Att möta sig själv

Mibou satt framför sin nya bärbara dator på sitt rum. Det var så skönt att skolan var slut och hon älskade att sätta sig vid datorn efter en lång skoldag. Hon loggade in på sitt favoritforum. Ett nytt brev. Hon kollade inkorgen. Det var ett vanligt kedjebrev om ett farligt virus som spridits på sidan, men att det var ytterst ovanligt att man fick det. Mibou raderade det. Det var säkert bara någon som ville få uppmärksamhet som startat det där kedjebrevet. Ett till meddelande! Hoppas bara att det inte var det där kedjebrevet igen. Rubriken lydde ”Klicka här”. Vad konstigt med en sådan rubrik, varför skulle man inte klicka? Hon började läsa mailet.

”heJ deTa Är ett TÄst:
1. VadD öNsKar du DeJ ?
2. VAd vAr deT DU mEnade?
SÅ NäR Du er kLAR Kola MuSeN.”

Va? Vad var det för konstigt test? Vem vill skriva på ett sådant oläsligt sätt? Vadå ”kolla musen”? Mibou kollade ner på musen. Vad var det här för trams? Hon lyfte långsamt på handen från musen och… det spratt till i handen. Smärtan kunde liknas vid att få en nål genom handleden. Hon kollade förfärat på sin handled. En röd prick. Något hade oförklarligt skadat henne. Mibou såg skräckslaget ned på såret, som nu började blöda kraftigt. Smärtan kom som en blixt…

Mibou kunde inte sluta stirra på sin handled. Blodet hade redan börjad rinna ner över tangentbordet. Vad hade stuckit henne? Musen? Det var omöjligt! Hon måste ha fått såret tidigare under dagen. Då såg hon på datorskärmen. Ett nytt brev! Trots att det verkade löjligt, vågade hon inte använda musen, så hon använde pekplattan i stället. Blodet fortsatte rinna ner över datorn men hon var tvungen att se vad för brev hon hade fått. Det var ett meddelande med rubriken ”Klicka här” igen. Hon tvekade, obehaget spreds i hela kroppen. Tillslut insåg hon, hon vågade inte öppna brevet. För att stilla blodflödet satte hon ett bandage runt handleden och gick förfärat och lade sig.

Mibou vaknade av ett ryck klockan fyra på morgonen av att datorn stod och brummade. Hon hade visst glömt att stänga av den efter gårdagens händelse. Plötsligt kände hon hur det ryckte till i handleden. Hon tände genast lampan och såg att hela sängen vara täckt med torkat blod. Bandaget var helt rödfärgat och när hon kände på bandaget kändes det blött. Såret hade hållit på att blöda hela natten. Men hur kunde ett så litet sår blöda så länge… och så mycket? Hon slet loss bandaget och kastade det i papperskorgen. Hon satte dubbelt så mycket bandage den här gången och bytte även lakan så snabbt hon kunde. Hon kände hur såret bultade, pulserade. Det slutade aldrig att bulta, et var som om den hade ett eget liv inuti hennes kropp. Datorn brummade, nästan hotfullt. Hon kände en svag känsla av att hon var tvungen att läsa brevet. Hon klickade på det, försiktigt, och började läsa:

”heEj mIbo, HaR DU kUl? jaG SkRAtae sSÅ mYke at Ja blÖder. röT bLod. JaG tYker Om rÖd mIn Favo feRg. vilKen Är dIn?”

Mibou började skaka i hela kroppen och hon hade svårt att håll inne tårarna. Samma person. Samma fruktansvärda sätt att skriva. Hon hade INTE kul! Och hon ville INTE svara på det dumma mailet! Hon raderade det. Men kom efter ett tag på att hon glömt kolla vem avsändaren var!

Dumt. Dumt att radera det dumma brevet. Mibou stirrade ner på sin handled. Rött blod. Ja, röd var ju hennes favoritfärg! Men skit i brevet, det betydde inget! Mibou ruskade på huvudet och försökte skaka av sig händelsen och intala sig att inget hade inträffat. Istället såg hon på klockan och upptäckte att den redan hade blivit sju. Lika bra att ge sig av till skolan. Hon lindade ännu mer bandage runt armen och satte på en långärmad tröja med stora ärmar för att dölja bandaget. När hon höll på att leta efter sina hårspännen, hörde hon hur datorn, än en gång, blippade till. Ett nytt meddelande!

