Apatheia

De säger att jag varit hel. De säger att jag blivit trasig med tiden, som ett sandslott vid vattenkanten. Men jag tror att de har fel. Jag tror att det finns en del inom mig som aldrig varit vid liv. Jag bär med mig något sedan länge dött, likt ett avlidet foster inuti livmodern.

Jag öppnade ögonen så vidbrett jag aldrig gjort förut och kände mig klibbigt kallsvettig. Det var inte varmt på kontoret så jag antog att jag hade slumrat till en stund, ljudet av hundra människors knappande på datorer och småtjatter var otroligt sövande vissa dagar. Mitt så kallade kontor låg avskärmat från de andras så kallade kontor med tunna väggar som inte gick upp till taket, format som en kvadrat. Skrivbord, stol, en meters utrymme att skjuta ut stolen från skrivbordet. Det är allt. Jag kliade mig i ögonen och såg inte chefen under min chef komma in och sätta sig på mitt skrivbord ljudlöst och högst irriterande, som han alltid brukar göra.
”Här är vi produktiva kan jag se”, skojade han och log ett litet leende. Hans explosiva röst väckte mig till liv och jag ryckte till. Han är den fånigaste människa jag sett till denna dag. Flintskallig förutom på sidorna, och då menar jag rent flintskallig som i polerat, ett fånigt litet leende och små, obekväma steg som han tog i små, obekväma byxor. Han hade orange- och brunrandig slips som vanligt, vilket fick mig att börja tänka på om han verkligen inte hade slipsar i andra färger.
”Jag jobbar fortfarande med protokollet du gav mig igår, det var en del att ändra på.”
”Ja det är ju det vi har dig till”, skojade han igen men utan att skratta. Jag skrattade inte heller, för jag såg inget roligt med kommentaren.
”Ja, det är ju sant”, svarade jag bara och såg på där han satt som man tänker sig skolfröknar sitta på en kateder. Att korrekturläsa just Alfreds texter, protokoll och vad han kunde tänkas slänga åt mig var det värsta. Ständigt förundras jag över att de lät honom gå ut grundskolan med godkänt betyg i svenska. Och ständigt skulle han berätta om sin avlidna fru, och så roligt de hade haft. De hade snorklat, klättrat, rest och allt man kan tänka sig. Innan hon gick bort det vill säga. Och det säger man inte nej till, att höra på en änkemans historier om sin bortgånga älskade. Man är väl inte hjärtlös. ”Låt honom hållas. Vad har han för andra glädjestunder i livet?” brukade kollegorna ofta säga, och jag var tvungen att hålla med. Det lät ju resonligt. För vad hade en man som Alfred för några glädjeämnen förutom att förpesta tillvaron med sina sentimentala berättelser?
”Ja då ska jag väl lämna dig i fred då”, skrattade han och det fick mig att tänka på en ekorre, eller kanske en kanin, ur en tecknad barnserie.
”Ja inte kan jag väl få något gjort när du stjäl all min uppmärksamhet inte.” Han flinade då han gick iväg, antagligen för att sitta på någon annans skrivbord och stjäla någon annans tid. Jag lyfte ett par papper och drog fram Alfreds protokoll med motvilja och fortsatte att ringa in felaktiga saker med en röd bläckpenna.

