Tills döden skiljer oss åt

Var det nu det skulle ske? Var det nu han skulle böja sig fram och kyssa henne som i alla romantiska filmer hon sett? Läget kunde inte bli bättre. Han, hon, och en dålig biofilm…

De satt tätt intill varandra, deras fingrar var ihop flätade och hennes huvud var lutat mot hans axel. Hon hade tagit på sig hans ring utan att han hade märkt något. Filmen var nästan slut, fast ingen av dem verkade särskilt intresserade om hur den skulle sluta. Klara hade inte sett en enda scen utav filmen, det fanns andra tankar som surrade runt i hennes huvud som var distraherande.

Andreas kunde nästan höra hennes hjärtslag genom den tunna t-shirten hon hade på sig. Ljudet var sövande… Han ansträngde sig för att inte
somna, just det här hade han ju längtat efter hela veckan!

Tänk om hon inte vill? Hon verkar ju inte direkt så intresserad… Men eftersom det här är sista chansen så måste jag göra det.

Andreas vände sig mot Klara och kysste henne på munnen utan att ens tveka. Hans hjärta tog ett skutt, nu hade han äntligen fått sin första kyss som han väntat på i flera månader, dessutom fick han göra det med tjejen han älskar mest av allt på hela jorden.

Han älskade henne, och hon älskade honom. Bättre än så kunde det faktiskt inte bli, det kunde bara bli värre… Och det visste han.

Ingen av dem kunde somna den kvällen. Han hade en klump i magen av rädsla, och hon hade en klump i magen av förälskelse.
Andreas ville inte att det skulle sluta så här, allt som hade blivit så bra. Om han somnade, skulle han aldrig mer få se henne eller familjen igen.

Vart är han? Han brukar ju alltid hoppa på bussen vid den här stationen. Äsch, han kanske har försovit sig eller är sjuk eller något…

Klara såg inte Andreas på hela dagen, inte för att hon hade letat direkt men de brukade alltid träffas vid skåpen eller på lunchrasten.

Nästa dag, samma sak. Ingen Andreas och han varken hört av sig eller svarat på smsen hon skickat. Han hade säkert blivit förkyld sedan sist det setts, han hade bara haft på sig en t-shirt även fast det varit svinkallt ute.

Andreas kom inte till skolan på hela veckan, det enda hon hört från honom var ett sms hon fått kvällen då de varit på bio… Han hade skickat ett sms sent på kvällen när hon redan hade somnat. Klara läste det först nästa morgon och det han hade skrivit var ”Jag kommer älska dig ända tills döden skiljer oss åt”

Klara hade inte tänkt på det på det viset men det hade väl inget med det här att göra? Eller …

Nästa dag cyklade Klara hem till Andreas. Persiennerna på framsidan var neddragna och brevlådan var överfull med post. Hade de åkt bort? Varför hade han inte sagt något? Klara provade, trots att det såg övergivet ut att knacka på dörren. Hon suckade och vände sig om och började gå tillbaka. När hon svängde runt husknuten hörde hon hur dörren öppnade sig och någon steg ut på terrassen. Det var Rosanna deras städerska som stod med en regnbågsfärgad dammvippa och försökte damma på lampan ovanför ytterdörren.

- Hej, sade Klara och vinkade.

Rosanna tittade upp och fick syn på Klara.
- Hej Klara! Hon kom fram och kramade Klara hårt.

- Jag bara undrar om Andreas är hemma? Eller om du vet var han är någonstans? Sade Klara när Rosanna släppt taget om henne.

Dammvippan gled ur städerskans hand och hon böjde sig snabbt för att ta upp den igen.

- Jag är ledsen, jag bara här för att städa. Du komma tillbaka annan dag! Hon klappade Klara på kinden och sedan skyndade hon sig in i huset igen och drämde igen dörren. Låset vreds om och lampan i hallen släcktes.

Dagen efter i skolan var alla lärarna sena till första lektionen. Det var en konstig stämning i skolan… Klaras lärare Janne förklarade att de haft ett krismöte som varit obligatorisk för alla lärare och anställda på skolan.