”hEj miBo, HaR dDU joRt tÄstet en?
jaG viL ringA dIG mEn Du HaAR sTemngt av mObIln.
rinG ti L MiG!”

Det var ju sant! Hon HADE stängt av mobilen! Vem var avsändaren till mailet? Hon kollade personens användarnamn. Det stod… ”C”. Man behövde ha minst tre bokstäver i sitt användarnamn, Mibou kom ihåg det från när hon var ny medlem på sidan. Det var något lurt på gång, och hon visste inte vad hon skulle göra åt det. Hon såg på klockan, den var redan tjugo över sju, hon behövde äta frukost! Så hon gjorde det och skyndade snabbt iväg till skolan.

Lektion. Det tråkigaste ämnet. Gympa. Hatade att simma i den iskalla simbassängen och tävla mot andra. I omklädningsrummet innan lektionen blev det uppståndelse. Alla ville veta vad Mibou hade gjort med armen. Hon ljög om att hon hade tagit en spruta och då undrade de andra om hon verkligen kunde vara med på simmningen. Det var ju sant, så Mibou tog tillvara på tillfället och ljög, denna gång, om att hon hade fruktansvärt ont i armen. Det blippade till i byxfickan. Ett sms. Hon öppnade det och läste:

”ljuG InTe MiBo.”

Den där personen igen. Telefonnumret dök upp från avsändaren. Mibou beslöt sig för att ringa upp personen – efter skolan.

När skoldagen var slut ställde sig Mibou bakom skolbyggnaden. Hon tryckte ”ring upp” på nummret. Ivrig, men samtidigt förtvivlad, nästintill desperat, lyssnade hon på det dova ljudet från mobilen. Inget svar… eller? Medan Mibou stod där och väntade på att någon skulle svara, såg hon två tjejer från sin klass komma emot henne. Mibou började genast att gå, ingen skulle få reda på vad som höll på att hända med henne. Inte ens en telefonsvarare… Pipet bara fortsatte och fortsatte. Som hemsk musik. Mibou lade på. Vad var det för mening, när ingen svarade! Plötsligt började handleden pulsera igen. Det gjorde oerhört ont, Mibou behövde lägga sig ner på marken. Blodet hade runnit igenom bandaget! Hon förmådde sig endast att stirrade på den dunkande handleden. Dumma bandage. Hon såg hur det vita bandaget sakta färgades mer och mer rött. Mibou kände tårar rinna ner för kinderna, hur hela armen förlamades. Hon kunde inte röra sig. Hon försökte resa sig, men kunde inte. Mibou tittade upp och såg de två tjejerna hon sett tidigare. Hon hoppades att de inte skulle se henne så här. Hon hörde plötsligt mobilen ringa i fickan. Nej! Hon var tvungen att svara, hon fick inte missa den här chansen! Men hon kunde fortfaranea inte röra sig. Hon försökte skrika men det kom inget ljud. Hon bara låg där på gräset och grät. Helt orörlig. Mobilen slutade plötsligt ringa. Istället hörde hon sms-ljudet. Sedan slöt sig tystnaden omkring henne. Mibou tittade på handleden. Hon kunde ju inte bara ligga här! Hon tog sin sista ork och vilja till att slita loss bandaget kring handleden. Och då… såg hon att såret hade förändrats. Det hade format sig till ett kryss, precis som ett x. Varje gång det dunkade i handen såg hon hur märket snabbt skiftade färg från rött till svart, rött till svart. Men det blödde inte, så hur kunde bandaget ha blivit så missfärgat?

Mibou kom plötsligt ihåg att hon nyss fått sms:et. Hon var tvungen att kolla, som om hon var beroende av de där felstavade breven! Hon öppnade sms:et och började läsa:

”mIbo, hjElp jAg Är redd. blOdet.
dEt er ddU sOM hAr dät.
kaN dDu gE mIg blOdet
kaN Du nu? ja HA vEntat i tRe daGaR redAN. ”

Mibou blev vettskrämd. Såg på bandaget som var täckt med blod och sedan på armen som var helt ren. Skulle hon svara på sms:et? Hon klickade på ”svara” knappen och skrev:

”Hej, jag förstår ärligt talat inte ett ord av vad du säger. Jag smetar det jävla blodet från mitt dumma bandage på mobil-skärmen.
Sluta övervaka mig! Lämna mig ifred!”

