Förlåtelsen

Ett äpple faller hårt till marken och gravitationens kraft uppenbarar sig. Ljudet av slaget mot marken är högt, men det är bara den lilla flickan i citrongul klänningen som reagerar, genom att vända sig om mot det håll ljudet infann sig från. Ljudet som når Marias öron är inte skrämmande, utan det behagar i själva verket henne tillräckligt mycket för att hon ska släppa det hon har i tankarna och istället fokusera på det som nu håller på att ske. Ett tiotal olika frukter och diverse grönsaker faller dagligen ner till marken på samma sätt som äpplet precis gjorde, och efter att ha tillbringat många av sina vakna timmar här på sistone har hon lärt sig att urskilja dessa ljud genom ljudet av alla andra diverse ljud som ekar på marknaden. En blandning mellan de mörka mansrösterna som tillhör männen vid stånden, de ljusa skriken från barnen som leker kurragömma mellan stånden, barnens mödrar som suckar efter all tjat om att de ska stå still för att inte komma bort, de hemlösa hundarna som jämrar sig vid säljarna för att sedan tacksamt ta emot lite tilltugg och en hel del därtill. Efter veckor av ständig hunger har Maria lärt sig att ta tillfälle i akt och utnyttja situationen. En svag röst inom henne påminner henne om att det hon gör är fel. Äpplet som hon nu håller i sin hand ska försörja den gamla mannen i ståndet och hans familj som rest en lång väg för sina frukter. Har hon rätt att ta det som är hans utan att ge något tillbaka? Marias mor var en vis kvinna och när hon fortfarande var i livet hade hon gjort sitt yttersta för att uppfostra sin dotter till en att enkelt kunna urskilja mellan rätt och fel. Att stjäla klingade fel i Marias öron, men att mörda lät ännu värre. Hon kunde inte begripa hur en människa som stjäl ett liv, och någon som tar ett övergivet litet äpple endast för att kunna överleva för dagen, ska kunna jämföras med varandra. Mannen som tog Marias mammas liv var fortfarande på fri fot. Han hade tagit ett liv och gjort en liten oskyldig flicka föräldralös men ändå var det han som åt sig mätt varje kväll. Nej, Maria kunde skilja på rätt och fel så länge det som var felaktigt sågs som fel från allas ögon och inte bara från ögon som i slutändan ändå får sluta sig varje natt, grubblandes på hur de ska överleva morgondagen.
Det händer aldrig att någon kollar ner efter föremålen som faller, det är det ingen som har tid med. Alla hundratals människor som går här på marknaden varje helg är alltid upptagna och stressade. De är här av en anledning och vägrar att låta sin dyrbara tid gå till spillo utan att få det de vill. Dock har gatupojkarna i Barcelona samma mål som Maria, något som ibland kan skapa problem. Får hon tag i någon frukt som någon av pojkarna har haft ögonen på, är jakten igång. De jagar henne genom myllret av folk. Stora människor och små människor, förmögna människor och oförmögna människor trängs allihopa på det lilla torget varje helg. Maria och pojkarna brukar rusa genom denna stora samling av människor med andan i strupen. Adrenalinet flödar i den lilla flickan, och helt plötsligt känns det livsviktigt att slippa undan med sitt nyfunna fynd i behåll. Den lilla färgrika frukten i hennes hand tillhör henne och ingen ska få ta det ifrån henne. Allt medan hon flyr för sitt liv känner hon hur den fuktiga luften sakta och svetten börjar långsamt droppa ner från hennes hårfäste. Luften är immig, och avgaser ligger som en tjock dimma över staden. Hon tar en tugga av det syrliga, klarröda äpplet och låter den söta smaken fylla alla hennes sinnen. Den här frukten är hennes och bara hennes. Den ska ingen få ta ifrån henne.
En vindpust svämmar över staden och den lilla flickan får lägga sina små händer som skydd för ansiktet för att undvika att få smuts i ögonen. Plötsligt minns hon sin mammas sista ord. Hon minns hur hennes mor ansträngde sig för att få fram det hon ville ha sagt innan tiden rann ut. Hon minns hur hon satt på knä framför sin mammas blodiga kropp, gråtandes med händerna för ansiktet. Hon minns smaken av salt från sina tårar, och hon minns sin mammas sammetslena hand mot sin kind, hur hon fruktlös försökte torka bort sin dotters tårar. ’’Gråt inte’’, sa hon med mjuk röst. ’’Världen är orättvis. Men livet är alldeles dör dyrbart och vackert för att man ska leva med vreden inom sig. Man måste glömma och förlåta min flicka.’’. Med dessa ord sagda slöt hon sina ögon och försvann. Och bara sådär var hennes mamma borta för gott. Den dagen grät Maria som om den inte fanns en morgondag. Hon grät tills tårarna tog slut och i det ögonblicket bestämde hon sig för att ingenting skulle få henne att fälla en tår igen. Ingen var värd den bördan. Men den dagen visste inte Maria att en person ett par månader senare skulle få henne att åter blicka tillbaka på den kvällen och lyssna till sin mammas ord ekandes i huvudet åter och åter igen.
