Mobbning

Jag står framför den kladdiga spegeln som är full av fingeravtryck. Jag betraktar flickan mittemot mig och stirrar in i hennes mossgröna, mandelformade ögon. Hennes näsa och kinder är täckta av ljusbruna fräknar som har dykt upp under sommaren när solens strålar har smekt hennes ansikte. Det hade varit gullig på någon annan, vem som helst, men inte på henne.
Hennes vanligtvis bruna hår är nu ljusare, även detta är solens förtjänst. Det räcker henne till nyckelbenen som buktar ut under den lätt solbrända huden. Lösa lockar ramar in hennes ansikte som hon helst vill gömma för omvärlden och inte minst för sig själv.
Jag vänder mig bort från spegeln och drar på mig mina röda sneakers och en jeansjacka, stiger ut genom dörren och går med sänkt huvud längst vägen. Långsamt ser jag träden vid vägkanten passera och snart ser jag vägens slut och den lilla en gång klarröda tegelbyggnaden som nu har bleknat och mer ser ut som ett fängelse än en skola.
Jag stirrar på den dystra byggnaden och hoppas att den ska låta sig bäras iväg av vinden eller fatta eld. Men den står kvar och hånler mot mig och skapar en gigantisk klump i min mage. Mot min vilja öppnar jag den gamla trädörren och möts direkt av två par svarta ögon. Hatiska ögon som tittar på ig med avsmak, som om jag vore ett monster.
Ägaren av ett par av de svarta ögonen fnyser, lutar sig fram till sin väninna och viskar något i hennes öra. De skrattar båda ljudligt och kastar en överlägsen blick innan de återgår till att viska och fnittra. Jag vet vad de säger om mig. Jag är van. Något i stil med ”kolla vad ful hon är” eller ”usch, vad hon är äcklig”. En gång i tiden hade de orden inte varit sanna. Nu stämmer de in perfekt. Jag är ful, äcklig, konstig, det vet jag. Deras ord har blivit min sanning.
Jag tvingar mina ben framåt genom korridoren som alltid känns så lång. Jag känner flera blickar bränna i nacken och jag hör mitt namn på allas läppar. Viskningarna känns som ett knytnävsslag tio gånger om, de är värre än all fysisk smärta. Just när jag tänker det ångrar jag mig då någon knuffar in mig i skåpen som löper längst de trista, vita, flagnande väggarna.
Mitt huvud kastas mot ett av skåpen och jublande skratt hörs från alla håll.
Jag reagerar så som jag lärt mig att göra de senaste åren; jag vänder andra kinden till och fortsätter bara att gå, högröd i ansiktet. Några meter framför mig står skolans populäraste tjej med sina vänner, eller kloner. Hon stryker sitt platinblonda hår bakom axlarna och hennes rosa läppar rörs snabbt när hon fäller en kommentar om mig som jag inte kan höra. Hon tittar kritiskt på mig med sina isblå ögon som är inramade av perfekt målade fransar. Leendet på hennes läppar är inte vänligt.
”Gå och dö” säger hon och hennes kloner skrattar högt och falskt.
”Jag skulle om jag kunde, om jag inte var så feg” tänker jag för mig själv. ”Tro mig, jag skulle inte ha gått ner för den här korridoren just nu om jag vågade göra någonting åt det här.”
Hon ser min reaktion och ler nöjt.
En lång kille med svart, flottigt hår som jag passerar harklar sig och snart känner jag något som snuddar mitt bakhuvud. Jag känner efter med handen och märker att det är en spottloska som jag försöker torka bort så gott det går.
Mitt mål är nått, klassrummet. Jag smiter in och stänger dörren efter mig. Längst bak i klassrummet slår jag mig ner och släpper mina böcker som landar på bänken med en duns.
Jag studerar de trasiga nagelbanden och de nerbitna naglarna jag själv har orsakat vid sådana här tillfällen. Jag följer varenda linje i mina skakande händer med blicken och försöker hålla mitt huvud sysselsatt. Jag vet att om jag slappnar av och lutar mig tillbaka så kommer tankarna krypandes och äter upp mig inifrån. Med min kropp på helspänn glor jag upp i taket och biter mig i läppen. ”Andas, tänk på någonting annat” intalar jag mig själv.
Om jag släpper in de tankarna kommer jag inte kunna hejda tårarna om jag så biter sönder läppen. Gråt inte nu. Tänk på någonting annat.
Jag lägger märke till ett gammalt, grått tuggummi som sitter fastkletat på en takplatta. Hur hamnade det där?
Mina tankar avbryts när dörren öppnas och en mörkhårig kille träder in. Dum som jag är stirrar jag rätt in i hans chokladbruna ögon. För en millisekund möts våra blickar innan jag snabbt sänker min och låtsas bli otroligt intresserad av min välanvända och väldigt slitna mattebok.
Svettpärlorna glittrar likt kristaller på mina handflator, tänk om han märkte att jag kollade på honom.
”Hej” säger en djup röst som tillhör killen med de fina ögonen.
Jag stryker nervöst en mörkblond hårslinga bakom örat samtidigt som jag blickar ner i det kalla marmor golvet och följer dess mönster som linkar en sådan där tavla som kostar en förmögenhet även om man inte kan se vad den föreställer.
Killen slår sig ner på platsen mittemot mig och jag tvingar mig själv att på nytt kolla in i hans ögon. De är mörka, men inte hotfulla, de ser nästan varma ut och han ler. Han ler, mot mig.
”H-hej” stammar jag tyst fram och suckar åt mig själv i mitt huvud. Gud vad pinsam jag är. Ett snällt leende sprider sig över hans läppar och jag ser generat ner i boken.
Med mitt ansikte gömt bakom håret besvarar jag hans leende.

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (83 röster)
Mobbning, 4.1 out of 5 based on 83 ratings

10 kommentarer

  1. Sandra Skriver:

    Jättebra :’D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.1/5 (8 röster cast)
  2. Magdalena Skriver:

    Bra!! Gillar verkligen ditt språk också!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (6 röster cast)
  3. Emma Skriver:

    Hemskt, men älskar slutet! Du skriver otroligt bra och det här är något jag skulle vilja läsa mer på. :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.6/5 (7 röster cast)
  4. Matilda Skriver:

    Bra!
    Gillar handlingen!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (4 röster cast)
  5. Lena Skriver:

    Vad är budskapet?
    Den var jätte bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.5/5 (4 röster cast)
  6. Tina Skriver:

    Super en riktig höjdare. Sorglig men helt klart bäst i slutet.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.5/5 (4 röster cast)
  7. Anonym Skriver:

    Väldigt bra :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.8/5 (4 röster cast)
  8. Michan Skriver:

    känner igen mig! väldigt bra story!!!
    Lena: tror budskapet var att även om man är mobbad så finns det människor som ser en och vill sträcka ut en vänskapshand ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.2/5 (10 röster cast)
  9. Martha Nilsson Skriver:

    Mycket fin novell, man måste bekämpa mobbing, den här ett bra sätt att göra för att se hur dåligt är att mobba nån.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  10. Love1horse Skriver:

    :D Var är fortsättningen?! Snälla skriv en fortsättning denhär novellen var HOB! (Helt Otroligt Bra) :D :D :D så fin och… typ levande!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.