Så tog hon bandaget och smetade ut blod på skärmen, inte för att hon trodde att det skulle göra något, bara för att ha det gjort. Sen, så tryckte hon på ”skicka”.
Mibou andades ut. Hon lutade ryggen mot tegelbyggnaden. Dumma sår, kan det inte bara läka? Då kom ett sms igen:

”mIiBoOo! meR blOd!”

Hon kände pulsen stiga. Mer… blod? Hon vrålade av frustration och rädslan och slängde mobilen i tegelväggen. Ett svagt krasande ljud, och sedan tystnad. Den sprack på mitten. Hon sprang genast fram mot den, som kompis som just gjort illa sig. Hon tog upp den och höll den i handen. Ner från mobilen rann något mörkt. Hon släppte den genast på marken och backade tre steg där i från. Hon tittade intensivt på mobilen, men kunde inte se den mörka sörjan längre. Hade det bara försvunnit? Hon såg på handleden… Den svarta sörjan var på väg rakt ner mot krysset på hennes handled och försvann in i det! Det som följde var en brännande smärta. Smärta…

Mibou hade plågat sig själv att gå hela vägen hem. Nu värkte det inte bara i handleden, hon hade dessutom just förstört sin mobil! Vad var den där svarta sörjan? Den hade åkt in i hennes kropp. Plötsligt började Mibou kallsvettas. Hon låste långsamt upp dörren och sprang upp på sitt rum. Datorn välkomnade henne med ett hotfullt surr. Typiskt, hon var säker på att hon stängt av datorn! Hon öppnade inkorgen och började läsa sina mail. Först ett till kedjebrev, samma kedjebrev hon fått tidigare av samma kompis. Radera. Sen ett brev med överskriften ”blOd”. Mibou hajade till. Inte ett till! Hon läste:

”IbLAnD NäR jA eTär up mInA saKär sÅ brUkar jA grÅta sVartA tÅrAr. vät Ej vafrÖ meN JaG eTÄr dOm BarA.
var iNte så DuUmm mOt miG jaG kÄnd nys Än tÅr TriLa.
KlAr, dÅ skA jaG lÄra dIg at InTE skAdA aNdra.
de hÄr Komr IntÄ at GÖrA oNt…”

Det här kommer inte att göra ont… det här kommer inte att göra ont… det här kommer inte att göra ont… Mibou kände sig plötsligt yr och gick fram mot sängen. Måste… sova.

Mibou vaknade av att väckarklockan ringde. Hon steg upp och tog en titt på datorn innan hon skulle gå in i badrummet. Ett nytt brev från ”C”.

”mIbO, fÖrlåT MiG fÖr iGår. vil Du VI sKA sES eFteR Di nN SkolA idAG?
SvAra anAs Komr JAg inTe jU!”

Skit också! Personen ville träffa henne! Aldrig i livet! Hon tänkte inte vara medlem på det här forumet längre! Hon ville att allt skulle vara normalt igen! Hon kände hur kon började gråta. En tår. Och en till. De föll som regn ner över tangentbordet. Men de var inte genomskinliga… de var svarta.

Mibou hade fattat ett beslut. Hon klickade på ”avsluta medlemskap”. Datorn laddade segt. Äntligen är jag av med den där personen. Personen kunde helt enkelt inte kontakta henne längre. Hon andades ut igen. Hennes knän började skaka. Något kändes fruktansvärt. Var det här den där ”hämnden” som ”C” hade skrivit om? Inte göra ont… inte göra ont… Det gjorde ju faktiskt inte ont. Hon stirrade på krysset. Den svarta sörjan som runnit in i henne var alltså C:s tårar? Och nu grät hon svarta tårar? Hon undrade om det fanns fler sätt för personen att kontakta Mibou på? Allt kändes förfärligt och overkligt. Alla tankar snurrade runt i huvudet på Mibou. Plötsligt fick hon lust… att äta datorn. hOn sKULe EtA dEN!

