Grisen och den dumma flickan

Det känns som att tusen år gått sedan dess, men i verkligheten har det bara gått 9 månader och några dagar sen vi möttes för första gången. Det var ju på den där lilla insparksfesten du vet, den där alla andra- och tredjeklassare välkomnar de nya ettorna som börjat på skolan.
Du skulle egentligen inte alls ha varit där men du berättade för mig att din bror hade fixat in dig mot alla odds så jag undrar ifall det var ödesbestämt, vårt möte. Jag har mer än miljoner gånger tänkt på att OM, om du inte hade varit där, hur hade kvällen slutat då?
-
Det är så lustigt, jag stod och lipade av att ha blivit klickad på mobilen och min blivande nära vän stod med mig och tröstade mig. Sedan helt plötsligt kom du och hjälpte till att trösta. Jag förstår nu att du var jävligt packad för annars hade du ALDRIG kommit fram till mig, som är så annorlunda.
Jag kommer knappt ihåg vad vi gjorde innan vi gick ut på dansgolvet och började dansa. Jag skrattade eftersom jag inte var den bästa dansaren men du bara hängde på. Våra blickar klistrades fast vid varandra och det sa tjoff! Pang så dök du på mina läppar och vi stod där, bland dansande och skrattande människor, som om bara vi två fanns där. Det var bara vi och kroppskontakten. Men tro inte att jag är lös på grund av detta. Jag bara hängde på, liksom going with the flow, för det var ändå min första fylla så jag brydde mig inte.
-
Dagen efter tog du kontakt med mig, till min stora förvåning. Jag var så säker på att du skulle låtsas som om ingenting hänt eller inte komma ihåg något alls. Det var verkligen en överraskning att vi började umgås som resultat. Haha, om jag ändå visste vad som komma skall, så skulle jag ha avvisat dig på en gång. Med en rak höger.
-
Olyckligtvis fick jag reda på att du redan var tillsammans med någon, med en jag lekte med i min barndom. Jag pratade med dig om detta, krävde att få veta varför du gick till mig när du hade henne. Du svarade att ni inte hade ett fysiskt förhållande, bara symboliskt på något sätt. Ni var inte som ett riktigt par men ändå ville du inte lämna henne, på grund av att du inte ville såra henne. Jag sa till dig att om du vill umgås med mig så måste du prata med henne och få slut på ”er två”. Det gjorde du efter många om och men, jag hjälpte dig på traven genom att ge råd om att du ska säga som det är. Du blev fri och nu hade jag min chans.
*
Dagarna med dig var helt underbara, trots att jag uppförde mig som en idiot genom att skratta för att dölja min nervositet. Vilket lyckat försök säger jag bara, jag såg ju bara ÄNNU dummare ut. Men du skrattade glatt åt det, frågade varför jag var så nervös, vi är väl kompisar eller hur? Jag nickade och sa kanske just nu men senare kan det förändras. Och jag hade rätt, gud vad jag hade rätt.
*
Känslorna började växa och jag erkände för mig själv att ja, jag tycker väldigt mycket om honom. Jag sa dock inte det till dig. Jo, jag sa till dig att du borde veta vad jag känner för dig. Du bara nickade och sa inget mer. Jag antog att du behövde mer tid än vad det tog för mig. Jag anade verkligen inte att du hade andra tankar i huvudet än det jag just sa till dig.
~
Sedan plötsligt hände det där hemska. Den du älskade allra mest på denna jord, hon dog. Din mamma förlorade kampen. Det var du som sa det till mig, med döda ögon. Du förstår nog inte varför jag grät, jag kände ju inte henne, hade inte ens sett kvinnan i verkligheten. Nej, jag grät för din skull. Jag brydde ju mig så himla mycket om dig, det var för din skull helt enkelt. Jag gjorde allt i min makt för att hjälpa dig genom dessa outhärdliga veckor, jag vet dock inte om det gav något resultat. Du fick stöd av familj och vänner, så mitt stöd hade antagligen inte så stor vikt. Gradvis blev det bättre. Ditt leende kom tillbaks, om än halvhjärtat. Solen började komma tillbaks i din värld, du började leva igen. Jag var lättad över att du hade börjat se saker och ting från den ljusa sidan istället för att stänga ute omvärlden och ständigt isolera dig. Det blir bättre nu, sa jag och log mot dig. Du log sorgset tillbaks och tog återigen min hand.
*
Jag kan verkligen inte säga att jag var FULLT omedveten, jag såg hur frånvarande och fåordig du började bli. När jag pratade med dig kollade du rakt på mig utan att riktigt se. Du verkade inte riktigt lyssna heller, jag antog att du saknade din mamma och det var fullt förståerligt. Jag tänkte ut alla möjliga anledningar till din frånvaro, men jag var ändå blind för sanningen. Jag ville inte se vad som höll på att komma upp till ytan. Självklart sa du inget, men jag märkte det på dig ju längre du höll tyst om det.
