Minnen i Sand

Det svartnar för ögonen, den andra stenen har precis med stor kraft bildat en krater i min egen panna. Mina bakbundna händer vrider och vänder sig under attackerna utav smärta, men till ingen nytta. Sanden tynger mig, som ett täcke utav fördömd sten ifrån gud som hindrar alla möjliga rörelser ifrån att utföras. Jag kan känna blicken ifrån min far bränna, som brinnande pilar skadar dem mig som ingen sten någonsin skulle kunna. Jag kan tänka mig hur han ser på mig, den älskade dottern som svek honom. Flickan som var ämnad till något stort. Den flickan som var ämnad att gifta sig och ämna sitt liv åt att vara fru till byns domare, den mäktiga mannen med retorik som en profet, men som istället valde Sharam. Den fattiga och faderslösa, men ack så vackra pojken med det lättvindiga leendet. Den tidigare byäldsten som min far tidigare var, ser med tung blick på sin äldsta dotter med stark avsmak. Den vackra dottern med ögon som opaler tindrande i solen har svikit honom till den grad att inga ursäkter längre biter på honom.
Omvärlden börjar klarna, ett omvälvande sus hörs från folksamlingen. Med ögonen öppna möter jag mina tidigare bröder och systrar med min blick, jag ser min bror Farid stega framåt. Stor osäkerhet syns i varje endaste rörelse hans kropp utför. Med en sten i handen ser jag hur han tar sats, armen som med en svepande rörelse slungar iväg den handflatsstora stenen, den tredje stenen slår in min kind. Ännu en gång ser jag omvärlden som i ett dis utav pixlar. Den sandfärgade världen övergår till en svart hinna som omvälver alla mina sinnen.
Minnen rusar igenom min hjärna. Tillbakablickar som målar upp mina upplevelser runt om anledningarna till avrättningen som idag gick av stapeln. Minnen om Sharams ömma omfamning då månen övertagit makten ifrån solens stora auktoritet. Arton år gamla stod vi gömda i gränderna. Arton år gamla gömde vi oss för omvärlden. Arton år gamla blev vi fångna och arton år gamla blev vi nekade vår kärlek. Nekade den kärlek som jag aldrig tidigare känt, som plötsligt blivit ett faktum. Det vars existens jag alltid förnekat blev plötsligt min vardag. Det lilla blev så stort och utan förvarning alldeles för stort för mig att kunna rå på.
Det var efter 18 år utav hemmasysslor, skvaller med byns kvinnor och omskötsel av mina yngre syskon som vi fick upp ögonen för varandra. Genom små enkla blickar byggdes det upp ett intresse. Byn är inte stor och genom skvaller och en del sunt förnuft fick jag reda på vem mannen var. Dock var inte jag den enda som var intresserad. Utan förvarning stod han helt plötsligt utanför min dörr. Inte direkt något jag förväntat mig, men det är det som gör honom till den älskade person han är. Nytt, intressant, men också skrämmande tycktes hans sätt att se på livet vara. När han stod där nervös men glad och frågade om jag ansåg mig tycka att han kunde slösa på min tid, så väcktes något inom mig. Det hörde inte direkt till vanligheterna att jag fick frågan utav mannen och en känsla utav upprymdhet tog plats i mitt sinne. Jag fick genom en enkel förfrågan för en gång skull känna mig i stånd att kunna bestämma för mig själv.
Trots detta så var det inte lätt för mig att tacka ja. Självklart förstod jag att detta inte var tillåtet. Det var inget jag kunde ändra på att jag var ämnad för någon annan. Men ändå började vi träffas, jag kunde helt enkelt inte motstå hans charm. Det var ingen avancerad början på vår relation. Det var aldrig några bekymmer tillsammans med Sharam. Alla dessa gånger vi smög iväg sent på nätterna för att titta på stjärnorna. Stjärnornas positioner kunde jag utan och innan, inget jag någonsin tidigare sett som intressant, men det blev deT helt plötsligt. Med sällskapet så kunde inte någonting bli ointressant, min tid förgylldes genom hans blotta närvaro.
Första kyssen kom då månens första timme var avklarad och stjärnhimlen tornade upp sig framför oss. Ibland var det helt tyst, inga ord blev sagda men ändå så kände vi en samhörighet och inga ord behövdes. Det här var en sådan kväll. Som dem flesta tidigare kvällarna låg jag med mitt huvud vilandes i hans knä, blickandes ut över dem vida vyarna. Helt plötsligt så säger Sharam lågmält,
– Jag kan inte för mitt liv förstå varför känslor som dessa är förbjudna, vilken man kan någonsin förbjuda något som detta?
– Vad är det du menar Sharam, vad är förbjudet? frågar jag som en dum barnunge, förblindad som jag faktiskt är.
– Det här, viskar han. Han böjer sitt huvud neråt och börjar långsamt gå mitt ansikte till mötes, jag lyfter mitt huvud och möter honom halvvägs, våra läppar möts och utrycket ”fjärilar i magen” får en ny betydelse för mig. Nästan skakandes lutar jag mig bakåt. Fjärilar i magen skulle vara något bra, men deras vingar tycks vara i samma material som en knivs. Som en våg utav rädsla sänker sig upplysningen över mig, jag förstår till slut hur fel det egentligen är. Att helt plötsligt riskera någon annans liv för mitt eget välmående känns otroligt fel. Då personen i fråga, i mina ögon är mer älskad än jag själv.
– Jag förstår hur du känner, viskar Sharam. Med blicken i fjärran ser jag hur ansiktet i smärta långsamt övergår till ett ilsket uttryck.
- Det är inte så det ska gå till, det är inte menat att man måste få kämpa för sin kärlek, den ska vara och den ska få fortsätta växa utan förhinder. Jag är beredd att ta chansen för kärleken, jag kan offra mitt liv för att få älska dig, men ditt kan jag aldrig offra, ty ditt välbefinnande är viktigare än hela mitt väsen. Jag tar vilken pil som helst för din skull.
– Och jag tar vilken som helst för dig, säger jag. Om ändå det här ögonblicket kunde vara för evigt. Jag är rädd att detta ljuva liv inte kan fortsätta för någon utav oss, alldeles för riskfyllt för vårt eget bästa.
– Jag är tyvärr rädd att våra möten tar slut här och nu, det kan inte fortsätta så här. Kärlek är viktig, men utan dig vid liv fyller den ingen nytta.