Jag blev sugen på köttbullsbaguette. Det var väl så det hela började, med att vid lunchtid den dagen blev jag otroligt sugen på en köttbullsbaguette. Alsätrabron kopplar samman Alsätra stad där man bor, en helt vanlig stad, och dess lillasyster där kontorsmännen arbetar. Den är byggd bara för gångtrafikanter för att anställda hos företagen på lilla Alsätra, sådana som jag, ska kunna ta sig till och från sitt arbete. Några få kunde också bo på lilla Alsätra, också som jag, och på det viset eliminera restid fram och tillbaka. Jag bodde på tredje våningen i ett av de två, höga lägenhetshusen, mest för att jag jobbade mer än de flesta och kunde lika gärna bo granne med jobbet hellre än andra människor. På lilla Alsätra fanns ett dussin företag placerade runt brofästet, och längre in fanns bara skog. Jag hade faktiskt aldrig tagit mig längre än ut till det sista stora företagshuset. Vår lilla låtsasstad. Det fanns också diverse restauranger lämpliga att luncha på. Jag och mina närmaste kollegor gick ut just för att äta men till min besvikelse fanns inte köttbullsbaguette på menyn, så jag bestämde mig för att laga till mig en till middag istället. Kruxet med det är att det inte finns några livsmedelsaffärer på min sida utav bron, på lilla Alsätra, utan att man måste ta sig över till staden för att handla. Det var just det jag tänkte göra efter arbetsdagen eftersom att mina skafferiskåp gapade tomma på både baguette och köttbullar. Jag promenerade på bron med tankarna väldigt långt bort när jag såg det. Jag skäms en aning över det, men det första jag tänkte var något i stil med så bra för honom då och i den mest vardagliga tonen man kan tänka sig. Det var vid andra anblicken den goda, politiskt korrekta medborgaren i mig tog mig i kragen och fick mig att småspringa fram till brokanten. Det var nästan tomt såhär dags, så jag behövde knappt väja för förbipasserare. Jag saktade in och ställde mig vid broräcket, såg på utsikten och såg ner. Ner på en man klädd för kontorsjobb med högerhanden fastklamrad vid en kant längre ner och med en tänd cigg i andra handen. Han stod på en slags reling nedanför bron, och man kunde bara se toppen av hans huvud från bron. Utsikten var makalös, som utsikter över sopberg är makalösa. Väldigt, majestätiskt och totalt kontaminerat utav människorasen. Mannen fimpade plötsligt ner i det gråa virvlet av vågor som befann sig en bra bit ner. Jag kände att det var dags att säga något, ta tag i situationen, och i brist på annat frågade jag lugnt
”Vill du ha en cigg?”
Mannen ryckte till, och för ett ögonblick trodde jag att jag hade sänt honom mot sin död, men ögonblicket efter hade han handen stadigt tillbaka på relingen. Den andra handen hade han dock löst hängande vid sidan, som om han inte stod tjugo meter över havet. Han såg upp på mig. Han hade väldigt fina drag och mörkt, tjockt, kortklippt hår. Han såg städad ut, och kanske var han i tjugoårsåldern. Som om han hade kommit direkt från kontoret och bara råkat hamna där han var, vilket också ledde mig till frågan; hur i helvete hade han hamnat där? Broräcket bestod av järnpinnar med tio centimeter emellan och under räcket fanns ett mellanrum på kanske en och en halv decimeter. Han såg förvånat på mig och jag fiskade snabbt upp ett paket John Silver. Han frustade till av skratt, ett kort skratt, och vände sig tillbaka mot havet.
”Den jag just fimpade skulle varit min sista. Men eftersom att situationen ser ut som den gör, och jag tycker att det är en ganska sällsynt situation, så kan jag nog inte tacka nej”, sa han och log mot mig igen. Det märkliga var att han såg uppriktigt glad ut, som om en främlings cigg skulle vara hans frälsning. Jag drog upp en, hukade för att ge honom den och tände.
”Åh, men den sista ciggen är den bästa. Det bästa som finns faktiskt, bättre än sex, och jag borde veta. Jag har haft omkring tusen”, sa jag och mannen frustade sitt korta skratt igen och såg ut över havet, sög lite på ciggen och släppte ut ett tjockt moln av rök. Jag tände en åt mig själv och väntade på att han skulle svara, men han förblev tyst. Vi förblev båda tysta så länge som cigaretterna brann och när vi båda hade fimpat var jag osäker på om han tyckte att konversationen var avslutad eller inte. Hursomhelst ansåg jag att det fanns mer till utav situationen och satte mig bredvid hans huvud med ryggen mot stängslet. Utan att se på klockan gissade jag att hon var omkring sju, jag hade gått sent från jobbet, och det hade börjat mörkna lite. Då och då gick det förbi enstaka människor men eftersom att bron huvudsakligen användes av kontorsarbetare på väg till och från jobbet tunnades människoströmmen ut mer och mer. Det var intressant hur bron kunde vara fylld till bredden vissa tidpunkter och nästintill tom vid andra.
