En spirande vänskap

Hon ville inte, ville inte träffa honom. Det skrek i henne att hon skulle vända på klacken och gå raka vägen hem istället för styra fötterna emot hans hus.
Du kommer bara att bli arg, viskade en liten röst inom henne. Och varför ska du utsätta dig för det i onödan?
Bra fråga. Men hon lyssnade som vanligt inte till rösten som viskade inom henne. Istället klev hon upp på deras yttertrappa och knackade lätt på dörren. Det tog lång tid för honom att komma och öppna, och under tiden hann hon elda upp sig ännu mer. Det var kallt ute, men att han skulle slita sig ifrån datorn för att komma och öppna en dörr för en stackars kompis som stod på farstubron? Åh, nej då!
Stryk det där sista, tänkte hon sedan. Vi är inte vänner längre.Vi var det en gång i tiden, men inte nu längre, och det är hans fel. Men det värsta är väl att han inte bryr sig.

Äntligen så öppnades dörren och hennes ”kompis” Oscar uppenbarade sig. Han strök det långa hårdrockshåret ur ögonen, och såg bara snabbt på henne.
”Jaha. Hej. Du är tidig. Vi skulle ju inte börja repa förrän vid nio.”
”Jo, jag vet det. Men efter klockan åtta så går bussarna mer sällan, och jag ville inte promenera hit när det är mörkt och kallt…”
”Jaha, ja. Då var det den visan igen. Johanna vågar inte gå ensam, för att hon har sett för många deckare på teve? Är det inte så?” han avbröt sig för att frusta till. Han lät som en astmatisk flodhäst. ”Du är rätt larvig emellanåt, vet du det? Tina är inte alls lika rädd…”
Jaha, då var det färdigt igen. Tina. Den ständigt avgudade Tina.

Tina var en av Johannas klasskompisar, de gick tillsammans andra året på Estetiska musikprogrammet. Johanna hade uppskattat tidigt att Tina var riktigt duktig på sång och synth. Så hon hade bjudit med sig henne till en repetition av sitt eget band, Manslayer.

Johanna hade startat Manslayer efter att ha träffat några musikintresserade och kunniga killar under en konsert på Folkets hus en dag för nästan två år sen. Det blev Johanna på gitarr och sång, Oscar på trummor, Andreas på bas och Linus på kompgitarr. Bandet blev Johannas liv, hon älskade sällskapet av killarna och rockmusiken som de själva skapat och gett liv.
Manslayer blev snabbt populärt och de fick börja spela på lokala konserter, och det pratades om att spela in en demo att skicka in till ett bolag. Men så en dag, i slutet av första året på gymnasiet så började Johannas röst strula. Tonerna gick inte fram riktigt som de skulle och rösten brast vid låga toner.
Efter en snabb visit hos doktorn hade de konstaterat att hennes stämband hade tagit skada av de omväxlande ljusa och hesa toner som hon kastade ur sig. Hennes röst var ljus, och hade tagit stryk av allt skrikande och mörka, låga toner. Men en rocksångare kunde inte bara sjunga ljust, sånt var till för klassisk musik. Och nu hade rösten tagit skada av den inställningen.
Därför behövdes det en ny sångare, och Johanna hade trott att Tina passade perfekt.
Jovisst gjorde hon det. Nästan för perfekt.