Miguel står lutad över räcket på hotellets skabbiga terrass. Den då blekvita färgen är nu smutsgrå, och på räckets vänstra kant har en spindel spunnit ett nät. Men utsikten är någorlunda behagfull; nedanför balkongen breder sig en stor marknad. Rummet var inte heller något att hurra för, men Miguel hade inte tid att tänka på sådant. Under en tid hade han funderat mycket och länge. Efter veckor av sömnlösa nätter hade han bestämt sig för att något måste göras. Han var tvungen att avsluta det han påbörjat, och det snart. Minnena från senaste gången han befann sig här kommer sakta tillbaka när han står här och ser över staden, och hans minns tydligt hur hans så idealiska liv på en dag förändrades till det motsatta. Det var en mörk februari kväll i Barcelona, den sortens dag när luften känns som tandkräm och varje andetag får en att flämta till och alla går med halsdukar lindade över munnen. Men Miguel svettades och var högröd i ansiktet. Han hade precis lämnat sin lägenhet på El Born i centrala Barcelona, efter ett stort gräl med Gabrielle. Gabrielle var Miguels stora kärlek och han planerade att göra henne till sin för alltid och ta det stora steget och fria. Men ödet ville annorlunda. Den dagen som hade börjat så bra med en strålande vintersol och frukost på sängen, slutade på ett unket hotell. Han tar en tugga av sitt äpple han håller i sin hand och minns inte sist han åt en sådan smakrik frukt. Äpplet doftar som Gabrielle brukade dofta, och plötsligt knyter det dig i magen på honom. Han måste få träffa sin älskade igen innan det är för sent. De skildes åt som ovänner på grund av olyckan som skedde den kvällen. Det var fortfarande halt på vägarna när Miguel körde hemåt och han längtade som aldrig förr efter att få kyssa sin Gabrielle och viska i hennes öra hur mycket hon betydde för honom. Med detta i tankarna kom nästkommande händelse som en chock. Rätt som det var sladdade bilen och Miguel tappade kontrollen. Innan han visste ordet av var en kvinna skadad. Paniken tog över kontrollen och han körde iväg. Rädd för vad han hade gjort, rädd för vad som skulle ske. Om han då hade vetat hur han skulle mått idag hade han gjort saker och ting annorlunda. Miguel hade tagit ett oskyldigt liv, men han visste att han fortfarande kunde visa sin godhet till den lilla flickan i citrongul klänning som den natten satt bredvid sin moders livlösa kropp.
Klockan börjar närma sig åtta och försäljarna förbereder sig för stängning. Maria sitter på en bänk och värmer sig med filten hon fått låna från den snälla mannen i ett av stånden. Hon sitter där och tittar på stjärnorna på den stjärnklara himlen, när en försäljare från en av stånden längre bort kommer fram till henne. ’’En ung man bad mig lämna den här till dig.’’. Han räcker henne en stor fruktkorg med ett tiotal äpplen i rött och grönt fint placerade i. Förvånad tar hon emot det, och ser ett vitt kuvert sticka upp bland frukterna. Försiktig tar hon upp det och inom det finner hon ett brev.
’’Jag tog något ifrån dig som inte var mitt’’. Maria stannar upp när hon läst den första meningen, och i några sekunder glömmer hon bort att andas. Strupen slutas ihop och en klump i halsen bildas. Hon fortsätter. ’’Och jag vet att jag aldrig kommer kunna gottgöra dig på något sätt. Men du ska veta att jag inte kunnat undgå mitt samvete, och legat sömnlös varje natt enda sedan den där vinterdagen i februari. Precis som dig har mitt liv förändrats drastiskt sedan dess. Jag är inte längre en lycklig människa. Jag har kommit att bli en sluten själ, instäng med mina dystra tankar som enda sällskap, jag vill inte längre leva såhär. Det som hände din mamma var en olycka. Jag hoppas innerligt att du förstår det och hoppas att du på något sätt ska kunna hitta ett sätt och förlåta mig. Precis som jag hoppas att min kärlek en dag ska kunna förlåta mig för mitt snedsteg. Därför överlämnar jag nu mig själv till polisen för att avlösa mitt straff. Jag har kommit fram till att det är det enda sättet för någon människa att förlåta mig, och även för att jag ska kunna förlåta mig själv. Ta nu emot denna blygsamma gåva från mig som en litet oskyldig present. Jag har lagt märke till att du gillar äpplen’’
När hon avslutat meningen lägger hon pappret på bröstet, sluter ögonen och drar ett djupt andetag. En tår faller längst hennes vänstra kind och lättnaden svämmar över. Vreden som så länge grönskat inom henne kan äntligen slippa ut. Jag glömmer och jag förlåter.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (4 röster)
Förlåtelsen, 2.3 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.