Jag kände att jag behövde komma på ett samtalsämne och prata om något totalt ovitalt för tillfället, för bådas skull. Som när man behöver komma på andra tankar efter en hemsökande mardröm.
”Min systers man gick bort här i dagarna”, sa jag. Det kanske inte var ett lättviktigt samtalsämne men för mig kändes det vardagligt. Han såg ut att tänka väldigt intensivt på någonting.
”Så tråkigt”, sa han tillslut som om han verkligen tänkt över sitt svar och harklade sig. Han lät uppriktig. ”Jag beklagar. Hurdan var han?” lade han till men såg fortfarande inte på mig. Jag tänkte efter. Vad säger man? Att han var en ädel man som aldrig felade? Jag kände inte för att ljuga som man gör på begravningar, som jag gjort på Paulos, utan sa det som kom upp i hjärnan.
”Han var… principfast. Och lojal. Han höll sig till min syster ända in i slutet och… han levde som han lärde.”
”Är det en bedrift?”
”Vadå?” sa jag och rynkade pannan, fast det kunde han ju inte se förstås.
”Att inte vara otrogen i giftermål. Det känns ju ganska naturligt att hålla sig till de grundläggande reglerna”, sa han mot haven. Jag behövde lite tid att formulera mig.
”Nej, inte en bedrift kanske men det är en sak jag är tacksam över, för min systers skull. Jag kan tänka mig att en döende man skulle vilja uppleva något mer innan slutet.”
Han behövde tydligen också tid att tänka, han var tyst ett par minuter. Sedan nickade han.
”Led han?”
Jag ville svara nej men det skulle varit en lögn.
”Ja, som det såg ut. Han var sjuk i lungcancer i kanske ett år, och var sängliggande åtminstone hälften av tiden.”
Han nickade igen betänksamt.
”Jag har inte gråtit än, inte ens på begravningen. Är det konstigt?”
Han log.
”Jag står på kanten av en tjugometers hög bro, så jag kanske inte är rätt person att fråga om normalitet.”
Jag log också.
Det var sant, jag hade inte gråtit över min, vad blir det? svåger. Visserligen stod vi inte varandra nära men vi var faktiskt släkt. Tekniskt sett. Och begravningar är sorgsna. Det är döden. Vilken känslolös jävel gråter inte vid kistan med en vit ros i handen och dånande orgelmusik i öronen? Barnen grät, människor jag aldrig sett grät, mor grät, far grät. Jag tror till och med att jag såg prästen torka bort en tår. Men jag satt där i träbänken som en pojke vid söndagsskolan, och kände inte så avsevärt mycket. Inget stack, kliade, bultade. Systern däremot grät som ett barn. Åtminstone oavbrutet en vecka efter Paulos död och vid begravningen var det som att tårkanalerna aldrig skulle torka ut. Den där första veckan kunde vad som helst få henne att gråta. En kopp kaffe, en tavla, en sång. Jag är mycket dålig på att hantera sådant, sorgearbete kallas det väl, och för det mesta försökte jag klappa henne på armen och säga sådant som ”det blir bättre” och ”var stark nu”. Jag har aldrig vetat vad man ska göra i sådana situationer, jag vet inte varken eller. Det kanske har att göra med att personer som genomgår sorgearbete är extra fragila, och jag är rädd att de ska gå sönder om jag rör vid dem. Som en ömtålig vas. Jag förstod aldrig vad det riktiga problemet var, alla dör ju förr eller senare. Paulo hade bara gjort det tidigare, och icke desto mindre är det oundvikligt. Men jag antar att det är som när en väns djur dör, man själv tänker att hon bara förlorat någon att stryka över pälsen men för henne har hon förlorat en kär familjemedlem. I ett år hade hon legat sömnlös, vakat vid hans säng, matat honom och varit positiv med hopp som enda bränsle. Hopp om att om hon gjorde tillräckligt mycket skulle cancersvulsterna försvinna och man skulle dra ur de slangar som hängde ur hennes man och han skulle få tillbaka sin vanliga, friska hudfärg. Men hopp fungerar inte så. Han hade dött en mycket långsam och plågsam, men fortfarande en alltför tidig, död oberoende av hennes närvaro.