Vi bestämde oss för att våra möten skulle upphöra. Tyvärr fyllde inte våra bestämmelser någon speciellt stor funktion. Som plus och minus attraherades vi till varandra. Utan någon möjlighet att kunna hindra oss själva drogs vi till varandra och det gick inte att stoppa. Tillslut stod vi vid samma klippa, hand i hand vandrade vi dit ut, och tog igen allt vi förlorat under vår separerade tid.
Kvällen efter gick jag som vanligt ut sent, barfota traskade jag ut i den något kalla brisen. Sanden lekte mellan mina tår när jag snabbt tassade iväg mot vår klippa, men vad jag inte märkte var att det inte bara var två par fötter som tassade iväg den här fina kvällen, ty ännu ett par fötter fick känna sanden sippra mellan sina tår när dess ägare tyst men kvickt gick efter mig. Väl framme vid klippan såg jag Sharam sitta vid klipphällen blickandes ut mot den kala omgivningen. Den numera vanliga känslan utav välbehag spreds i min kropp när han brast ut i sitt vackra, sneda leende. Fram sprang jag och slängde mig i hans armar. Han gav mig en öm kyss, dem kyssarna jag numera lärt mig att älska nästan lika mycket som hans leende. Plötsligt hördes ett högt kras som från en pinne som går av mitt itu, bakåt blickade vi och såg siluetten utav en ung pojke. Tysta betraktade vi pojken som i sin tur aktsamt betraktade oss. Ett ögonblick gick utan att någon utav parterna agerade, sedan satte pojken av i språngmarsch. Min mage vände på sig då jag kände igen den springstil jag sett så många gånger innan.
Siluetten som sprang var min bror, Farid var personen som såg mig synda. Farid var personen som förråde mig till omvärlden. Han berättade vår hemlighet. När vi i skräck ser personen springa iväg börjar paniken växa. Jag hoppades, jag hoppades så otroligt på att det skulle ordna sig.
Förgäves hade jag hoppats, hoppats att min brors omtänksamhet skulle rädda oss, men så var inte fallet. Han hade svikit mig och jag bemöttes vid min återvändo utav facklor och en folksamling väntades i tystnad. Efter att dem sett oss dyka upp hade dem inte agerat, inte visat tillstymmelse till rörelse eller tal. Men sedan hände allt väldigt fort. Efter att vi kommit fram till folksamlingen rusade minst tio män iförda svarta tunikor, och bar iväg med Sharam, till mitt stora förtret gjorde inte mina vilda protester någon skillnad. I panik försökte jag ta mig loss från händerna som höll mig fast. Till ingen nytta försökte jag om och om igen. Medans jag såg dem bära iväg med Sharam emot torget. Det gick plötsligt upp för mig vad dem tänkte göra med honom. Ett skri undslapp mina läppar. Efter Sharam och dem som höll honom stången gick min ämnade man, den avskyvärda domaren Mohammed. Med sin ärmar upprullade gick han i sakta mak på säkert avstånd ifrån den kämpande pojken. Han predikade till gud, tog ton för resten utav samlingen och messade till allas vår stora Allah samtidigt som Sharam lades till rätta med huvudet liggandes på den nötta plankan. En aldrig tidigare upplevd känsla vällde upp inom mig och det svartnade för mina ögon. I vrede vräkte jag omkull min ena fångvaktare och gav den andra en smäll rakt mot ansiktet. Mitt vredesutbrott blir snabbt omhändertaget utav flertalet stora män som tryckte ner mig i sanden. Jag såg som i ett töcken hur ett svärd lades i Mohammeds utsträckta händer. Guld smekte dess klinga och med otrolig finess stod det skrivet i guld ”Allahu Akbar” gud är störst. I ett desperat försök att ta mig upp skrek jag på Sharam. Trots tumultet hörde jag ändå Sharam svara i kvävd ton.
– Lev för mig, om inte, så träffas vi snart, jag älskar dig.
Jag såg svärdet sakta höjas, glimma till i skenet ifrån lågorna och sedan falla ner. Ner mot det som gett mitt liv färg och mening. Ner mot det som för mig skulle kallas kärlek, Ner mot Sharams nacke det faller, och på ett hugg, skiljde det huvudet ifrån axlarna. Jag kände hur mina lemmar slutade lyda, och hur mina tankar snabbt stängdes ner, det svartnade för mina ögon och Sharam fanns inte längre.

