Det ringer under jorden

Maria kände hur duschvattnet rann nerför hennes rygg. Det blev rött i badkaret. Föräldrarnas blod spolades ner i avloppet, tillsammans med deras förräderi. Hon kände att något satt fast i håret, och särade på hårslingorna. Efter någon minut lossnade det äntligen och föll ner på badkarskanten. Det var en rödmålad nagel. Hennes mammas. Äcklad sopade hon ner det med foten så att den trillade ner bakom badkaret.
Nu var hon äntligen fri från deras smuts. Äntligen fri från skammen som de gett henne.
Hon skruvade av vattnet och drog till sig en handduk. Torkade bort vattnet från kroppen, och gick sedan ut ur badrummet. Tittade in i föräldrarnas sovrum. Det hade börjat lukta. Men det gjorde detsamma, för hon skulle städa imorgon. Hon fortsatte in i sitt eget rum och la sig ner i sängen. Hon behövde sova lite, hon skulle vara uppe länge i natt.

Marias föräldrar hade alltid betraktats som kvarterets bästa människor. De var vänliga, generösa, och ställde alltid upp om man behövde hjälp. Mamman var extremt vacker, många män var avundsjuka på Marias pappa som hade en sådan vacker fru.
Det var däremot inte många som tyckte om deras dotter. Maria var visserligen lika vacker som sin mamma, och hade börjat se ut som en kvinna redan vid tolvårsåldern. Men hon var alltid tyst, och om hon överhuvudtaget sa nånting, så snäste hon bara. Hon svarade nästan aldrig på tilltal, bara blängde på en med de svartaste blickar som gick att uppbringa. Ungdomarna i kvarteret, och i skolan höll sig undan från henne. De vuxna försökte ibland få kontakt, men lyckades aldrig. De flesta slöt sig till att hon hade psykiska problem, och uppmanade sina barn att undvika henne så mycket som möjligt. Om det hade varit så väl, ändå.

Ingen visste vad som egentligen pågick i Marias hus. Att hennes vänlige, generösa och uppoffrande pappa varje kväll, prick klockan elva besökte dottern i hennes rum. Att hennes vackra, glada mamma varje kväll tog bilnycklarna och åkte ut med bilen när hon såg maken gå uppför trappan.

Maria glömde aldrig första kvällen Hur han hade kommit in, slitit sönder den nya sidenpyjamasen, och sagt att det var tid för henne att ge sig själv till honom. Att han hade sett fram emot det här sen hon föddes. Hon hade skrikit, kämpat emot, klöst honom, gråtit, bett om nåd, ropat på sin mamma som en annan galning. Men han hade fått som han ville till sist. Och han hade tagit henne, tagit hennes oskuld, tagit hennes självrespekt, tagit hennes värdighet, tagit hennes barndom ifrån henne. Hon var elva år.

När Maria fyllde tretton hade hon slutat skrika och kämpa emot, eftersom det inte ledde någonstans. Hon förstod nu att mamma inte var i huset, och att inga grannar skulle höra henne. Dessutom gick det fortare om hon inte kämpade emot.
Varje gång han var klar med henne hotade han henne: ”om du så mycket som nämner våra lekar för någon, så ska jag se till att spärra in dig på mentalsjukhus!”, eller ”Horflickor som du ska inte nämna fel saker till fel personer, för ingen kommer tro dig ändå”, eller det mest fantasilösa: ”Om du berättar för någon kommer jag att slå ihjäl dig”. Det hade kanske varit en befrielse för någon i hennes situation. Men en elvaåring tänkte inte riktigt så.
Nu var hon femton år. Fyra år utav smutskastning och svek. Men måttet hade blivit rågat för två kvällar sedan.

Varför hon hade gjort det då, och inte för länge sen förstod hon inte. Men hon kände det bara, när hennes pappa, för vilken gång i ordningen kom hon inte ihåg, tvingade sig på henne att han aldrig skulle göra det mer. När hon väl hade bestämt sig för att göra det, lyfte en stor tyngd från hennes axlar. Givetvis krävdes lite planering, men det bekymrade henne inte.

Vid kvart i tolvtiden lämnade han hennes rum på torsdagsnatten, och gick ut i övre hallen. Maria hörde hur han pratade lågt i telefonen. Det gjorde han varje kväll. Och hon visste, även om ingen sagt det till henne, att det var till hennes mamma som han ringde. För att tala om att hon kunde komma hem nu. Att han var färdig, för den här gången.
Hon fylldes av hat där hon låg, en sådan vrede som hon aldrig känt under sitt femtonåriga liv.
Släpp mig fri, viskade vreden som kokade inom henne. Släpp taget om mig, så ska jag göra slut på dem.

