Novell (namnlös)

Jag förstår inte hur jag kan ligga i mitt tråkiga rum och glo in i taket. Mitt rum är ju så trist. Men där låg jag i alla fall en söndagseftermiddag. Hade ingenting att göra. Där låg jag bara. Som ett dött rådjur, ända till någon knackade på dörren. Det var Johan, min 17 åriga bror.

- Hej! Sa han glatt med en handduk i ena handen. Vill du hänga med mig och Stina till stranden och bada? Stina var Johans flickvän, jag gillade henne inte alls. Snobbig typ som skröt över att hon hade Johan som pojkvän, han råkade vid detta tillfälle vara skolans snyggaste kille.

- Nej jag vill nog inte det.

- Kom igen, larva dig inte, du brukar ju alltid vilja bada med oss?

- Inte idag, svarade jag kort.

- Jag vet att du vill, sa han och log. Jag ville inte, men bara för att slippa hans tjat följde jag med ner till stranden, men jag sa att jag inte tänkte bada. Ibland kunde jag känna ilskan sprida sig när jag såg Stina tillsammans med Johan. Men jag visste inte riktigt varför. Varför skulle jag vara så arg? Hon hade inte direkt gjort mig något, men jag kunde bara inte hjälpa det. Jag kände ofta att jag ville ha Johan för mig själv, han var min bror, ingen annans. Men, när jag tänkte efter lät det väldigt konstigt. Varför skulle jag vara så besatt av min egna bror. Jag sköt bort tanken och tittade på dom leka i vattnet som små barn. Johan kom upp efter ett tag och undrade om jag ändå inte ville bada. Men mitt svar visste han på mitt ansikts uttryck, så han gick ner till vattnet igen, utan att säga något. Jag drömde mig istället bort ett tag. Bort från nuet. Jag tänkte på får som bräkte, katter som jamade, hundar som skällde. Resten var ren fantasi. Omöjlig fantasi. Men mina galna fantasier stördes av Stina och Johan som stod i vattnet och kysstes. Jag kände hur jag började bli illamående. Jag var tvungen att blunda, annars hade jag lagt en fet pöl mitt framför mina fötter. Det ville jag helst inte riskera. Till slut orkade jag inte sitta där längre och se på deras snusk. Jag reste på mig och började raskt gå hemåt. Självklart hörde jag Johans steg bakom mig strax efter jag rest på mig.

- Men vad är det? frågade han.

- Inget? sa jag frågande.

- Någonting är det, ingen ide att du döljer sådant för mig lilla du. Sa han och satte armarna i kors. Jag tittade på honom och rynkade pannan.

- Inget sa jag ju? Johan vred på munnen men sa ingeting. Det droppade vatten från hans blonda hår, hela han var blöt. I ögonvrån kunde jag se Stina komma gående.

- Vad nu då? sa hon.

- Inget, sa Johan kort. Han såg lite besvärad ut, men sa inget mer. Han började istället gå hemåt. Utan att säga något till varken mig eller Stina.

Kvällen kom. Men inget speciellt hände, förutom att stämningen mellan mig och Johan var okontrollerbar. jag visste inte vad det va för något, men mitt hjärta orkade inte bry sig för tillfället. Mamma hade lagat mat, lasagne. Maträtten som brukade vara min favorit, fick mig nu att må illa.

- Jag orkar inte äta nu, sa jag kort till alla som satt vid bordet. Mamma, pappa och Johan. Stina hade åkt mhem någon timme innan. Jag la mig inne på mitt rum, plaskade ner mig i sängen som gungade till. Jag drömde mig bort en sväng. Men jag hann inte långt i dagdrömmen innan Johan knackade på.

- Kom in, sa jag tyst och satte mig upp. Han klev tyst in och satte sig brevid mig i sängen.

- Hörrö, berätta nu, vad är det? Du har varit sån här i flera dagar…

- Ja och?

- Men lägg av…

- Varför?