Mibou kände de felstavade orden flöda inne i henne. Vad tänkte hon på? Man kan inte äta en dator… eller? Mibou blev skrämd av sig själv. Hon försökte skaka av sig tanken och kollade istället om datorn hade laddat klart. Det hade den. Nu var hon fri från forumet. Mibou kom just ihåg kedjebrevet hon fått, det som handlade om ett virus. Ett virus som kunde ge allvarliga skador. Det kanske inte bara var ett virus i datorn… tänk om det var virus som i ”sjukdom”? Tänk om hon hade det i sig. Allt hade startat i datorn, så i datorn måste allt sluta! mÅstE ETa DaTOr!
Mibou visste verkligen inte vad som hände med henne. Hon kände sig yr och föreställde sig datorn som en marshmallow, seg, mjuk och god. Men så var det inte! Hon ruskade stressat på huvudet. Drog ut sladden till musen och började gnaga på sladden. Den kändes seg och smakade plast. Mibou hade gnagt ända till metallen nu. Hon tuggade allt i munnen, kunde inte svälja, men var beroende, så hon tvingade sig själv att göra det. Hon gnagde lite till. Efter ungefär fem minuter slutade hon att äta sladden och kände en brännande hetta i halsen. Det sved fruktansvärt, som om hon svalt något frätande. Det gjorde så ont att hon började gråta än en gång. Svarta tårar. Precis som ”C” hade skrivit. Hon hörde en duns i hallen, sprang dit och såg ett brev ligga på golvet. Mibou sprätte upp kuvertet och läste:

”mIbO DeTa Är DIn SisTaA chAns aT bLi fRi. drOpa bLOd på pApret Och kAstA det uT frÅN FoNStrEt. jAg Tar dEt.”

Mibou drog med pappret över handleden. Pappret fick en blodstänk på sig. Hon vecklade ihop pappret och gick fram mot fönstret. Mibou visste egentligen inte varför hon gjorde såhär, antagligen hade hon blivit beroende, manipulerad eller… galen? Hon öppnade sakta fönstret och såg sig omkring. Det fanns ingen där nere. Skit samma. Mibou släppte brevet och lät det falla. Våning efter våning dalade det ner mot marken. Hon följde det med blicken. Plötsligt såg hon en person där nere men hon kunde inte urskilja hur personen såg ut, men hon visste att det var ”C” och ingen annan. Det hettade till i armen igen. Denna gång brydde hon sig inte. Hon var fri, hon hade gett personen det den ville ha. Men skulle allt verkligen vara över nu? Handleden och allt? Vad var meningen med allt detta? Plötsligt hörde hon ett dovt plingande. Ytterdörren! Någon hade ringt på!

Mibou gick sakta fram mot dörren. Hon vågade innerst inne inte öppna. Men hon visste att den konstiga känslan hade tagit över hennes kropp. Hon låste upp och tryckte ned handtaget. Hon föste upp dörren och bara stirrade, tomt ut i luften. Ingen var där. Eller? Hörde andetag tätt intill örat. Mibou vände sig om med ett ryck och vrålade rakt ut. Skräcken övergick i en bedövad känsla. Plötsligt kändes det som hon skulle somna. Hon kanske gjorde det också…

”Mibou…”

Mibou vaknade upp med ett ryck. Hon flåsade tungt och såg ner på handleden. Fortfarande ett kryssformat sår. Mibou hade svimmat på golvet. Hon reste sig och såg sig omkring. Hennes blick fastnade vid ytterdörren. Det var öppet på glänt och på golvet fanns blod.

Mibou rörde sig sakta ett steg mot dörren. Golvet knakade under henne. Hon kikade försiktigt fram bakom dörrspringan och öppnade försiktigt dörren. Då hajade hon till. En kartong? Hon lyfte upp den. Den hade en tjock bit tejp runt sig. Hon rev upp tejpen med tänderna och tog med den till köket. Hon ställde kartongen på köksbordet och öppnade locket. Där nere låg något flytande. Antagligen svarta tårar, men hon var van vid sådana saker vid det här laget, så Mibou stack ner handen i sörjan och började gräva runt. Hon kände något platt och drog upp det. Det var baksidan på ett foto. Mibou vände på fotot för att se på bildsidan. Hon såg rakt på ett foto av sig själv!