När jag senare vaknade upp kändes allt som i en dröm. Jag såg mig omkring och kunde identifiera mitt egna rum. Mitt gamla rum där jag vaknat upp varje morgon, och somnat i varje kväll arton år. Jag ser ner på mina värkande underarmar och ser blåmärken som efter fingrar. Sanningen går upp för mig, sorgen överväldigar mig, men inga tårar blir fällda. Ty den som förlorat en älskad gråter inte alltid, sorgen har ibland ett djup som överskrider den mänskliga ytan så därför kan inte det yttre på något sätt frammana den känsla man har inuti skalet. Min sitter utanför min dörr. Tårar fyller hennes ögon, då hon ser på mig. En hård örfil träffar min kind, men som en död tar jag emot utan större förvåning. Ännu en örfil träffar min kind, men känseln infinner sig inte, det känns som ett ytligt ting som inte påverkar någon sorts känsla.
– Fattar du inte dumma flicka! Min älskade dotter. Det är inte tillåtet. Det blir din död, nergrävd kommer du möta din död idag. Stenar kommer misshandla din kropp. Du kommer dö smärtsamt, och det på grund utav den idiotiska, hemska, onda pojken! Hon övergår sedan till tystnad, hon förstår väl att inga ord längre biter.
Jag passerar henne sakta utan att säga ett ord. Jag går ut på min ungdomsgård en sista gång. Jag ser den sand, och den öppna yta som var lekplats i mina unga dar. Ser busken som min bror allt som oftast hade gömt sig bakom under gömme lekarna. Ser valvet riktat ut mot byn. Sakta går jag. Hör hur mina fötter mjukt stöter i sanden. Sanden som sipprade mellan mina tår dem nätter jag barfota var på väg ut mot klippan där våra möten ägde rum. Likadan sand som Sharams huvud stött emot efter att det avskiljts från dem resterande delarna utav kroppen. Likadan sand som jag senare kommer bli nergrävd i. Samma sand som jag antagligen kommer se vid mitt sista andetag.

Den svarta hinnan lättnar, tillbaka i min kropp ser jag igen det folk jag växt upp vid sidan om. Jag ser min bror som efter sitt kast vaggar fram och tillbaka som i trans. Jag lyfter på mitt huvud för att bemöta solens varma strålar med mitt sargade ansikte. Jag ser för sista gången rätt in i solen, sluter mina ögon och tackar. Jag tackar för den korta tiden jag vistats under den och för den tid också gud skänkt mig. Tiden med Sharam, tiden som en fri och lycklig kvinna tackar jag för. Sakta öppnar jag mina ögon. Ser dem obetydliga människorna framför mig. Ser Mohammed som med självsäkra steg går fram, böjer sig ner och tar upp en sten. Än en gång tar människan framför mig sikte och slungar iväg stenen. Den träffar min kind. Huvudet slungs snett uppåt men allt är klart. Jag blickar framåt och ser honom ta sats än en gång, slunga iväg den femte stenen. Som i repris träffar den min andra kind. Nackmusklerna sviker mig och min sönderslagna kind läggs mot den kokheta och torra sanden. Jag ser för sista gången och det sista jag ser är sanden, jag tackar den för livet den skänkt mig och hälsar den farväl, hälsar den vackra och historiefyllda sanden farväl, och hälsar intigheten välkommen. Sedan går jag ut genom ljuset, och lämnar världen förevigt.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Minnen i Sand, 1.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Ellinor Skriver:

    Sååå fin!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.