- Det är inte kul. Det är inte kul att se sin egen syster på detta viset. Varför är du sån här? Jag va tyst ett tag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan. Jag visste heller inte om jag hade anledning att vara som jag var. Jag blir ju ledsen, fortsatte han tyst. Man kunde

höra på hans röst att han var förtvivlad. Men jag var ytterst känslokall den dagen. Min ilska tog liksom över, men det var inte meningen. Vi satt tysta en stund. Innan han plötsligt tog min hand. Först blev jag rädd, innan andra känslor tog över. Jag kände mig varm i hela kroppen, hans hand värmde min. Jag mådde för stunden bra. Jag kände hur det pirrade i hela kroppen. Men direkt visste jag att detta var ganska dåliga känslor, eller kanske mer förbjudna…

Det gjorde mig ganska rädd, för vid den stunden fattade jag inte vart alla dessa känslor kom ifrån…

Måndag morgon. Dags att kliva upp till skolan. Jag brukade inte äta någon frukost, så jag gick raka vägen till bussen. Det som störde mig mest var att jag var tvungen att åka samtidigt med Johan. Det kändes konstigt idag. Jag visste inte riktigt varför. Jag sköt bort alla tankar och satte på musik på telefonen när vi satte oss i bussen. Johan satte sig inte längre bredvid mig som han brukade. Han satte sig på sätet bredvid. Han var lite bekymrad han med. Men jag vågade inte fråga vad det var för något. Bussresan till skolan tog tid kändes det som, även fast det bara var cirka 20 minuter.

När vi väl var framme kunde man nästan pusta ut. För vi skildes åt, jag och Johan, utan att byta ord, som vi brukade. Jag träffade Minda på vägen till skåpet.

- Hej! Sa hon glatt, som vanligt. Den flickan var nästan alltid glad av någon anledning.

- Hej, svarade jag kort medan jag öppnade skåpet. Det sorgliga med Minda var att hon nästan aldrig la märke till hur jag mådde, därför hade jag aldrig riktigt mått bra av att vara i hennes närhet. Det jag sa gick in genom ena örat och ut genom andra. Bara för att slippa hennes konstiga och onödiga frågor som hon ställde fast hon egentligen inte brydde sig så började jag istället fråga vad hon gjort under helgen. Som vanligt började hon babbla på om den där Jocke som hon gillade. Han såg bara dem som vänner, men inte Minda, hon trodde på något vis att det var något mellan dom.

Under första lektionen ägnade mina tankar åt att tänka på Johan, jag ville låta bli, men det var så fruktansvärt svårt. Men jag tänkte på det som hänt dagen innan, att han tagit hennes hand. Det var väl inte fel att hennes egna bror tagit hennes hand? Eller?

På den sista rasten, stod jag och stirrade på Johan som pratade med Stina, det var inte sams, det kunde man se direkt… Dom bråkade. Jag försökte ta mig närmre så att jag kunde höra vad de sa. Men det var omöjligt. Därför struntade jag i det och gick till mitt skåp. Där Minda självklart skulle stå och vänta på mig.

- Vi har engelska nu va? Jag nickade utan att säga något. Okej, sa hon sedan och plockade ur engelskan ur sitt lidligt ostädade skåp. Jag tittade länge in i det pappersfyllda skåp.

- När senast städade du ditt skåp? Undrade jag. Minda skakade på axlarna. Jag orkade inte bry mig mer så jag började gå mot lektionen, utan att vänta på henne.

Jag hade lätt för engelskan, med betyget VG så var det inte så svårt. Jag satsade inte så mycket högre. Till sommaren skulle jag gå ut nian och det räckte med VG tyckte jag. Jag var mycket seg i skolan men ändå hade jag bra betyg. Jag var ganska slarvig men när jag väl gjorde något arbete så tyckte lärarna att det va bra gjort. Så jag klarade det mesta.

Dagen led mot sitt slut och det var dags att ännu en gång åka i samma buss som Johan. Han sa inte alls mycket på hemvägen, eller snarare så sa han ingenting. Vi åkte hem bara i stilla tystnad. När vi steg in i huset kunde vi känna doften av nylagad mat.

-Hej! Sa mamma glatt. Är ni hungriga?

-Visst, svarade Johan kort. Jag blev genast lite rädd. Jag förstod inte varför han var sån här nu. Han betedde sig så konstigt. Det som var mest läskigt var att jag inte visste varför. Men jag vågade heller inte fråga. Vi satt tysta och åt. Mamma och pappa var så klart på gott humör.

- Hur var det i skolan?

- Bra, svarade jag tyst.

- Mm, svarade Johan. Mamma och pappa satt och stirrade på oss med konstiga blickar.

- Något som har hänt eller? Jag och Johan skakade på huvudet.