Mibous hjärta började dunka. Det här var inte sant. Hon orkade inte mera. Hon kastade ut kartongen från fönstret, bara för att hon inte orkade mera. Mibou tog med fotot upp till badrummet. Ställde sig framför den stora badrumsspegeln. Höll fotot vid sidan om ansiktet. Hon böjde sig lite närmre spegelglaset, så att näsan nästan nuddade glaset. Hade hon inte börjat få en grop i näsan? Det såg nästan ut som att hon hade piercat sig. Hon hämtade ett örhänge och testade om det gick igenom. Det gjorde det! Hon klämde till och lät det vara kvar. Vad var det som höll på att ta över henne. Som förvandlade henne till någon annan. Krysset började ju nästan likna en tatuering! Hennes hår hade blivit spretigare också. Hon höll upp fotot igen. Det var som att Mibou hade blivit en helt ny person!

”vEt InTE vÄm JaG Er lÄnGre,
vEm Som SpiOnerAr PÅ mIg,
aLt Er sKiT,
jAg KaN iNtE Ens sTAvA lENgrE… ”

Mibou mådde illa när hon skickade iväg lappen. Den lilla post-it lappen fladdrade ner för fönstret. Hon hoppades att någon skulle se, att nåon kunde hjälpa henne. Klasskompisarna hade börjat tycka att hon betedde sig konstigt. De hade börjat fråga varför hon tatuerat sig och andra konstiga frågor. Hon tittade på fotot från kartongen. Vem hade tagit det? När? Allt var ett enda mysterium. Stort. Stort och obegripligt.
Mibou reste sig upp. Hon kunde inte låta det här fortsätta. Hon hade inte varit inne på datorn i snart en vecka sedan hon gick ur forumet. Mibou gjorde en ny medlem. Hon sökte på ”C” i sökrutan, klickade på medlemmen och kom in på dennes sida. Hon började genast läsa presentationen.

” hEj jAg ER Än DöD blOdTörsTiG pÄrsOn På obÄgreNSAd LivSlÄnGd.”

Sen fanns det en bild på Mibou. Under bilden stod det:

”jA sKA tRÄfA häNe NÄr jAG fÅR tId”

Träffa henne? Va? Hon kunde knappt tro vad som stod. Plötsligt hörde Mibou det plingande ljudet av ny post. Hon kollade postkorgen. Det var från ”C”.

”dU kAn iNTÄ fLy MiBo, jaAg VeT vÄm dU Är oCh VaRt Du FinS. jaG fÖrsÖkeR bArA gÖrA deJ mEr soM C. tÄstA sJälf. dU hAr C I dEJ vÄt jaG. duU mÅstE bAra trRo.”

Hade hon… ”C” inom sig? Vad menade personen med det? Nu var det bara att ta reda på det. Hon svarade på brevet och skrev med sin nya, lika slarviga stil:

”nÄr KaN VI tRefaS? jaG mÅsTe tRefA dIg, jag KanN iNtE lEva sÅhÄr lEngrE…”

Hon tryckte med darrande hand på ”skicka”.

Dagen därpå vaknade Mibou av ett blippand ljud i datorn. Nu hade ”C” svarat? Hon öppnade det nya brevet. Mibou började genast läsa:

”hAr dU EntLIgEn VaLT aT tREfA MiG. Vi SeS vID dEN lIllA PaRKEn kLokaN TolV i naT. kOm Då Jag mÅstE tREfA DiG MiBO!”