Killarna avgudade Tina. Hon såg bra ut, inte på samma sätt som Johanna, som var mörk i håret, blek i hyn, ljusbruna ögon och lång och smal som en fotomodell. Tina var platinablond, med blå slingor i håret, lövgröna ögon, och var kurvig och söt.
”Som en kvinna ska se ut” hade Oscar sagt en gång när han inte visste att Johanna hörde. Eller så visste han faktiskt om det, men brydde sig inte om att hon blev sårad.
Och Tina såg inte bara bra ut. Hon var snäll, hon var duktig på musik, ja, duktig på nästan allt som hon företog sig.
Johanna ville inte känna sig avundsjuk, eftersom det kändes väldigt fånigt men hon insåg efter ett tag att hon hade all rätt att känna sig så. Visst, Tina var en frisk fläkt i bekantskapskretsen, men killarna började plötsligt inte alls bry sig om ifall Johanna kom till repetitionerna längre. De satte nya träningstider utan att meddela henne, de gjorde ändringar i låtarna utan att säga till. När Johanna en dag rasande hade meddelat att de visserligen jobbade tillsammans, men att det var hon som hade startat Manslayer, och därför banne mig skulle informeras om de ändringar som gjordes hade Andreas sagt. ”Jo, Johanna. Du var Manslayer. En gång i tiden. Men inte nu längre.”
Hans uttalande hade gjort Johanna besviken och rasande. Hon kände sig som en gammal märr, som fått domen att hon inte kunde få föl längre. Iväg med henne till slakthuset, vi tar in ett nytt och vackert sto.

Tina hade dock protesterat, och sagt att oavsett vad som hände så skulle Johanna alltid vara den som startat bandet, och alltså inte lämnas utanför, bara för att hon inte kunde sjunga längre. Och killarna hade såklart lytt då. Eftersom det var Tina som sagt det.

Det började som avundsjuka, tänkte Johanna nu, när hon hängde på sig gitarren. Men nu var det ilskan som regerade. Hon var inte arg på Tina. Men hon var arg på killarna som hade betett sig som hennes bästa vänner. Ända tills en annan tjej hade kommit. Det visade ju vad de var för slags människor.
Ilskan började koka i henne när hon tänkte tillbaka på det hon fått uppleva efter att hennes röst tagit slut. Det var förbanne mig inte rätt.
Oscar stod och mixtrade med en mikrofon som inte ville fungera. Han log för sig själv och sa sen spydigt till Johanna;
”Det var ju tur att träden inte hoppade på dig hit på vägen från busshållplatsen, eller hur? Eller var det kanske för nåt annat som du hade så bråttom hit? Pissa in reviret så att inte Tina ska röra din älskade gitarr och noterna?”
”Håll käften” sa Johanna ilsket. Hans ord sved, och han som hade varit en av hennes bästa vänner. Det bubblade i bröstkorgen, och tårarna satt stockade i halsen.
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du ska vara jävligt tacksam för att vi låter dig vara med i bandet fortfarande. Du är slut som artist, Johanna. Tina gör ett bättre jobb än du, men du vill inte erkänna det bara. Du tror att det här bandet inte överlever utan dig. Men saken är den… att vi kommer inte överleva med dig något mycket länge till!”

Johanna visste inte ens hur det hände, men i ett nu så hade hon lyft sin älskade elgitarr, och kastade den rakt på Oscar, så att han satte sig på ändan mitt bland trummorna.
”Men bra!” skrek Johanna. ”Bra, bra, bra! Jag ger upp. Jag är färdig med det här. Nu får fortsätta utan mig, jag står fan inte ut med er längre!”
”Inte jag heller” sa en ljus röst från garageporten. Johanna vände sig om. Där stod Tina med ett argsint uttryck i ansiktet. ”Jag tycker att ni är skittaskiga emot Johanna, och det har jag tyckt länge. Och skittaskiga typer har jag då ingen glädje av att umgås med. Kom” sa hon, det sista riktat emot Johanna. Hon tog Johannas hand, och drog med henne ut ur garaget. Utanför väntade Andreas och Linus och de stirrade fånigt på dem.
”Hädanefter får ni klara er utan sångerska” sa Tina bryskt.
”Och utan kompgitarr också” inflikade Johanna. ”Ha det så kul.”
”Men…” började Linus, men en blick från Tina avbröt honom. Tjejerna gick vidare och svängde armarna mellan varandra. Rakt in i solnedgången, fast utan romantik. Snarare en spirande vänskap.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (7 röster)
En spirande vänskap, 3.9 out of 5 based on 7 ratings

1 kommentar

  1. Nunnan Skriver:

    gud vad bra! fortsätt skriv!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.