I tre timmar till låg hon i sin säng, och väntade. Det smakade emalj och blod i munnen, då hon hade skurit tänder hela tiden. Tungan kändes gropigare än månens yta, efter alla bett hon gett den.
Äntligen hörde hon klockan ute i hallen slå tre. Nu kunde de inte vara vakna längre.
Tyst smög hon upp, och ut i köket. Öppnade knivlådan, så att månskenet som strömmade in genom fönstret fick fäste i den. Ljuset fick bladen att blänka med ett spökaktigt ljus, och hon drog med fingret efter de vassa eggarna. Slutligen plockade hon upp en förskärare och en köttyxa. Beväpnad med dem gick hon uppför trappan igen. Gick förbi sin egen halvöppna dörr, och stannade utanför föräldrarnas sovrum. Dörren var stängd, men hon hörde trots det fadern snarka högt därinne. Hatet brände till inom henne igen. Glöm dina hämningar, hörde hon vreden säga. Låt dem få betala för allt de gjort.
Och det var just det hon tänkte göra nu.

Hon öppnade ljudlöst dörren och smög fram till sängen. Lade köttyxan på faderns nattduksbord. Betraktade sina föräldrar där de låg. Pappa låg på rygg, och snarkade med öppen mun, ena armen ovanför huvudet. Mamma låg bortvänd från honom, hopkrupen på sidan. Maria stod tyst en stund, väntade på något tecken som hennes kropp borde ge ifrån sig. Att hjärtat skulle pumpa fortare, eller att hennes händer skulle bli hala av svett.
Inget sådant inträffade. Hjärtat slog fina, jämna slag, och händerna var torra. Då så. Då såg hon ingen mening med att skjuta upp det här längre.
Hon lade kniven tätt intill faderns hals, och sedan tog hon i allt vad hon orkade och drog emot sig. Halsen öppnade sig som en gapande mun, och blodet sprutade över henne. Pappa öppnade ögonen, men det var redan försent. Nu kunde han inte göra något. Inget annat än att ligga och se sin dotter suddigare och suddigare där hon stod intill sängen, med hans eget blod rinnande efter händerna.
Kvävande läten steg ur hans nu sönderskurna strupe, men Maria oroade sig inte. Ingen granne kunde höra det här.
Däremot hade hennes mamma nu börjat vända sig om. ”Vad är det frågan om, älskling?” mumlade hon, halvt i sömnen.
Hon öppnade ögonen, och stirrade nu chockat på maken. Sedan såg hon dottern.
”Maria?”
Maria log, och höll upp kniven hon hade i handen. Mamma började gallskrika, och försökte ta sig ur sängen, men intrasslad i sängkläder, och nyvaken hade hon ingen chans. Hon fick sig ett hugg i magen, och ytterligare ett i bröstet.
Hon sjönk ner på golvet, och tittade med tårfyllda ögon upp på sin dotter.
”Maria … snälla du … förlåt mig …”
”Sch”, hyssjade Maria och lade kniven intill moderns läppar. ”Värdighet, mamma. Värdighet. Var det inte något liknande du sa den enda gången jag bad dig om hjälp?”
Maria skrattade till, och med ett grymt leende höjde hon kniven igen …

Klockan tre nästa natt steg Maria upp igen. Hon gick ner till förrådet och hämtade två par svarta sopsäckar. Sedan gick hon in till föräldrarnas sovrum. Stanken fick henne att rynka på näsan. Det luktade blod och inälvor. Men om det var priset för hennes välmående var hon mer än villig att betala det.
Hon hade mammas skinnhandskar på sig, och började lasta i de lemlästade kropparna. Köttyxan låg kvar på pappas nattduksbord, dock blodigare och betydligt mindre vass nu än igår natt. Den hade fått arbeta hårt.
Hon packade ihop det sista, och ställde säckarna vid sovrumsdörren. Sedan tog hon förskäraren och köttyxan med sig ner till köket. Diskade av dem grundligt, och torkade av skaften. Tog upp dem igen, och lade även dem i säckarna. Hon drog djupt efter andan. Nu var det dags. Hon fick bara hoppas att ingen var ute den här tiden, men hon tvivlade på det. Det var natten till en fredag, och de allra flesta skulle väl till jobb och skola nästa morgon. Själv hade hon mejlat sin lärare och sjukanmält sig ända till helgen i onsdags.

Hon släpade med sig de två säckarna till verandan. Bröt upp de halvlösa bräderna, och beundrade gropen som hon hade grävt i onsdags natt. Den var minst två och en halv meter djup. Med ett stön lyfte hon upp den ena säcken, och vräkte ner den. Sedan den andra. Slutligen slängde hon ner nattlinnet hon haft på sig när hon gjort det, samt sängkläderna, och allra sist sina föräldrars mobiltelefoner.
Hon täckte över alltihop med en svart presenning, och gick sedan ner till garaget. Hon hade ett svagt minne av att hennes mamma köpt över
hundra kilo blomjord för någon vecka sedan. Extremt onödigt hade Maria tyckt, för hennes mamma skulle aldrig ändå komma sig för med att plantera alla blommor och träd i trägården. Onödigt av mamma, men väldigt bra för henne.
Hon hämtade säcken, och drog med den till verandan. Självklart skulle det inte räcka för att täcka hela gropen, men det kunde inte hjälpas. Hon strödde över jorden och lade sedan tillbaka plankorna. Hon vågade inte ta risken att börja spika igen dem nu, hon hade gjort tillräckligt mycket oljud som det var.
Hon gick in i huset igen, och tvättade av händer och armar. Sedan gick hon och la sig igen, och gladde sig åt att hon skulle få sova ifred i natt.
Kanske borde hon ha drömt mardrömmar, eller lida av alla möjliga samvetskval under den här natten. Men det gjorde hon inte. Hon sov bättre än på mycket länge, och ångrade inte det minsta av vad som hade skett.

