär 40 minuter efter tiden de bestämt. Theresa var inte där, och det gjorde honom nervös. Hon var aldrig sen i vanliga fall. Efter fem minuter började han gå mot hennes lägenhet. Hon kanske också hade försovit sig. Vid en korsning stannade han för att tända en cigg. För att lugna nerverna lite. Även fast hans hjärna sa åt honom att hon bara var lite sen, sa hans hjärta att något var fel. Han tog några bloss, och när han stod där på Hagagatan inte långt från där morden begåtts fick han syn på en underlig källarlokal. En skönhetsklinik. Locus Delicti stod det över dörren. Emilio hade läst latin och antik grekiska på gymnasiet och räknade snabbt ut att det betydde ungefär brottsplatsen på svenska. Lustigt, eftersom så många brott begåtts här, tänkte han innan han gick vidare till Theresas lägenhet.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (15 röster)
Kliniken, 3.2 out of 5 based on 15 ratings

3 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    den var bra men lite svårfattad i början av berättelsen

    och det kändes som att den inte var fördig i slutet den slutade så tvärt

    det hade varit roligt med en fortsättning

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (2 röster cast)
  2. Vidar Skriver:

    Skirv ett avslut snälla!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Michan Skriver:

    usch vad läskigt! kanonbra!! ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.