Jag tror, och märk att jag tror, att det värsta för min syster var hemlängtan. Visst bodde hon i samma hus med samma trädgård och samma grannar men på ett sätt hade hon flyttat oändligt långt bort. Huset var tomt, gräsmattan gråare än andras och grannarna hade alla en blick som sade ”vi tänker bara gå så nära dig som vi måste av normer, vi är rädda för att bli smittade av ditt dystra sinne”. Hon kunde lika gärna bott i Afrika istället för det där tomma huset som saknade Paulos varma kropp. Så hon längtade inte hem som i en annan plats, men hon längtade hem som i en annan tid. Hon betedde sig faktiskt lite som ett barn de första dagarna av skolan, gråtandes över att vara någon annan stans än hemma.
”De passade så bra ihop tycker jag, de var som människor i tätbefolkade storstäder som går tätt men aldrig stöter ihop i varandra…”
”Som yin och yang”, avbröt han. Jag nickade.
”Ja, som yin och yang. Två halvor som gör en hel”, sa jag.
”Jag har funderat, och tror du att man inte kan vara hel om man bara är en? Är man ofullständig då?” sa han men jag vet inte om det var en fråga eller inte. Jag hade aldrig varit en halva av en hel, som han hade sagt det. Jag har aldrig varit beroende av någon och ingen har varit beroende av mig. Bildligt talat har jag alltid sett framför mig min syster och Paulo som två kort lutade mot varandra som ett litet korthus, och mig som ett ensamt kort stående rakt upp.
”Jag vet inte, jag har nog aldrig tänkt på det på det viset”, svarade jag.

Av någon anledning kom jag att tänka på min gamla Akita. Min gamla fina hund Apollo. Han var ett vackert djur med stolt hållning och fina lemmar, päls av vitaste vitt och på ryggen ett parti av solig apelsinmarmelad. Jag tyckte om honom, inte för att han fångade frisbees i munnen eller hämtade mig på ryggen efter skolan, utan för att han alltid fanns där. Han fanns alltid där när man kom hem, liggandes på vardagsrumsmattan eller högst upp på trappan såsom hundar ligger. Så det kanske inte är hunden jag egentligen känner saknad för utan för vanan och rutinen, hemtrevnaden och hans fuktiga tassar mot mina armar. Allt det där, de var bleknade minnen som alltid kommer finnas där men som man inte tänker på. Som alla dagar man spenderat på en skola eller en arbetsplats, alldeles vanliga och händelselösa dagar, men faktiskt merparten av ens liv. Hursomhelst är det jag minns starkast, ett sådant där minne som lyser och som kan poppa upp när man minst anar det, när en Honda s2000 bromsade lite för sent och körde över Apollos bakben en sommar. Jag kommer ihåg att jag tyckte synd om hunden, benen bara nästan av, och det var jag som först föreslog avlivning. Resten av familjen ville amputera även fast de visste att det inte var någon idé, och vi fick inte vara med i rummet då det hände. Det var något som saknades, det kände jag, men jag grät aldrig. Jag bara kände att det skulle bli tomt överst på trappan. Jag var tolv.

Han snörvlade till. Eller det tror jag i alla fall, jag tyckte det lät som om han grät stilla. Jag ville inte störa så vi satt tysta igen och jag lät honom samla sig. Jag är tyst mycket och ensam mycket så tystnad är varken skrämmande eller jobbigt för mig. Men jag tror inte jag varit tyst så mycket med en annan människa. I någon annans sällskap. När jag har vart med andra har jag alltid känt att det inte kan vara tyst för att det är obekvämt, men nu tedde det sig naturligt. Det negativa med att inte prata är att man börjar tänka allt mer för att tystnad lämnar stor plats till tankar.