Nästa dag städade hon inne i föräldrarnas sovrum. Det var ett drygt jobb, men hon gjorde det med glädje. När hon slutligen bäddat med nya lakan, och torkat händerna på en handduk ringde det på ytterdörren.
Hon stängde sovrumsdörren och gick och öppnade. Det var deras närmaste granne, Olof som stod utanför.
”Nej men hej, Maria” sa han osäkert. ”Är din pappa inne?”
”Nej” sa Maria kort.
”Nej?” undrade Olof. ”Det var konstigt, för det var meningen att vi skulle åka till golfbanan idag … är din mamma inne då?”
”Nej” sa Maria igen.
”Inte det? Vet du var de är då?”
”Nej” sa Maria för tredje gången. Men hon insåg att hon inte bara kunde låta som en gammal papegoja, utan försöka vara lite mer specifik.
”De åkte någonstans igår. Jag vet inte var. De frågade bara om det gick bra att jag sov ensam i natt, och jag sa ja. Sedan åkte de.”
”Och du har ingen aning om var?” Olof såg ut som ett frågetecken.
”Nej. Men det var så sant, det kom ett telefonsamtal igår också. Jag vet inte från vem, men pappa såg rätt fundersam ut när han hade lagt på luren.”
Maria ljög inte. Hon hade insett att det behövdes ett skäl för att hennes förklaring skulle hålla. Därför hade hon tagit bussen till en avlägsen del av stan på torsdagen, och ringt hem från en telefonkiosk. Lite oldstyle, men hon hade inte haft råd att köpa en engångsmobil.
Hennes mamma hade svarat, och Maria hade inte sagt ett ord. Hon hade bara andats i luren, och efter ungefär en minut hade mamma fräst ”idioter” i luren och lagt på. Men det gjorde inget. En minut var precis exakt vad som behövdes.

”Och efter det telefonsamtalet åkte de?” Olofs röst förde henne tillbaka till nuet.
”Ja”, svarade hon.
”Jaha. Jamen då så. Jag får väl vänta tills de kommer hem igen.”
Maria svarade inte, utan stängde bara dörren mitt framför näsan på honom. Hon pustade ut. Hon hade sett på Olof att han hade köpt hennes historia. Och hon var säker på att polis och myndigheter med säkerhet skulle göra det också.

Hon gick in i köket och satte på tekokaren. Men knappt hade hon gjort det, så avbröts hon av dörrklockan igen! Hon gick för att öppna, och såg genom titthålet att det var Olof nu med.
”Vad är det nu då?!” snäste hon när hon öppnade dörren.
Olof tittade konstigt på henne. Han hade en lite skrämd, men trots det obehaglig glimt i ögonen.
”Vad det är? Ja, det tänkte jag tala om. Men först kanske du kan följa med ut en stund?”
Maria började känna sig illa till mods, men aktade sig noga för att visa det. Hon ryckte istället på axlarna, och gick ut genom dörren. Men hon fylldes av onda aningar när Olof gick runt huset, till baksidan.
”Jo, jag tänkte ju ringa och höra med din pappa om var han höll hus. Men jag kom bara till röstbrevlådan …”
”Jaha”, sa Maria. ”Han har väl glömt slå på mobilen.”
”Men”, sa Olof. ”Då ringde jag din mamma istället. Jag tänkte att du kunde få lyssna på en sak.”
Han knappade in ett nummer och lade den intill Marias öra. Och när signalen gick fram blev hon iskall. Soundtracket från teveserien O.C. spelade gladlynt under verandan.
”Hör du?” sa Olof. ”Det ringer under jorden … ”

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (53 röster)
Det ringer under jorden, 3.9 out of 5 based on 53 ratings

9 kommentarer

  1. Amanda Skriver:

    Ååå, shit. SKit bra skrivet ! kanske inte är det bästa att läsa den nu när man snart ska gå och sova då men…. Den var asbra iallafall :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. Lovisa Skriver:

    Väldigt bra! Riktigt gripande skriven!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. anna Skriver:

    Jättebra! Grym berättelse, du är riktigt duktig på att skriva. Tycker du ska skriva böcker. /Anna :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  4. Michan Skriver:

    spännande och rysligt. bra skrivet ;) fortsätt i den stilen

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. elvira Skriver:

    shiiiiiiit vad bra!! DU ÄR GRYM!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  6. Jossan Skriver:

    skitbra, kommer det en fortsättning? :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  7. Hejsan Skriver:

    Jag tycker att den var skitbra !!! Jag hoppas att det kommer en fortsättning, gör det det ? :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  8. Inka Skriver:

    Asbra novell du borde skriva böcker med noveller och historier

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  9. Inka Skriver:

    Asbra novell du borde skriva böcker med noveller och historier

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.