Sista lektionen på dagen hade de matte, Klara höll på att somna. Hon hade inte sovit så bra den senaste veckan, den obehagliga känsla som funnits i hennes kropp ville inte försvinna och den blev bara värre på kvällarna…

- Då kan alla lägga ihop böckerna och så vill jag gärna säga några saker innan vi slutar! Janne stod lutad mot whiteboard-tavlan och i handen höll han i en linjal. Man såg att det var något som bekymrade honom…

När klassen till slut samlat sig och satt tysta på sina platser så tog Janne ton.
- Som samtliga säkert märkt så har inte Andreas varit i skolan på dom två senaste veckorna… Vi har inte fått någon kontakt med Andreas eller hans familj, men i morse fick vi ett samtal från hans mamma.

Klassen satt spända och lyssnade. Janne drog handen genom det tunna håret han hade på huvudet och han lade linjalen på katerden. Sedan harklade han sig och sade,

- Andreas har under ett år haft det väldigt tufft, det har vi alla vetat. Men att det varit såhär allvarligt hade ingen kunnat ana eftersom han inte berättat det för oss…

Han harklade sig igen och bet sig i underläppen.
- Andreas lever tyvärr inte längre.

Det spred sig en oro genom klassrummet. En del började gråta och andra satt bara tysta…

Klara reste sig upp från stolen och skrek,
- DU LJUGER! JAG VET ATT DU LJUGER!

Hon sprang ut från klassrummet, ut från skolan och över den tomma skolgården som annars brukade vara full med barn. Hon stannade inte förens benen vek sig och hon föll ihop mitt på trottoaren. Hon grät, grät tills det inte fanns några tårar kvar. Hon ville inte leva sitt liv längre, inte utan honom. Det var han som varit drivkraften i hennes liv och nu fanns han inte mer.

- Gumman, är du säker på att jag inte ska följa med?

Klaras mamma satt bredvid henne på sängkanten med armen runt sin dotter. Klara skakade på huvudet och reste sig upp. Hon tog galgen med den svarta klänningen och gick in i badrummet. Hon ville inte titta sig själv i spegeln men det var svårt att undvika. Hennes ögon var röda och svullna och ansiktet vitt som papper. Hon drog på sig den svarta nästan lite för trånga klänningen och borstade håret samt satte upp det i en slarvig toffs.

Hon gick ut från badrummet och vinkade hejdå till sin mamma.
- Klara gumman, det hjälper inte att sluta prata! Du vet att du ka…
Hon smällde igen dörren och cyklade iväg.

Väl framme vid kyrkan ställde hon cykeln lutad mot kyrkväggen och smög in och satte sig på raden närmast.
Prästen höll ett långt och ganska meningslöst tal om livet efter döden och himlen. Klara stack ner handen i fickan på klänningen och fingrade på ringen som varit hans. Hon fick inte börja gråta nu, inte än…

Plötsligt reste sig alla upp och började röra sig framåt mot den vita kistan. Klara bet sig i läppen och reste sig även hon. Ringen hade hon i handen, hon knöt handen hårt. Orjeln började spela och det hördes snyftningar och snörvlingar både bakom och framför henne. Nu kunde hon inte stå ut längre, tårarna började rinna ner för hennes kinder och det bildades en klump i halsen.

Hennes ben orkade knappt bära henne upp för de tre trappsteg som ledde till altaret. Hon ville bara lägga sig ner och försvinna, försvinna ner i jorden och aldrig mer komma tillbaka.
Hon väcktes ur tankarna av att någon backade in i henne, det var Andreas mamma… Hon vände sig mot Klara, även hon hade röda svullna ögon och såg otroligt trött ut. Andreas mamma sträckte handen mot henne och de gick hand i hand fram till kistan. Klara grät och det gjorde Andreas mamma också, de stannade framför kistan och Klara lade ringen på kistan och viskade,

- Jag kommer alltid älska dig, även fast döden redan skiljt oss åt.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Tills döden skiljer oss åt, 4.0 out of 5 based on 1 rating

4 kommentarer

  1. Sandra Skriver:

    Aww… vad bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. lisa Skriver:

    nää… gu va jag storböla! :’(

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. sammie Skriver:

    åh shit jag började nästan gråta själv.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. ella Skriver:

    Assa såå bra skrivet!! tåraran började nästan rinna..såå himmla bra!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.