-
Det första tecknet viftade jag bort med handen, det var väl inget farligt, varför ska jag oroa mig, är det slut så är det slut. Jag tror att det var meningen att jag skulle komma på det just då, så att du slapp konfrontera mig. Men som sagt, jag förblindade mig själv på eget bevåg.
~
Det andra tecknet lämnade mig tom och uppgiven resten av dagen. Du satt där bredvid och var helt som vanligt, det var en olyckshändelse att jag fick se namnet på din mobil. Efter det började jag fundera om jag hade varit för tjurskallig för att verkligen öppna ögonen och se vad som pågick rakt framför näsan på mig.
*
Jag var inte ens beredd, mina ögon var bara halvöppna. Det kändes som ett iskallt hårt slag i ansiktet när jag såg den. Den där bilden. Den bild som fick mitt hjärta att långsamt falla i bitar och som sög ut all luft ur mina lungor. De läpparna som hade för ett långt tag sen ivrigt kysst mina, de kysste nu hennes.
Jag var tvungen att sticka. Bara gå iväg från allt. Jag skyndade mig ut och mötte upp min älskade vän, som såg orolig ut. Jag sa att nu skyndar vi oss att gå innan det blir mörkt. Hon sa att det redan blivit mörkt och sprang efter mig där jag nästan rusade mot den nattsvarta skogen. Jag stannade inte när hon sa mitt namn och då gjorde hon misstaget att krama mig.
-
Då äntligen brast det. Den sorg, ilska och smärta jag hade börjat älta sen en kvart sedan kom ut, allt på en gång. Jag ylade och snörvlade och hon bara stod där och höll om mig, min älskade vän. När jag lugnat ner mig lite sade hon att hon visste. Klart hon visste. ALLA visste för helvete.
*
Efter det pratade vi inte på en halv månad. Du var så feg att du inte vågade ta kontakt med mig och ge mig en förklaring. Trodde du att JAG skulle komma krälande och snyftande fråga varför? Nej, min stolthet tillät inte det, jag väntade tills du tog dig tid att ta det första steget, precis som början på vår lilla komedi.
~
Jag fick tillslut min förklaring. ”Vi träffades igen på bio i Halmstad.” ”Vi började snacka och vi hade fortfarande känslor kvar” ”Jag ville inte såra dig, därför sa jag ingenting.”
Vet du vad? Du sårade mig mer än du anar genom att dölja sanningen för mig. Jag gick omkring ovetandes medan du förmodligen knullade den där lillflickan, utan minsta lilla tanke på mig. På hur du skulle dumpa mig på ett sätt som inte var lika smärtfyllt. Men nej, du gjorde bara det som gynnade dig själv din själviske fan, utan att kunna se konsekvenserna. Med denna förklaring upphörde vår kontakt utan att några ord blev utväxlade. Ingenting kunde fixas, repareras. Du totalförstörde din relation med mig.
-
Nu när jag haft all tid i världen, vet jag äntligen vad jag anser om dig.
Din jävla gris. Du gjorde precis samma sak mot mig som du gjorde mot henne du dumpade. Idiotiskt av mig att tänka att nej, det kommer klart inte hända mig. Det händer andra men inte mig.
Jag var oerfaren, oförsiktig. Du visste precis hur du skulle lägga dina kort, så det var inget problem att sluta när du själv ville. Men vet du, det var du som drog in mig i ditt äckliga spel. Påbörjar man ett spel får man spela tills det tar slut, inte sluta mitt i utan att fråga mig som du gjorde. Då går det klart åt helvete.
*
Jag må ha sagt att jag önskar er all lycka och att jag fortfarande kommer att finnas där. Haha. Jag ljög. Det sista jag ville var att du skulle se min smärta, min svaghet. Därför vävde jag in dig i min lögn och tillät dig tro att det var lugnt mellan oss. Jag ville skada dig lika mycket som du skadade mig, jag lät dig skriva till mig som vilken kompis som helst för att sedan avvisa dig så kyligt jag kunde. Det nöjde jag mig med ett litet tag men sedan tröttnade jag på att se dina hopplösa försök till försoning. Försoning mellan kompisar. Det var inte det jag ville ha så jag sa hejdå till dig. För gott.
~
Nu när jag ser dig i skolan förvrids mitt ansikte omedvetet i avsky och äckel. Det förvånar mig dock inte.
Jag har aldrig gillat de där djuren. Grisar. Så smutsiga och äckliga.
Och i mina ögon är du en sådan.
En jävla gris.

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (4 röster)
Grisen och den dumma flickan, 2.0 out of 5 based on 4 ratings

1 kommentar

  1. Amanda Skriver:

    det är som om du slagit upp ett kapitel i min dagbok och skrivit av ..

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.