Ensamhet

Jag brukade tycka att jag hade massor av goda vänner. Vänner som jag kunde lita på.
Vänner som fanns där när jag behövde dem. Vänner som accepterade mig som jag var.
Jag antar att detta var i lågstadiet.
Då man inte hade större problem än vilken lek man skulle fördriva rasterna med.
En tid då allting var rosa skimrande.

Detta var längesedan. Det kan jag lugnt konstatera.
Att livet har många törnar hade jag ingen erfarenhet av då.
Jag levde i nuet, och jag var lycklig. Alla har vi fått lära oss att
en av de saker som gör livet värt att leva är våra nära och kära, våra vänner.
Man har någon att berätta sina innersta hemligheter åt.
Man har någon att skratta med tills man får ont i magen.
Man har någons axel att luta sig mot då man behöver gråta.
Oavsett hur allvarligt livet blir så har man de personer som
man kan vara absolut hur galen man vill med.
Man bara vet att vad man än berättar åt sina vänner så kommer de
ändå att tycka lika mycket om en.

Men vad gör då en sådan som jag?
En sådan som alla vänder ryggen till så fort de får chansen.
En sådan som aldrig blir bjuden på fester och filmkvällar.
En sådan som ingen tycker om. Vilken är min lycka i livet?
Vem ska bära mig när jag har det svårt?

Jag minns att det började redan i högstadiet.
Alla i mitt kompisgäng skulle på filmkväll. Alla utom jag. Ingen hade frågat mig.
De väntade inte på mig när vi åt i skolan.
I gymnastiken hade alla ett par utom jag. Det var ju jag som var missfostret.
Vem skulle vilja vara med mig?

Tårar rann ner på min kudde alltför många nätter i veckan.
Varenda kväll bad jag en bön till Gud om att få äkta vänner. Det var mitt enda hopp.
Inom mig växte en panik varje gång jag blev lämnad ensam.
Varenda gång jag hamnade att sitta själv visste jag inte vad jag skulle göra.
Inom mig skrek jag, jag storgrät.
Utåt låtsades jag inte bry mig. Jag tänkte inte tillåta de andra se att
de hade tryckt ned mig så mycket som de faktiskt hade gjort.

Paniken inom mig blev bara större och större. Till slut hade jag skapat en ångest.
En ångest som var så stor att jag inte visste hur jag skulle hantera den.
Varenda gång jag skulle ut bland människor fick jag en sådan ångest att jag bara skakade och grät.
Jag ville inte vara ensam. Jag klarade inte av det.
De allra mörkaste stunderna ville jag inte leva. Vem skulle bry sig om jag levde eller inte?
Inte en enda skulle ändå komma på min begravning.

Jag lever idag vidare med min ångest. Jag kämpar varje dag för att bli bättre.
Jag försöker intala mig att det inte är något fel på mig.
Det är konstigt, jag har alltid tyckt om mig själv.
Hur kan alla andra se så mycket fel i mig som jag själv inte ser? Är jag så hemsk?
Är jag faktiskt så ful att ingen vill vara min vän?
Tänk hur mycket andra människor kan bryta ner en. Tänk hur mycket de faktiskt kan förstöra.
Av att bara inte bry sig.

Idag håller jag på att bygga upp ett par relationer. Relationer som jag verkligen tänker satsa på.
Så kanske jag får mina första riktiga vänner.
Jag vill inte vara ensam längre.

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (6 röster)
Ensamhet, 2.7 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.