/DiN vEn c

”C” hade aldrig undertecknat sina meddelanden tidigare. Var ”C” verkligen hennes vän? Föresten lät klockan tolv sent, så hon funderade ett tag ifall hon verkligen skulle gå. Till sist bestämde Mibou att hon var tvungen att gå, detta hade hållit på alldeles för länge.
Klockan var kvart i nio. Mibou satte på sig ytterkläderna och började gå mot den lilla parken, några hundra meter från hennes hus. Mörkret hade lagt sig över himlen. Inte en stjärna syndes i den mörka staden. Några fönster var tända, men snart syntes inga täcken på ljus. Hon närmade sig parken. Kände gruset från gången knastra under hennes fötter. Hon såg sig om. Allt var mörkt. Men Mibou hade aldrig riktigt varit särskilt mörkrädd. Hon gick fram mot en av bänkarna i parken och satte sig. Ingen verkade vara i närheten. Men då hörde hon plötsligt knastrande grus från gången. Någon kom. Närmre. Ännu närmre. Mibou kände hur hon började skaka, av rädsla eller av kyla visste hon inte. Då hörde hon en plötslig duns bredvid sig. Personen hade satt sig bredvid henne på bänken. Hon stirrade blint, och såg inget i det kolsvarta mörkret. Mibou var vettskrämd nu. Någon satt bredvid henne. Hennes hjärta slog nästan en dubbelvolt. Eller satt det verkligen någon där? Hon behövde försäkra sig, och få ett slut på allt.

”Jag vet att du är där!” sa Mibou med darr i rösten
”Kanske, men kanske inte” sa en röst. Rösten lät hes, ungefär som som en orms väsande.
”Är du…. ”C”?” sa Mibou
”Jag är den du kallar c, jag är den du ej kan se, jag är…” rösten slutade att väsa.
”Ja, vem är du?” sa Mibou
”Jag är… du”
”Hur kan du vara mig? Jag vet inte vem du är?” skrek Mibou

Inget svar. Mibou tänkte nästan sträcka ut sin hand för att slå efter ”C”. Men hon hejdade sig.

”Jo. Snälla, försök att slå mig” sa personen och Mibou kunde höra på C:s röst att denne var glad. ”Slå mig nu! Nudda vid mig! Gör det Mibou! Mibou! Mibou!”

Mibou ryckte till. Hon drog sakta sin hand mot andra sidan bänken. Va? Hon kände bänkkanten med handen. Det satt ingen där!

”Är du… kvar?” darrade Mibou.

Det dröjde ett tag innan Mibou fick svar:

”Jag… är kvar. Jag är… ju du. Jag är… dig. Fast… inte på riktigt…”
”Men vem är du då?” fick Mibou fram. ”Hur fan kan du vara mig?”
”Jag är din själ, den som lever i dig. Jag kan vara inne i dig, jag styr dig helt enkelt. Och… jag hatar dig. Jag vill äta dig, jag vill förgöra dig, döda dig, tömma dig på blod… ”

Mibou gav ifrån sig ett skrik. Det här var inte sant! Allt var så fruktansvät overkligt, allt var hemskt! Och då kände hon yrseln komma smygande. Mibou svimmade.
Ett dovt ringande ekade genom huvudet. Vart var hon? Mibou öppnade ögonen. Hon låg i sin säg, hemma. Det var väckarklockan ljud som hade väckt henne. Men vad hade hänt. Hon gick in i badrummet och såg sig i spegeln. Inget hål i näsan? Hon gick in i sitt rum igen. Kollade datorn. Alla brev hon fått från ”C” var borta! Hade hon bara drömt alltsammans? Inte heller hittade hon fotot från kartongen. Allt var ju borta. Hon letade på skrivbordet. Där var hennes mobil! Den hade ju gått sönder! Minsta lilla tecken på att de fruktansvärda händelserna inträffat fanns inte! Hon skulle just sätta på sig en ny tröja då hon såg… det kryssformade såret. Det svarta, tatueringsliknande krysset. Och blod? Var detta sant? Det var ingen dröm, eller…? Då hörde hon datorn blippa. Det var ett meddelande. Var det från ”C”? Hon öppnade inkorgen och såg att det var det där kedjebrevet igen. För tredje gången läste hon:

”Ett skadligt virus sprids på det här forumet. Det är mycket ovanligt, men om man får det kan det vara mycket skadligt för både datorn och dig.”

Mibou kunde inte låta bli att skratta. Skrattet hade en förfärlig klang. Det var ett hest skratt, som om en orm väst ut det. mÅstE hA mEr BloD!

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Att möta sig själv, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. TheManWithTheHat Skriver:

    Fick rysningar…jag är skräckfantast och verkligen inte lättskrämd. Men den här novellen skrämde upp mig rejält ett tag! En av de bästa skräcknoveller jag någonsin läst!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.