Saker började grävas upp inuti mitt huvud, saker jag inte tänkt på på ett tag. Saker jag trott varit begravna, som gömda bokmärken i en tjock bok. Som Mercedes. Efter mycket övertalning och förnekelse hade jag faktiskt lyckats förneka att Mercedes och jag funnits. Otroligt. Jag trodde inte att det skulle gå. Så jag kanske hade varit en halv av en hel en gång i tiden, i alla fall enligt Mercedes. Att jag inte kom att tänka på det vid frågan är ju ett ganska klart tecken på att hon kände starkare känslor för mig än jag gjorde för henne. Hon hade velat bli en med mig, hon hade bett mig köpa en ring och hon hade velat dela boende. Hon var en behaglig flicka men där tar adjektiven slut, jag vet inte vad mer jag kan säga om henne. Det var ungefär det jag sa till henne sista gången vi sågs och jag tror att det sårade henne, för hon grät då hon gick i väg. Men jag hade ju tänkt på jobbet. På henne. Är det inte så det fungerar? Hon hade fått stå ut med att bo i en låtsasstad med en man som ständigt korrekturläste Alfreds protokoll. Visst hade hon föreslagit att flytta till riktiga Alsätra eller till och med längre men det lät så opraktiskt, som det var nu kunde jag ju ta mig till arbetet på mindre än fem minuter. Hon hade tjatat om att resa och se världen och uppleva andra kulturer men jag höll alltid bara med halvhjärtat och avfärdade konkreta förslag. Jag hatade att resa, för resor var så oberäkneliga. Och världen är ju ungefär densamma överallt. Samma hav, samma himmel. Varför flyga över halva jordklotet när man var nöjd där man var? Hela tiden med Mercedes var som en olöslig ekvation för mig som jag tillslut slutade försöka lösa. Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men jag fick aldrig rätsida på hela situationen så jag släppte den och grävde den ett hål i mitt huvud. Allting började komma tillbaka långsamt och jag lät det hända, som ett teveprogram som skvalar på en teveruta. Hur hon snarkade under tuppluren, hur hon målade sina naglar ljusblått, hur hon gillade att se klart på eftertexterna till alla filmer hon såg, hur hon bredde smör på sina knäckemackor och hur hon slickade i sig smöret som hamnade i groparna på knäckebrödet. Men det jag mindes bäst var hennes rödblonda hår. Ett sådant minne som lyser starkt och poppar upp då man minst anar det. Jag lät alla minnen skvala förbi men sa ingenting för jag kände inte för att prata om det, istället öppnade han munnen.
”Visste du att det tar ungefär två timmar att koka ett strutsägg?” sa han. Det överrumplade mig en aning.
”Nej det visste jag inte.”
”Det är inte många som vet. Men jag tänkte bara att någon borde veta. Du borde veta. Det är något jag känner att jag måste föra vidare.” Jag visste inte vad jag skulle svara. Han skrattade.
”Min farfar var en strutsuppfödare, det är så jag vet. Han hade en farm i Uppsala med omkring sjuttiofem strutsar. Jag har alltid tyckt att de var så intressanta, de har ett sånt märkligt yttre och de är förvånansvärt farliga. Jag var där varje sommar och hjälpte till tills jag fyllde arton och varje gång jag ser en struts fylls jag av hemlängtan. Det är underligt”, sa han och jag uppskattade att han berätta något om sig själv.
”Ja, mycket underligt.”
”En gång knockade en hanstruts av två av min farfars tänder, helt sonika. Man vet aldrig med de där djuren. Och det där med äggen, de smakar egentligen inte så olikt hönsägg men det är själva grejen. Och just att de tar två timmar att koka, det påminde farfar oss om då han serverade oss varsitt vid varje ankomst. Varje sommar. Jag har inte ätit ett sedan den där sommaren jag fyllde arton, det känns så sorgligt, men jag vill att du ska veta det. Det här är vad jag lämnar till eftervärlden, det som farfar lämnade till mig.”
