En ensam själsfrände

Frånvaron av honom är överallt jag ser. Varenda morgon jag vaknar så flyger tanken genom huvudet: han lämnade mig. Utan att vi ens var ihop på riktigt. Hur löjligt är inte det?
Men det känns inte löjligt. Det känns förjävligt.
Varenda dag när jag loggar in på facebook så måste jag titta på hans profil. Trots att jag tagit bort honom från msn så scrollar jag alltid ner till hans kategori. När jag åker buss tänker jag på bussresorna till och från honom. När jag ser film tänker jag på de filmer vi såg ihop. Varenda gång bussen åker förbi hans arbetsplats så hugger det till i hjärtat, och jag kan inte låta bli att titta efter honom.

Den jag älskar heter Christian och är 30 år. Själv heter jag Hanna och är 20. Christian var min gamla pojkväns kompis, det var så vi träffades.
Jag och David hade varit tillsammans i tre år, och jag började tro att det alltid skulle vara vi, men redan första gången jag träffade Christian så började jag tvivla på det. Det var så konstigt alltihopa.
Christian var inte den typen av killar som jag brukar gilla, blond, blåögd, mellanlång, och inga direkt utmärkande drag. Jag brukar gilla långa, mörkhåriga killar som sticker ut. Men redan från början så märkte jag det. När vi skakade hand så kunde jag inte låta bli att hålla kvar handen en stund.
När vi pratade så blev jag varmare i rösten, och första gången jag kramade honom, efter en rolig fest hemma hos oss så kände jag att jag var fast. Jag var Christians nu, utan återköp.
Jag försökte naturligtvis att inte låtsas om det, försökte övertyga mig själv om att jag var min egen herre, och kunde välja som jag ville. Men det var lögn.

Det var oundvikligt, så jag gjorde slut med David, för att kunna fånga Christian. Jag var kär, och blind för hans uppenbara brister. Han var tio år äldre än mig, han hade aldrig velat ha någon fast flickvän, endast ”vänner med förmåner” men jag var naiv nog att tro att det skulle bli annorlunda ifall jag fick honom. Några av mina tjejkompisar varnade mig för att han även hade ett gott öga till alkohol, men jag lyssnade ändå inte.

Och det verkade faktiskt som att jag hade lyckats. Vi träffades på ytterligare en fest hemma hos en gemensam vän, och han såg uppåt och glad ut och hälsade mig med en kram och ett ”Hej sötnosen”. Det gick stötar genom mig.
En timme senare hade han hunnit bjuda mig på middag och filmkväll hemma hos honom följande helg. Han frågade ut mig vad för slags mat jag gillade, vad jag tyckte om att dricka, vilken film jag ville se och liknande saker. Jag svävade på moln när jag gick därifrån.
Och följande vecka så åkte jag till hans lilla lägenhet, och hade det jättetrevligt. Samtalet flöt lätt under middagen och när vi såg film satt vi tysta, ihopkurade emot varandra. Men jag fick ingen godnattkyss och blev lite häpen när jag skulle åka hem. Men jag antog att han inte ville gå för fort fram.

Så fortsatte det. Vi pratade på msn varenda dag, såg film hemma hos honom varje helg, skickade gulliga sms åt varandra, och jag blev bara mer och mer förälskad i honom. Han verkade vara kär i mig också, log så varmt när han tittade på mig och sa att jag var sötare än sockrat godis.
När vi träffades på krogen av en slump så kysste han mig för första gången. Och den kyssen… Inga ord kan beskriva den, utan att hamna i smörballadernas värld. Det var värme, elektriska stötar, tog andan ur mig och gjorde mig fullständigt yr i huvudet. Efter den kvällen ville jag inte hålla mig borta från honom alls. Veckorna blev en tid full av förväntan inför helgen, eftersom vi bara hade tid att träffas på helgerna, eftersom jag studerade på universitetet, och han arbetade som servicereparatör på ”Datorer&Sånt”.
När han tog i mig så stod tiden stilla. När han kysste mig så tappade jag andan. Hela världen svindlade och var förvandlat till ett rus.
Jag borde ha förstått att det inte skulle hålla. Efter en månad så frågade jag honom om vi var tillsammans. Han ville inte riktigt svara på det, men menade att han ville försöka. Det var något speciellt med mig, sa han.
Jag trodde verkligen på det. Att det var något särskilt mellan oss, som inte hade funnits där med hans andra tjejer.

Sedan träffades vi inte på två veckor. Han smsade inte mer, plingade inte lika fort på msn när jag loggade in…
Jag började få ont i magen av en känsla att något var fel. Något var fruktansvärt fel. Och när jag efter en vecka frågade vad så sa han att han hade ändrat sig. Ett förhållande var inte lägligt just nu.
Det hade jag kanske kunnat förlåta, även om det gjorde ondare än vad något på länge gjort. Men sedan berättade Andreas, en gemensam kompis att Elina, hans sedan länge till-och-från ragg hade kommit hem från ett au-pair jobb i Australien. Det var därför han ville vara fri. För att träffa henne.

Efter det gick jag in i väggen. Allt gjorde ont. Och jag förstår än idag inte varför. Vi hade ju aldrig varit tillsammans på riktigt. Men jag trodde på honom och mig. Jag trodde att eftersom han var äldre, så skulle han vara annorlunda än alla andra killar jag varit med.
Min syster och mina tjejkompisar gjorde så gott de kunde. De försökte trösta mig med att livet går vidare. Det finns andra killar. Yngre, snyggare, pålitligare. Men jag kunde inte ta det till mig.

Det var något underligt med Christian. Han var inte det jag brukade vilja ha hos en kille, men jag ville ha honom ändå. Vi hade aldrig varit ihop, men när jag förlorade honom var det värre än någon annan brytning jag varit med om. Det har gått ett halvår, men han finns överallt, i varenda vrå, i varenda levande och materiell sak som jag rör vid finns han. Det känns urlöjligt att säga det, men det kändes som att han var min Edward Cullen. Och precis som Edward så försvann han. När jag läste New moon så var jag förtvivlad och kände mig desperat. Det tog ett tag för mig att inse varför. Jag var förtvivlad för att Bella var det. För något hade försvunnit från mig också. Och det var Christian. Men till skillnad från Edward kom han aldrig tillbaka.
Kan man vara själsfränder fast den ena själen försvinner iväg? Det är den enda förklaring jag kan komma på till det här vansinnet.

Jag har försökt träffa andra, men kommit fram till att det bara är honom jag tänker på. Jag har försökt komma ifrån smärtan, men den har bara blivit värre.
Det var när jag väl insåg att det inte hjälpte hur mycket jag än försökte fly, eller gömma mig, eller komma vidare. Jag skulle aldrig komma vidare förrän jag var redo för det.
Christian var min själsfrände. Det var bara det att han inte tyckte det. Och det skulle jag få leva med, för han kommer inte tillbaka.

Det gör fortfarande lika ont att tänka på Christian. Han var en på miljonen, åtminstone för mig. Det hade han varit sen jag såg honom för första gången. Men jag har insett att vissa sår tar längre tid på sig att läkas. Oavsett vad mina väninnor säger. Även sår från svin måste läkas, man kan inte bara strunta i det som blöder, för då läks det aldrig.
Och när man väl insett det så blir det mycket lättare.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
En ensam själsfrände, 4.0 out of 5 based on 1 rating

3 kommentarer

  1. Sandra Skriver:

    Bra skrivet :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. sammie Skriver:

    Skit bra novell :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Frida Skriver:

    Riktigt bra och levande skrivet. Bra, gripande handling också :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.