- Nej, jag går från bordet nu. Johan ställde sig upp hastigt och plockade in i diskmaskinen. Han började raskt gå mot sitt rum.

- Jag går också. sa jag kort och gick in på mitt rum utan att säga nåt mer till mina undrande föräldrar.

Jag la mig på sängen, funderade, men jag hann inte fundera länge innan mina kalla tårar började rinna. Dom rann några sekunder innan jag jag började gråta våldsamt. Länge grät jag, och förmodligen grät jag så mycket att det hördes ända till Johans rum, för han knackade på och klev in utan att fråga om han fick ens. Jag gömde mig under täcket medan han stapplade in och satte sig på min sängkant. Jag försökte dämpa mitt gråtande långsamt. Jag kände Johans hand lägga sig på min rygg.

- Varför gråter du? Sa han tyst. Jag kunde inte svara. Jag grät för mycket.

- För att jag gör det! Svarade jag argt efter en stund.

- Men varför?

- Vafan tror du?? Du beter dig skitkonstigt. Och har gjort ända sen igår! Vad är det för fel?? Röt jag barskt. Han drog tillbaka sin hand som fortfarande låg på min rygg. Han tittade bort.

- Du förstår inte, sa han.

- Nej det kan du ge dig fan på att jag inte förstår! Inte när du inte säger något! Han satt tyst ett tag.

- Nå?? Varför säger du inte vad det är??

- Men kan du sluta? Du fattar verkligen ingenting! Det är inte så lätt att bara säga vad det är! Jag blev med ens tyst. Tårarna fortsatte att rinna hejdlöst. Tysta satt vi jag vet inte hur länge. Efter en stund knackade det på dörren.

- Kom in, sa Johan. Mamma klev in.

- Det är telefon till dig. Sa hon till Johan. Det är Stina.

- Jag vill inte prata med henne.

- Nehe? Varför inte?

- Det är inget mellan oss längre… sa han tyst.

- Nehe, okej. Hon klev ut ur rummet igen och stängde dörren efter sig. Jag tittade undrande på Johan ganska länge.

- Va? Är det inget mellan dig och Stina längre?

- Det hörde du väl att jag sa??

- Förlåt… men varför?

- Det är just det som är problemet, sa han kort. Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag funderade länge. Han satt tyst ett tag, innan han sa:

- Det är dig jag vill ha, ingen annan… Jag tappade nästan andan. Jag visste inte om jag hört rätt, jag blev stum och fick inte fram ett ord. Jag tror jag höll andan, jag visste inte riktigt.

- Men.. jag.. d… m… Stammade jag. Han såg på mig, medans han tårar rann hejdlöst böjde han sig fram och la sin hand på min kind. Mötte sedan mina läppar med sina. Jag trodde nästan att jag skulle svimma. Jag besvarade han kyss tungt. Våra tungor smekte varandras, detta kändes så fel, och så rätt samtidigt. Han la sig tillrätta och la sig halvt över mig i min ganska breda säng. Han fortsatte att kyssa mig, tungt och ganska hårt. Jag kände hur han skakade i hela kroppen, förmodligen av kåthet. Hans händer smekte mig över min kropp, ena handen la sig på mitt bröst, smekte det hårt. Sedan innanför tröjan. Min kropp visste inte vart den skulle ta vägen. Att ha Johans händer smekandes över mig kändes som att vara i himlen. Han stönade mellan kyssarna. Min kropp bultade. Jag smekte hans rygg innanför tröjan. La händerna på hans rumpa innanför byxorna. Man kunde känna hans hårda lem trycka mot mitt underliv. Allt mer kåtare blev jag. Hans hand smekte mig nu utanpå byxorna, och min hand utanpå hans. Våra kyssar brann som tusen lågor, våra kroppar var som fastklistrade i varandra. Vi kysstes länge, innan det knackade på dörren, det var mamma. Vi stannade hastigt upp. Flämtandes. Han log stilla mot mig, och jag log tillbaka.

- Johan, Lucas är här.

- Okej, ropade han mot dörren. Vi ses senare viskade han i mitt öra och kysste mig på kinden, sen vidare mot munnen, han smekte mitt ena bröst och kysste mig på halsen. Han gav mig en sista kyss på munnen innan han reste sig upp, gav mig en slängkyss och gick sedan ut genom dörren.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag var lycklig nu. Inget skulle få komma i vägen för oss… mitt i tankarna somnade jag…

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.