”Koktiden på ett strutsägg?” sa jag lite misstroget.
”Precis.” Det var det längsta han sagt hittills slog det mig. Han skrattade igen men lite längre och lite mindre kontrollerat.
”Gubben var helt sonika själv. Stod inte riktigt rätt till. Den gamle fan hade gephyrofobi”, sa han men skrattade så våldsamt att han var tvungen att pausa. ”Vet du vad det är? Det är rädsla för broar. Något så dumt och ofarligt som broar var han livrädd för och korsade aldrig en i hela sitt liv. Stod inte riktigt rätt till…” Han torkade en tår, om det var äkta eller för teatraliskt syfte visste jag inte men jag skrattade hursomhelst lite själv jag också. Men hans skratt var lite för okontrollerat och hysteriskt. Jag var rädd ett ögonblick att han blivit galen precis som sin farfar, innan skrattvågen ebbades ut för oss båda och allvaret sköljde över.
”Du kanske inte vill vara med när det händer”, sa han och jag vill tro att han sa det för att vara omtänksam. Inte som ett kattdjur som kryper undan när den vet att den ska dö, utan för att detta var något han tänkte göra ensam. Utan åskådare. Ändå blev jag förvånad för jag hade liksom glömt att han stod på en brokant.
”Så du tänker göra det”, sa jag eftertänksamt och försökte låta nonchalant.
”Det var planen.”
Vi hade en av våra tystnader igen och jag insåg att jag tyckte om dem. De var inte obekväma tystnader då man inte vet vad man ska säga, de var bekväma tystnader för att vi kände att vi inte behövde säga något. Jag kanske ville dra ut på tiden också, jag vet inte. Plötsligt vände han sig om mot mig, för andra gången såg jag in i hans ögon, och han sträckte fram en hand mot mig. Han fick sträcka sig lite uppåt då relingen han stod på trots allt var ganska långt ner.
”Det var trevligt att träffas, det tycker jag verkligen.”
Jag skakade hans hand. Den var ljummen, vilket förvånade mig då jag förväntade mig att den redan skulle vara iskall. Jag nickade.
”Jag hoppas att du hittar något bättre, vad det nu är du letar efter”, sa jag. Han log och blundade, han såg tillfreds ut. Jag ville nog egentligen höra hans korta skratt igen men han log bara, och rullade axlarna bakåt likt en elitsimhoppare. Jag reste mig och såg ut över havet. Jag kände mig stel då kvällen hade blivit kyligare.
”Vi ses väl på andra sidan någon gång, om vi kommer till samma sida det vill säga”, sa jag och han nickade men skrattade inte.
”Ja det gör vi”, sa han. Jag började gå därifrån med enstaka kontorsarbetare bakom och framför mig. Genom sorlet av avlägsen trafik och röster och porlande hav tyckte jag mig höra ljudet av en man som bryter ytspänningen på vattenytan och låter sig singla ner till botten.

Jag hade gått två kvarter för långt och rökt upp hela mitt ciggpaket när jag insåg att jag fortfarande inte hade köpt bröd och köttbullar. Jag stannade upp och vred mig om för att gå tillbaka de två kvarteren för att komma till konsum. Jag fimpade min sista cigarett och kastade paketet långt, långt bort. Något hade ändrats inom mig, som när man släcker en lampknapp. Något kändes avsevärt tungt och neddragande likt vikter snörade vid ett liks fötter. Det slog mig att det kanske faktiskt var sorg. Att jag faktiskt sörjde. Jag vet inte vad det egentligen var som tyngde men något var det, och det kändes som om jag skulle tränga ner med fötterna i asfalten. Men det är så man vet att man lever, tänkte jag och fortsatte gå längs med trottoaren genom skymningen.

VN:F [1.9.11_1134]
1.8/5 (4 röster)
Apatheia, 1.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.